You are currently browsing the tag archive for the ‘urskog’ tag.

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Sen kväll – jag sitter vid datorn och undrar hur allt kan ha gått så fel. Hur näringen kan tillåtas att styra så till den grad att det viktigaste landbaserade ekosystemet vi har riskeras. Sitter också med ett SMS jag fick för en vecka sedan. Ett SMS som skickats från en person jag aldrig träffat eller tidigare kommit i kontakt med. En person vars yrke består i att göra det jag, och många med mig, ställer sig tvivlande till och i många fall starkt kritiserar. Personen som skickade detta SMS arbetar som skördeförare. Han avverkar skog, och han avverkar skyddsvärd skog. Jag tänker, med personens tillåtelse, citera detta SMS. Dock tänker jag inte namnge personen, inte heller något som kan knytas till denna.

” Hej, jag heter……. och jag läser med stort intresse din skogsblogg. Delar din syn på väglös vildmark till 100%……Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Undrar om dom blir av med certifieringen? Har ni tittat på …………avverkningsplaner? Mvh…….”

Jag skulle kunna lämna detta inlägg här, då jag tycker att det talar för sig själv. Dock kliar det i fingrarna att kommentera, och eftersom det är min blogg så får jag göra som jag vill….

”Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt.Ja, om det är ett skämt eller inte…låt oss dock konstatera att lagen tillåter avverkning av urskogsartad skog i väglöst område så jag tycker nog att du helt klart har befog för ditt påstående. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Detta är något som vi många gånger har noterat. Då vi konfronterar FSC-certifierade bolag med detta faktum så nekar dom fullständigt till att det händer och hävdar att det var planerat….att det är gjort för att främja naturvårdsintressena (hur då har jag alltid undrat utan att fått ett enda vettigt svar). Undrar om dom blir av med certifieringen? Ja det går ju att undra i all evinnerlighet…har så sent som idag fått ett helt befängt svar från en av storbolagens certifierare där storbolagets avverkning av en nyckelbiotop legitimeras. Är certifierarens roll att skydda bolaget, eller skydda FSC, eller skydda skogens värden??? Jag har en känsla av att det första alternativet är svaret på denna fråga. Har ni tittat på …………avverkningsplaner?  Bara du, skördeförare, och jag, vet vilket område och vilken markägare detta handlar om. Men tro mej, vi kommer att granska dessa.

Jag tackar denna skördeförare för SMSet som visade ett gott naturvårdsengagemang hos de som utför de handlingar som vi så starkt kritiserar. Jag inser också risken med att vi kanske inte är tillräckligt tydliga i vår kritik. En kritik som inte riktar sig direkt till hon eller han som sågar ned trädet – utan snarare till den som är ansvarig för att trädet sågas ned – markägaren eller den större aktör som köper och sågar ner en mindre markägares skog utan att ta hänsyn till varesig nyckelbiotoper, natura 2000 områden eller värdefulla våtmarker. Staten, såväl som andra större bolag är väldigt duktiga på detta. En kritik som riktar sig till en lag som tillåter att det värdefullaste vi har – urskogar, fjällskogar och nyckelbiotoper – sågas ned. En kritik som riktar sig till en regering som tillåter att allt detta får hända. En kritik som riktar sig till att, såkallade, miljöcertifierare tillåter att ett av landets stora producenter av råvara fortsätter att hugga nyckelbiotoper och naturvärdesträd.

Jag inser också att vi måste bli än tydligare med vad som händer i vårat land. Nationellt såväl som internationellt. Det handlar inte bara om skogen. Det handlar om våra liv.

Lämnar er med en bild av skogsväsen som ger skogen än mer liv.

ett minne från en tid innan oss. Att träffa på detta i skogen är obeskrivbart ballt. Att träffa på detta väsen på ett hygge är knappast troligt - det har med största sannorlikhet körts sönder vid avverkning - om inte så tror jag nog att detta väsen skulle vara ytterst olycklig att befinna sig på ett kalhygge, vilket det desvärre är dömt till då den biologiskt värdefulla tallnaturskogen som omger denna stubbe är akut hotad av Homen skogs avverkningsplaner.

