You are currently browsing the tag archive for the ‘gammelskog’ tag.

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Skogsfrågan har varit högst aktuell den senaste veckan tack vare  programmet Kaliber i P1. Reportrarna har grävt djupt i skogsfrågan och resultatet av de två programmen som nu har sänts visar det vi redan vet. Skogsnäringen klarar inte av att leva upp till det dom lovar och skriver under. Inte heller klarar dom av att leva upp till lagens nivå vad gällande miljöhänsyn. Det första programmet som sändes förra veckan tog upp just detta. Vi har även kunnat visa att Skogsstyrelsen under lång tid har minskat antalet fältbesök – vilket i princip omöjliggör att lagens krav efterlevs till en högre grad, eftersom näringen under lång tid visat att man inte är kapabel till detta själv. Skogsstyrelsen måste resa sig från sina skrivbord och ge sig ut i skogen! Idag är det den ideella naturvården som gör en stor del av de granskingar som myndigheten själv borde göra för att förbättra situationen i skogen.

I dag handlade Kaliber om FSC-certifieringen. En certifiering som grönmålar en verksamhet som i själva verket på många sätt är miljövidrig. Att hugga ner livsmiljöer för hotade arter kan omöjligt likställas med en hänsynsfull verksamhet. Bolagen klarar inte att leva upp ens till certifieringens grundläggande regler. I synnerhet som den mest grundläggande av dessa handlar om att följa lagens krav…

FSC-certifieringen är mycket tydlig när det kommer till att markägaren INTE får avverka nyckelbiotoper. Ändå kunde kalibers reportrar visa flera nyckelbiotoper som Stora Enso, SCA och Sveaskog har avverkat och avverkningsanmält, trots vetskap om dessa. Svaren från bolagen är snudd på pinsamma..

Sveaskog hänvisar till att man hittar många nyckelbiotoper som man inte avverkar. Jag kan inte annat än att tolka det svaret med att Sveaskog legitimerar avverkning av en nyckelbiotop med att man ju sparat så många nyckelbiotoper. Ansvarsfullt skogsbruk??

Stora Enso hänvisar till att man nog hade haft en annan tolkning av ett område än vad Skogsstyrelsen hade gjort. Mycket besynnerligt måste jag säga, i synnerhet då det är Skogsstyrelsen som är den myndighet som avgör om ett område är nyckelbiotop eller inte. Vidare så besvarade Stora Enso sitt handlande med att den bedömning som gjordes för ett tiotal år sedan möjligen inte längre var korrekt. I övrigt hade Stora Enso inte så mycket mer att säga eftersom dom tydligen inte kan svara för ”det enskilda objektet” i intervjun. Borde inte Stora Enso känna ett större ansvar för varje enskilt objekt? Och om objektet råkar vara en nyckelbiotop, borde då inte bolaget ha järnkoll på vad som gått fel?? Eller det kanske inte ingår i ett ansvarsfullt skogsbruk?  

SCA är åtminstonde ganska ärliga i sitt svar och säger att man måste få begå misstag eftersom man avverkar så många skogar varje år. Måste man få begå misstag?? Bara för att man hugger ner så förtvivlat mycket skog? Våra granskningar visar att SCA år efter år efter år begår samma ”misstag”. Man hugger naturvärdesträd, man avverkningsanmäler skogar av nyckelbiotopsklass, man struntar i dom hotade arterna och avverkar ändå. Skyller på att man avverkar 5000 områden/år. Om vi då hittar så många ”misstag” på den lilla promillen av deras skog som vi besöker – hur illa är det då inte ställt sett till de många avverkningar som görs? Certifieraren verkar ju inte hitta några fel eller brister i SCAs miljöhänsyn. Och om vi skickar klagomål så får vi minsann veta att ”man inte behöver följa FSC-standarden till punkt och pricka vid varje given åtgärd”. Ansvarsfullt skogsbruk?

Tillbaka till Sveaskog.

Detta är en bild på Byvallaskogen. En skog på 3 hektar som ligger mitt i den lilla byn Byvalla i Dalarna. Jag kom i kontakt med en representant från byn för ett halvår sedan ungefär. Hon berättade för mej att Sveaskog ville avverka den sista skogen i deras by. Ett område på 3 hektar. Skogen är mycket viktig för de som bor i Byvalla, för deras välmående, rekreation, företagande och framförallt deras naturupplevelser. Sveaskog är ute efter pappersmassa. Sett till Sveaskogs stora markinnehav, som vi äger – du och jag och även Byvalla invånarna, är det för mycket begärt att Sveaskog låter dessa 3 hektar vara? Sveaskog är satt att förvalta vår, statens, skog. Man ska värna miljö- kultur och sociala aspekter. I Byvalla väljer man att inte göra så. Historien är full av kringelikrokar, kartor, ord som står mot ord, löften, brutna löften med mera med mera…

Ett faktum kvarstår i Byvalla. Byn vill behålla sin skog på 3 hektar. Sveaskog som äger ca 3,3 miljoner hektar vill göra pappersmassa av dessa 3 hektar. Trots byns vädjan om att få behålla den.

Ansvarsfullt skogsbruk?

Fridens

Malin

God Afton, 

 
Det är skogen år – något som borde vara en glädjens tid för alla oss naturvårdare som brinner för skogen.
 
 
Icke då.
 
 
akut hotad skog i Jämtland
akut hotad skog i västerbotten

Skulle kunna fortsätta med bildexempel från många många fler akut hotade skogar i många fler län.
 
Låt oss dock stanna vid denna bilden ett ögonblick…                                                                                     
 

 

Bilden är tagen i Härnösands kommun, Västernorrland. En skog med mycket höga naturvärden. En skog som utgör livsutrymme för några av våra hotade arter i landet. En skog som är relativt otillgänglig för skogsmaskiner – det är förmodligen därför den fortfarande finns kvar. Denna skog har nu (augusti 2010) avverkningsanmälts av skogsbolaget SCA som äger skogen.

Terrängen är brant, mycket brant. Svårforcerad även till fots. Jag var där i september 2010 och fattade ingenting: avverka denna skog??!! Hur då och varför?? Jag vägrar omvärdera mitt synsätt till hotade arter, höga biologiska värden och skyddsvärda naturområden. Ska man verkligen omintetgöra dessa? Mitt synsätt säger Nej Nix och Icke. SCA verkar ha ett helt annat synsätt; det är SCA som äger skogen, och det är SCA som har anmält skogen för föryngringsavverkning – dvs dom planerar att kalhugga detta kända sydväxtberg med växtplatser för hotade arter.

Jag känner mej maktlös inför detta. Allt jag kan göra är att tillkännage markägaren naturvärdena – har vi tur så prioriteras området i Länsstyrelsens reservatsbildningar. Tyvärr är myndighetens resurser alltför knappa och många områden måste prioriteras bort. Samtidigt skriver Sverige under avtal om att bevara 17% av ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. Sverige drev på för siffran 20 %. 17% blev kompromissen. 20 %. Det finns det inte ens kvar av den biologiskt mest värdfulla produktiva skogen. Långt mindre än ens kompromissen 17 % finns kvar. Skogsbruket har lagt beslag på mer än det mesta. Detta innebär att vi bör:

1. Införa omedelbart totalstopp för avverkningar av biologiskt värdefulla produktiva skogsområden.

2. Omgående påbörja restaurering av skogstyper som är på mycket god väg att försvinna.

För något år sedan satt jag på mitt jobb och gjorde en utvärdering av Naturskyddsföreningens arbete. Samma dag fick jag veta att Sveaskog hade avsatt ett område vi kämpat hårt för att rädda – ett område med akut hotade arter som Sveaskog hade planerat att kalhugga – tills vi besökte området och började fightas för vad som fanns där, det som Sveaskog uppenbarligen hade missat vid sin naturvärdesinventering. Jag lyfte detta som ett stort glädjeämne men uttryckte min än större oro för alla skogar i landet som vi besökt med livsmiljöer för hotade arter och i övrigt väldigt, väldigt höga naturvärden,  som dessutom står under ett superakut hot att avverkas. När jag hade framfört detta tittade min kollega som arbetar med en annan typ av skog, nämligen biotoper för vitryggig hackspett, på mig och sade:

”era skogar finns åtminstonde till en viss mån kvar”

Dessa, ”våra”, skogar som min kollega hänvisar till utgör endast en liten bråkdel av de 17 % som Sverige har åtagit sig att skydda i ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. En väldigt liten bråkdel. Det tragiska i kråksången är att de skogar min kollega arbetar med existerar knappt ens i utkanten av ruinens brant.. Vi arbetar i stark motvind som minst har antagit proportioner av orkanen Katrina 2005.  Näringen framhåller att åtminstonde 20% är skyddat (en siffra som miljörörelsen och många forskare framhäver som absolut nödvändig för att rädda skogens värden) – och räknar härmed in den generella hänsynen som kan bestå av ett enstaka träd kvarlämnat på ett hygge, såväl som mindre trädgrupper kvarlämnat på ett hygge, såväl som kantzoner till vattendrag kvarlämnade på ett hygge … osv osv. Hur dom kan få detta till sammanhängande ekosystem låter jag vara osagt eftersom jag inte förstår resonemanget. Faktum kvarstår -endast ca 4 % av den produktiva skogen i Sverige står under ett långsiktigt och kvalitetsskärat skydd.

De frivilliga avsättningarna är en bra ansats som dock inte väger upp det formella skyddet där långsiktighet och kvalitetssäkring är en garanti. Långsiktigheten i de frivilliga avsättningarna är aldrig säkrad eftersom en värdefull avsättning kan utbytas mot en annan för att sedan avverkas. Kvaliteten är mycket osäker eftersom dagens koll på avsättningar är dålig – kvalitetsmässigt – även hos markägaren själv.

Samtidigt som varken markägare, myndigheter eller regeringen har koll på avsättningarnas kvalitet så avverkas skogar med dokumenterat skyhöga naturvärden…

Man legitimerar en avverkning med att man har avsatt si och så många hektar skog i det berörda området.

Att sedan räkna in impediment i skyddad skogsareal är löjligt. Impediment är, enligt lag, förbjudet att avverka – visserligen räknas impediment in i den internationella (FAO:s) definitionen av skog – men det är likväl INTE inräknat i den svenska definitionen och inte heller lagligt att avverka. Impediment är alltså: INTE produktiv skog; inte lagligt att avverka: ingår inte i den svenska definitionen av skog.

 I mitt resonemang förutsätter jag att ekologiskt representativ produktiv skog inte är jämställt med myrmark,  hällmark eller fjällbjörkskogar heller för den delen.

Fridens,

Malin



Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Jag har ett mycket intressant jobb. Med det följer många intressanta samtal. Fick idag ett samtal från en person som anser att vår kritik mot den Svenska skogsbruksmodellen är fullständigt obefogad. Att vi inte har en aning om vad vi pratar om. Att vi begär orimligheter och försätter landet i en framtida ekonomisk storkris om vi får vår vilja igenom. En vilja som handlar om att bevara naturen för våra barn och barnbarn och deras barn. En vilja som handlar om att bevara ett fungerande ekosystem som förser oss med ren luft, rent vatten, rekreation och välbefinnande – för att bara nämna några av de viktiga saker som ekosystemet skogen förser oss med.

Är detta en orimlig begäran? Vi kräver 20 % av skogen bevarad för framtiden, för den biologiska mångfalden, för människan. 20 %. Låt oss vända på detta och anse att det är okej att bruka 80% av regnskogen i tex Borneo. Är det verkligen ok? Även om det gäller hänsynsfulla metoder av avverkning, vilket självklart borde vara ett måste även i Sverige – känns det okej att tillåta att 80 % av Borneos regnskogar avverkas? Det tycker inte jag.

Men 20% av skogsarealen i Sverige är tydligen för stort, för mycket, och äventyrar av någon anledning hela landets ekonomi om man lyssnar på en högljudd näring. En näring som så fullständigt har fullkomliggjort sin verksamhet, effektiviserat den  till den grad att man kan sköta det mesta maskinellt – vilket resluterar i att antalet personer som arbetar i skogen, som avverkar och kör timmer  som arbetar i skogen, har minskat i rask takt. Men avverkningarna ökar.

I dag råder det en brist på avverkningsmogen planterad skog. Därför hugger man gammal skog – som i sig är en bristvara i vårat land. Man kritiserar miljörörelsen då allt vi vill är att bevara naturen för kommande generationer. En planterad skog som är 60 år och som ska avverkas inom 10 år handlar inte om biologisk mångfald. Den handlar om pengar. En skog som är över 100 år och som aldrig kalhuggits handlar om vår överlevnad – vårt rena vatten och vår rena luft – inte minst om vår biologiska mångfald, hörnstenen i vårt största ekosystem. Varför anses vi så giriga för att vilja behålla detta?? Det kommer jag aldrig att förstå. I synnerhet inte när näringen lagt beslag på – och brukar – ca 90 % av skogen.

Hur hade du, läsare, reagerat om morgondagens Expressen eller Aftonbladets rubriker handlade om att endast 10% av den ursprungliga regnskogen bestod?

Tror inte att ni tyckt att det varit så superokej.

Den svenska modellen se ut som följer i våra naturskogar – det är denna modellen som är så vida beryktad som naturvänlig, ultimat för biologisk mångfald och samtidigt i harmoni med produktion:

Samtliga bilder är tagna på avverkade naturskogar med höga naturvärden som aldrig tidigare har blivit kalhuggna. Hur ska de arter och den mångfald som tidigare funnits i dessa skogar nu klara sig på de enstaka träd som står kvar på hygget?? Det är detta som är ”den svenska modellen”. En skogsbruksmodell som förespråkas internationellt.

Sverige är ett rikt land, och jag skäms. Skäms för vad vi gör mot den natur vi har. Skäms för att vi slår oss på bröstet och säger att vi är bäst på skogsvård. Är vi bäst på något så är det nog att utplåna naturen.

Fridens

Malin

Sen kväll – jag sitter vid datorn och undrar hur allt kan ha gått så fel. Hur näringen kan tillåtas att styra så till den grad att det viktigaste landbaserade ekosystemet vi har riskeras. Sitter också med ett SMS jag fick för en vecka sedan. Ett SMS som skickats från en person jag aldrig träffat eller tidigare kommit i kontakt med. En person vars yrke består i att göra det jag, och många med mig, ställer sig tvivlande till och i många fall starkt kritiserar. Personen som skickade detta SMS arbetar som skördeförare. Han avverkar skog, och han avverkar skyddsvärd skog. Jag tänker, med personens tillåtelse, citera detta SMS. Dock tänker jag inte namnge personen, inte heller något som kan knytas till denna.

” Hej, jag heter……. och jag läser med stort intresse din skogsblogg. Delar din syn på väglös vildmark till 100%……Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Undrar om dom blir av med certifieringen? Har ni tittat på …………avverkningsplaner? Mvh…….”

Jag skulle kunna lämna detta inlägg här, då jag tycker att det talar för sig själv. Dock kliar det i fingrarna att kommentera, och eftersom det är min blogg så får jag göra som jag vill….

”Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt.Ja, om det är ett skämt eller inte…låt oss dock konstatera att lagen tillåter avverkning av urskogsartad skog i väglöst område så jag tycker nog att du helt klart har befog för ditt påstående. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Detta är något som vi många gånger har noterat. Då vi konfronterar FSC-certifierade bolag med detta faktum så nekar dom fullständigt till att det händer och hävdar att det var planerat….att det är gjort för att främja naturvårdsintressena (hur då har jag alltid undrat utan att fått ett enda vettigt svar). Undrar om dom blir av med certifieringen? Ja det går ju att undra i all evinnerlighet…har så sent som idag fått ett helt befängt svar från en av storbolagens certifierare där storbolagets avverkning av en nyckelbiotop legitimeras. Är certifierarens roll att skydda bolaget, eller skydda FSC, eller skydda skogens värden??? Jag har en känsla av att det första alternativet är svaret på denna fråga. Har ni tittat på …………avverkningsplaner?  Bara du, skördeförare, och jag, vet vilket område och vilken markägare detta handlar om. Men tro mej, vi kommer att granska dessa.

Jag tackar denna skördeförare för SMSet som visade ett gott naturvårdsengagemang hos de som utför de handlingar som vi så starkt kritiserar. Jag inser också risken med att vi kanske inte är tillräckligt tydliga i vår kritik. En kritik som inte riktar sig direkt till hon eller han som sågar ned trädet – utan snarare till den som är ansvarig för att trädet sågas ned – markägaren eller den större aktör som köper och sågar ner en mindre markägares skog utan att ta hänsyn till varesig nyckelbiotoper, natura 2000 områden eller värdefulla våtmarker. Staten, såväl som andra större bolag är väldigt duktiga på detta. En kritik som riktar sig till en lag som tillåter att det värdefullaste vi har – urskogar, fjällskogar och nyckelbiotoper – sågas ned. En kritik som riktar sig till en regering som tillåter att allt detta får hända. En kritik som riktar sig till att, såkallade, miljöcertifierare tillåter att ett av landets stora producenter av råvara fortsätter att hugga nyckelbiotoper och naturvärdesträd.

Jag inser också att vi måste bli än tydligare med vad som händer i vårat land. Nationellt såväl som internationellt. Det handlar inte bara om skogen. Det handlar om våra liv.

Lämnar er med en bild av skogsväsen som ger skogen än mer liv.

ett minne från en tid innan oss. Att träffa på detta i skogen är obeskrivbart ballt. Att träffa på detta väsen på ett hygge är knappast troligt - det har med största sannorlikhet körts sönder vid avverkning - om inte så tror jag nog att detta väsen skulle vara ytterst olycklig att befinna sig på ett kalhygge, vilket det desvärre är dömt till då den biologiskt värdefulla tallnaturskogen som omger denna stubbe är akut hotad av Homen skogs avverkningsplaner.

Fridens

Malin

Tack alla underbara människor som har hört av sig och varit oroliga. Värmen och omtanken hjälper. Jag är okej. Är alltför tjurskallig för att inte resa mig och stappla vidare.

