FSC-anmälningar och klagomål

Jisses vilken dag.

Jag har suttit och gjort FSC-anmälningar och klagomål på löpande band. Det verkar aldrig ta slut. Listan känns lika lång som den var när jag började i förmiddags.

Det handlar om körskador: 

Det handlar om avverkade naturvärdesträd:

Det handlar om urkass hänsyn till död ved, där 100-tals värdefulla lågor körts sönder:

Det handlar om en skog som en gång såg ut så här (där Naturskyddsföreningen 2008 gjorde ca 50 fynd av flera olika rödlistade arter):

 

som nu ser ut såhär:

Det handlar om en vägdragning rakt igenom en skog av nyckelbiotopsklass:

Det handlar om en avverkningsanmäld skog med mycket höga naturvärden, bitvis av nyckelbiotopsklass, där Naturskyddsföreningen nyligen gjorde över 200 fynd av 39 olika rödlistade arter:

Det handlar om stora skogsbolag och markägare som skall klara av att bedöma naturvärden, som har åtagit sig att avverka enligt FSC:s kriterium och principer, som kallar sig miljövänliga  med anledning av just FSC-certifikatet. Något dom bevisligen återigen misslyckas med.

Det handlar om SCA, det handlar om Sveaskog, det handlar om Bergvik och Stora Enso.

 Som sagt, det är en lång lista på övertramp mot skogens naturvärden, där naturvärden krossats, körts sönder och helt enkelt ignorerats.

Oftast tycker jag att jag har världens bästa jobb. Idag är inte en sådan dag. Efter 8 timmar med förstörda naturvärden och manglade naturskogar på bildskärmen känner jag mej faktsikt ganska slutkörd och inte så väldigt munter.

Och som sagt, det är en lång lista som skall betas av.

Fridens.

Malin

Privat skogsägande

God afton.

Våran hopplösa inventeringsdag igår, som ledde oss runt ca 20 hyggen, innebar besök av ett stort antal privata, mindre markägares skogsområden. 

Är jag besviken över att skogarna avverkats? Såklart, många av dom borde fått stå kvar. Men mest besviken är jag över att myndigheterna inte fullt ut tar sitt ansvar. Skogsstyrelsen besöker långt färre avverkningsanmälningar än dom borde. Ca 10 % av anmälningarna besöks i fält. Hur rimmar det egentligen med det jämställda produktionsmålet och miljömålet? Besöker myndigheten sedan ett mycket värdefullt område som hotas av avverkning så saknas oftast resurser att lösa in skogen för skydd. Det är generalfel i hela ledet! Inga pengar – färre fältbesök av skogsstyrelsen. Inga pengar – ingen inlösen. Ökad kostnad att lösa in i kombination med sänkta anslag – färre hektar skyddat. Den stora förloraren i detta, förutom skogen självt, är den lilla markägaren som råkar äga en nyckelbiotop (eller rent allmänt en skog med högt skyddsvärde). Denna presumtiva nyckelbiotop är markägarens investering och plånbok. Det är en stor skillnad på små privata markägare och penningstarka skogsbolag, nämligen just storleken på plånboken.

Sveaskog har lämnat 100.000 hektar av sin produktionsskog till bytesmarker. Det vill säga – värdefull skog byts ut mot produktionsskogar, så att markägaren kan avverka dessa produktionsskogar istället för skogar med höga naturvärden. Det är verkligen jättebra! Problemet är bara att produktionskogarna endast kommer att bytas mot storbolagens skyddsvärda skogar. Den privata skogsägaren är den stora förloraren igen. Inga flerpartsbyten har, enligt min kännedom, varit på tapeten. LRF har uttryckt önskemål om detta, miljörörelsen likaså. Men; nej, nix och inte. Bolagsmark mot statlig mark.

Har jag fel i detta så är ingen gladare än jag. Det skulle betyda en lättnad för många små skogsägare som råkar äga skyddsvärd skog. En enorm lättnad.

Sittande miljöminister påtalar gärna att regeringen genom detta agerande har nått miljömålet Levande Skogar. Jag skulle bara vilja klargöra att så inte är fallet. De statliga bytesmarkerna betyder att ett DELMÅL är nått (när skydd är upprättat på dessa hektar vill säga). Det var, som sagt, ett bra agerande. Det betyder att vi är precis där vi ska vara idag. Men det stora målet är att Skogens värde för biologisk produktion skall skyddas. För detta krävs mer skyddad skog. Sveaskogs 100.000 hektar räcker inte till slutmålet Levande skogar, de räcker till delmålet..

Och om någon här vill påtala att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid vill ha mer, så påminner jag om det jag tidigare sagt:

Vi kommer att vara alldeles fullständigt nöjda och tillfreds den dagen naturskogens överlevnad är säkrad. Det vill säga när miljömålet Levande Skogar till fullo har nåtts.

Fridens

Malin.

Avverkad naturskog som höll höga naturvärden på privat mark. En skog som kanske stått kvar om resurser funnits att lösa in den.

En vädjan till Åre Kommun

Hej,

Jag sitter och funderar på långsiktighet.

Skogsindustrin pratar om förlorade arbetstillfällen när vi för fram våra krav för vad som bör skyddas.

Vi ber och bönar om endast en sak: Levande Skogar.

Mer än så kräver vi inte. Faktiskt. Vi kräver helt enkelt långsiktighet. Inte bara årets resultatrapport, eller nästkommande års. Vi kräver helt enkelt levande skogar. För oss, för våra barn och för våra barnbarn. Och deras barn därtill.

I min hemkommun pratar politikerna just nu om möjligheter med en vindkraftsexploatering i ett område där det fortfarande finns naturskog kvar. Inte mycket, men det finns, sammanhängande. I ett område där örn har setts häcka. I ett område där de närmast boende inte vill se en vindkraftspark med ett 50-tal snurror av höjden 150 meter torna upp över deras gårdar. I ett område där den största näringen är naturturism.

Majoriteten av politikerna verkar dock ha bestämt sig.

Jag deltog häromkvällen i ett samråd. Det var rörande att se hur stor del av loklabefolkningen som deltog i detta samråd. Ingen ville ha en gigantpark i sitt närområde. Ekoturismföretagarna sa skarpt nej. Ornitologerna sa skarpt nej. Naturskyddsföreningen sa skarpt nej. Och viktigast av allt….lokalbefolkningen sa skarpt nej.

Jag höll ett kort anförande på detta samråd, och jag hänvisade häri till Härjedalens kommun som beslutat att lyssna på sina medborgare och därmed lagt ett veto. Inga vindkraftsparker så länge medborgarna inte önskar dessa. Jag tittade på våra politiker när jag berättade detta. Samtliga tittade ner i golvet, eller var oerhört upptagna av att rensa naglar eller skicka sms…Där brast allt mitt förtroende för samtliga våra politiker, utom en. En av dessa politiker har under lång tid varit för en etablering av denna gigantiska park. Ända tills denna kväll då medborgarna fick föra fram sina åsikter, och sina argument. Han reste sig upp, och darrade lite på rösten när han sa:

Jag har aldrig sett en sådan uppslutning, aldrig sett en sådan enighet. Jag visste vad jag tyckte när jag kom hit. Men nu vet jag inte längre.

Han har min fulla respekt. Han vädjar inte ens efter våra röster då han nu tänker avsluta sin politiska karriär.

Långsiktighet. Kan någon berätta för mej vad långsiktigheten består i när man skövlar de sista fjällurskogarna för vindkraftsparker? När man fullkomligt struntar i en långsiktig näring som ekoturism? Särskilt i en kommun där turismen är livsavgörande? Ska verkligen vindkraft beläggas i urmarker? Ska vindkraft kosta ett samhälle dess levebröd? För ingen kan lura i mig att en vindkraftspark kommer generera i en massa arbetstillfällen. Måhända kortsiktigt. Men kortsiktigt är inte långsiktigt.

Vår naturturism är långsiktig. Både sett ur naturens intresse, och vårat eget intresse. Vi som bor här råkar älska vår natur. Vi älskar de vilda fjällen och storskogarna vi har runt knuten. Närheten till dessa är anledningen till att vi finns här. Mitt jobb består i att rädda naturskogar. Mina fränders jobb består i att kunna verka i bygden. Där naturturismen lockar männsikor från kontinenten. Vi kan än idag erbjuda turisterna orörda vidder och vildmark.

50 snurror á 150 meter ser inte så bra ut i detta läge…

Nästa vecka beger sig Naturskyddsföreningen ut i Moskogen för att hitta mer naturvärden. Naturvärdena finns där. Utan tvekan. Jag har gått i skogarna som finns kvar. Skogarna som fortfarande är skogar, och det finns större sammanhängade partier kvar i detta område.

Örnarna gillar läget som är och hänger där. Just nu. Men gillar örnar verkligen vindsnurror??

Jag vädjar till er politiker. Låt oss bevara vad vi har kvar. Vår kommun är sargad, upphuggen och ser ut som ett lapptäcke. Istället för att vädja folkets röst in i en eventuell riksdag… se vad ni har kvar omkring er. Var rädd om detta och rösta sjävla  för naturen. Hur ska ni annars förklara för era barnbarnsbarn att det var ni som såg till att dessa, de sista naturskogarna gick förlorade??

Fridens

Malin

Vår skog.

När är skogsindustrin nöjd?

God Morgon!

Vi får ofta höra från industrin att vi aldrig får nog. Att mycket vill ha mer. Att vi aldrig är nöjda. Att vi bedriver en oförklarlig kampanj när vi till slut inser att vi inte kommer framåt fort nog med diskussioner, dialoger och samråd. För under tiden dessa diskussioner förs så huggs de sista naturskogarna i en rasande fart. Därför har vi valt att berätta vad vi ser i skogen, i verkligheten, för konsumenter i Europa, för att sätta en större press på hela produktionsmaskineriet. För att rädda det som räddas kan.  Snart är det nämligen försent. Och det är inte mina ord. Det är forskarnas.

Vi kommer att få nog, och vara alldeles nöjda den dagen den biologiska mångfalden och våra skogsekosystem är säkrade. Forskarna säger att för detta krävs det att 20% produktiv skog undantas skogsbruk. Det ger fortfarande industrin tillgång till 80%. Dra ifrån den generella hänsynen från dessa 80% så kommer fortfarande, i runda slängar, ca 75% av skogen att kunna brukas, på ett eller annat sätt. Så vem är det som är omättlig och ständigt hungrande? Forskarna, ideella miljöorganisationer, alla de hundratals underbara människor som lägger månader av ideell tid på att dokumentera verkligheten i skogen, eller näringen?

Jag läste i tidningen häromdagen att industrin såg ett problem med våra krav. Nämligen att det var avverkningsmogen skog som skulle undantas. Om inte industrin har annan avverkningsmogen skog än naturskogar med höga naturvärden kvar att hugga, ja då har vi ett problem. Ett stort problem. Skogsekosystemet, och med det våran egen hälsa, kommer att bli den stora förloraren ifall det skulle vara på det sättet. Har man verkligen huggit så våldsamt att det bara är värdefull naturskog och icke avverkningsmogen produktionsskog kvar i vårat landskap?  

Den känslan var tyvärr överväldigande igår. Min pirrande känsla för de urskogsartade skogar som jag befann mig vid igårmorse förbyttes snabbt till bestörthet när vi tog oss en lång tur i Bergviks marker.  Med bil förflyttade vi oss över stora arealer och vi bevittnade, jag vet inte hur många, hyggen efter hyggen efter hyggen. Varendaste ett av dessa hade tidigare utgjorts av värdefulla naturskogar. Vissa hade varit rent urskogsartade. Och nu vill man hugga det sista av dessa till förmån för vindkraft, som i sig är en god sak, men som inte bör placeras i våra värdefullaste skogar! Tilläggas kan att en hel del av dessa skogar utgörs av större nyckelbiotoper, det vill säga ett skogsområde som har en mycket stor betydelse för floran och faunan, ett nyckelområde för den biologiska mångfalden. Enligt certifieringen FSC, som Bergvik har åtagit sig att följa, får nyckelbiotoper inte avverkas. Men genom att bygga en vindkraftspark i området kommer Bergvik på ett brilliant sätt undan denna regel och kan således både få pengar för det värdefulla virket som finns i dessa nyckelbiotoper, samtidigt som vindkraften kommer generera i framtida inkomst för bolaget. En win-win för Bergvik.

Gammelskogen förlorar. Igen. 

Idag är en ny dag. Jag försöker skaka av mej känslan av olust som fortfarande sitter i sedan gårdagens verklighetscheck. Vi har spenderat natten vid en magisk liten tjärn i Jämtland. Jag tittar ut genom fönstret på min bil och ser Sara sitta på en sten och bara njuta av solen och utsikten över skogsbeklädda sluttningar. Dit ska vi idag! Men först tänker jag sätta mej hos Sara och bara njuta av att vara här och nu.

Fridens

Malin

saras morgonstund

olli flyttar stenar på skogsbilväg dragen genom skyddsvärd naturskog

inte bara träden tog skada i denna avverkade naturskog