Fridens

Malin

Vilkenvecka och en halv!   

Vet inte var jag ska börja – men det här är en syn, troligen aldrig tidigare skådad:   

SCA artbestämmer fynd från tallskogarna i Bräcke, Jämtland under övervakande av Naturskyddsföreningen.

 

 Vi hade på SCA:s önskemål en tvådagarskurs om rödlistade arter i tallskogar. Vi gjorde många fina fynd i SCA:s skogar, och jag tror nog att dom alla lärde sig ganska mycket. Ska bli spännande och se hur dom tänker använda den kunskapen i framtiden. Om dom rödlistade arterna kommer att få en betydelse för bolaget, eller om vi måste fortsätta uppmärksamma dem på fynd i deras skogar. 

Dagen innan artkursen träffade jag även SCA under rätt mycket sämre förhållanden. Vi träffades på hygget vid Andsjön i Åre där SCA har avverkat ett stort antal naturvärdesträd, och som det låter, vill fortsätta avverka i områden med rödlistade arter och där det finns en hög andel naturvärdesträd kvar. Vi lyckades få stopp på avverkningen i somras, men jag är nu rädd att den kommer att fortsätta. Det är iallafall intrycket jag har fått efter att ha pratat med SCA om den, och jag känner mej orolig över att fler naturvärdesträd kommer att avverkas. Dessutom anser vi att delar av skogen håller nyckelbiotopsklass – något som SCA inte är överens med oss om. 

För att spinna vidare på SCA så är jag i veckan på väg upp mot norrbotten för att träffa SCA där i några av skogarna vi besökte i somras. Det har varit mycket SCA nu, vilket inte betyder att vi har släppt arbetet med de andra bolagen. 

På tal om norrbotten. 

Urskogsområde vid Änokdeltat

 

Ett urskogsområde i Kvikkjokk är akut hotat att avverkas. Naturskyddsföreningens lokalt aktiva har hållit ögonen på detta område under en tid. Det handlar om två skogar som ligger  inom Änokdeltat, som en enklav mellan naturreservaten Kamajokk och Kvikkjokk-Kabla fjällurskog. Vid bildandet av Kamajokk reservatet valde länsstyrelsen, av någon outgrundlig anledning, att inte ta med även denna del i reservatsbildningen. Detta har nu resulterat i att skogsområdet är anmält för avverkning. Nu hänger det på skogsstyrelsen om markägaren ska få tillstånd eller inte till avverkningen. Naturskyddsföreningen har skrivit ett brev till Skogsstyrelsens generaldirektör eftersom föreningen anser att § 18 borde tillämpas i detta läget. Enligt § 18 får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Hur ett urskogsartat område inte kan vara av väsentlig betydelse för naturvården ställer jag mej mycket undrande till. Då det är en privat person som äger denna mark borde istället möjligheten till utbytesmark för denna person finnas. Vad det skulle kunna innebära är att de 100 000 hektar av Statliga Sveaskogs produktionsskogar som finns till förfogande för utbyte mot mer värdefulla skogar borde tillgängliggöras även för privata markägare. Skogen bryr sig inte om vem som äger den, och statens högsta prioritering borde vara att skydda de mest värdefulla skogarna som finns kvar i landet. Urskogsartade områden borde rimligen ingå i dessa.
 
Ett förfärande fältbesök gjordes på ett område i Jämtland. Jag låter bilderna tala för sig själv. Vi kommer givetvis gå vidare med detta. Men hur kan man bli annat än fullständigt modfälld när man tvingas springa på saker som detta. Gång efter gång. Bolagen lovar bättring, alla ska bli så mycket bättre. ”Misstag” begås, men hur grova får ”misstagen” egentligen vara? Och de ”misstag” som vi upptäcker är inte gjorda i vanliga produktionsskogar. De är gjorda i naturskogar.
 
 
 
 
 
 
 
 
GROT-uttag, stubbrytning, vedervärdiga körspår på närapå 50% av hela området, avverkad sumpskog..Vi kommer som sagt gå vidare med detta.
 
Fridens
Malin

God Morgon!

