You are currently browsing the category archive for the ‘urskog’ category.

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Hejsan!

Jag har tidigare rapporterat om Änok, den urskogsartade fjällskogen i Jokkmokk som står under avverkningshot. Kort resume över händelserna till dags datum:

Skogsstyrelsen utfärdade i början av 2011 ett tillstånd för avverkning av urskogsartad fjällskog vid Änokdeltat i Jokkmokk trots att skogen har enligt länsstyrelsen har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd inte får medges enligt 18 § skogsvårdslagen, som anger att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömde i ett uttalande innan beslutet att det akut hotade området är av just väsentlig betydelse för naturvården. Skogsstyrelsen tyckte tydligen inte samma sak, och till saken hör att myndigheten inte ens har tillämpat 18§ sedan regeln infördes 1991. Man anser att regeln endast är avsedd att utlösas i mycket speciella fall.

Urskogsartade fjällskogar under hot av avverkning är tydligen inte ett tillräckligt speciellt fall…

Vi överklagade det avverkningstillstånd som Skogsstyrelsen gav och vi vann i förvaltningsdomstolen. Detta innebar, förutom att Skogsstyrelsen skulle riva upp avverkningstillståndet, även att vi har talerätt i förvaltningsdomstolen. Vilket är helt i enlighet med EU-rätten och internationella åtaganden – i detta fallet Århuskonventionen. Något som inte  gillades av myndigheten som överklagade förvaltningsdomstolens beslut. Skogsstyrelsen anser inte att Naturskyddsföreningen ska ha talerätt i ärenden som rör skydd av värdefulla miljöer, detta trots att Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut. I detta fall ett tillståndsbeslut rörande avverkning av mycket värdefull fjällskog.

Igår skickade vi in ett yttrande över Skogsstyrelsens överklagande. Vårt yttrande lägger grundligt fram de fakta som visar varför förvaltningsdomstolens beslut ska kvarstå,  beträffande både avverkningstillståndet samt vår talerätt.

Det här fallet kommer nog att ta lång tid, men vi kommer inte att lägga oss, för detta är en principiellt extremt viktig fråga. Är det någonstans som 18§ skogsvårdslagen ska användas så är det i Änok. När myndigheten själva anser att skogen vid Änokdeltat inte är av väsentligt intresse för naturvården eftersom den ligger i anslutning till fjällurskogsområden så är något mycket snett i resonemanget inom myndighetsväggarna kan jag tycka. I synnerhet då myndigheten dessutom själv  har bedömt 51 av de 55 avverkningsanmälda hektaren vid Änok som nyckelbiotop. Man har även valt att aldrig använda denna paragraf, det känns som att man helt har glömt bort att den faktiskt existerar – resultatet av detta ser vi tyvärr: fjällskogar som har en mycket stor betydelse för den biologiska mångfalden avverkas. Dessa områden som är de sista riktigt stora sammanhängande, relativt ursprungliga, skogsområdena naggas i kanten hela tiden. De som tror att fjällskogen är fredad får tänka om. Tyvärr..

Hur som helst, vårt yttrande är nu ivägskickat, och vi väntar med spänning på vad Kammarätten tänker ta för beslut. Tillsvidare är framtiden osäker för skogen vid Änokdeltat, men vi tänker kämpa med allt vi har för att rädda den.

Änokskogen

Fridens

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

…så hade den ideella naturvården sluppit tjata, gnata, gnälla och kritisera.

Avverkad 353-årig gran.

