You are currently browsing the tag archive for the ‘hyggen’ tag.
Hej,
Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:
Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.
Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?
Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.
Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.
Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.
Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.
Fridens,
Malin
Jag har ett mycket intressant jobb. Med det följer många intressanta samtal. Fick idag ett samtal från en person som anser att vår kritik mot den Svenska skogsbruksmodellen är fullständigt obefogad. Att vi inte har en aning om vad vi pratar om. Att vi begär orimligheter och försätter landet i en framtida ekonomisk storkris om vi får vår vilja igenom. En vilja som handlar om att bevara naturen för våra barn och barnbarn och deras barn. En vilja som handlar om att bevara ett fungerande ekosystem som förser oss med ren luft, rent vatten, rekreation och välbefinnande – för att bara nämna några av de viktiga saker som ekosystemet skogen förser oss med.
Är detta en orimlig begäran? Vi kräver 20 % av skogen bevarad för framtiden, för den biologiska mångfalden, för människan. 20 %. Låt oss vända på detta och anse att det är okej att bruka 80% av regnskogen i tex Borneo. Är det verkligen ok? Även om det gäller hänsynsfulla metoder av avverkning, vilket självklart borde vara ett måste även i Sverige – känns det okej att tillåta att 80 % av Borneos regnskogar avverkas? Det tycker inte jag.
Men 20% av skogsarealen i Sverige är tydligen för stort, för mycket, och äventyrar av någon anledning hela landets ekonomi om man lyssnar på en högljudd näring. En näring som så fullständigt har fullkomliggjort sin verksamhet, effektiviserat den till den grad att man kan sköta det mesta maskinellt – vilket resluterar i att antalet personer som arbetar i skogen, som avverkar och kör timmer som arbetar i skogen, har minskat i rask takt. Men avverkningarna ökar.
I dag råder det en brist på avverkningsmogen planterad skog. Därför hugger man gammal skog – som i sig är en bristvara i vårat land. Man kritiserar miljörörelsen då allt vi vill är att bevara naturen för kommande generationer. En planterad skog som är 60 år och som ska avverkas inom 10 år handlar inte om biologisk mångfald. Den handlar om pengar. En skog som är över 100 år och som aldrig kalhuggits handlar om vår överlevnad – vårt rena vatten och vår rena luft – inte minst om vår biologiska mångfald, hörnstenen i vårt största ekosystem. Varför anses vi så giriga för att vilja behålla detta?? Det kommer jag aldrig att förstå. I synnerhet inte när näringen lagt beslag på – och brukar – ca 90 % av skogen.
Hur hade du, läsare, reagerat om morgondagens Expressen eller Aftonbladets rubriker handlade om att endast 10% av den ursprungliga regnskogen bestod?
Tror inte att ni tyckt att det varit så superokej.
Den svenska modellen se ut som följer i våra naturskogar – det är denna modellen som är så vida beryktad som naturvänlig, ultimat för biologisk mångfald och samtidigt i harmoni med produktion:
Samtliga bilder är tagna på avverkade naturskogar med höga naturvärden som aldrig tidigare har blivit kalhuggna. Hur ska de arter och den mångfald som tidigare funnits i dessa skogar nu klara sig på de enstaka träd som står kvar på hygget?? Det är detta som är ”den svenska modellen”. En skogsbruksmodell som förespråkas internationellt.
Sverige är ett rikt land, och jag skäms. Skäms för vad vi gör mot den natur vi har. Skäms för att vi slår oss på bröstet och säger att vi är bäst på skogsvård. Är vi bäst på något så är det nog att utplåna naturen.
Fridens
Malin
Sen kväll – jag sitter vid datorn och undrar hur allt kan ha gått så fel. Hur näringen kan tillåtas att styra så till den grad att det viktigaste landbaserade ekosystemet vi har riskeras. Sitter också med ett SMS jag fick för en vecka sedan. Ett SMS som skickats från en person jag aldrig träffat eller tidigare kommit i kontakt med. En person vars yrke består i att göra det jag, och många med mig, ställer sig tvivlande till och i många fall starkt kritiserar. Personen som skickade detta SMS arbetar som skördeförare. Han avverkar skog, och han avverkar skyddsvärd skog. Jag tänker, med personens tillåtelse, citera detta SMS. Dock tänker jag inte namnge personen, inte heller något som kan knytas till denna.
” Hej, jag heter……. och jag läser med stort intresse din skogsblogg. Delar din syn på väglös vildmark till 100%……Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Undrar om dom blir av med certifieringen? Har ni tittat på …………avverkningsplaner? Mvh…….”
Jag skulle kunna lämna detta inlägg här, då jag tycker att det talar för sig själv. Dock kliar det i fingrarna att kommentera, och eftersom det är min blogg så får jag göra som jag vill….
”Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt.Ja, om det är ett skämt eller inte…låt oss dock konstatera att lagen tillåter avverkning av urskogsartad skog i väglöst område så jag tycker nog att du helt klart har befog för ditt påstående. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Detta är något som vi många gånger har noterat. Då vi konfronterar FSC-certifierade bolag med detta faktum så nekar dom fullständigt till att det händer och hävdar att det var planerat….att det är gjort för att främja naturvårdsintressena (hur då har jag alltid undrat utan att fått ett enda vettigt svar). Undrar om dom blir av med certifieringen? Ja det går ju att undra i all evinnerlighet…har så sent som idag fått ett helt befängt svar från en av storbolagens certifierare där storbolagets avverkning av en nyckelbiotop legitimeras. Är certifierarens roll att skydda bolaget, eller skydda FSC, eller skydda skogens värden??? Jag har en känsla av att det första alternativet är svaret på denna fråga. Har ni tittat på …………avverkningsplaner? Bara du, skördeförare, och jag, vet vilket område och vilken markägare detta handlar om. Men tro mej, vi kommer att granska dessa.
Jag tackar denna skördeförare för SMSet som visade ett gott naturvårdsengagemang hos de som utför de handlingar som vi så starkt kritiserar. Jag inser också risken med att vi kanske inte är tillräckligt tydliga i vår kritik. En kritik som inte riktar sig direkt till hon eller han som sågar ned trädet – utan snarare till den som är ansvarig för att trädet sågas ned – markägaren eller den större aktör som köper och sågar ner en mindre markägares skog utan att ta hänsyn till varesig nyckelbiotoper, natura 2000 områden eller värdefulla våtmarker. Staten, såväl som andra större bolag är väldigt duktiga på detta. En kritik som riktar sig till en lag som tillåter att det värdefullaste vi har – urskogar, fjällskogar och nyckelbiotoper – sågas ned. En kritik som riktar sig till en regering som tillåter att allt detta får hända. En kritik som riktar sig till att, såkallade, miljöcertifierare tillåter att ett av landets stora producenter av råvara fortsätter att hugga nyckelbiotoper och naturvärdesträd.
Jag inser också att vi måste bli än tydligare med vad som händer i vårat land. Nationellt såväl som internationellt. Det handlar inte bara om skogen. Det handlar om våra liv.
Lämnar er med en bild av skogsväsen som ger skogen än mer liv.
ett minne från en tid innan oss. Att träffa på detta i skogen är obeskrivbart ballt. Att träffa på detta väsen på ett hygge är knappast troligt - det har med största sannorlikhet körts sönder vid avverkning - om inte så tror jag nog att detta väsen skulle vara ytterst olycklig att befinna sig på ett kalhygge, vilket det desvärre är dömt till då den biologiskt värdefulla tallnaturskogen som omger denna stubbe är akut hotad av Homen skogs avverkningsplaner.
Malin
Vilkenvecka och en halv!
Vet inte var jag ska börja – men det här är en syn, troligen aldrig tidigare skådad:
SCA artbestämmer fynd från tallskogarna i Bräcke, Jämtland under övervakande av Naturskyddsföreningen.