Jag är fortfarande upprymd sedan gårdagen. För det första fyllde jag år, och fick både bubbel, jordgubbstårta, paket och skönsång (?), mitt i djupaste skogen. Är fortfarande lite rörd över skogshjältarnas omtanke och det meck en tårta med nyvispad grädde och färska jordgubbar innebär när man varit ute i fält ett tag. För det andra så hittade jag min första lusporing, en art som är klassad som starkt hotad i Finland, i Sverige råder kunskapsbrist om denna art. Inte särskilt många fynd har, till dags datum, gjorts av denna svamp i Sverige. Nu har jag hittat en också! Kändes lite speciellt på självaste födelsedagen. För det tredje; Lusporingen hittdades inte heller i vilken skog som helst! Jag låter bilderna tala för sig själv:

Utanför dessa skogar fanns stora avverkade områden som Fastighetsverket gjort för ganska länge sedan. Åldern på de träd som finns kvar är mycket hög, 300-500 åriga tallar står kvar och vittnar om den skog som en gång stått där. På hyggena finns fortfarande enorma mängder död ved. Synd och skam att dessa skogar inte fått vara kvar. Jag undrar i mitt stilla sinne hur man i hela fridens namn med gott samvete hugger ner en urskog, och sedan hävdar att man bedriver ett hållbart skogsbruk?

Jag har under veckan även fått rapporter om vad som händer söderut i landet. Stora Enso är på väg att nu hugga ett skyddsvärt område i Värmland.  Naturskyddsföreningens skogsnätverk var i detta område i maj, och under fältbesöket påträffades en stor mängd rödlistade arter. Skogen ingår i ett stort sammanhängande område, och är därför i sin helhet extra biologiskt viktig. Men Stora Enso tycker att det räcker med att avsätta några mindre plättar där naturvärdena är extra höga. Jag vet inte ifall dom har läst på något om biologisk nytta i större sammanhängande områden kontra den biologiska onyttan av fragmenteringen i landskapet. Stamyrberget i Värmland är, eller iallafall var, just ett större sammanhängande naturskogsområde där naturvärden redan finns. Storleken på det sammanhängande området är anmärkningsvärt för Värmland. Trots det kunde Länsstyrelsen inte prioritera detta område för reservat, men fann dock ett antal områden med nyckelbiotopsklass i skogarna. Skogsstyrelsen tyckte inte att dom behövde åka ut på området (vilket jag ställer mej fullständigt frågande till – det är ju faktiskt deras jobb att registrera troliga nyckelbiotoper, men de tjänstemän jag varit i kontakt med i ärendet tycker att det räcker med att Stora Enso inte hugger just dessa områden). Allt detta resulterar nu i att det FSC-certifierade bolaget Stora Enso hugger,och fragmenterar ett värdefullt naturskogsområde med höga naturvärden och rödlitade arter.

Skog under avverkning av Stora Enso

 Idag skiner solen och temperaturen har äntligen stigit lite grann. Det har varit grymt kallt de senaste dagarna. Ylletröja, raggsockar, vantar och mössor har varit klädkoden. Om ett par dagar är norrbottensveckan över. Det har gått fort. Det finns mycket att göra här uppe, så många skogar att rädda. Än har vi några kvar att besöka innan vi skiljs åt, och dom ser jag fram emot att stifta bekantskap med.

Fridens

Malin

Glasspaus i Arjeplog

Hejsan.

Är nu på väg hem från några intensiva dagar på Naturskyddsföreningens riksstämma. Ett av de stora besluten som stämman tog var att Naturskyddsföreningen nu ska lämna FSC. Detta beslut kom inte som en blixt från klar himmel. Det är ett beslut som grundar sig i väldigt många skogsaktivas undersökningar av FSC-certifierade skogsbolag. Undersökningar som bestått i besök av avverkningsanmälningar, där skogar med mycket höga naturvärden, och många gånger skogar av nyckelbiotopsklass har avverkningsanmälts, skogar som med allra största sannolikhet hade avverkats om inte miljörörelsen valt att besöka just dessa skogar. Undersökningarna har även bestått i att besöka avverkade naturskogar som hållit höga naturvärden. Här har miljörörelsen år efter år hittat fel som begåtts mot den certifiering som bolagen åtagit sig att följa. Trots ett flertal anmälningar av samma sort, eller trots upprepade förteelser, år efter år, har inte något certifierat bolag mist sitt certifikat.