Jag har bott i Alaska i ganska många år, sommarhalvår, under denna tid lärde jag känna många aktivister och annat löst folk. Ett par av dessa brinner mer än någon jag känner. Dom kämpar o kämpar. Stångar sina huvuden blodiga. Förlorar många av sina strider, men reser sig ändå och fortsätter. Jag lyfter på hatten för dessa männsikor. Dom ger inte upp. Hur hård striden än blir. 2010 hjälpte dessa hjältar till att skapa en film om sanningen bakom det stora bolaget Sealaskas ”naturvänliga” avverkningar i Hoonah, Alaska. 

hmmm… Har diskuterat våra inventeringsresultat, rapporter och den ”fantastiska” Svenska modellen med dessa hjältar. Har bara kommit till en enda slutsats: Samma sak händer här. Dock inlindat i bomull och rosa tyll. Vi är ju så himla bra på ett hållbart skogsbruk.

Vad är hållbart??

Avverkad skog av nyckelbiotopsklass i Härjedalen. Sveaskog sålde skogen till privat markägare. Mellanskog avverkade och tyckte det var ´helt okej att avverka en trolig nyckelbiotop. Dom bemödade sig inte ens att be skogsstyrelsen göra en bedömning av skogen. Sen säger Mellanskog att dom inte avverkar nyckelbiotoper.

 

Fjällnära skog som Bergvik Skog anser avverkningsbar. Vad ni ser är en brilliant studie i den Svenska modellen: "raka rent o blås bort allt - återplantera och hoppas att ingen såg våldtäkten på naturen på en sisådär 300 år". Men, vad tusan, dom återplanterade ju. Ersatte den flerhundraåriga skogen med plantor av samma art och av samma ålder. Och trodde att detta skulle ersätta det naturliga ekosystemet.

Bergvik skog igen. Fjällnära skog igen.

 

Sveaskog. Tallnaturskog. Höga naturvärden. Sket Sveaskog i och högg ändå.

 

Ett i SCA:s tycke perfekt hygge. Gjort i en skog som tidigare hyste hotade arter och mycket höga naturvärden. SCA anser att dessa arter kommer att klara sig ändå eftersom bolaget "sparar skog" skog som dom troligen kommer att avverka inom en sisådär 10-50 år. Mitt tänkande sträcker sig 500 år framåt i tiden. SCA:s tänk sträcker sig endast till nästa årsredovisning. Underläge för skogen alltså.

Jag skulle kunna fortsätta med hundratals hyggesbilder. Men det gör jag inte, för jag tror budskapet nått fram ändå. Har inte i detta inlägg visat bilder på allt elände vi dokumenterat: Holmen skogs hyggen. kyrkans hyggen. stora ensos galenskaper. weda skogs idioti. prima skogs vansinnighet. Norra skogsägarnas hyggen. Statens Fastighetsverk. Norrskog. södra skogsägarna. För att inte nämna alla dessa besparingsskogars totala ignorans för naturvärden; lima besparingsskog, orsa besparingsskog…etc…

Förlåt alla profithungriga bolag om jag inte nämnt er, men ibland blir det bara för mycket. Jag är bara en person. Ni är så många.

Och jag tackar alla själsfränder som är med och fightas!

Ni är hjältar.

Fridens

Malin

Efter ett pinsamt långt uppehåll är jag tillbaka.

Jag har haft skrivkramp, inte för att jag inte har skrivit något. Tvärtom. Jag har inte gjort annat sedan det sista inlägget, och ibland är nog nog. Jag var tvungen att lägga något åt sidan för att hinna med mina arbetsuppgifter och när dagen varit slut så har lusten att skriva varit detsamma. Alltså råder jag bot på det genom att ta morgontimmarna i akt och göra ett litet inlägg.

Jag hade hoppats på en kommentar från skogsnäringen för mitt senaste inlägg ”om jag hade fått välja”. Men där gick jag bet. En obekväm fråga tiger man helst ihjäl, något jag märkt väldigt ofta från många inom näringen. Man väljer helt enkelt att ignorera frågor från ideell naturvård så länge det överhuvudtaget går och hoppas att det faller i glömska. Ni som läser detta och undrar/hoppas att saker faller i glömska så kan jag säga att min lista på obesvarade frågor från både näring och myndigheter är mycket noggrannt noterad och arkiverad hos mej. Min ambition är att få svar och uppföljning på varenda en. Trots detta gnäll måste jag ändå ge lite credit till de som faktiskt blivit riktigt bra på att återkoppla till oss. Nämligen Stora Enso och SCA samt ett par ekologer från Sveaskogs 2 nordligaste marknadsområden. Tack för det! Det gör mitt arbete oändligt mycket enklare och många långsamma processer lite snabbare. Nu skulle jag ju i och för sig kunna falla in i en massiv kritik över hur sagda bolag missköter sig i skogen. Men det tänker jag inte göra utan jag tänker fortsätta i positiv anda.

Denna positiva anda stavas N-A-G-O-Y-A!

Vilken jordskredsseger för naturvården! 17%! Jag var tvungen att nypa mej själv i armen både en och två gånger. 17%! Det är mer än vad vi ens vågat hoppas på. Det är närmre 20% än de futtiga procent som är skyddade från skogsbruk idag. Mycket närmare. Under Naturskyddsföreningens höstkonferens ”Vem ska bort?” förtydligade Andreas Carlgren, under en utfrågning genomförd av vår Vice Ordförande Karin Åström, att 17% av den produktiva skogsmarken ska skyddas (se klipp 3 i länken). Hur detta ska genomföras är fortfarande oerhört oklart. Men att det ska genomföras är klart. Wow! Tanken är fortfarande svindlande, och det är ett hästjobb som ligger framför Carlgren. För en gångs skull så drar vi åt samma håll – och vi tänker hjälpa till med alla medel vi kan. Några frågor jag ställer mej i och med detta internationella, bindande, avtalet är följande:

– borde inte ett avverkningsmoratorium genast införas för dokumenterat skyddsvärda skogar? Att vi troligen inte ens har 17% naturskogar med höga naturvärden kvar i det produktiva skogslandskapet ställer ju till en del problem. Samtidigt dokumenterar vi hur SCA avverkningsanmäler skogar där deras ”flaggskeppsart” långskägg har sitt livsutrymme. Vi dokumenterar hur Bergvik och Stora Enso frenetiskt hugger allt som inte heter nyckelbiotop på papper – trots dokumenterat höga naturvärden och miljoner indikationer på nyckelbiotopsklass. Vi dokumenterar hur Sveaskog hugger skogar med akut och starkt hotade arter. Vi dokumenterar hur Holmen avverkar tidigare lämnad naturhänsyn (är naturhänsyn alltså tidsbegränsad?). Vi dokumenterar hur Kyrkan med mycket dålig hänsyn till naturvärden hugger naurskogar med mycket höga biologiska värden. Vi dokumenterar hur Statens Fastighetsverk avverkningsanmäler skyddsvärda skogar. Vi dokumenterar hur stora bolag säljer mycket skyddsvärda skogar, som dom rimligen själva inte skulle kunna hugga utan att bryta mot FSC-certifieringen, till icke-certifierade markägare.

Oops, nu föll jag ner i gnällträsket. Kravlar mig upp igen och försöker vara konstruktiv.

– ska verkligen staten pyssla med skogsbruk? Det är ju ett faktum att det finns stora arealer skyddsvärda skogar på det statliga markinnehavet (Sveaskog, Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket). Många av dessa är inte skyddade i dagsläget, de är välinventerade och naturvärdena dokumenterade. De statliga skogsområdena som redan omvandlats till industriskogar skulle kunna bytas mot övriga bolags, eller privatpersoners skyddsvärda skogar.

Kanske en önskedröm – men ändå ett konkret förslag. För här måste det till rejäla förändringar för att nå upp till 17%, och det snabbt, innan mer hinner huggas bort. För det huggs – tro mej. Kvaliteten på det som bolagen avverkningsanmäler är mycket oroväckande – har man verkligen huggit bort sig så fullständigt att man ”råkar missa” superhöga naturvärden när man nu är ute och planerar skogar för avverkning och dessa naturvärden finns i stora mängder – rätt framför näsan på planeraren.

Detta leder mej rätt in på ett intressant samtal jag hade med en företrädare för ett av dom större bolagen häromdagen.

Han sa ”Malin, du pratar säkert med min ledning oftare än vad jag gör. Du kan ta med dig detta: Varför räknas bara de kubikmeter vi planerar in för avverkning i vår arbetstid? Om vi är ute och planerar områden där vi hittar mycket höga naturvärden och om vi avsätter dessa så går det mycket tid till det. Dessa sparade kubikmetrarna räknas inte in i vår tid. Har vi således varit ute i ett område där värdena är allt för höga (även med deras måttstock- min kommentar) så kommer vi inte ha särksilt många kubikmetrar att rapportera för avverkning. I ett sådant läge blir vi, och känner vi oss ifrågasatta. Trycket är så fruktansvärt högt på oss att redovisa avverkningsbara kubikmetrar att vi rusar igenom skogen i jakt på virke. Därför missar vi ofta naturvärden som ni hittar, man söker inte efter naturvärden, man försöker i första hand hitta kubikmetrar att avverka, i andra hand undvika alltför stora misstag. Detta kan du ta med dig till vår ledning nästa gång du pratar med dem.”

Detta är inte ordagrant återgivet – vilket är svårt att göra då jag inte spelar in mina samtal med bolagen. Men utan ordagrann återgivelse av samtalet så var det detta han förmedlade till mig i en väldigt lång utläggning. 

Skrämmande va? Jag måste säga att jag känner en stor sympati för de planerare som verkligen vill göra ett gott jobb och vikta naturvården högt, men som är så fruktansvärt pressade att prestera kubikmeter att dom måste göra stora avkall på just naturvården. Det här är vad vi också dokumenterar i skogen. Jag tänker självklart inte namnge vare sig person eller bolag i detta fall. Men om du läser detta så tackar jag för det öppenhjärtliga samtalet, och jag tänker ta upp denna tråden igen, inte bara med din ledning utan även med andra bolagsledningar, för det finns andra företrädare för många andra bolag som har gett oss samma indikationer. Alla stora bolag är väldigt noga med att utåt visa hur stor betydelse naturvården har för deras arbete med skogen. Något som inte verkar fungera så lysande internt där planerare, regionschefer, distriktschefer m.fl har piskan på ryggen att värna produktion och prestera avverkningsbara kubikmeter. Alla vill vi ju göra ett bra jobb oavsett vad vi arbetar med, vi vill prestera och göra medarbetare och ledning nöjda med vårat resultat.

Jag är oändligt glad att min arbetsgivare endast ser till naturens bästa. Något som även landets ledare nu också måste göra. Nu när 17 % ska skyddas. Kanske, i framtiden, en syn som denna kommer att vara vanligare, kanske denna skog hinner räddas eftersom markägaren envisas med att vilja avverka den:

 

Fridens

Malin

Hej,

Jag sitter och funderar på långsiktighet.

Skogsindustrin pratar om förlorade arbetstillfällen när vi för fram våra krav för vad som bör skyddas.

Vi ber och bönar om endast en sak: Levande Skogar.

Mer än så kräver vi inte. Faktiskt. Vi kräver helt enkelt långsiktighet. Inte bara årets resultatrapport, eller nästkommande års. Vi kräver helt enkelt levande skogar. För oss, för våra barn och för våra barnbarn. Och deras barn därtill.

I min hemkommun pratar politikerna just nu om möjligheter med en vindkraftsexploatering i ett område där det fortfarande finns naturskog kvar. Inte mycket, men det finns, sammanhängande. I ett område där örn har setts häcka. I ett område där de närmast boende inte vill se en vindkraftspark med ett 50-tal snurror av höjden 150 meter torna upp över deras gårdar. I ett område där den största näringen är naturturism.

Majoriteten av politikerna verkar dock ha bestämt sig.

Jag deltog häromkvällen i ett samråd. Det var rörande att se hur stor del av loklabefolkningen som deltog i detta samråd. Ingen ville ha en gigantpark i sitt närområde. Ekoturismföretagarna sa skarpt nej. Ornitologerna sa skarpt nej. Naturskyddsföreningen sa skarpt nej. Och viktigast av allt….lokalbefolkningen sa skarpt nej.

Jag höll ett kort anförande på detta samråd, och jag hänvisade häri till Härjedalens kommun som beslutat att lyssna på sina medborgare och därmed lagt ett veto. Inga vindkraftsparker så länge medborgarna inte önskar dessa. Jag tittade på våra politiker när jag berättade detta. Samtliga tittade ner i golvet, eller var oerhört upptagna av att rensa naglar eller skicka sms…Där brast allt mitt förtroende för samtliga våra politiker, utom en. En av dessa politiker har under lång tid varit för en etablering av denna gigantiska park. Ända tills denna kväll då medborgarna fick föra fram sina åsikter, och sina argument. Han reste sig upp, och darrade lite på rösten när han sa:

Jag har aldrig sett en sådan uppslutning, aldrig sett en sådan enighet. Jag visste vad jag tyckte när jag kom hit. Men nu vet jag inte längre.

Han har min fulla respekt. Han vädjar inte ens efter våra röster då han nu tänker avsluta sin politiska karriär.

Långsiktighet. Kan någon berätta för mej vad långsiktigheten består i när man skövlar de sista fjällurskogarna för vindkraftsparker? När man fullkomligt struntar i en långsiktig näring som ekoturism? Särskilt i en kommun där turismen är livsavgörande? Ska verkligen vindkraft beläggas i urmarker? Ska vindkraft kosta ett samhälle dess levebröd? För ingen kan lura i mig att en vindkraftspark kommer generera i en massa arbetstillfällen. Måhända kortsiktigt. Men kortsiktigt är inte långsiktigt.

Vår naturturism är långsiktig. Både sett ur naturens intresse, och vårat eget intresse. Vi som bor här råkar älska vår natur. Vi älskar de vilda fjällen och storskogarna vi har runt knuten. Närheten till dessa är anledningen till att vi finns här. Mitt jobb består i att rädda naturskogar. Mina fränders jobb består i att kunna verka i bygden. Där naturturismen lockar männsikor från kontinenten. Vi kan än idag erbjuda turisterna orörda vidder och vildmark.

50 snurror á 150 meter ser inte så bra ut i detta läge…

Nästa vecka beger sig Naturskyddsföreningen ut i Moskogen för att hitta mer naturvärden. Naturvärdena finns där. Utan tvekan. Jag har gått i skogarna som finns kvar. Skogarna som fortfarande är skogar, och det finns större sammanhängade partier kvar i detta område.

Örnarna gillar läget som är och hänger där. Just nu. Men gillar örnar verkligen vindsnurror??

Jag vädjar till er politiker. Låt oss bevara vad vi har kvar. Vår kommun är sargad, upphuggen och ser ut som ett lapptäcke. Istället för att vädja folkets röst in i en eventuell riksdag… se vad ni har kvar omkring er. Var rädd om detta och rösta sjävla  för naturen. Hur ska ni annars förklara för era barnbarnsbarn att det var ni som såg till att dessa, de sista naturskogarna gick förlorade??

Fridens

Malin

Vår skog.

God Morgon!

Sitter just uppstigen i min bil med datorn i knät, en kopp kaffe i handen och en stor hög med flera hundratals fynd av rödlistade arter som ska registreras och skickas till markägare och myndigheter. I går avslutades dagen i ett stort, mer eller mindre, sammanhängande område i Jämtland där Bergvik, genom Stora Enso, har påbörjat avverkningar. Mina mediventerare fick göra en inventering av den kvarvarande skogen samtidigt som gjorde en kontroll av det hygget som hade tagits upp. Dom stora virkestravarna som låg brevid vägen skvallrade om en brandpräglad naturskog. När jag som bäst stod och fotograferade virkesvältorna så dök en masiknförare, låt oss kalla honom Sven, upp och undrade vad vi gjorde och vilka vi var. Jag presenterade mig artigt och förklarade vårat syfte.

Det blev tyst.

Efter ett tag svarade Sven att han hade fått noggranna order ovanifrån om vad han skulle göra om han träffade oss i skogen. Order? Var det meningen att jag skulle bli orolig över min säkerhet? Jag var ju trots allt en liten tjej, helt ensam vid ett stort kalhygge tillsammans med en stor maskinförare som inte var särskilt imponerad av vårat arbete. Det visade sig dock att ordern bestod i att inte under några omständigheter diskutera med oss.

Vi hade en timmes lång diskussion.

Sven tyckte att vi överdrev de rödlistade arternas betydelse. ”Det finns ju lunglav överallt”, sade han. Jag förklarade för honom att, visst, här i jämtland finns det relativt gott om lunglav, eftersom det fortfarande finns en hel del livsmiljöer för lunglaven kvar.  Men det är här. Arten är rödlistad eftersom dess livsmiljöer försvinner i en takt som, om den inte kraftigt saktas ner, faktiskt betyder att lunglavens livsmiljöer på sikt riskerar att försvinna. Arterna är del av något så mycket större, nämligen ett fungerande ekosystem. Många av de arter vi söker kräver gammelskogens strukturer och den hårda döda veden som bara en naturlig skog kan producera. Sven skruvade lite på frågan, ”dom rödlistade arterna finns överallt, även i produktionsskogar”. Jo, visst gör dom det svarade jag. Dom finns kvar i plantagerna på de strukturer som lämnats kvar från den ursprungliga skogen. Men när dessa strukturer har förmultnat och försvunnit finns det inget nytt material för arterna att leva på eftersom dagens industriskogar består av snabbväxande träd av samma slag som saknar de kvaliteter som de flesta rödlistade arter kräver.

Sven funderade ett tag på detta sen sa han något intressant. ”Det är underligt att man får höra en sak från en person och en helt annan sak från någon annan, det du säger verkar vettigt.”

Men gammal skog finns ju hur mycket som helst av, fortsatte han. Vad är det ni kämpar för egentligen? Jag vände mig om och pekade upp mot sluttningarna som är helt kalavverkade och där contortan står på rad. Högst upp på själva toppen finns det en liten plätt naturskog kvar. Den skogen innehåller en rikedom av liv. Med träd av olika ålder, med död ved i olika stadium, med en mångfald av arter och skatter som bara finns i en riktig skog.

Det är den vi kämpar för.
Sven begrundade allt jag hade berättat för honom, tog mej i hand och tackade och åkte sedan hem till sin familj. Jag hoppas att vårat samtal har sått ett litet frö av förståelse hos honom.

Idag fortsätter vi inventeringarna av de skogarna som Sven och hans kollegor arbetar i innan vi fortsätter vår färd en bit norrut i länet.

Malin

det fragmenterade landskapet med små spillror naturskog kvar

virkesvälta vid hyggeskanten

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 350 andra följare

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: