You are currently browsing the tag archive for the ‘miljömål’ tag.
Så var det dags igen då.
Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:
”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”
Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)
Så till saken,
Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.
Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)
Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.
Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.
På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:
En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.
Det stubbrutna och sönderkörda hygget
SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:
”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”
Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:
”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”
Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.
Åter till Skogsvårdslagens 1 §.
Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?
Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.
Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.
Fridens,
Malin
God Afton,
Det är skogen år – något som borde vara en glädjens tid för alla oss naturvårdare som brinner för skogen.
Icke då.
- akut hotad skog i Jämtland
- akut hotad skog i västerbotten
Skulle kunna fortsätta med bildexempel från många många fler akut hotade skogar i många fler län.
Låt oss dock stanna vid denna bilden ett ögonblick…
Bilden är tagen i Härnösands kommun, Västernorrland. En skog med mycket höga naturvärden. En skog som utgör livsutrymme för några av våra hotade arter i landet. En skog som är relativt otillgänglig för skogsmaskiner – det är förmodligen därför den fortfarande finns kvar. Denna skog har nu (augusti 2010) avverkningsanmälts av skogsbolaget SCA som äger skogen.
Terrängen är brant, mycket brant. Svårforcerad även till fots. Jag var där i september 2010 och fattade ingenting: avverka denna skog??!! Hur då och varför?? Jag vägrar omvärdera mitt synsätt till hotade arter, höga biologiska värden och skyddsvärda naturområden. Ska man verkligen omintetgöra dessa? Mitt synsätt säger Nej Nix och Icke. SCA verkar ha ett helt annat synsätt; det är SCA som äger skogen, och det är SCA som har anmält skogen för föryngringsavverkning – dvs dom planerar att kalhugga detta kända sydväxtberg med växtplatser för hotade arter.
Jag känner mej maktlös inför detta. Allt jag kan göra är att tillkännage markägaren naturvärdena – har vi tur så prioriteras området i Länsstyrelsens reservatsbildningar. Tyvärr är myndighetens resurser alltför knappa och många områden måste prioriteras bort. Samtidigt skriver Sverige under avtal om att bevara 17% av ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. Sverige drev på för siffran 20 %. 17% blev kompromissen. 20 %. Det finns det inte ens kvar av den biologiskt mest värdfulla produktiva skogen. Långt mindre än ens kompromissen 17 % finns kvar. Skogsbruket har lagt beslag på mer än det mesta. Detta innebär att vi bör:
1. Införa omedelbart totalstopp för avverkningar av biologiskt värdefulla produktiva skogsområden.
2. Omgående påbörja restaurering av skogstyper som är på mycket god väg att försvinna.
För något år sedan satt jag på mitt jobb och gjorde en utvärdering av Naturskyddsföreningens arbete. Samma dag fick jag veta att Sveaskog hade avsatt ett område vi kämpat hårt för att rädda – ett område med akut hotade arter som Sveaskog hade planerat att kalhugga – tills vi besökte området och började fightas för vad som fanns där, det som Sveaskog uppenbarligen hade missat vid sin naturvärdesinventering. Jag lyfte detta som ett stort glädjeämne men uttryckte min än större oro för alla skogar i landet som vi besökt med livsmiljöer för hotade arter och i övrigt väldigt, väldigt höga naturvärden, som dessutom står under ett superakut hot att avverkas. När jag hade framfört detta tittade min kollega som arbetar med en annan typ av skog, nämligen biotoper för vitryggig hackspett, på mig och sade:
”era skogar finns åtminstonde till en viss mån kvar”
Dessa, ”våra”, skogar som min kollega hänvisar till utgör endast en liten bråkdel av de 17 % som Sverige har åtagit sig att skydda i ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. En väldigt liten bråkdel. Det tragiska i kråksången är att de skogar min kollega arbetar med existerar knappt ens i utkanten av ruinens brant.. Vi arbetar i stark motvind som minst har antagit proportioner av orkanen Katrina 2005. Näringen framhåller att åtminstonde 20% är skyddat (en siffra som miljörörelsen och många forskare framhäver som absolut nödvändig för att rädda skogens värden) – och räknar härmed in den generella hänsynen som kan bestå av ett enstaka träd kvarlämnat på ett hygge, såväl som mindre trädgrupper kvarlämnat på ett hygge, såväl som kantzoner till vattendrag kvarlämnade på ett hygge … osv osv. Hur dom kan få detta till sammanhängande ekosystem låter jag vara osagt eftersom jag inte förstår resonemanget. Faktum kvarstår -endast ca 4 % av den produktiva skogen i Sverige står under ett långsiktigt och kvalitetsskärat skydd.
De frivilliga avsättningarna är en bra ansats som dock inte väger upp det formella skyddet där långsiktighet och kvalitetssäkring är en garanti. Långsiktigheten i de frivilliga avsättningarna är aldrig säkrad eftersom en värdefull avsättning kan utbytas mot en annan för att sedan avverkas. Kvaliteten är mycket osäker eftersom dagens koll på avsättningar är dålig – kvalitetsmässigt – även hos markägaren själv.
Samtidigt som varken markägare, myndigheter eller regeringen har koll på avsättningarnas kvalitet så avverkas skogar med dokumenterat skyhöga naturvärden…
Man legitimerar en avverkning med att man har avsatt si och så många hektar skog i det berörda området.
Att sedan räkna in impediment i skyddad skogsareal är löjligt. Impediment är, enligt lag, förbjudet att avverka – visserligen räknas impediment in i den internationella (FAO:s) definitionen av skog – men det är likväl INTE inräknat i den svenska definitionen och inte heller lagligt att avverka. Impediment är alltså: INTE produktiv skog; inte lagligt att avverka: ingår inte i den svenska definitionen av skog.
I mitt resonemang förutsätter jag att ekologiskt representativ produktiv skog inte är jämställt med myrmark, hällmark eller fjällbjörkskogar heller för den delen.
Fridens,
Malin
Hej,
Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:
Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.
Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?
Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.
Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.
Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.
Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.
Fridens,
Malin
Efter ett pinsamt långt uppehåll är jag tillbaka.
Jag har haft skrivkramp, inte för att jag inte har skrivit något. Tvärtom. Jag har inte gjort annat sedan det sista inlägget, och ibland är nog nog. Jag var tvungen att lägga något åt sidan för att hinna med mina arbetsuppgifter och när dagen varit slut så har lusten att skriva varit detsamma. Alltså råder jag bot på det genom att ta morgontimmarna i akt och göra ett litet inlägg.
Jag hade hoppats på en kommentar från skogsnäringen för mitt senaste inlägg ”om jag hade fått välja”. Men där gick jag bet. En obekväm fråga tiger man helst ihjäl, något jag märkt väldigt ofta från många inom näringen. Man väljer helt enkelt att ignorera frågor från ideell naturvård så länge det överhuvudtaget går och hoppas att det faller i glömska. Ni som läser detta och undrar/hoppas att saker faller i glömska så kan jag säga att min lista på obesvarade frågor från både näring och myndigheter är mycket noggrannt noterad och arkiverad hos mej. Min ambition är att få svar och uppföljning på varenda en. Trots detta gnäll måste jag ändå ge lite credit till de som faktiskt blivit riktigt bra på att återkoppla till oss. Nämligen Stora Enso och SCA samt ett par ekologer från Sveaskogs 2 nordligaste marknadsområden. Tack för det! Det gör mitt arbete oändligt mycket enklare och många långsamma processer lite snabbare. Nu skulle jag ju i och för sig kunna falla in i en massiv kritik över hur sagda bolag missköter sig i skogen. Men det tänker jag inte göra utan jag tänker fortsätta i positiv anda.
Denna positiva anda stavas N-A-G-O-Y-A!
Vilken jordskredsseger för naturvården! 17%! Jag var tvungen att nypa mej själv i armen både en och två gånger. 17%! Det är mer än vad vi ens vågat hoppas på. Det är närmre 20% än de futtiga procent som är skyddade från skogsbruk idag. Mycket närmare. Under Naturskyddsföreningens höstkonferens ”Vem ska bort?” förtydligade Andreas Carlgren, under en utfrågning genomförd av vår Vice Ordförande Karin Åström, att 17% av den produktiva skogsmarken ska skyddas (se klipp 3 i länken). Hur detta ska genomföras är fortfarande oerhört oklart. Men att det ska genomföras är klart. Wow! Tanken är fortfarande svindlande, och det är ett hästjobb som ligger framför Carlgren. För en gångs skull så drar vi åt samma håll – och vi tänker hjälpa till med alla medel vi kan. Några frågor jag ställer mej i och med detta internationella, bindande, avtalet är följande:
– borde inte ett avverkningsmoratorium genast införas för dokumenterat skyddsvärda skogar? Att vi troligen inte ens har 17% naturskogar med höga naturvärden kvar i det produktiva skogslandskapet ställer ju till en del problem. Samtidigt dokumenterar vi hur SCA avverkningsanmäler skogar där deras ”flaggskeppsart” långskägg har sitt livsutrymme. Vi dokumenterar hur Bergvik och Stora Enso frenetiskt hugger allt som inte heter nyckelbiotop på papper – trots dokumenterat höga naturvärden och miljoner indikationer på nyckelbiotopsklass. Vi dokumenterar hur Sveaskog hugger skogar med akut och starkt hotade arter. Vi dokumenterar hur Holmen avverkar tidigare lämnad naturhänsyn (är naturhänsyn alltså tidsbegränsad?). Vi dokumenterar hur Kyrkan med mycket dålig hänsyn till naturvärden hugger naurskogar med mycket höga biologiska värden. Vi dokumenterar hur Statens Fastighetsverk avverkningsanmäler skyddsvärda skogar. Vi dokumenterar hur stora bolag säljer mycket skyddsvärda skogar, som dom rimligen själva inte skulle kunna hugga utan att bryta mot FSC-certifieringen, till icke-certifierade markägare.
Oops, nu föll jag ner i gnällträsket. Kravlar mig upp igen och försöker vara konstruktiv.
– ska verkligen staten pyssla med skogsbruk? Det är ju ett faktum att det finns stora arealer skyddsvärda skogar på det statliga markinnehavet (Sveaskog, Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket). Många av dessa är inte skyddade i dagsläget, de är välinventerade och naturvärdena dokumenterade. De statliga skogsområdena som redan omvandlats till industriskogar skulle kunna bytas mot övriga bolags, eller privatpersoners skyddsvärda skogar.
Kanske en önskedröm – men ändå ett konkret förslag. För här måste det till rejäla förändringar för att nå upp till 17%, och det snabbt, innan mer hinner huggas bort. För det huggs – tro mej. Kvaliteten på det som bolagen avverkningsanmäler är mycket oroväckande – har man verkligen huggit bort sig så fullständigt att man ”råkar missa” superhöga naturvärden när man nu är ute och planerar skogar för avverkning och dessa naturvärden finns i stora mängder – rätt framför näsan på planeraren.
Detta leder mej rätt in på ett intressant samtal jag hade med en företrädare för ett av dom större bolagen häromdagen.
Han sa ”Malin, du pratar säkert med min ledning oftare än vad jag gör. Du kan ta med dig detta: Varför räknas bara de kubikmeter vi planerar in för avverkning i vår arbetstid? Om vi är ute och planerar områden där vi hittar mycket höga naturvärden och om vi avsätter dessa så går det mycket tid till det. Dessa sparade kubikmetrarna räknas inte in i vår tid. Har vi således varit ute i ett område där värdena är allt för höga (även med deras måttstock- min kommentar) så kommer vi inte ha särksilt många kubikmetrar att rapportera för avverkning. I ett sådant läge blir vi, och känner vi oss ifrågasatta. Trycket är så fruktansvärt högt på oss att redovisa avverkningsbara kubikmetrar att vi rusar igenom skogen i jakt på virke. Därför missar vi ofta naturvärden som ni hittar, man söker inte efter naturvärden, man försöker i första hand hitta kubikmetrar att avverka, i andra hand undvika alltför stora misstag. Detta kan du ta med dig till vår ledning nästa gång du pratar med dem.”
Detta är inte ordagrant återgivet – vilket är svårt att göra då jag inte spelar in mina samtal med bolagen. Men utan ordagrann återgivelse av samtalet så var det detta han förmedlade till mig i en väldigt lång utläggning.
Skrämmande va? Jag måste säga att jag känner en stor sympati för de planerare som verkligen vill göra ett gott jobb och vikta naturvården högt, men som är så fruktansvärt pressade att prestera kubikmeter att dom måste göra stora avkall på just naturvården. Det här är vad vi också dokumenterar i skogen. Jag tänker självklart inte namnge vare sig person eller bolag i detta fall. Men om du läser detta så tackar jag för det öppenhjärtliga samtalet, och jag tänker ta upp denna tråden igen, inte bara med din ledning utan även med andra bolagsledningar, för det finns andra företrädare för många andra bolag som har gett oss samma indikationer. Alla stora bolag är väldigt noga med att utåt visa hur stor betydelse naturvården har för deras arbete med skogen. Något som inte verkar fungera så lysande internt där planerare, regionschefer, distriktschefer m.fl har piskan på ryggen att värna produktion och prestera avverkningsbara kubikmeter. Alla vill vi ju göra ett bra jobb oavsett vad vi arbetar med, vi vill prestera och göra medarbetare och ledning nöjda med vårat resultat.
Jag är oändligt glad att min arbetsgivare endast ser till naturens bästa. Något som även landets ledare nu också måste göra. Nu när 17 % ska skyddas. Kanske, i framtiden, en syn som denna kommer att vara vanligare, kanske denna skog hinner räddas eftersom markägaren envisas med att vilja avverka den:
Fridens
Malin
God afton.
Våran hopplösa inventeringsdag igår, som ledde oss runt ca 20 hyggen, innebar besök av ett stort antal privata, mindre markägares skogsområden.
Är jag besviken över att skogarna avverkats? Såklart, många av dom borde fått stå kvar. Men mest besviken är jag över att myndigheterna inte fullt ut tar sitt ansvar. Skogsstyrelsen besöker långt färre avverkningsanmälningar än dom borde. Ca 10 % av anmälningarna besöks i fält. Hur rimmar det egentligen med det jämställda produktionsmålet och miljömålet? Besöker myndigheten sedan ett mycket värdefullt område som hotas av avverkning så saknas oftast resurser att lösa in skogen för skydd. Det är generalfel i hela ledet! Inga pengar – färre fältbesök av skogsstyrelsen. Inga pengar – ingen inlösen. Ökad kostnad att lösa in i kombination med sänkta anslag – färre hektar skyddat. Den stora förloraren i detta, förutom skogen självt, är den lilla markägaren som råkar äga en nyckelbiotop (eller rent allmänt en skog med högt skyddsvärde). Denna presumtiva nyckelbiotop är markägarens investering och plånbok. Det är en stor skillnad på små privata markägare och penningstarka skogsbolag, nämligen just storleken på plånboken.
Sveaskog har lämnat 100.000 hektar av sin produktionsskog till bytesmarker. Det vill säga – värdefull skog byts ut mot produktionsskogar, så att markägaren kan avverka dessa produktionsskogar istället för skogar med höga naturvärden. Det är verkligen jättebra! Problemet är bara att produktionskogarna endast kommer att bytas mot storbolagens skyddsvärda skogar. Den privata skogsägaren är den stora förloraren igen. Inga flerpartsbyten har, enligt min kännedom, varit på tapeten. LRF har uttryckt önskemål om detta, miljörörelsen likaså. Men; nej, nix och inte. Bolagsmark mot statlig mark.
Har jag fel i detta så är ingen gladare än jag. Det skulle betyda en lättnad för många små skogsägare som råkar äga skyddsvärd skog. En enorm lättnad.
Sittande miljöminister påtalar gärna att regeringen genom detta agerande har nått miljömålet Levande Skogar. Jag skulle bara vilja klargöra att så inte är fallet. De statliga bytesmarkerna betyder att ett DELMÅL är nått (när skydd är upprättat på dessa hektar vill säga). Det var, som sagt, ett bra agerande. Det betyder att vi är precis där vi ska vara idag. Men det stora målet är att Skogens värde för biologisk produktion skall skyddas. För detta krävs mer skyddad skog. Sveaskogs 100.000 hektar räcker inte till slutmålet Levande skogar, de räcker till delmålet..
Och om någon här vill påtala att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid vill ha mer, så påminner jag om det jag tidigare sagt:
Vi kommer att vara alldeles fullständigt nöjda och tillfreds den dagen naturskogens överlevnad är säkrad. Det vill säga när miljömålet Levande Skogar till fullo har nåtts.
Fridens
Malin.
Avverkad naturskog som höll höga naturvärden på privat mark. En skog som kanske stått kvar om resurser funnits att lösa in den.
Skogsbloggen 
