You are currently browsing the tag archive for the ‘jämtland’ tag.

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Vilken dag!

Cirka 20 hyggen, och 3 skogar. Det är en ganska hög avverkningsfrekvens måste jag få säga.

20 hyggen. Vi åkte en runda runt en stor sjö i Jämtland och skulle inventera avverkningsanmälningar. Alla inkomna 2008-2010. Alla borta, utom de tre som fortfarande var kvar.

20 hyggen. Efter ett par dagar i stockholm såg jag fram emot dom jämtländska storskogarna. Usch så nedslående, vi behövde inte ens fundera på vilken skog som skulle besökas, vi såg på långt avstånd vart området var; där skogen inte var.

Jag backar bandet ett par dagar. Närmare bestämt till tisdag den 15.

jag stiftade bekantskap med naturens egen vilobänk.

I tisdags hade vi en inventeringskurs i Åre och besökte då en av Fastighetsverkets oskyddade skogar i kommunen. En riktigt fin skog vid basen av ett stort fjäll. På kursen hade vi med oss två lokala förmågor, Karin och Mats. Dom bor i den lilla lilla byn Vallbo där Fastighetsverket har uttryckt en vilja att hugga en bynära skog, med alternativa metoder. Något som majoriteten av lokalbefolkningen är emot. Området är inte ens särskilt stort och vinsten av en avverkning kan omöjligt vara särskilt hög. Karin och Mats ville hemskt gärna att vi åkte dit och kikade lite. Det var en fin skog, och vi hittade en hel del rödlistade arter. I skogsbrynet står Vallbo lappkapell och byn är nästan löjligt vykortspittoresk. Området angränsar dessutom direkt till Vålådalens naturreservat och jag förstår verkligen att lokalbefolkningen vill ha kvar denna naturliga skog som ingång till det vackra naturreservatet. I morgon kontaktar vi Fastighetsverket och delger dom våra artfynd samt lokalbefolkningens vädjan, att få ha kvar sin skog. Vi får hålla tummarna att Fastighetsverket går byn till mötes.

Det har varit en lång dags resa mellan hyggen. Jag hoppas att morgondagen bjuder på lite ljusare upplevelser av fina naturskogar!

Fridens

Malin

dikning på ett hygge av en naturskog

God afton.

Jag har inte kommit med några inlägg på ett par dagar. Jag har mycket att berätta men tänker begränsa mej till ett fåtal saker. Jag befinner mej just nu på Naturskyddsföreningens riksstämma i Gävle. Mycket har avhandlats, och många beslut är kvar att tas i morgon.  Det är högt i tag och åsikterna är många. I går fick vi förmånen att lyssna på Jane Goodall. Tänk om alla vi människor hade den insikten och det lugnet. Vilken inspirationskälla! Det hon sa tål att upprepas. Igen och igen. Vi har bara en planet, och vi måste tänka lite längre än till nästa styrelsemöte, eller nästa bokslut.

Igår fick alla föreningens skogshjältar den utmärkelse dom, minst, är värda

Silverfalken till skogsnätverket

Ros gick till Skogsnätverket. Detta underbara nätverk av människor som spenderar sin ideella tid till att inventera, dokumentera och rapportera om hotade, skyddsvärda skogar. Dessa underbara människor som, när arbetet är över för dagen, ägnar ytterligare timmar åt att försöka rädda vad som räddas kan. För att rädda vårat största landbaserade ekosystem; skogen. Utan detta fantastiska nätverk av människor skulle Naturskyddsföreningens arbete med skog inte vara i närheten av vad det är idag.

Därför fick Naturskyddsföreningens skogsnätverk, genom skogskämpen Björn Mildh, ta emot silverfalken under riksstämman 2010.

Ni, alla skogskämpar, är bäst!

Jag tänker nu väldigt kort rapportera från våra inventeringar. Jag pratade med Olli igår. Han och gänget är i västra Jämtland. Olli är mycket kortfattad i sina rapporteringar, så jag återger ord för ord vad han sa:

Shit! Jag gick minst 20 kilometer idag, och jag tittade på skogsmassivet! Vilken skog! Detta får inte avverkas, detta måste vi rädda! Vi måste gå igenom det mer, vi måste rädda det!