Säg att ett bolag gör ett grovt övertramp en gång. Då ska bolaget få en mindre avvikelse från certifieraren (minor CAR). Om bolaget inte vidtar åtgärder och begår samma övertramp igen, då ska bolaget få en större avvikelse (majorCAR). Om sedan bolaget återigen gör samma övertramp, så bör ju detta rimligen leda till att certifikatet dras in. Tyvärr finns det ett stort hål i denna del av certifieringen. För om bolaget  begår samma misstag för tredje gången i rad så blir det inte av med certifikatet om bolaget inträtt i en ny certifikatsperiod. Varje period är 5 år. När en ny period inträtt så räknas alltså inte gamla synder.

Vi har exempel på en urskogsartad skog som avverkades förra året. Nyckelbiotopsklass, superhöga naturvärden. Avverkad utan någon som helst snitslad hänsyn. Endast ytterkanterna av skogen var snitslad. Det berörda bolaget erkände, sa ursäkta, vi har vidtagit åtgärder…detta räcker tydligen för att inte ens få ett minorCAR för den förteelsen. Det var Naturskyddsföreningen som upptäckte hygget. Inte bolaget själva, trots att dom ska göra uppföljningar på sina hyggen. Hur i hela friden kan denna förteelse inte leda till ens ett minorCAR? Hur många saker ska få gå fel i bolagens arbete? För varje gång det går fel så är det till bekostnad på naturen, allt för ofta med irreversibla skador till följd.

Ni som läser denna blogg, trädkramare, maskinförare, miljörörelse och skogsindustri: Jag tror inte att en endaste av er tycker att det är okej att urskogsartade skogar avverkas. Inte okej alls. Våran bestörtning när vi återigen sett en sådan skog fällas var mycket stor. Våran besvikelse när sedan den certifiering som ska stå för ett hållbart skogsbruk inte kan utdela vare sig sanktioner eller ens ett minorCAR för detta, var även den mycket stor.  

Denna skog och den hanteringen av vårat klagomål över att skogen fälldes var en av de dropparna som fick bägaren att rinna över.

Fridens

Malin

God förmiddag!

Det är med ett tungt hjärta jag skriver idag.

Skrev Sara på min bil igår när vi glada i hågen begav oss mot dom snöklädda topparna och fjällskogen.

Vi möttes av det här:

Jag älskar fjällskogar av hela mitt hjärta. Det finns inget finare, inget mer skört men ändå så stabilt och varaktigt som fjällskogarna. Dessa, våra sista vildmarker, där, i somliga fall, endast sparsamt med träd, för dåtidens husbehov, har tagits ut för länge sedan. Skogar som, trots det tuffa klimatet och i många fall svåra förhållandena, långsamt växt upp och bildat magnifika skogsområden som klär sluttningarna innan fjällbjörksbältet och slutligen kalfjället tar vid.

Att avverka dessa skogar är en skymf mot allt vad god naturvård heter, det är en skymf mot moder jord och det är ett missbruk av de resurser naturen bistår oss med. Hur många kantzoner,  och evighetsträd som än lämnas på hygget, så har man ändå brutit en kontinuitet som varat i hundratals, tusentals år. Vad har vi för rättigheter till det?

Hur vill vi människor betrakta fjällskogarna? Som ett virkesförråd eller som det unika ekosystem det är? Hur vill vi uppleva fjällskogarna, ens om vi någonsin har förmånen att vandra i dem?

Ska det se ut såhär i våra fjällområden?

eller såhär?

Jag vet inte vad ni tycker men jag vet vad jag tycker. Alla fjällskogar måste få leva. Alla fjällskogar måste skyddas. Idag brukas dom, om än i mindre skala än skogarna nedan fjällregionen. Dom naggas i kanten. Liten bit efter liten bit äts dom upp och ersätts med homogena landskap med träd på rad. Idag finns dessutom ett än större hot mot dessa makalösa vidder. Vindkraft. Vindkraft är bra. Men stora parker planeras att byggas i fjällurskogar och på obrutna kalfjäll. 

Om ett par hundra år kanske människan sitter och tittar på bilder som denna, skakar på huvudet och undrar vad i hela friden vi tänkte på?

Igår satt jag på en stubbe av en över 230-årig nedhuggen, livskraftig, gran mitt på ett hygge, mitt i fjällen. Granen hade levt ett långt liv och hade fortfarande liv kvar att ge, till sig själv och slutligen till de arter och organismer som är beroende av trädet när det långsamt har dött och fallit till marken. Granen var en del av det som är så unikt med fjällskogen; orördheten och kontinuiteten. Nu ligger den förmodligen packad som sågplank tillsammans med sina fränder, där kommer den göra föga nytta för den biologiska mångfalden i skogen.  

Vi är snart på väg mot nya, hotade fjällskogar. Vi har ändrat på vårat positiva budskap på min bil, och jag hoppas av hela mitt hjärta att svaret är ja. Jag vet inte hur måga fler hyggen jag orkar med. Och jag skulle så gärna vilja berätta för er om magiska skogar och underbara naturupplevelser istället för detta sorgliga budskap.

Fridens

Malin

God Morgon!

Tittar ut över ett vansinnigt sönderhugget landskap där naturskogarna ligger som små pluttar på toppen av barskrapade sluttningar. Sitter på en grotesk skogsbilväg brevid ett hygge. Ändå känner jag mej pirrig i hela kroppen. För bakom mej och på andra sidan hygget finns det urskogsartad, helt magisk skog kvar! Vi gjorde ett besök i dessa skogar igår eftermiddag, och tänker fortsätta idag.

Att vi hamnade just här? En ren slump. Vi var i en charmig håla i Jämtland och handlade, Mikael och Olli fick syn på en upptryckt A4 affisch som hängde på en liten friggebod utanför affären. Det var lokala motståndare för en jättestor vindkraftsetablering i närheten. Olli mindes att han studerat flygbilder över området och att det till största delen var ungskog och hyggen, men att det trots allt fanns lite skog kvar. Vi tittade på kartor över området och konstaterade att Bergvik Skog har planerat att sätta ca fyra snurror mitt  i en stor nyckelbiotop! Sagt och gjort. Vi packade ihop oss och åkte till spillrorna av gammelskogen som nu hotas av Bergvik Skogs vindkraftsplaner.

Framme i området så ser vi oss förbryllade ut över ett hygge…med en väldig massa hänsyn. Alternativa metoder, eller vaddå? Efter en kort inspektion av hygget insåg vi att detta är inte vilken skog som helst som har avverkats. Inte en dimensionsstubbe såg vi på de delar av hygget som vi besökte, inte heller några andra spår av mänsklig aktivitet.

Vi delade upp oss. Olli, Sara och Kirsi inventerade i och framförallt runt nyckelbiotopen. Mikael skulle kika på en avverkningsanmälan gjord av Holmen som ligger precis utanför vindkraftsparken. Och jag…som vanligt hygget.

Mikael och jag begav oss upp mot Holmens skog och den övre delen av hygget. Plötsligt dyker en björn upp framför oss! Hon korsar våran väg i full fart, stannar och vänder sig om. Vi funderade lite på varför hon gjorde så, tills vi såg de tre små knytena komma tultande så fort deras små ben bar efter henne. Ett magiskt ögonblick. Mikael var ganska tagen av upplevelsen. Det var hans första björn! Vi skiljdes åt. Senare fick jag höra att Mikael stötte på den lilla familjen ytterligare en gång i skogen. Klok björn som har valt den finaste skogen att bo i.

Efter någon timmes deprimerande vandring på hygget började telefonen ringa. Det var Mikael, han var lyrisk. Vilken skog! Vilken skog! utbrast han. Jag som i ärlighetens namn var ganska less på att inventera det tragiska hygget var inte sen att vända näsan mot skogen för att hjälpa till. Jag ringde till Olli för att berätta om dom ändrade planerna. På min fråga hur hans skogsområde såg ut svarade han, okonstlat som Olli brukar svara, Urskogsartat.

Här har det inte bedrivits något skogsbruk sedan den senaste branden. Skogen har fått växa upp ifred och utvecklats naturligt. Den kantas dock av ett enormt plantage landskap, därför är den extra viktig. Den är magisk. Den måste räddas!

Min färd genom Holmens avverkningsanmälan var ett enda stort lyckorus. Vilken skog! Även om denna skog har plockhuggits för länge sedan så har detta inte förstört några naturvärden. Allt som ska finnas i en naturskog finns där. Till och med björnen och hennes småttingar. Hotet är dock mycket akut, det har redan röjts en gata för vägen som ska leda in i hjärtat av skogen, och vartifrån man systematiskt ska såga ner gammeltall efter gammeltall. Denna skog hänger även samman med mer skog. Det är den skogen vi ska titta på idag.

Ser solen kika fram genom dimslöjorna och känner temperaturen stiga snabbt från noll grader till lite varmare. Det blir nog en fin dag.

Fridens

Malin

Grötstund. Sara, Kirsi, Olli

akut hotad naturskog som Holmen tänker hugga
Resterna av en opåverkad naturskog.

 

Jag sitter vid ett hygge i Jämtland och reflekterar över veckan som har gått.

I dagsläget är vi fem glada själar som campar på skogsbilvägar under nätterna och inventerar skog under dagarna. Olli Manninen är vår inventerings koordinator och vi har under veckan som har gått haft förmånen att ha med oss många helt fantastiska ideella naturvårdare! I tisdags anslöt Mikael som ska följa med oss under nästan 5 veckor.

Förra veckan befann vi oss i Malung och Älvdalens kommuner i Dalarna, samt Torsby kommun i Värmland. Vi tvingades gång på gång inse hur bråttom det är för att hinna besöka skogarna innan maskinerna dundrar in. Tyvärr låg vi steget efter i många fall, och en intressant inventeringsdag i skogen utbyttes snabbt mot granskning och dokumentation av hyggen. I Älvdalen upptäckte vi att Sveaskog avverkar sina skogar i en rasande takt. Avverkningsanmälningar som har inkommit i år har i många fall redan hunnit avverkas när vi kom dit. Till vår glädje hittade vi ändå ett antal skogar som var kvar. Några av dessa var extremt fina, och väldigt många fynd av rödlistade arter gjordes under inventeringarna. Vi kommer idag kontakta bolag och myndigheter för att informera om dessa i syfte att rädda dom här skogarna som utgör viktiga biotoper mitt i ett hav av enorma contortatall åkrar.

I Torsby hamnade vi mitt i skärselden då Weda Skog höll på att avverka en mycket skyddsvärd barrnaturskog. Vi hann besöka den lilla del som fanns kvar och konstaterade där att denna skog aldrig borde ha avverkats. Skogsstyrelsen har inte varit ute och gjort någon bedömning av skogen som vi anser till stora delar höll nyckelbiotopskvaliteter. Det skulle inte vara första gången Weda Skog avverkar en nyckelbiotop. Nu har skogen fallit, vi kom försent.

Vår resa har hittills gått genom otaliga mil kalhyggen och contortaplantager i vår jakt på dom spillror av naturskog som finns kvar. Förra torsdagen befann jag mej stående mitt på ett 150 hektar stort kalhygge, en tjäder passerade förbi mej och tittade sig förvånat omkring. Han funderade nog över varför hans hem låg i stora travar längs skogsbilvägen.

Mina medinventerare är just nu ute i dom djupa skogarna i Jämtland. Idag granskar vi Holmen Skog. Jag tänker nu starta min GPS och ge mej ut i skogen jag också.

/Malin

En av de avverkade naturskogarna i Älvdalen

Nils Nygren fotograferar den rödlistade arten varglav i Dalarna

Akut avverkningshotad urskogsartad skog ovanför den fjällnära gränsen vid Drevfjällets naturreservat

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 350 andra följare

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: