Ett resonemang som jag inte förstår.

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Urskog!

God Morgon!

Jag är fortfarande upprymd sedan gårdagen. För det första fyllde jag år, och fick både bubbel, jordgubbstårta, paket och skönsång (?), mitt i djupaste skogen. Är fortfarande lite rörd över skogshjältarnas omtanke och det meck en tårta med nyvispad grädde och färska jordgubbar innebär när man varit ute i fält ett tag. För det andra så hittade jag min första lusporing, en art som är klassad som starkt hotad i Finland, i Sverige råder kunskapsbrist om denna art. Inte särskilt många fynd har, till dags datum, gjorts av denna svamp i Sverige. Nu har jag hittat en också! Kändes lite speciellt på självaste födelsedagen. För det tredje; Lusporingen hittdades inte heller i vilken skog som helst! Jag låter bilderna tala för sig själv:

Utanför dessa skogar fanns stora avverkade områden som Fastighetsverket gjort för ganska länge sedan. Åldern på de träd som finns kvar är mycket hög, 300-500 åriga tallar står kvar och vittnar om den skog som en gång stått där. På hyggena finns fortfarande enorma mängder död ved. Synd och skam att dessa skogar inte fått vara kvar. Jag undrar i mitt stilla sinne hur man i hela fridens namn med gott samvete hugger ner en urskog, och sedan hävdar att man bedriver ett hållbart skogsbruk?

Jag har under veckan även fått rapporter om vad som händer söderut i landet. Stora Enso är på väg att nu hugga ett skyddsvärt område i Värmland.  Naturskyddsföreningens skogsnätverk var i detta område i maj, och under fältbesöket påträffades en stor mängd rödlistade arter. Skogen ingår i ett stort sammanhängande område, och är därför i sin helhet extra biologiskt viktig. Men Stora Enso tycker att det räcker med att avsätta några mindre plättar där naturvärdena är extra höga. Jag vet inte ifall dom har läst på något om biologisk nytta i större sammanhängande områden kontra den biologiska onyttan av fragmenteringen i landskapet. Stamyrberget i Värmland är, eller iallafall var, just ett större sammanhängande naturskogsområde där naturvärden redan finns. Storleken på det sammanhängande området är anmärkningsvärt för Värmland. Trots det kunde Länsstyrelsen inte prioritera detta område för reservat, men fann dock ett antal områden med nyckelbiotopsklass i skogarna. Skogsstyrelsen tyckte inte att dom behövde åka ut på området (vilket jag ställer mej fullständigt frågande till – det är ju faktiskt deras jobb att registrera troliga nyckelbiotoper, men de tjänstemän jag varit i kontakt med i ärendet tycker att det räcker med att Stora Enso inte hugger just dessa områden). Allt detta resulterar nu i att det FSC-certifierade bolaget Stora Enso hugger,och fragmenterar ett värdefullt naturskogsområde med höga naturvärden och rödlitade arter.

Skog under avverkning av Stora Enso

 Idag skiner solen och temperaturen har äntligen stigit lite grann. Det har varit grymt kallt de senaste dagarna. Ylletröja, raggsockar, vantar och mössor har varit klädkoden. Om ett par dagar är norrbottensveckan över. Det har gått fort. Det finns mycket att göra här uppe, så många skogar att rädda. Än har vi några kvar att besöka innan vi skiljs åt, och dom ser jag fram emot att stifta bekantskap med.

Fridens

Malin

Glasspaus i Arjeplog

Midnattsol och mygg

Äntligen!!

Norrbotten. Efter några dagars ledighet och ett par dagars jobb på kansliet är jag utsläppt i skogen igen. Början av veckan har gått åt till att meddela markägare om de skogar vi har tittat på, och de skyddsvärden skogarna håller i form av rödlistade arter. Det är ganska nedslående att höra, från flera bolag faktiskt, att det här med att leta rödlistade arter är, mer eller mindre, en förkastlig strategi. Särskilt som bolagen inte på allvar verkar ta till sig vad det faktiskt betyder att det finns gott om rödlistade arter i ett område. Garnlav! fnös någon till mig i tisdags, det finns överallt.

Jag hade ett samtal med Artdatabanken om detta. (Artdatabanken består av ett antal experter inom olika organismers områden, det är dessa experter som utreder vilka arter som hotas försvinna ur landskapet) När det gällde just garnlav så finns det en anledning till att den är rödlistad (liksom för andra arter i den lägsta hotkategorin), nämligen: att dess existens äventyras i med den takten som artens växtplatser försvinner idag. På sikt, tillade han. På sikt.

Det är där skon klämmer. Långsiktighet. Jag fick även höra (igen) av ett bolag, ja men rödlistade arter finns överallt, hur ska vi då kunna ta hänsyn till varenda litet fynd som ni skickar? Jag upprepar: Långsiktighet. Vissa arter lever såklart vidare på de substrat som finns kvar i en produktionsskog. Men hur länge då? Trakthyggesbruket började för ca 50 år sedan. Substraten finns fortfarande kvar, plantagen som omger dessa substrat är inte avverkningsmogen ännu. Och de träd som växer runt arten och dess ensamma lilla låga är inte av samma kvalitet som artens livsutrymme…sen ska plantaget avverkas, kanske hänsyn lämnas till den förmultnande låga som finns kvar för arten. Kanske inte…men hur som..klarar arten att överleva ytterligare en hyggesfas? Ytterligare en markberedning? Ytterligare en återplantering? Arten lever så länge det finns något att leva på, den är helt omedveten om vad som händer runt om den, och tror att självklart finns möjlighet till spridning när tiden är inne. För det har det ju alltid gjort. Stackars art kommer bli mycket förvånad när det är dags.

Det är detta som kallas utdöendeskuld. Och det är precis det som skogsindustrin har. En stor utdöendeskuld.

Sitter nu på en vändplan i skogen med ett härligt gäng inventerare. Olli, Sini, Mikael (som alla har varit med hela vägen), Sara gör en comeback, Hans hänger kvar sedan sista veckan i Jämtland, Per-Erik och Mats från länet är med, vi hoppas att även Niklas ansluter under dagen. I helgen kommer även ytterligare en lokal förmåga att sluta upp. Och så är det jag. Jag, Sara och Hans kom upp imorse efter en lång bilfärd från sundsvall, i midnattsolen. 54 mil hyggen utefter vägarna. Insprängt i dessa 54 mil av hyggen och plantager fanns 55 hektar skyddad skog. Det var allt. Vi saktade ner när vi körde igenom dessa 55 hektar, njöt och gasade sedan vidare genom det trasiga landskapet.

Äntligen framme i Norrbotten! Nu ska jag ta mej en kopp kaffe, smeta på mej så mycket myggmedel jag bara kan och sedan ge mej ut i skogen!

Det kommer bli en fin dag, jag laddar upp lite bilder åt er i kväll!

Fridens

Malin