Sveaskog

Svenska Kyrkan (Härnösands stift)

SCA

Bergvik / Stora Enso

Privat - okänd avverkare

Avverkad urskogsartad skog - Orsa Besparingsskog

Statens Fastighetsverk

Holmen skog

södra skogsägarna

Tro mej, jag har många många  hundratals exempel till. Jag kanske har svårt att förstå – men kan inte  någon återigen berätta för mej varför den ideella naturvården är så orättvisa när vi bara vill att det livsviktiga ekosystemet skogen ska få överleva? Jag vet att det är många från ”produktionssidan” som läser denna blogg. Så jag ber er: Berätta för mej varför den ideella naturvården är så giriga när vi blott vill att miljömålet Levande skogar ska uppnås? Berätta för mej vad orättvisan består i när vi säger att 80% av skogen kan och ska brukas (på ett långsiktigt och hållbart sätt) och 20 % bör skyddas /återskapas / restaureras för naturvårdsändamål? Berätta för mej varför vi är så orättvisa när vi inte vill se fjällskogarna kalhuggas? Berätta för mej varför naturen måste betala priset för den överavverkning som skedde på 60-70-talet? Berätta för mej hur ni anser skogar med akut hotade arter vara avverkningsbara? Berätta för mej hur en fridlyst art inte får plockas eller ofredas men hur det å andra sidan är helt okej att skövla skogen som den fridlysta arten är beroende av? Om ni inte kan berätta något av detta för mej, så snälla –  berätta åtminstonde för mej hur jag ska förklara för min älskade brorson hur skogen försvann.

Fridens

Malin

 

Vilkenvecka och en halv!   

Vet inte var jag ska börja – men det här är en syn, troligen aldrig tidigare skådad:   

SCA artbestämmer fynd från tallskogarna i Bräcke, Jämtland under övervakande av Naturskyddsföreningen.

 

 Vi hade på SCA:s önskemål en tvådagarskurs om rödlistade arter i tallskogar. Vi gjorde många fina fynd i SCA:s skogar, och jag tror nog att dom alla lärde sig ganska mycket. Ska bli spännande och se hur dom tänker använda den kunskapen i framtiden. Om dom rödlistade arterna kommer att få en betydelse för bolaget, eller om vi måste fortsätta uppmärksamma dem på fynd i deras skogar. 

Dagen innan artkursen träffade jag även SCA under rätt mycket sämre förhållanden. Vi träffades på hygget vid Andsjön i Åre där SCA har avverkat ett stort antal naturvärdesträd, och som det låter, vill fortsätta avverka i områden med rödlistade arter och där det finns en hög andel naturvärdesträd kvar. Vi lyckades få stopp på avverkningen i somras, men jag är nu rädd att den kommer att fortsätta. Det är iallafall intrycket jag har fått efter att ha pratat med SCA om den, och jag känner mej orolig över att fler naturvärdesträd kommer att avverkas. Dessutom anser vi att delar av skogen håller nyckelbiotopsklass – något som SCA inte är överens med oss om. 

För att spinna vidare på SCA så är jag i veckan på väg upp mot norrbotten för att träffa SCA där i några av skogarna vi besökte i somras. Det har varit mycket SCA nu, vilket inte betyder att vi har släppt arbetet med de andra bolagen. 

På tal om norrbotten. 

Urskogsområde vid Änokdeltat

 

Ett urskogsområde i Kvikkjokk är akut hotat att avverkas. Naturskyddsföreningens lokalt aktiva har hållit ögonen på detta område under en tid. Det handlar om två skogar som ligger  inom Änokdeltat, som en enklav mellan naturreservaten Kamajokk och Kvikkjokk-Kabla fjällurskog. Vid bildandet av Kamajokk reservatet valde länsstyrelsen, av någon outgrundlig anledning, att inte ta med även denna del i reservatsbildningen. Detta har nu resulterat i att skogsområdet är anmält för avverkning. Nu hänger det på skogsstyrelsen om markägaren ska få tillstånd eller inte till avverkningen. Naturskyddsföreningen har skrivit ett brev till Skogsstyrelsens generaldirektör eftersom föreningen anser att § 18 borde tillämpas i detta läget. Enligt § 18 får tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Hur ett urskogsartat område inte kan vara av väsentlig betydelse för naturvården ställer jag mej mycket undrande till. Då det är en privat person som äger denna mark borde istället möjligheten till utbytesmark för denna person finnas. Vad det skulle kunna innebära är att de 100 000 hektar av Statliga Sveaskogs produktionsskogar som finns till förfogande för utbyte mot mer värdefulla skogar borde tillgängliggöras även för privata markägare. Skogen bryr sig inte om vem som äger den, och statens högsta prioritering borde vara att skydda de mest värdefulla skogarna som finns kvar i landet. Urskogsartade områden borde rimligen ingå i dessa.
 
Ett förfärande fältbesök gjordes på ett område i Jämtland. Jag låter bilderna tala för sig själv. Vi kommer givetvis gå vidare med detta. Men hur kan man bli annat än fullständigt modfälld när man tvingas springa på saker som detta. Gång efter gång. Bolagen lovar bättring, alla ska bli så mycket bättre. ”Misstag” begås, men hur grova får ”misstagen” egentligen vara? Och de ”misstag” som vi upptäcker är inte gjorda i vanliga produktionsskogar. De är gjorda i naturskogar.
 
 
 
 
 
 
 
 
GROT-uttag, stubbrytning, vedervärdiga körspår på närapå 50% av hela området, avverkad sumpskog..Vi kommer som sagt gå vidare med detta.
 
Fridens
Malin

Hejsan.

Är nu på väg hem från några intensiva dagar på Naturskyddsföreningens riksstämma. Ett av de stora besluten som stämman tog var att Naturskyddsföreningen nu ska lämna FSC. Detta beslut kom inte som en blixt från klar himmel. Det är ett beslut som grundar sig i väldigt många skogsaktivas undersökningar av FSC-certifierade skogsbolag. Undersökningar som bestått i besök av avverkningsanmälningar, där skogar med mycket höga naturvärden, och många gånger skogar av nyckelbiotopsklass har avverkningsanmälts, skogar som med allra största sannolikhet hade avverkats om inte miljörörelsen valt att besöka just dessa skogar. Undersökningarna har även bestått i att besöka avverkade naturskogar som hållit höga naturvärden. Här har miljörörelsen år efter år hittat fel som begåtts mot den certifiering som bolagen åtagit sig att följa. Trots ett flertal anmälningar av samma sort, eller trots upprepade förteelser, år efter år, har inte något certifierat bolag mist sitt certifikat.

Säg att ett bolag gör ett grovt övertramp en gång. Då ska bolaget få en mindre avvikelse från certifieraren (minor CAR). Om bolaget inte vidtar åtgärder och begår samma övertramp igen, då ska bolaget få en större avvikelse (majorCAR). Om sedan bolaget återigen gör samma övertramp, så bör ju detta rimligen leda till att certifikatet dras in. Tyvärr finns det ett stort hål i denna del av certifieringen. För om bolaget  begår samma misstag för tredje gången i rad så blir det inte av med certifikatet om bolaget inträtt i en ny certifikatsperiod. Varje period är 5 år. När en ny period inträtt så räknas alltså inte gamla synder.

Vi har exempel på en urskogsartad skog som avverkades förra året. Nyckelbiotopsklass, superhöga naturvärden. Avverkad utan någon som helst snitslad hänsyn. Endast ytterkanterna av skogen var snitslad. Det berörda bolaget erkände, sa ursäkta, vi har vidtagit åtgärder…detta räcker tydligen för att inte ens få ett minorCAR för den förteelsen. Det var Naturskyddsföreningen som upptäckte hygget. Inte bolaget själva, trots att dom ska göra uppföljningar på sina hyggen. Hur i hela friden kan denna förteelse inte leda till ens ett minorCAR? Hur många saker ska få gå fel i bolagens arbete? För varje gång det går fel så är det till bekostnad på naturen, allt för ofta med irreversibla skador till följd.

Ni som läser denna blogg, trädkramare, maskinförare, miljörörelse och skogsindustri: Jag tror inte att en endaste av er tycker att det är okej att urskogsartade skogar avverkas. Inte okej alls. Våran bestörtning när vi återigen sett en sådan skog fällas var mycket stor. Våran besvikelse när sedan den certifiering som ska stå för ett hållbart skogsbruk inte kan utdela vare sig sanktioner eller ens ett minorCAR för detta, var även den mycket stor.  

Denna skog och den hanteringen av vårat klagomål över att skogen fälldes var en av de dropparna som fick bägaren att rinna över.

Fridens

Malin

Hej,

Jag sitter och funderar på långsiktighet.

Skogsindustrin pratar om förlorade arbetstillfällen när vi för fram våra krav för vad som bör skyddas.

Vi ber och bönar om endast en sak: Levande Skogar.

Mer än så kräver vi inte. Faktiskt. Vi kräver helt enkelt långsiktighet. Inte bara årets resultatrapport, eller nästkommande års. Vi kräver helt enkelt levande skogar. För oss, för våra barn och för våra barnbarn. Och deras barn därtill.

I min hemkommun pratar politikerna just nu om möjligheter med en vindkraftsexploatering i ett område där det fortfarande finns naturskog kvar. Inte mycket, men det finns, sammanhängande. I ett område där örn har setts häcka. I ett område där de närmast boende inte vill se en vindkraftspark med ett 50-tal snurror av höjden 150 meter torna upp över deras gårdar. I ett område där den största näringen är naturturism.

Majoriteten av politikerna verkar dock ha bestämt sig.

Jag deltog häromkvällen i ett samråd. Det var rörande att se hur stor del av loklabefolkningen som deltog i detta samråd. Ingen ville ha en gigantpark i sitt närområde. Ekoturismföretagarna sa skarpt nej. Ornitologerna sa skarpt nej. Naturskyddsföreningen sa skarpt nej. Och viktigast av allt….lokalbefolkningen sa skarpt nej.

Jag höll ett kort anförande på detta samråd, och jag hänvisade häri till Härjedalens kommun som beslutat att lyssna på sina medborgare och därmed lagt ett veto. Inga vindkraftsparker så länge medborgarna inte önskar dessa. Jag tittade på våra politiker när jag berättade detta. Samtliga tittade ner i golvet, eller var oerhört upptagna av att rensa naglar eller skicka sms…Där brast allt mitt förtroende för samtliga våra politiker, utom en. En av dessa politiker har under lång tid varit för en etablering av denna gigantiska park. Ända tills denna kväll då medborgarna fick föra fram sina åsikter, och sina argument. Han reste sig upp, och darrade lite på rösten när han sa:

Jag har aldrig sett en sådan uppslutning, aldrig sett en sådan enighet. Jag visste vad jag tyckte när jag kom hit. Men nu vet jag inte längre.

Han har min fulla respekt. Han vädjar inte ens efter våra röster då han nu tänker avsluta sin politiska karriär.

Långsiktighet. Kan någon berätta för mej vad långsiktigheten består i när man skövlar de sista fjällurskogarna för vindkraftsparker? När man fullkomligt struntar i en långsiktig näring som ekoturism? Särskilt i en kommun där turismen är livsavgörande? Ska verkligen vindkraft beläggas i urmarker? Ska vindkraft kosta ett samhälle dess levebröd? För ingen kan lura i mig att en vindkraftspark kommer generera i en massa arbetstillfällen. Måhända kortsiktigt. Men kortsiktigt är inte långsiktigt.

Vår naturturism är långsiktig. Både sett ur naturens intresse, och vårat eget intresse. Vi som bor här råkar älska vår natur. Vi älskar de vilda fjällen och storskogarna vi har runt knuten. Närheten till dessa är anledningen till att vi finns här. Mitt jobb består i att rädda naturskogar. Mina fränders jobb består i att kunna verka i bygden. Där naturturismen lockar männsikor från kontinenten. Vi kan än idag erbjuda turisterna orörda vidder och vildmark.

50 snurror á 150 meter ser inte så bra ut i detta läge…

Nästa vecka beger sig Naturskyddsföreningen ut i Moskogen för att hitta mer naturvärden. Naturvärdena finns där. Utan tvekan. Jag har gått i skogarna som finns kvar. Skogarna som fortfarande är skogar, och det finns större sammanhängade partier kvar i detta område.

Örnarna gillar läget som är och hänger där. Just nu. Men gillar örnar verkligen vindsnurror??

Jag vädjar till er politiker. Låt oss bevara vad vi har kvar. Vår kommun är sargad, upphuggen och ser ut som ett lapptäcke. Istället för att vädja folkets röst in i en eventuell riksdag… se vad ni har kvar omkring er. Var rädd om detta och rösta sjävla  för naturen. Hur ska ni annars förklara för era barnbarnsbarn att det var ni som såg till att dessa, de sista naturskogarna gick förlorade??

Fridens

Malin

Vår skog.

God förmiddag!

Det är med ett tungt hjärta jag skriver idag.

Skrev Sara på min bil igår när vi glada i hågen begav oss mot dom snöklädda topparna och fjällskogen.

Vi möttes av det här:

Jag älskar fjällskogar av hela mitt hjärta. Det finns inget finare, inget mer skört men ändå så stabilt och varaktigt som fjällskogarna. Dessa, våra sista vildmarker, där, i somliga fall, endast sparsamt med träd, för dåtidens husbehov, har tagits ut för länge sedan. Skogar som, trots det tuffa klimatet och i många fall svåra förhållandena, långsamt växt upp och bildat magnifika skogsområden som klär sluttningarna innan fjällbjörksbältet och slutligen kalfjället tar vid.

Att avverka dessa skogar är en skymf mot allt vad god naturvård heter, det är en skymf mot moder jord och det är ett missbruk av de resurser naturen bistår oss med. Hur många kantzoner,  och evighetsträd som än lämnas på hygget, så har man ändå brutit en kontinuitet som varat i hundratals, tusentals år. Vad har vi för rättigheter till det?

Hur vill vi människor betrakta fjällskogarna? Som ett virkesförråd eller som det unika ekosystem det är? Hur vill vi uppleva fjällskogarna, ens om vi någonsin har förmånen att vandra i dem?

Ska det se ut såhär i våra fjällområden?

eller såhär?

Jag vet inte vad ni tycker men jag vet vad jag tycker. Alla fjällskogar måste få leva. Alla fjällskogar måste skyddas. Idag brukas dom, om än i mindre skala än skogarna nedan fjällregionen. Dom naggas i kanten. Liten bit efter liten bit äts dom upp och ersätts med homogena landskap med träd på rad. Idag finns dessutom ett än större hot mot dessa makalösa vidder. Vindkraft. Vindkraft är bra. Men stora parker planeras att byggas i fjällurskogar och på obrutna kalfjäll. 

Om ett par hundra år kanske människan sitter och tittar på bilder som denna, skakar på huvudet och undrar vad i hela friden vi tänkte på?

Igår satt jag på en stubbe av en över 230-årig nedhuggen, livskraftig, gran mitt på ett hygge, mitt i fjällen. Granen hade levt ett långt liv och hade fortfarande liv kvar att ge, till sig själv och slutligen till de arter och organismer som är beroende av trädet när det långsamt har dött och fallit till marken. Granen var en del av det som är så unikt med fjällskogen; orördheten och kontinuiteten. Nu ligger den förmodligen packad som sågplank tillsammans med sina fränder, där kommer den göra föga nytta för den biologiska mångfalden i skogen.  

Vi är snart på väg mot nya, hotade fjällskogar. Vi har ändrat på vårat positiva budskap på min bil, och jag hoppas av hela mitt hjärta att svaret är ja. Jag vet inte hur måga fler hyggen jag orkar med. Och jag skulle så gärna vilja berätta för er om magiska skogar och underbara naturupplevelser istället för detta sorgliga budskap.

Fridens

Malin

God Morgon!

Vi får ofta höra från industrin att vi aldrig får nog. Att mycket vill ha mer. Att vi aldrig är nöjda. Att vi bedriver en oförklarlig kampanj när vi till slut inser att vi inte kommer framåt fort nog med diskussioner, dialoger och samråd. För under tiden dessa diskussioner förs så huggs de sista naturskogarna i en rasande fart. Därför har vi valt att berätta vad vi ser i skogen, i verkligheten, för konsumenter i Europa, för att sätta en större press på hela produktionsmaskineriet. För att rädda det som räddas kan.  Snart är det nämligen försent. Och det är inte mina ord. Det är forskarnas.

Vi kommer att få nog, och vara alldeles nöjda den dagen den biologiska mångfalden och våra skogsekosystem är säkrade. Forskarna säger att för detta krävs det att 20% produktiv skog undantas skogsbruk. Det ger fortfarande industrin tillgång till 80%. Dra ifrån den generella hänsynen från dessa 80% så kommer fortfarande, i runda slängar, ca 75% av skogen att kunna brukas, på ett eller annat sätt. Så vem är det som är omättlig och ständigt hungrande? Forskarna, ideella miljöorganisationer, alla de hundratals underbara människor som lägger månader av ideell tid på att dokumentera verkligheten i skogen, eller näringen?

Jag läste i tidningen häromdagen att industrin såg ett problem med våra krav. Nämligen att det var avverkningsmogen skog som skulle undantas. Om inte industrin har annan avverkningsmogen skog än naturskogar med höga naturvärden kvar att hugga, ja då har vi ett problem. Ett stort problem. Skogsekosystemet, och med det våran egen hälsa, kommer att bli den stora förloraren ifall det skulle vara på det sättet. Har man verkligen huggit så våldsamt att det bara är värdefull naturskog och icke avverkningsmogen produktionsskog kvar i vårat landskap?  

Den känslan var tyvärr överväldigande igår. Min pirrande känsla för de urskogsartade skogar som jag befann mig vid igårmorse förbyttes snabbt till bestörthet när vi tog oss en lång tur i Bergviks marker.  Med bil förflyttade vi oss över stora arealer och vi bevittnade, jag vet inte hur många, hyggen efter hyggen efter hyggen. Varendaste ett av dessa hade tidigare utgjorts av värdefulla naturskogar. Vissa hade varit rent urskogsartade. Och nu vill man hugga det sista av dessa till förmån för vindkraft, som i sig är en god sak, men som inte bör placeras i våra värdefullaste skogar! Tilläggas kan att en hel del av dessa skogar utgörs av större nyckelbiotoper, det vill säga ett skogsområde som har en mycket stor betydelse för floran och faunan, ett nyckelområde för den biologiska mångfalden. Enligt certifieringen FSC, som Bergvik har åtagit sig att följa, får nyckelbiotoper inte avverkas. Men genom att bygga en vindkraftspark i området kommer Bergvik på ett brilliant sätt undan denna regel och kan således både få pengar för det värdefulla virket som finns i dessa nyckelbiotoper, samtidigt som vindkraften kommer generera i framtida inkomst för bolaget. En win-win för Bergvik.

Gammelskogen förlorar. Igen. 

Idag är en ny dag. Jag försöker skaka av mej känslan av olust som fortfarande sitter i sedan gårdagens verklighetscheck. Vi har spenderat natten vid en magisk liten tjärn i Jämtland. Jag tittar ut genom fönstret på min bil och ser Sara sitta på en sten och bara njuta av solen och utsikten över skogsbeklädda sluttningar. Dit ska vi idag! Men först tänker jag sätta mej hos Sara och bara njuta av att vara här och nu.

Fridens

Malin

saras morgonstund

saras morgonstund

olli flyttar stenar på skogsbilväg dragen genom skyddsvärd naturskog

inte bara träden tog skada i denna avverkade naturskog

God Morgon!

Tittar ut över ett vansinnigt sönderhugget landskap där naturskogarna ligger som små pluttar på toppen av barskrapade sluttningar. Sitter på en grotesk skogsbilväg brevid ett hygge. Ändå känner jag mej pirrig i hela kroppen. För bakom mej och på andra sidan hygget finns det urskogsartad, helt magisk skog kvar! Vi gjorde ett besök i dessa skogar igår eftermiddag, och tänker fortsätta idag.

Att vi hamnade just här? En ren slump. Vi var i en charmig håla i Jämtland och handlade, Mikael och Olli fick syn på en upptryckt A4 affisch som hängde på en liten friggebod utanför affären. Det var lokala motståndare för en jättestor vindkraftsetablering i närheten. Olli mindes att han studerat flygbilder över området och att det till största delen var ungskog och hyggen, men att det trots allt fanns lite skog kvar. Vi tittade på kartor över området och konstaterade att Bergvik Skog har planerat att sätta ca fyra snurror mitt  i en stor nyckelbiotop! Sagt och gjort. Vi packade ihop oss och åkte till spillrorna av gammelskogen som nu hotas av Bergvik Skogs vindkraftsplaner.

Framme i området så ser vi oss förbryllade ut över ett hygge…med en väldig massa hänsyn. Alternativa metoder, eller vaddå? Efter en kort inspektion av hygget insåg vi att detta är inte vilken skog som helst som har avverkats. Inte en dimensionsstubbe såg vi på de delar av hygget som vi besökte, inte heller några andra spår av mänsklig aktivitet.

Vi delade upp oss. Olli, Sara och Kirsi inventerade i och framförallt runt nyckelbiotopen. Mikael skulle kika på en avverkningsanmälan gjord av Holmen som ligger precis utanför vindkraftsparken. Och jag…som vanligt hygget.

Mikael och jag begav oss upp mot Holmens skog och den övre delen av hygget. Plötsligt dyker en björn upp framför oss! Hon korsar våran väg i full fart, stannar och vänder sig om. Vi funderade lite på varför hon gjorde så, tills vi såg de tre små knytena komma tultande så fort deras små ben bar efter henne. Ett magiskt ögonblick. Mikael var ganska tagen av upplevelsen. Det var hans första björn! Vi skiljdes åt. Senare fick jag höra att Mikael stötte på den lilla familjen ytterligare en gång i skogen. Klok björn som har valt den finaste skogen att bo i.

Efter någon timmes deprimerande vandring på hygget började telefonen ringa. Det var Mikael, han var lyrisk. Vilken skog! Vilken skog! utbrast han. Jag som i ärlighetens namn var ganska less på att inventera det tragiska hygget var inte sen att vända näsan mot skogen för att hjälpa till. Jag ringde till Olli för att berätta om dom ändrade planerna. På min fråga hur hans skogsområde såg ut svarade han, okonstlat som Olli brukar svara, Urskogsartat.

Här har det inte bedrivits något skogsbruk sedan den senaste branden. Skogen har fått växa upp ifred och utvecklats naturligt. Den kantas dock av ett enormt plantage landskap, därför är den extra viktig. Den är magisk. Den måste räddas!

Min färd genom Holmens avverkningsanmälan var ett enda stort lyckorus. Vilken skog! Även om denna skog har plockhuggits för länge sedan så har detta inte förstört några naturvärden. Allt som ska finnas i en naturskog finns där. Till och med björnen och hennes småttingar. Hotet är dock mycket akut, det har redan röjts en gata för vägen som ska leda in i hjärtat av skogen, och vartifrån man systematiskt ska såga ner gammeltall efter gammeltall. Denna skog hänger även samman med mer skog. Det är den skogen vi ska titta på idag.

Ser solen kika fram genom dimslöjorna och känner temperaturen stiga snabbt från noll grader till lite varmare. Det blir nog en fin dag.

Fridens

Malin

Grötstund. Sara, Kirsi, Olli

akut hotad naturskog som Holmen tänker hugga
Resterna av en opåverkad naturskog.

 

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 6 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör som 382 andra, prenumerera du med.

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: