Midnattsol och mygg

Äntligen!!

Norrbotten. Efter några dagars ledighet och ett par dagars jobb på kansliet är jag utsläppt i skogen igen. Början av veckan har gått åt till att meddela markägare om de skogar vi har tittat på, och de skyddsvärden skogarna håller i form av rödlistade arter. Det är ganska nedslående att höra, från flera bolag faktiskt, att det här med att leta rödlistade arter är, mer eller mindre, en förkastlig strategi. Särskilt som bolagen inte på allvar verkar ta till sig vad det faktiskt betyder att det finns gott om rödlistade arter i ett område. Garnlav! fnös någon till mig i tisdags, det finns överallt.

Jag hade ett samtal med Artdatabanken om detta. (Artdatabanken består av ett antal experter inom olika organismers områden, det är dessa experter som utreder vilka arter som hotas försvinna ur landskapet) När det gällde just garnlav så finns det en anledning till att den är rödlistad (liksom för andra arter i den lägsta hotkategorin), nämligen: att dess existens äventyras i med den takten som artens växtplatser försvinner idag. På sikt, tillade han. På sikt.

Det är där skon klämmer. Långsiktighet. Jag fick även höra (igen) av ett bolag, ja men rödlistade arter finns överallt, hur ska vi då kunna ta hänsyn till varenda litet fynd som ni skickar? Jag upprepar: Långsiktighet. Vissa arter lever såklart vidare på de substrat som finns kvar i en produktionsskog. Men hur länge då? Trakthyggesbruket började för ca 50 år sedan. Substraten finns fortfarande kvar, plantagen som omger dessa substrat är inte avverkningsmogen ännu. Och de träd som växer runt arten och dess ensamma lilla låga är inte av samma kvalitet som artens livsutrymme…sen ska plantaget avverkas, kanske hänsyn lämnas till den förmultnande låga som finns kvar för arten. Kanske inte…men hur som..klarar arten att överleva ytterligare en hyggesfas? Ytterligare en markberedning? Ytterligare en återplantering? Arten lever så länge det finns något att leva på, den är helt omedveten om vad som händer runt om den, och tror att självklart finns möjlighet till spridning när tiden är inne. För det har det ju alltid gjort. Stackars art kommer bli mycket förvånad när det är dags.

Det är detta som kallas utdöendeskuld. Och det är precis det som skogsindustrin har. En stor utdöendeskuld.

Sitter nu på en vändplan i skogen med ett härligt gäng inventerare. Olli, Sini, Mikael (som alla har varit med hela vägen), Sara gör en comeback, Hans hänger kvar sedan sista veckan i Jämtland, Per-Erik och Mats från länet är med, vi hoppas att även Niklas ansluter under dagen. I helgen kommer även ytterligare en lokal förmåga att sluta upp. Och så är det jag. Jag, Sara och Hans kom upp imorse efter en lång bilfärd från sundsvall, i midnattsolen. 54 mil hyggen utefter vägarna. Insprängt i dessa 54 mil av hyggen och plantager fanns 55 hektar skyddad skog. Det var allt. Vi saktade ner när vi körde igenom dessa 55 hektar, njöt och gasade sedan vidare genom det trasiga landskapet.

Äntligen framme i Norrbotten! Nu ska jag ta mej en kopp kaffe, smeta på mej så mycket myggmedel jag bara kan och sedan ge mej ut i skogen!

Det kommer bli en fin dag, jag laddar upp lite bilder åt er i kväll!

Fridens

Malin