Vi hade på SCA:s önskemål en tvådagarskurs om rödlistade arter i tallskogar. Vi gjorde många fina fynd i SCA:s skogar, och jag tror nog att dom alla lärde sig ganska mycket. Ska bli spännande och se hur dom tänker använda den kunskapen i framtiden. Om dom rödlistade arterna kommer att få en betydelse för bolaget, eller om vi måste fortsätta uppmärksamma dem på fynd i deras skogar.
Dagen innan artkursen träffade jag även SCA under rätt mycket sämre förhållanden. Vi träffades på hygget vid Andsjön i Åre där SCA har avverkat ett stort antal naturvärdesträd, och som det låter, vill fortsätta avverka i områden med rödlistade arter och där det finns en hög andel naturvärdesträd kvar. Vi lyckades få stopp på avverkningen i somras, men jag är nu rädd att den kommer att fortsätta. Det är iallafall intrycket jag har fått efter att ha pratat med SCA om den, och jag känner mej orolig över att fler naturvärdesträd kommer att avverkas. Dessutom anser vi att delar av skogen håller nyckelbiotopsklass – något som SCA inte är överens med oss om.
För att spinna vidare på SCA så är jag i veckan på väg upp mot norrbotten för att träffa SCA där i några av skogarna vi besökte i somras. Det har varit mycket SCA nu, vilket inte betyder att vi har släppt arbetet med de andra bolagen.
På tal om norrbotten.
Urskogsområde vid Änokdeltat
Ett urskogsområde i Kvikkjokk är akut hotat att avverkas. Naturskyddsföreningens lokalt aktiva har hållit ögonen på detta område under en tid. Det handlar om två skogar som ligger inom Änokdeltat, som en enklav mellan naturreservaten Kamajokk och Kvikkjokk-Kabla fjällurskog. Vid bildandet av Kamajokk reservatet valde länsstyrelsen, av någon outgrundlig anledning, att inte ta med även denna del i reservatsbildningen. Detta har nu resulterat i att skogsområdet är anmält för avverkning. Nu hänger det på skogsstyrelsen om markägaren ska få tillstånd eller inte till avverkningen. Naturskyddsföreningen har skrivit ett brev till Skogsstyrelsens generaldirektör eftersom föreningen anser att § 18 borde tillämpas i detta läget. Enligt § 18 får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Hur ett urskogsartat område inte kan vara av väsentlig betydelse för naturvården ställer jag mej mycket undrande till. Då det är en privat person som äger denna mark borde istället möjligheten till utbytesmark för denna person finnas. Vad det skulle kunna innebära är att de 100 000 hektar av Statliga Sveaskogs produktionsskogar som finns till förfogande för utbyte mot mer värdefulla skogar borde tillgängliggöras även för privata markägare. Skogen bryr sig inte om vem som äger den, och statens högsta prioritering borde vara att skydda de mest värdefulla skogarna som finns kvar i landet. Urskogsartade områden borde rimligen ingå i dessa.
Ett förfärande fältbesök gjordes på ett område i Jämtland. Jag låter bilderna tala för sig själv. Vi kommer givetvis gå vidare med detta. Men hur kan man bli annat än fullständigt modfälld när man tvingas springa på saker som detta. Gång efter gång. Bolagen lovar bättring, alla ska bli så mycket bättre. ”Misstag” begås, men hur grova får ”misstagen” egentligen vara? Och de ”misstag” som vi upptäcker är inte gjorda i vanliga produktionsskogar. De är gjorda i naturskogar.
GROT-uttag, stubbrytning, vedervärdiga körspår på närapå 50% av hela området, avverkad sumpskog..Vi kommer som sagt gå vidare med detta.
Fridens
Malin
God Afton!
Ett naturvärdesträd i en akut hotad skog ägd av ett FSC-certifierat bolag.