Olli sa inte så mycket mer eftersom Olli fokuserar på det viktigaste; skogens värden. Jag beger mej upp till gänget i Jämtland i morgonkväll, när stämman är över, för att fortsätta vår resa i skogssverige tillsammans med några av våra superhjältar i skogsnätverket. Jag hoppas att få besöka skogar hellre än hyggen. För hyggen har jag fått nog av denna fältsäsong. Nästa gång vi hörs så hörs vi från fältet!

Fridens

Malin.

God Morgon!

Tittar ut över ett vansinnigt sönderhugget landskap där naturskogarna ligger som små pluttar på toppen av barskrapade sluttningar. Sitter på en grotesk skogsbilväg brevid ett hygge. Ändå känner jag mej pirrig i hela kroppen. För bakom mej och på andra sidan hygget finns det urskogsartad, helt magisk skog kvar! Vi gjorde ett besök i dessa skogar igår eftermiddag, och tänker fortsätta idag.

Att vi hamnade just här? En ren slump. Vi var i en charmig håla i Jämtland och handlade, Mikael och Olli fick syn på en upptryckt A4 affisch som hängde på en liten friggebod utanför affären. Det var lokala motståndare för en jättestor vindkraftsetablering i närheten. Olli mindes att han studerat flygbilder över området och att det till största delen var ungskog och hyggen, men att det trots allt fanns lite skog kvar. Vi tittade på kartor över området och konstaterade att Bergvik Skog har planerat att sätta ca fyra snurror mitt  i en stor nyckelbiotop! Sagt och gjort. Vi packade ihop oss och åkte till spillrorna av gammelskogen som nu hotas av Bergvik Skogs vindkraftsplaner.

Framme i området så ser vi oss förbryllade ut över ett hygge…med en väldig massa hänsyn. Alternativa metoder, eller vaddå? Efter en kort inspektion av hygget insåg vi att detta är inte vilken skog som helst som har avverkats. Inte en dimensionsstubbe såg vi på de delar av hygget som vi besökte, inte heller några andra spår av mänsklig aktivitet.

Vi delade upp oss. Olli, Sara och Kirsi inventerade i och framförallt runt nyckelbiotopen. Mikael skulle kika på en avverkningsanmälan gjord av Holmen som ligger precis utanför vindkraftsparken. Och jag…som vanligt hygget.

Mikael och jag begav oss upp mot Holmens skog och den övre delen av hygget. Plötsligt dyker en björn upp framför oss! Hon korsar våran väg i full fart, stannar och vänder sig om. Vi funderade lite på varför hon gjorde så, tills vi såg de tre små knytena komma tultande så fort deras små ben bar efter henne. Ett magiskt ögonblick. Mikael var ganska tagen av upplevelsen. Det var hans första björn! Vi skiljdes åt. Senare fick jag höra att Mikael stötte på den lilla familjen ytterligare en gång i skogen. Klok björn som har valt den finaste skogen att bo i.

Efter någon timmes deprimerande vandring på hygget började telefonen ringa. Det var Mikael, han var lyrisk. Vilken skog! Vilken skog! utbrast han. Jag som i ärlighetens namn var ganska less på att inventera det tragiska hygget var inte sen att vända näsan mot skogen för att hjälpa till. Jag ringde till Olli för att berätta om dom ändrade planerna. På min fråga hur hans skogsområde såg ut svarade han, okonstlat som Olli brukar svara, Urskogsartat.

Här har det inte bedrivits något skogsbruk sedan den senaste branden. Skogen har fått växa upp ifred och utvecklats naturligt. Den kantas dock av ett enormt plantage landskap, därför är den extra viktig. Den är magisk. Den måste räddas!

Min färd genom Holmens avverkningsanmälan var ett enda stort lyckorus. Vilken skog! Även om denna skog har plockhuggits för länge sedan så har detta inte förstört några naturvärden. Allt som ska finnas i en naturskog finns där. Till och med björnen och hennes småttingar. Hotet är dock mycket akut, det har redan röjts en gata för vägen som ska leda in i hjärtat av skogen, och vartifrån man systematiskt ska såga ner gammeltall efter gammeltall. Denna skog hänger även samman med mer skog. Det är den skogen vi ska titta på idag.

Ser solen kika fram genom dimslöjorna och känner temperaturen stiga snabbt från noll grader till lite varmare. Det blir nog en fin dag.

Fridens

Malin

Grötstund. Sara, Kirsi, Olli

akut hotad naturskog som Holmen tänker hugga
Resterna av en opåverkad naturskog.

 

God Morgon!

Sitter just uppstigen i min bil med datorn i knät, en kopp kaffe i handen och en stor hög med flera hundratals fynd av rödlistade arter som ska registreras och skickas till markägare och myndigheter. I går avslutades dagen i ett stort, mer eller mindre, sammanhängande område i Jämtland där Bergvik, genom Stora Enso, har påbörjat avverkningar. Mina mediventerare fick göra en inventering av den kvarvarande skogen samtidigt som gjorde en kontroll av det hygget som hade tagits upp. Dom stora virkestravarna som låg brevid vägen skvallrade om en brandpräglad naturskog. När jag som bäst stod och fotograferade virkesvältorna så dök en masiknförare, låt oss kalla honom Sven, upp och undrade vad vi gjorde och vilka vi var. Jag presenterade mig artigt och förklarade vårat syfte.

Det blev tyst.

Efter ett tag svarade Sven att han hade fått noggranna order ovanifrån om vad han skulle göra om han träffade oss i skogen. Order? Var det meningen att jag skulle bli orolig över min säkerhet? Jag var ju trots allt en liten tjej, helt ensam vid ett stort kalhygge tillsammans med en stor maskinförare som inte var särskilt imponerad av vårat arbete. Det visade sig dock att ordern bestod i att inte under några omständigheter diskutera med oss.

Vi hade en timmes lång diskussion.

Sven tyckte att vi överdrev de rödlistade arternas betydelse. ”Det finns ju lunglav överallt”, sade han. Jag förklarade för honom att, visst, här i jämtland finns det relativt gott om lunglav, eftersom det fortfarande finns en hel del livsmiljöer för lunglaven kvar.  Men det är här. Arten är rödlistad eftersom dess livsmiljöer försvinner i en takt som, om den inte kraftigt saktas ner, faktiskt betyder att lunglavens livsmiljöer på sikt riskerar att försvinna. Arterna är del av något så mycket större, nämligen ett fungerande ekosystem. Många av de arter vi söker kräver gammelskogens strukturer och den hårda döda veden som bara en naturlig skog kan producera. Sven skruvade lite på frågan, ”dom rödlistade arterna finns överallt, även i produktionsskogar”. Jo, visst gör dom det svarade jag. Dom finns kvar i plantagerna på de strukturer som lämnats kvar från den ursprungliga skogen. Men när dessa strukturer har förmultnat och försvunnit finns det inget nytt material för arterna att leva på eftersom dagens industriskogar består av snabbväxande träd av samma slag som saknar de kvaliteter som de flesta rödlistade arter kräver.

Sven funderade ett tag på detta sen sa han något intressant. ”Det är underligt att man får höra en sak från en person och en helt annan sak från någon annan, det du säger verkar vettigt.”

Men gammal skog finns ju hur mycket som helst av, fortsatte han. Vad är det ni kämpar för egentligen? Jag vände mig om och pekade upp mot sluttningarna som är helt kalavverkade och där contortan står på rad. Högst upp på själva toppen finns det en liten plätt naturskog kvar. Den skogen innehåller en rikedom av liv. Med träd av olika ålder, med död ved i olika stadium, med en mångfald av arter och skatter som bara finns i en riktig skog.

Det är den vi kämpar för.
Sven begrundade allt jag hade berättat för honom, tog mej i hand och tackade och åkte sedan hem till sin familj. Jag hoppas att vårat samtal har sått ett litet frö av förståelse hos honom.

Idag fortsätter vi inventeringarna av de skogarna som Sven och hans kollegor arbetar i innan vi fortsätter vår färd en bit norrut i länet.

Malin

det fragmenterade landskapet med små spillror naturskog kvar

virkesvälta vid hyggeskanten

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 356 andra följare

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: