Ett resonemang som jag inte förstår.

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

En kärleksförklaring till fjällskogen

God förmiddag!

Det är med ett tungt hjärta jag skriver idag.

Skrev Sara på min bil igår när vi glada i hågen begav oss mot dom snöklädda topparna och fjällskogen.

Vi möttes av det här:

Jag älskar fjällskogar av hela mitt hjärta. Det finns inget finare, inget mer skört men ändå så stabilt och varaktigt som fjällskogarna. Dessa, våra sista vildmarker, där, i somliga fall, endast sparsamt med träd, för dåtidens husbehov, har tagits ut för länge sedan. Skogar som, trots det tuffa klimatet och i många fall svåra förhållandena, långsamt växt upp och bildat magnifika skogsområden som klär sluttningarna innan fjällbjörksbältet och slutligen kalfjället tar vid.

Att avverka dessa skogar är en skymf mot allt vad god naturvård heter, det är en skymf mot moder jord och det är ett missbruk av de resurser naturen bistår oss med. Hur många kantzoner,  och evighetsträd som än lämnas på hygget, så har man ändå brutit en kontinuitet som varat i hundratals, tusentals år. Vad har vi för rättigheter till det?

Hur vill vi människor betrakta fjällskogarna? Som ett virkesförråd eller som det unika ekosystem det är? Hur vill vi uppleva fjällskogarna, ens om vi någonsin har förmånen att vandra i dem?

Ska det se ut såhär i våra fjällområden?

eller såhär?

Jag vet inte vad ni tycker men jag vet vad jag tycker. Alla fjällskogar måste få leva. Alla fjällskogar måste skyddas. Idag brukas dom, om än i mindre skala än skogarna nedan fjällregionen. Dom naggas i kanten. Liten bit efter liten bit äts dom upp och ersätts med homogena landskap med träd på rad. Idag finns dessutom ett än större hot mot dessa makalösa vidder. Vindkraft. Vindkraft är bra. Men stora parker planeras att byggas i fjällurskogar och på obrutna kalfjäll. 

Om ett par hundra år kanske människan sitter och tittar på bilder som denna, skakar på huvudet och undrar vad i hela friden vi tänkte på?

Igår satt jag på en stubbe av en över 230-årig nedhuggen, livskraftig, gran mitt på ett hygge, mitt i fjällen. Granen hade levt ett långt liv och hade fortfarande liv kvar att ge, till sig själv och slutligen till de arter och organismer som är beroende av trädet när det långsamt har dött och fallit till marken. Granen var en del av det som är så unikt med fjällskogen; orördheten och kontinuiteten. Nu ligger den förmodligen packad som sågplank tillsammans med sina fränder, där kommer den göra föga nytta för den biologiska mångfalden i skogen.  

Vi är snart på väg mot nya, hotade fjällskogar. Vi har ändrat på vårat positiva budskap på min bil, och jag hoppas av hela mitt hjärta att svaret är ja. Jag vet inte hur måga fler hyggen jag orkar med. Och jag skulle så gärna vilja berätta för er om magiska skogar och underbara naturupplevelser istället för detta sorgliga budskap.

Fridens

Malin