På ovanstående bild ser ni ett träd med ett öppet brandljud. Ett träd som har naturvärden. Ett träd som inte skall avverkas enligt FSC-standarden. Om detta träd av misstag avverkas så skall det lämnas på hygget i sin helhet. Det skall inte kvistas, det skall inte kapas upp. Helt enkelt, det ska lämnas på hygget där det fälldes, grenar, barr och bark kvar. Ett naturvärdesträd håller naturvärden. Det är just naturvärden vi söker i hotade skogar.
Vi granskar många av de större bolagen i landet ganska ordentligt. I flera år har vi hittat avverkade naturvärdesträd på ett av de större bolagens hyggen. Bolaget har fortfarande kvar sin FSC-certifiering. Men vi fortsätter granska dem (liksom ett antal andra bolag), eftersom vi genom åren har sett att de bedriver en systematisk skövling av naturskogar.
Naturskogar med höga naturvärden.
Nu har detta bolag återigen lyckats med bedriften att avverka ett stort antal naturvärdesträd. Träd som enligt den certifiering bolaget åtagit sig att följa ska stå kvar, träd som visar på höga naturvärden, träd som visar att just denna skog borde fått stå kvar. Vi har fått stopp på den pågående avverkningen. Men vi har inte lyckats få stopp på utforslingen av virke.
Bolaget har gjort ytterligare ett ”misstag”. Vi har bett dom att inte köra ut NÅGOT virke från platsen förrän saken är utredd. 4 timmar senare är timmerbilen där och hämtar upp virke.
Jag frågar mej VARFÖR? Låt virket vara kvar. Låt oss säkerställa att alla naturvärdesträd återförs till det som är kvar av skogen. Detta är träd som i flera fall har levt i 200 år. Det kommer ta minst 200 år till att skapa de naturvärden som dessa träd utgör. Många arter är beroende av just dessa träd. Våran prioritering är i detta fall att träden och deras ovärderliga värden återförs till den skog som är kvar, för att skapa livsutrymme för de många hotade skogslevande arter som är beroende av dessa träd.
Skogsindustrin: Ni har en stor utdöendeskuld. Är plånboken verkligen viktigare än ett ekosystem?
Bolaget i fråga: Varför måste ni nödvändigtvis hämta hem virket innan vi har rett ut detta ordentligt? Vi har två bedömningar i dagsläget. Våran och eran. Vi är bevisligen inte överens. Vad är det då som kallar för en så brådskande hämtning av virke när vi troligen behöver en tredje part som granskar området?
Jag blir så fruktansvärt besviken på de löften detta bolaget gav för knappt ett år sedan, då när vi stod på ett hygge, ett hygge fullt av kapade naturvärdesträd. Löftet var:
Malin, du kommer aldrig att se detta igen. Det kommer aldrig att hända igen.
Nu står jag här. Igen.
Två avverkade naturvärdesträd sida vid sida.
Kampen fortsätter i morgon.
Fridens
Malin
God Morgon!
Sitter vid en magisk sjö i närheten av Moskosel. Vi anlände hit ganska sent i gårkväll, och jag slog upp mitt tält vid strandkanten med utsikt över en nästan full måne och en sjö omgärdad av sammanhängande gammelskog på sluttningarna. Låg länge i sovsäcken och njöt av denna utsikt innan jag somnade mycket gott.
Måne över sjön Slengen
Igår besökte jag och Hans en mycket besynnerlig avverkningsamälan i närheten av Arjeplog. Den var anmäld 2008, och när vi kom dit så möttes vi av ett mer än 10 år gammalt hygge. Vi anade ugglor i mossen och gav oss ändå ut på hygget för att se vad som egentligen var anmält. Föryngringen på hygget var urusel, så vi misstänker att anmälan är gjord för markberedning och plantering. Men när vi till slut kom till sista delen av hygget så klev vi plötsligt in i en fantastisk restskog som i sin tur angränsade till en minst lika fantastisk nyckelbiotop. Trots det uttag som gjorts i denna restskog för över ett decennium sedan så fanns här otroligt mycket naturvärden kvar. Tallar på en ålder av 300-400 år tornade upp över oss när vi klev över den döda veden och förundrades över de skyhöga naturvärdena som riskerar att falla för bolagets klinga när denna rest hämtas hem. Vi såg häckande tornseglare, fiskljuse och blev förföljda av 4 nyfikna lavskrikor när vi vandrade runt i området. Restskogen är påverkad, men den fungerar fortfarande för fåglarna. Hur bolaget sedan ska kunna hugga denna restskog utan att fälla naturvärdesträd är för mej en gåta då förekomsten av dessa var väldigt hög. Jag har kontaktat bolaget i ärendet och väntar på svar.
Nyfiken lavskrika
Avverkningsanmäld restskog
Nu ska vi packa ihop och bege oss iväg till Sveaskogs marker och förhoppningsvis inventera lite fin skog. Vilket som så hoppas jag att vi åtminstonde slipper mötas av ytterligare en syn som denna:
Öppna sår i naturen
Fridens
Malin
Äntligen!!
Norrbotten. Efter några dagars ledighet och ett par dagars jobb på kansliet är jag utsläppt i skogen igen. Början av veckan har gått åt till att meddela markägare om de skogar vi har tittat på, och de skyddsvärden skogarna håller i form av rödlistade arter. Det är ganska nedslående att höra, från flera bolag faktiskt, att det här med att leta rödlistade arter är, mer eller mindre, en förkastlig strategi. Särskilt som bolagen inte på allvar verkar ta till sig vad det faktiskt betyder att det finns gott om rödlistade arter i ett område. Garnlav! fnös någon till mig i tisdags, det finns överallt.
Jag hade ett samtal med Artdatabanken om detta. (Artdatabanken består av ett antal experter inom olika organismers områden, det är dessa experter som utreder vilka arter som hotas försvinna ur landskapet) När det gällde just garnlav så finns det en anledning till att den är rödlistad (liksom för andra arter i den lägsta hotkategorin), nämligen: att dess existens äventyras i med den takten som artens växtplatser försvinner idag. På sikt, tillade han. På sikt.
Det är där skon klämmer. Långsiktighet. Jag fick även höra (igen) av ett bolag, ja men rödlistade arter finns överallt, hur ska vi då kunna ta hänsyn till varenda litet fynd som ni skickar? Jag upprepar: Långsiktighet. Vissa arter lever såklart vidare på de substrat som finns kvar i en produktionsskog. Men hur länge då? Trakthyggesbruket började för ca 50 år sedan. Substraten finns fortfarande kvar, plantagen som omger dessa substrat är inte avverkningsmogen ännu. Och de träd som växer runt arten och dess ensamma lilla låga är inte av samma kvalitet som artens livsutrymme…sen ska plantaget avverkas, kanske hänsyn lämnas till den förmultnande låga som finns kvar för arten. Kanske inte…men hur som..klarar arten att överleva ytterligare en hyggesfas? Ytterligare en markberedning? Ytterligare en återplantering? Arten lever så länge det finns något att leva på, den är helt omedveten om vad som händer runt om den, och tror att självklart finns möjlighet till spridning när tiden är inne. För det har det ju alltid gjort. Stackars art kommer bli mycket förvånad när det är dags.
Det är detta som kallas utdöendeskuld. Och det är precis det som skogsindustrin har. En stor utdöendeskuld.
Sitter nu på en vändplan i skogen med ett härligt gäng inventerare. Olli, Sini, Mikael (som alla har varit med hela vägen), Sara gör en comeback, Hans hänger kvar sedan sista veckan i Jämtland, Per-Erik och Mats från länet är med, vi hoppas att även Niklas ansluter under dagen. I helgen kommer även ytterligare en lokal förmåga att sluta upp. Och så är det jag. Jag, Sara och Hans kom upp imorse efter en lång bilfärd från sundsvall, i midnattsolen. 54 mil hyggen utefter vägarna. Insprängt i dessa 54 mil av hyggen och plantager fanns 55 hektar skyddad skog. Det var allt. Vi saktade ner när vi körde igenom dessa 55 hektar, njöt och gasade sedan vidare genom det trasiga landskapet.
Äntligen framme i Norrbotten! Nu ska jag ta mej en kopp kaffe, smeta på mej så mycket myggmedel jag bara kan och sedan ge mej ut i skogen!
Det kommer bli en fin dag, jag laddar upp lite bilder åt er i kväll!
Fridens
Malin
God afton.
Våran hopplösa inventeringsdag igår, som ledde oss runt ca 20 hyggen, innebar besök av ett stort antal privata, mindre markägares skogsområden.
Är jag besviken över att skogarna avverkats? Såklart, många av dom borde fått stå kvar. Men mest besviken är jag över att myndigheterna inte fullt ut tar sitt ansvar. Skogsstyrelsen besöker långt färre avverkningsanmälningar än dom borde. Ca 10 % av anmälningarna besöks i fält. Hur rimmar det egentligen med det jämställda produktionsmålet och miljömålet? Besöker myndigheten sedan ett mycket värdefullt område som hotas av avverkning så saknas oftast resurser att lösa in skogen för skydd. Det är generalfel i hela ledet! Inga pengar – färre fältbesök av skogsstyrelsen. Inga pengar – ingen inlösen. Ökad kostnad att lösa in i kombination med sänkta anslag – färre hektar skyddat. Den stora förloraren i detta, förutom skogen självt, är den lilla markägaren som råkar äga en nyckelbiotop (eller rent allmänt en skog med högt skyddsvärde). Denna presumtiva nyckelbiotop är markägarens investering och plånbok. Det är en stor skillnad på små privata markägare och penningstarka skogsbolag, nämligen just storleken på plånboken.
Sveaskog har lämnat 100.000 hektar av sin produktionsskog till bytesmarker. Det vill säga – värdefull skog byts ut mot produktionsskogar, så att markägaren kan avverka dessa produktionsskogar istället för skogar med höga naturvärden. Det är verkligen jättebra! Problemet är bara att produktionskogarna endast kommer att bytas mot storbolagens skyddsvärda skogar. Den privata skogsägaren är den stora förloraren igen. Inga flerpartsbyten har, enligt min kännedom, varit på tapeten. LRF har uttryckt önskemål om detta, miljörörelsen likaså. Men; nej, nix och inte. Bolagsmark mot statlig mark.
Har jag fel i detta så är ingen gladare än jag. Det skulle betyda en lättnad för många små skogsägare som råkar äga skyddsvärd skog. En enorm lättnad.
Sittande miljöminister påtalar gärna att regeringen genom detta agerande har nått miljömålet Levande Skogar. Jag skulle bara vilja klargöra att så inte är fallet. De statliga bytesmarkerna betyder att ett DELMÅL är nått (när skydd är upprättat på dessa hektar vill säga). Det var, som sagt, ett bra agerande. Det betyder att vi är precis där vi ska vara idag. Men det stora målet är att Skogens värde för biologisk produktion skall skyddas. För detta krävs mer skyddad skog. Sveaskogs 100.000 hektar räcker inte till slutmålet Levande skogar, de räcker till delmålet..
Och om någon här vill påtala att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid vill ha mer, så påminner jag om det jag tidigare sagt:
Vi kommer att vara alldeles fullständigt nöjda och tillfreds den dagen naturskogens överlevnad är säkrad. Det vill säga när miljömålet Levande Skogar till fullo har nåtts.
Fridens
Malin.
Avverkad naturskog som höll höga naturvärden på privat mark. En skog som kanske stått kvar om resurser funnits att lösa in den.
God Morgon!
Vi får ofta höra från industrin att vi aldrig får nog. Att mycket vill ha mer. Att vi aldrig är nöjda. Att vi bedriver en oförklarlig kampanj när vi till slut inser att vi inte kommer framåt fort nog med diskussioner, dialoger och samråd. För under tiden dessa diskussioner förs så huggs de sista naturskogarna i en rasande fart. Därför har vi valt att berätta vad vi ser i skogen, i verkligheten, för konsumenter i Europa, för att sätta en större press på hela produktionsmaskineriet. För att rädda det som räddas kan. Snart är det nämligen försent. Och det är inte mina ord. Det är forskarnas.
Vi kommer att få nog, och vara alldeles nöjda den dagen den biologiska mångfalden och våra skogsekosystem är säkrade. Forskarna säger att för detta krävs det att 20% produktiv skog undantas skogsbruk. Det ger fortfarande industrin tillgång till 80%. Dra ifrån den generella hänsynen från dessa 80% så kommer fortfarande, i runda slängar, ca 75% av skogen att kunna brukas, på ett eller annat sätt. Så vem är det som är omättlig och ständigt hungrande? Forskarna, ideella miljöorganisationer, alla de hundratals underbara människor som lägger månader av ideell tid på att dokumentera verkligheten i skogen, eller näringen?
Jag läste i tidningen häromdagen att industrin såg ett problem med våra krav. Nämligen att det var avverkningsmogen skog som skulle undantas. Om inte industrin har annan avverkningsmogen skog än naturskogar med höga naturvärden kvar att hugga, ja då har vi ett problem. Ett stort problem. Skogsekosystemet, och med det våran egen hälsa, kommer att bli den stora förloraren ifall det skulle vara på det sättet. Har man verkligen huggit så våldsamt att det bara är värdefull naturskog och icke avverkningsmogen produktionsskog kvar i vårat landskap?
Den känslan var tyvärr överväldigande igår. Min pirrande känsla för de urskogsartade skogar som jag befann mig vid igårmorse förbyttes snabbt till bestörthet när vi tog oss en lång tur i Bergviks marker. Med bil förflyttade vi oss över stora arealer och vi bevittnade, jag vet inte hur många, hyggen efter hyggen efter hyggen. Varendaste ett av dessa hade tidigare utgjorts av värdefulla naturskogar. Vissa hade varit rent urskogsartade. Och nu vill man hugga det sista av dessa till förmån för vindkraft, som i sig är en god sak, men som inte bör placeras i våra värdefullaste skogar! Tilläggas kan att en hel del av dessa skogar utgörs av större nyckelbiotoper, det vill säga ett skogsområde som har en mycket stor betydelse för floran och faunan, ett nyckelområde för den biologiska mångfalden. Enligt certifieringen FSC, som Bergvik har åtagit sig att följa, får nyckelbiotoper inte avverkas. Men genom att bygga en vindkraftspark i området kommer Bergvik på ett brilliant sätt undan denna regel och kan således både få pengar för det värdefulla virket som finns i dessa nyckelbiotoper, samtidigt som vindkraften kommer generera i framtida inkomst för bolaget. En win-win för Bergvik.
Gammelskogen förlorar. Igen.
Idag är en ny dag. Jag försöker skaka av mej känslan av olust som fortfarande sitter i sedan gårdagens verklighetscheck. Vi har spenderat natten vid en magisk liten tjärn i Jämtland. Jag tittar ut genom fönstret på min bil och ser Sara sitta på en sten och bara njuta av solen och utsikten över skogsbeklädda sluttningar. Dit ska vi idag! Men först tänker jag sätta mej hos Sara och bara njuta av att vara här och nu.
Fridens
Malin
saras morgonstund
olli flyttar stenar på skogsbilväg dragen genom skyddsvärd naturskog
inte bara träden tog skada i denna avverkade naturskog
Skogsbloggen 
