Om 2018

Hej,

Efter en tids frånvaro på Skogsbloggen är jag tillbaka, och den första skälvande dagen på 2019 ska jag försöka mig på att sammanfatta lite från året som har gått.

Den stormiga skogsdebatten har fortsatt att rasa, men liknar mest en raspig skiva. Skogsbruket fortsätter oförtrutet att trumma ut skogspolitikens frihet under ansvar som det allena nödvändiga för allt möjligt och omöjligt. Harvade kalhyggen brer ut sig i vårt skogslandskap som idag domineras av tämligen kala ytor och hav av enformiga unga skogar som sköts lika enformigt i syfte att växa snabbt och avverkas igen innan de hinner ens närma sig en ansenlig ekologisk ålder. Skogsbrukets landskapsomvandling liknar mest ett åkerbruk, och de naturliga skogsekosystemens variation och dynamik minskar för varje dag, varje timme, varje minut – för varenda gång ett nytt kalhygge ersätter en naturskog. Vi har inte så vansinnigt mycket skog kvar i Sverige som aldrig tidigare har kalavverkats, men ändå fortsätter dessa att huggas. Men med frihet under ansvar säkerställs, enligt skogsbruket, att den biologiska mångfalden och våra kulturmiljöer inte hotas. Samtidigt visar all statistik, med all önskvärd tydlighet, det totalt motsatta. Skogsbruket tar sig helt enkelt friheten att fortsätta bokstavligen köra sönder vår historia och avverka, hela eller delar av, de känsligaste biotoperna. I princip helt utan konsekvenser eftersom de har friheten på sin sida. Den dialog om miljöhänsyn som Skogsstyrelsen startade 2011, och de målbilder för miljöhänsyn som mejslades fram 2013, vilka skogsbruket själva varit med att ta fram och som de 2016 högtidligt, under pompa och ståt, lovade att följa ser vi tyvärr inte heller särskilt mycket av ute i den verkliga verkligheten.

Sveriges skogspolitik är ganska unik eftersom den bygger på just frihet under ansvar. Detta innebär att skogsbruket ges en stor frihet att bruka sin skog, men i motprestation förväntas markägarna göra mer än vad lagen kräver för att nå miljömålet. Både miljömålsuppföljningar och årlig statistikproduktion vittnar dock tydligt om att denna frihet inte förvaltas med det förväntade ansvaret. Å andra sidan är ju ansvaret per definition frivilligt och myndigheterna kan i princip bara stå vid sidan och titta på när skyddsvärda skogar faller. Men när lagefterlevnad krävs, som vid begränsningar eller förbud mot avverkningar eller när beslut om skydd som krävs för att leva upp till lagens krav så kommer motelden som på beställning, som en raspig skiva. Ofta i form av slagord som rättsosäkerhet, förlorade brukningsrätter, hotad äganderätt och konfiskering av mark. En grundanledning till att denna upplevda osäkerhet är att skogspolitiken och dess frihet under ansvar redan har sjungit ut den sista versen. Politiken har helt enkelt inte hängt med i de omvärldsförändringar som skett sedan den infördes, som t.ex. vårt EU-medlemskap, med vilket Artskyddsförordningen har följt i syfte att implementera EU:s naturvårdsdirektiv.

Vi har under de senaste 2 åren fått läsa skrämselartiklar om hur arter hotar skogsbruket (ehhh?). Hur antalet skogsägare som förlorar brukningsrätten över sin skog på grund av Artskyddsförordningen har ökat lavinartat med över 30 % sedan 2016. Förfärligt kan en tycka, och ger troligtvis en och annan skogsägare skrämselhicka, vilket förmodligen också är meningen. Men tar man sig tiden och särskådar dessa larmsiffror så ser man att det under perioden 2016-oktober 2018 har fattats 341 beslut med stöd av artskyddsförordningen. Eller översatt till lite mer relevanta siffror (så att läsaren inte missleds att tro att mer än 30 % av alla avverkningsanmälningar har belagts med avverkningsförbud utan ersättning) så handlar det om att Skogsstyrelsen har fattat ett beslut med stöd av artskyddsförordningen vid ungefär var femtusende avverkningsanmälan. Alltså runt 5 promille. Och de flesta av dessa beslut handlar om att skjuta upp avverkningarna till en annan tidpunkt. Inte att förbjuda dem.

Den polariserade debatten om nyckelbiotoper specifikt och naturvård i skogen generellt har under året eskalerat från en redan hög nivå. I debattartikel efter debattartikel målas en bild av naturvården upp som vore den en golgatavandring av närmast historiska mått för såväl skogsägare som för klimatet, arbetstillfällen och landsbygdsutvecklingen.

Bioekonomi har blivit ett modeord, som i dagens rådande skogliga sammanhang endast kan ses som en omskrivning av ren ekonomi för att legitimera en ohållbar verksamhet. Skogen ska räcka till att ersätta i princip allt för att råda bot på det överhängande klimathotet. Men samtidigt är skogsnäringen inte på något sätt villiga att tänka om. Man fortsätter att storsatsa på kortlivade och klimatbelastande produkter istället för att använda råvaran klimatsmart. Ingenstans och ingen gång har jag hört skogsbruket med ett ord nämna att de måste hushålla med resurserna så att skogen räcker till allt. Istället ska, som genom ett trollslag, ännu mer råvara plötsligt kunna tas ut ur skogen för att nå denna bioekonomi. Man hänvisar allt som oftast till att tillväxten i skogen är större än uttaget och att skogsbruket därmed är hållbart – utan att med ett ord nämna att man faktiskt redan idag avverkar hela den årliga tillväxten på den areal som finns tillgänglig för skogsbruk. Så hur i hela friden ska man kunna ta ut mer råvara ur skogen utan att hota skogens redan hotade arter och ekosystem ännu mer?

Och det är här naturvården kommer på skam – gång efter gång. Låt mig ta ett exempel. Ett skogsområde som innehåller livsmiljöer för runt 30 olika hotade och nära hotade arter ska avverkas. Mer än 160 fynd av dessa arter har dokumenterats i det hotade området. Jag tror att till och med ett barn förstår att all avverkning av sådana skogsområden vore ett tämligen uselt tillvägagångssätt om vi vill bevara arterna. De är ju i de flesta fall hotade av den enkla anledningen att deras livsutrymme stadigt krymper i takt med att de avverkas. Samtidigt menar statens skogsbolag Sveaskog på fullaste allvar att en skog med så hög koncentration av känsliga arter helt saknar skyddsvärde eftersom de, med full vetskap om artrikedomen, högg just en sådan skog – samtidigt som de högtidligt deklarerade att Sveaskog minsann inte avverkar skyddsvärd skog.

Vi har under året fått bevittna Sveaskogs allt mer hårdnackade framfart i vår gemensamma natur. Jag har under året fått in rapporter från ideell naturvård runt om i landet där Sveaskog förvaltar svenska folkets skogar. Från norr till söder – alla vittnar de om samma sak. Skyddsvärda skogar faller som furor och Sveaskog svarar på kritiken med ungefär samma svar: vår naturvärdesbedömning är korrekt utförd. Alltså fritt fram att hugga. Problemet är bara att ingen någonsin får se de inventeringar som ligger till grund för bedömningarna. I Västerbotten redovisar Sveaskog idag sina naturvärdesbedömningar på sin webb, vilket är ett steg i rätt riktning. Men, om vi kan visa på skyddsvärda skogar som Sveaskog planerar att avverka så hävdar bolaget ändå, och väldigt ofta, motsatsen med hänvisning till sin ”korrekt utförda bedömning”. Bedömningar som alltså baseras på inventeringar som ingen får se.

Ungefär som att det skulle vara en mänsklig rättighet att förstöra livsmiljöer för andra arter – oavsett hur känsliga arterna är. Och att kartlägga naturvärdena genom en nyckelbiotopsinventering så att vi åtminstone vet var de mest värdefulla skogarna finns är det inte tal om. För får man inte avverka skyddsvärd skog så hotas – återigen – klimatarbetet, landsbygden och arbetstillfällena.

Under ett möte i en grupp som jag suttit med i under året sa en företrädare för skogsbruket, på fullaste allvar, att ”om vi måste offra några arter för klimatets skull så må det vara hänt, klimatet är det viktigaste”. Det är precis här har vi hamnat helt fel i debatten. Skogsbruket ställer klimatet mot den biologiska mångfalden, menar att mer skog behöver avverkas och mindre skog skyddas, samtidigt som man kniper igen både ögon och öron det allra hårdaste man bara kan för hur dessa två ödesfrågor hänger ihop. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och. Alla måste hjälpas åt, men det innebär också att alla, utan undantag, måste rätta mun efter matsäck, och utgå från de gränser naturen själv sätter. För att tänja på dessa gummiband som redan håller på att brista är inte någon lösning på något problem.

Den extremt stora aversion mot kunskap om naturvärden i skogen, i synnerhet nyckelbiotopsinventeringen, som skogsbruket har visat upp under året kan jag inte tolka på något annat sätt än att skogsbruket nu helt öppet backar från de politiska förväntningar som skogsbruket faktiskt har lovat att ställa upp på. Man vill ha frihet, men är inte ens villig att ta emot hjälp för att kunna ta sitt ansvar. Och hjälpen behövs, det har ideell naturvård, gång på gång, under årtionden, visat genom att hitta oregistrerade nyckelbiotoper som har planerats för avverkning. Den stora kunskapsbrist som råder hos stora delar av skogsbruket att själv identifiera värdefulla områden är väl känd.

Året avslutades med ett rejält dråpslag mot naturvården. Den statsbudget som nu har klubbats igenom innebär att nyckelbiotopsinventeringen, som precis dragit igång, avslutas. Markägare och myndigheter går miste om ett omistligt kunskapsunderlag för planering, och allt ansvar skjuts återigen över till markägaren. Ska denne kunna följa både lagstiftning och sin certifiering så behöver markägaren faktiskt veta var åtminstone nyckelbiotoperna finns. Och det handlar inte om enorma arealer som många debattörer låter påskina. Det handlar om uppskattningsvis ytterligare ca 2 % av den produktiva skogen. Tyvärr visar historien att skogsbruket, som sagt, i många fall saknar den samlade kompetensen för att hitta dessa själv. Som lök på laxen så innebär dessutom budgeten långt minskade möjligheter för skogsbruket att få ersättning för skydd av skyddsvärd skog. Något som LRF inte ser som ett problem, eftersom de menar att målen om skydd av skog är uppnått med råge. När jag läser detta kan jag bara konstatera att LRF inte verkar bry sig särskilt mycket om varför Sverige överhuvudtaget ens har mål om skydd av skog. Det absolut viktigaste med skyddade områden är att dessa är relevanta och uppfyller syftet med de mål som ska nås. När det rör målen om skogen handlar det inte minst om att bevara biologisk mångfald – inte om att försöka summera upp så många pinnar som möjligt för att komma upp i någon viss procent som i slutändan har ganska låg relevans för syftet. Och då är det inte heller seriöst att likställa olika naturtyper. Och föga förvånande visar mycket riktigt forskning att man ur ett ekologiskt perspektiv inte kan likställa lågproduktiva skogsimpediment med produktiv skogsmark i termer av skydd för den biologiska mångfalden. Dessutom finns redan en radda uppföljningar, och hyllmeter av naturvårdsforskning, som visar att målen om att bevara skogens biologiska mångfald inte är nådda – på långa vägar.

På årets första dag sitter jag och tänker på de ständiga varningarna från forskningen, de mörka siffrorna i statistiken och den dystra miljömålsuppföljningen som år ut och år in visar att vi inte kommer kunna nå våra mål eftersom skogsindustrin fortsätter att tugga i sig de värdefulla skogar som fortfarande finns kvar. Samtidigt fortsätter allting vara precis som vanligt. Ingen vill förändra det som verkligen behöver förändras. Ingen vill prata om det vi verkligen behöver prata om – hur och vad räcker skogen till? Vad är egentligen ett verkligt hållbart skogsbruk? Det är som att ingenting når fram och ingenting får några konsekvenser. Vi i Sverige är ju så fantastiskt bra på att odla skog, men kan vi verkligen fortsätta att odla skog som vi gör idag, till bekostnad på hela ekosystem? Finns det verkligen utrymme för det? Åtminstone har inte jag sett någon endaste forskningsartikel som kan visa på att det skogsbruket pysslar med idag är ekologiskt försvarbart.

Men trots den eländiga avslutningen på 2018, där en statsbudget formligen slår undan benen på svensk naturvård så vägrar jag gräva ner mig i denna sörja. För samtidigt går människor man ur huse för att protestera mot denna katastrofbudget. Vanliga människor har fått nog och medvetenheten för våra ödesfrågor – förlusten av biologisk mångfald och klimathotet – ökar. Jag ser en växande miljörörelse, och ett starkt ökande engagemang om naturfrågorna. Det inger hopp, och kraft att fortsätta kampen för levande och friska ekosystem.

Fridens,

Malin

Om att prata samma språk

Hej,

I början av året dök det upp en intressant, och tämligen underhållande, artikel skriven av professor Sten Nilsson. I sin artikel, som tar utgångspunkt i regeringens hittills misslyckade försök med att komma vidare i sitt arbete med att ta fram ett nationellt skogsprogram, hänvisar han till ett utkast till proposition för det nationella skogsprogrammet som ska ha läckt ut från departementet. Det är inte en underdrift att säga att Nilsson sågar detta utkast vid fotknölarna. En av de största bristerna han för fram är avsaknaden av att se till helheten och därmed definiera ett uthålligt skogsbruk. Istället verkar fokus ha lagts på en produktionsökning, där regeringen ska ha gett sig på att göra en prognos för en 50-100% ökad efterfrågan på biomassa från svensk skog. Det skulle verkligen vara spännande att veta hur man har resonerat för att komma fram till detta, och vilka utgångspunkter man haft. Hur har man resonerat kring skogsnäringens nuvarande fokus på produktion av kortlivade produkter som papper och kartong? Har det funnits med några tankar om resurshushållning? Oavsett, hur en ökning av uttag av biomassa i denna storlek överhuvudtaget skulle vara möjligt inom ramen för ett hållbart skogsbruk är för mig helt obegripligt. I synnerhet då det redan idag står väldigt klart att vi inte når en radda samhällsmål på grund av det intensiva skogsbruket.

Och det är just detta som är pudelns kärna. Vad innebär egentligen ett hållbart skogsbruk? Kan man inte beskriva – och säkerställa – detta så kan man inte heller planera för en kraftigt ökad skogsproduktion. Man måste ta saker i rätt ordning.

Jag har länge väntat på såväl skogsbranschens som näringsdepartementets reaktioner på Nilssons artikel, och har tänkt (eller åtminstone hoppats) att kritiken skulle bemötas genom en beskrivning av hur de ser på denna helt grundläggande fråga. Om inte annat för att få klarhet i exakt var skillnaderna ligger. Men det har varit tyst som i graven. Möjligen försöker man med tystnad slingra sig ur den obekväma kostym som ekosystemens gränser utgör, där sömmarna spricker i takt med habitatförstörelse och fragmentering till följd av en ohållbar markanvändning.

Jag vill i detta sammanhang passa på att påminna om att ett hållbart brukande är det mål som samhället redan ställt upp, i såväl miljökvalitetsmålen som antagits av riksdagen som i internationella överenskommelser. Genom miljökvalitetsmålen finns således en uttolkning av den miljömässiga dimensionen i begreppet hållbar utveckling. Målen fastställdes av riksdagen 1999 med syftet att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser samt skydda natur och kulturlandskap. Sättet som skogen brukas på har stor betydelse för möjligheten att nå flera av målen, t.ex. Levande skogar, Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Begränsad klimatpåverkan och God bebyggd miljö.  Men samtidigt som ansvariga myndigheter varnar för att dessa inte kommer kunna nås fortsätter skogsbruket att utarma och fragmentera skogsmiljöer som i många fall är helt avgörande för att nå flera av målen.

Ska Sverige ha någon som helst möjlighet att nå miljömålen kan man inte arbeta i stuprör på det sätt som sker nu. Det går inte att hantera frågan om en framtida ökad produktion separat från frågan om bevarande av biologisk mångfald. Skogsbruket måste helt enkelt förhålla sig till de ramvillkor som naturen sätter för att kunna anses vara hållbart. Det tror jag nog att vi alla skriver under på.

Problemet är bara att det väldigt ofta verkar saknas insikt i vad dessa ramvillkor innebär. Otaliga debattörer gör schablonmässiga uttalanden om ”det hållbara svenska skogsbruket” utan att kunna precisera vad de menar. Istället refererar man lite löst till att tillväxten av biomassa i skogen är högre än uttaget, ungefär som att det skulle innebära en förbättrad situation för de drygt 900 hotade skogsarterna, eller att andelen ”gammal skog” ökar (något jag skrivit om tidigare). Att diskutera mängden nytillkommen gammal skog, eller mängden kubikmeter som växer är knappast nyckeln som låser upp hållbarhetsdörren. Vi behöver snarare diskutera vilka kvaliteter skogen har när det gäller biologiska, sociala och kulturella värden. Idag kan vi bara konstatera att det saknas ett samlat grepp om markanvändningen och landskapets värden. Hur man mot bakgrund av detta så tvärsäkert kan referera till ”vårt hållbara skogsbruk” som Centerpartiet, m.fl. gör är för mig obegripligt.

Ideell naturvård, eller alla medborgare för den delen, som oroar sig för skogsbrukets negativa påverkan på biologisk mångfald, kulturmiljöer och sociala värden avfärdas lättvindigt som fundamentalister med egenintressen som hotar den privata äganderätten. Vad jag vet så är det ingen miljöorganisation som driver frågan om att äganderätten inte ska respekteras. Miljöorganisationerna driver snarare frågan om den omställning som behövs för att den negativa utvecklingen för skogens mångfald ska kunna vändas. En hållbar förvaltning av skogen helt enkelt. Men denna övergripande fråga vill man inte diskutera. Istället hänvisar en lång rad ledarskribenter samt debattörer från såväl skogsnäringen som vissa politiska partier frågan om hållbart skogsbruk till kalhyggen inom ramen för illa fungerande skogscertifieringssystem. De argumenterar att skogsbruket är hållbart med skygglappar på för att målet om att hejda förlusten av den biologiska mångfalden inte har nåtts. Istället fortsätter biodiversiteten att minska. Med skygglappar på för den förorenande påverkan som skogsbruket har på miljön, t.ex. i form av förlusterna av närsalter genom virkesuttag och den försurning som i synnerhet granskogar orsakar. Med skygglappar på för förlusten och fragmenteringen av skyddsvärda skogar – kort sagt med skygglappar på för den snart totala landskapsomvandlingen av våra skogsekosystem. Från biologiskt rika skogar till ett landskap med hyggen och unga, monotona produktionsskogar som aldrig kommer tillåtas nå en skogsbiologiskt ansenlig ålder och variationsrikedom innan de ska avverkas igen.

Skogen på Öjberget före och efter avverkning

En annan totalförvirrad debatt är den om hur mycket skog som är skyddad. Vi brukar utgå från offentlig statistik, renodlade begrepp samt hålla isär olika mål när vi pratar om skyddad skog. Andra blandar hejvilt begrepp och mål  utan att verka reflektera över själva syftet med målen.

För att renodla begrepp så behöver man förstå vad olika mål verkligen innebär. Utöver det svenska miljömålssystemet har Sverige har skrivit under, och därmed åtagit sig, att leva upp till det så kallade Nagoyaprotokollet inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Ett av de tjugo målen handlar just om skydd, där Sverige, bland annat, förbundit sig följande;

”År 2020 är minst 17 procent av alla land- och sötvattensområden, samt minst 10 procent av kust- och havsområden – särskilt områden av stor betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster – bevarade genom effektivt och rättvist förvaltade, ekologiskt representativa och väl förbundna system av reservat och andra effektiva områdesbaserade naturskyddsåtgärder, som också är väl integrerade i omgivande landskap.” (Mål 11).

I skogsdebatten förs det fram att alltifrån 20 – 30 procent av skogen är skyddad och undantagen från skogsbruk, och att vi därmed skulle ha uppnått ovanstående mål med råge.

Miljörörelsen å andra sidan för fram att totalt 4,8 % av den produktiva skogen har ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Samt att markägarna på frivillig väg har avsatt ytterligare ca 5 % av den produktiva skogen. Vi menar att de frivilliga avsättningarna är av stor vikt för bevarandearbetet, och delar regeringens uppfattning om att dessa måste vara ”transparenta så att deras geografiska läge, varaktighet och kvalitet är möjliga att redovisa”. Den information som idag saknas för att de frivilliga avsättningarna i realitet ska kunna inräknas i målet gäller bland annat vilka värden områdena hyser och hur de bidrar till måluppfyllelsen. Här är kunskapsläget ytterst svajigt eftersom det saknas transparent redovisning av såväl geografi som vilka markslag och naturtyper som är avsatta. Det finns också stora frågetecken kring varaktigeten, det vill säga hur länge markägaren har för avsikt att avsätta områdena, och hur länge de faktiskt blir kvar. Ett tydligt exempel på denna problematik manifesterades nyligen i samband med att Holmen skog sålde tusentals hektar av sina frivilliga avsättningar.

Hur som helst, det råder alltså ganska skilda meningar i vilka skogar som ska räknas in i målet samt hur mycket skog som är skyddat och undantaget från skogsbruk i linje med de mål som Sverige har att uppfylla. Men jag har dock aldrig sett några tydliga och transparenta data från de som menar att målen har nåtts, någon sådan verkar nämligen inte finnas – eller så tål de inte granskning. Däremot har Skogsindustrierna gjort en tydlig figur som visar hur de olika komponenterna räknas bland de som menar att målet är nått. Figuren visar även hur fel det kan bli när man så uppenbart bortser från vad som verkligen står i målet, och när man blandar ihop målen, som t.ex. målet om skydd (mål 11) med målet om hållbart skogsbruk (mål 7).

Ofta blir vi inom den ideella naturvården anklagade för att stirra oss blinda på arealer och vi aldrig kommer bli nöjda, när vi egentligen bara lyssnar på experterna.

Klart är i alla fall att det idag saknas en ekosystemansats i förvaltningen av skog och att utgångspunkten för dagens skogslagstiftning inte är att skogen ska brukas inom ramen för ekologiskt hållbara ramar. Skogsvårdslagen reglerar i princip endast hur olika bestånd, isolerat från det övriga landskapet, får eller ska skötas för att dämpa negativ påverkan på motstående intressen – vilket knappast uppfyller målen om hållbar förvaltning av skogsekosystemet.

Vi har således en lång väg att gå för att nå ett verkligt hållbart skogsbruk, och  vi pratar uppenbart helt olika språk. Därför instämmer jag fullt ut i professor Nilssons analys om behovet av en uttolkning av vad som menas med ett uthålligt skogsbruk.

Utan en gemensam bild av detta kommer vägen framåt fortsätta kantas av en onyanserad debatt och allt djupare skyttegravar.

Fridens,

Malin

Om skogsdebatten

Hej,

Såhär inpå slutspurten av 2017 sitter jag och reflekterar lite över året som har gått.

Ingen som läser denna blogg lär ju ha kunnat undvika den hätska skogsdebatt som har pågått under året. Det har bedrivits en fullkomlig hetsjakt på nyckelbiotoper.  SCA hotar lämna skogscertifieringen FSC. Skogsorganisationerna menar att en kartläggning av var landets mest värdefulla skogsområden finns, dvs nyckelbiotoperna, kommer få stora konsekvenser för samhällsekonomin, för klimatarbetet och för landets skogsbönder. Miljörörelsen gick i taket när Skogsstyrelsen, som en blixt från klar himmel tog en paus i nordvästra Sverige. Det beslutet var förövrigt ett av årets märkligaste måste jag säga. Och med en myndighet som eldade på en redan infekterad debatt, genom att själv hålla i spaden när djupa skyttegravar mellan miljörörelsen och skogsbruket blev ännu djupare, så vågar jag nog påstå att debatten om nyckelbiotoper har varit den debatt som rasat som mest. Även om ljudläget har skruvats upp rejält under året även i andra frågor.

Men om vi stannar kvar lite grann vid nyckelbiotoperna så kan jag nog tycka att det är ganska märkligt att i princip varendaste företrädare för skogsbranschen någonstans, vid något tillfälle, har uttalat sig kraftigt negativt över regeringens satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Givet den debatt som rasade efter Skogsstyrelsens pausbeslut så kan jag tycka att regeringens satsning var det enda rimliga. Att ta fram kunskapsunderlag om nyckelbiotoperna genom att kartlägga dem underlättar för alla. Inte minst för skogsbruket. Detta inte bara i skenet av att samtliga certifierade markägare faktiskt helt frivilligt har förbundit sig att inte avverka nyckelbiotoper. Det handlar även om att det faktiskt finns lagar som skogsbruket måste följa, och där nyckelbiotoperna spelar en mycket stor roll.

Enligt 12 kap 6 § miljöbalken så ska skogsbruksåtgärder som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön anmälas för samråd till Skogsstyrelsen. Detta gäller enligt Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 2013:3) inte minst åtgärder i nyckelbiotoper. Och det gäller alla åtgärder – alltså även t.ex. gallringar. Eftersom gallringar, till skillnad mot kalhyggen, inte behöver anmälas på förhand till Skogsstyrelsen så kan jag inte låta bli att faktiskt undra över hur många gallringar som skett i nyckelbiotoper utan ett så kallat 12:6-samråd – alltså rena lagbrott. Vi vet ju redan idag att en inte helt oansenlig del registrerade nyckelbiotoper spoileras eller skadas vid avverkning. Om avverkningarna av dessa nu förstörda nyckelbiotoper har föregåtts av det obligatoriska samrådet eller inte är oklart, och i sig en mycket intressant fråga.

Hur som helst, eftersom detta är lag så ska den också följas. Samtidigt ställer miljöbalkens allmänna hänsynsregel (2 kap. 2 §) krav på kunskap. Denna kunskapsregel gäller även skogsbruket – även om den helt verkar ha ”glömts” bort i den högljudda debatt som pågått under året. Skogsägaren har alltså, enligt lagstiftningen, ett stort eget ansvar att känna till naturvärden i sin skog. Känner inte skogsägaren till detta så finns det per definition stora risker att skogsägare bryter mot lagen genom att inte anmäla ett 12:6-samråd i samband med såväl gallring som kalavverkning i områden där det finns oupptäckta nyckelbiotoper.

Jag har mycket svårt att tro att skogsbruket faktiskt verkligen vill bedriva ett olagligt skogsbruk. Därför har jag också väldigt svårt att förstå det motstånd mot en ökad kunskap som skogsbruket gett uttryck för. Oavsett vad man tycker om nyckelbiotoper så ska man följa de lagar som finns. Eftersom kunskapsunderlaget om nyckelbiotoper i landet är bristfälligt så är det väl ändå bättre att detta underlag förbättras än att det uppdagas en massa lagöverträdelser när oregistrerade nyckelbiotoper upptäcks i samband med avverkning?

Ett annat, sedan länge, dominerande debattämne är det om skogen och klimatet. I artikel efter artikel efter artikel kan vi läsa hur brukandet av skogen är helt avgörande för att Sverige ska kunna minska klimatpåverkan. Att dagens intensiva skogsbruk (läs kalavverkning, markberedning, återplantering) är lösningen på klimatpusslet.  Att om mer skog skyddas så kan vi inte nå klimatmålen (märk väl att mindre än 5% av den produktiva skogen har ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd) . Och så vidare.

I alla lägen används klimatet som ett argument för att intensifiera skogsbruket eftersom växande träd tar upp koldioxid. Ungefär som om att frågan om skogens roll i klimatsammanhang skulle vara så enkel. Tvärtom är den långt mer komplex än vad som ges uttryck för i diverse debatter. Det visar inte minst en ny studie som nyligen presenterats i Nature. Denna studie ställer stora delar av skogsbranschens budskap om behovet av ett intensifierat skogsbruk för klimatets skull på sin spets och flyttar fokus till konsekvenserna av människornas ingrepp i naturen. Några intressanta punkter ur studien, som går att läsa på Stockholms universitets webbsida.

• Om inga människor hade brukat jordens mark så hade vegetationen lagrat uppskattningsvis dubbelt så mycket kol som idag.
• Konsekvenserna av skogsbruk och bete är mycket stora och orsakar nästan hälften av minskningen av kolinlagring.
• Sambandet mellan de minskade kollagrena i skogarna och användandet av biomassa för att utvinna energi är påtagligt. För även om skogen växer upp igen så kommer den inte lagra lika mycket kol som tidigare. Att energi från biomassa inte skulle påverka klimatet är alltså ett felaktigt antagande.
• Att helt sluta med jordbruk och skogsbruk och låta jordens vegetation återgå till sitt naturliga stadium skulle kompensera för ca 50 år av dagens utsläpp av koldioxid. Att återställa brukade skogar till 90 procent av sin naturliga förmåga att lagra kol skulle kompensera för sju till tolv år av dagens koldioxidutsläpp.

Det ska bli mycket intressant att följa debatten i kölvattnet av denna studie. Kommer skogsbranschen vara öppen för att ändra vägval? Eller kommer man fortsätta bita sig fast i sin devis om att hugga och plantera mera är lösningen på klimatutmaningen?

I årets slutskede ser vi dessutom hur en enad miljörörelse har fått nog. För att återkoppla till nyckelbiotoperna, så pågår just nu massiva protester mot Sveaskogs planerade avverkningar av skyddsvärd skog i Ore skogsrike. Regeringen har tydligt uttalat att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. Ändå är det precis det som staten själv gör genom Sveaskog som håller i yxan, och genom en myndighet som per definition sanktionerar detta genom att vägra nyckelbiotopsinventera den.

Mycket händer i detta ärende just nu, och det är en konflikt som jag har all anledning att återkomma till under nästa år eftersom det handlar om våra gemensamma skogar, något som Sveaskog tenderar att glömma bort. Men innan dess tänkte jag unna mig lite julefrid.

Debatten lär fortsätta under nästa år, det kan vi nog vara helt lugna över. Och jag kan inte mer än att hålla med Skogsstyrelsen; diskussionen måste hyfsas.

Med detta önskar jag er en God Jul och ett Gott Nytt År!

Fridens,

Malin

 

 

Om värdetrakter

Hej,

För ungefär ett år sedan drog Greenpeace igång en internationell skogskampanj för bevarandet av ett levande skogsekosystem i det norra skogsbältet. Som en del av denna kampanj genomförde Greenpeace för ett tag sedan en aktion mot SCA:s största pappersmassafabrik  med kravet att företaget Essity (tidigare SCA hygien) städar upp i sin leverantörskedja och slutar handla med bolag som avverkar  skyddsvärda skogar. Det hela kokar ner till att Greenpeace i sin aktion kräver att SCA, som leverantör till Essity, måste dra tillbaka sina avverkningsanmälningar av värdefull skog i så kallade värdetrakter  d.v.s. landskap med särskilt höga ekologiska bevarandevärden.

Greenpeaces aktion och krav upprörde. Och plötsligt kom debatten att bli ett litet ordkrig om värdetrakter. Organisationens krav ansågs t.ex. av SCA att vara schablonmässiga och ineffektiv naturvård,

SCA, liksom många andra kritiska aktörer som har uttalat sig i frågan, grundar sin kritik på att en värdetrakt per definition inte innebär att varje hektar inom detta avgränsade område innehåller de högsta ekologiska värdena. Tvärtom finns det nämligen inom värdetrakterna även delar som är starkt påverkade av gängse skogsbruk med kalhyggen. Jag kan förstå att man kanske finner det förvirrande eller rent provokativt med ett krav på avverkningsstopp i områden som redan är påverkade av skogsbruk. Samtidigt poängterar Greenpeace i sitt pressmeddelande att det handlar om just ekologisk värdefull skog i värdetrakterna. Och jag har mycket svårt att tro att de skulle vända sig mot avverkning av t.ex. contorta i värdetrakter.  Oavsett kan jag nog tycka att kritikerna lite missar en viktig poäng i sin kritik. Det som utmärker värdetrakterna är nämligen att de har en långt större koncentration av värdekärnor, d.v.s. områden som bedöms ha extra stor betydelse för växter och djur, än vad som finns i övriga skogslandskapet. Vad det i praktiken innebär är att värdetrakterna som helhet idag har större förutsättningar för bevarandet av den biologiska mångfalden på landskapsnivå än det hårt fragmenterade skogslandskapet som man oftast hittar utanför värdetrakterna. Värdetrakterna kan alltså, genom sin koncentration av värdekärnor, förse skogslandskapet med viktiga funktioner och processer samt livsmiljöer för en mängd arter. Att arbeta med värdetrakterna som utgångspunkt är därför ett kostnadseffektivt sätt att öka möjligheterna för en långsiktig funktionalitet för såväl skyddade områden som för skogslandskapet som helhet.  Man får helt enkelt mer naturvård för pengarna. Avgörande är då såklart hur skogen inom värdetrakterna hanteras – oavsett om det handlar om skogsbruk, restaurering eller skogsskydd.

Just nu pågår en översyn av värdetrakter i hela landet, vilket är bra eftersom det verkligen behövs ökad kunskap om värdetrakternas avgränsning, deras naturvärden och vilka förutsättningar för bevarande av naturvärden och livsmiljöer som finns. Denna kunskap är helt omistlig i myndigheternas bevarandearbete, liksom för skogsbrukets planering, så att rätt insatser ska kunna göras på rätt plats för en ändamålsenlig naturvård. Att då, under denna översyn – innan översynen är klar och värdetrakterna kartlagda -, planera att avverka naturvårdsvärdefulla skogar i värdetrakterna kan jag nog, till skillnad mot vad SCA ger uttryck för, tycka är en smula kontraproduktivt. Dessvärre visar Greenpeace i sin rapport Wiping Away the Boreal konkreta exempel på att detta sker. Något som per definition innebär en ökad fragmentering samt förlust av livsmiljöer i skogslandskapet inom värdetrakterna, vilket i sin tur innebär ett kraftigt försvårande av arbetet med värdetraktskonceptet. Hela poängen är ju att det i dessa områden redan idag finns goda förutsättningar för den biologiska mångfalden på landskapsnivå. Det är därför i dessa landskap oerhört viktigt med rätt insatser. Både vad gällande skydd som skötsel, restaurering och prioriteringar inom skogsbruket. Kunskapen om värdetrakternas innehåll av naturvärden och livsmiljöer är därför en nyckelfråga, samt att denna kunskap sedan förvaltas på ett klokt sätt.

När jag läst otaliga kritiska inlägg till Greenpeaces aktion och krav så tolkar jag dessvärre dessa som att utgångspunkten är att all skog i värdetrakterna, utom möjligen värdekärnorna, ska vara förbehållet skogsbruk med kalhyggen, markberedning och odlingar av gran eller tall, eller i värsta fall främmande trädslag som contorta. Jag hoppas verkligen att jag tolkar svaren felaktigt, för med en sådan inställning riskerar även värdetrakterna att sluta som en stor del av resterande skogslandskap ser ut – ett  fragmenterat hygges- och ungskogshav med öar av skyddade och avsatta områden – och lite generell hänsyn här och var. Detta kommer i så fall knappast att landa i någon kostnadseffektiv naturvård. Och eftersom det är långt dyrare att restaurera landskap än att göra rätt från början så faller i så fall hela värdetraktskonceptet.

 

För att illustrera vad det hela handlar om så kan man ta upplägget i åtgärdsprogrammet för Vitryggig hackspett som ett exempel. Inom åtgärdsprogrammet för vitryggen arbetar man utifrån värdetrakter och fokusområden. Och eftersom de generella krav som ställs på skogsbruket enligt lagstiftningen inte på lång väg är tillräckligt höga för att klara tillräckligt mycket av vitryggens, och många andra arters, livsmiljöer – och därmed arternas långsiktiga överlevnad – krävs insatser utöver lagstiftningens krav. Man kan säga att värdetraktskonceptet lite grann ställer de förväntningar som politiken ställer på skogsbruket inom ramen för ”frihet under ansvar” på sin spets. För vitryggens del så kommer målen endast nås bara om skogsbruket samverkar med myndigheterna och ideell naturvård.

Inom värdetrakterna behöver man alltså integrera och samla all kunskap och alla naturvårdsinsatser på landskapsnivå. Skogsbruket behöver bli transparent vad gällande sin landskapsplanering, innehållet i sina frivilliga avsättningar samt sina långsiktiga skogsbruksplaner i områdena. All information behöver komma upp på bordet, och där det saknas kunskap behöver denna lucka täppas till. Den ideella naturvårdens kunskaper behöver tas tillvara. På så sätt kan myndigheter och markägare i samverkan gemensamt arbeta för att rätt åtgärder sätts in på rätt ställe, så att värdetrakterna blir det verktyg de har potential att vara.

Säger dock skogsbruket nej till en sådan samverkan så faller också den politiska inriktningen där skogsbruket faktiskt förväntas ta ett större ansvar för naturvården än vad lagen kräver. Ytterst hamnar vi då i en diskussion om VAD det egentligen är för ansvar man kan förvänta sig av skogsbruket, eller om frihetsgraderna helt enkelt har blivit lite för stora.

Fridens,

Malin

Slutligen måste jag tyvärr, på förekommen anledning, påminna om vad som gäller för er som vill delta i debatten i kommentarsfältet.  Jag kommer att radera alla inlägg som innehåller:

• Personangrepp, påhopp eller antydningar som kan uppfattas som kränkande av såväl läsare som av den person det gäller.
• Kommentarer som inte håller sig till ämnet
• Hela tidningsartiklar som kopieras in som en kommentar – diskutera istället Skogsbloggens innehåll i relation till tidningsartikeln och länka till artikeln istället.
• Egna blogginlägg som kopieras in som en kommentar – diskutera hellre Skogsbloggens innehåll i relation till era egna inlägg och länka till dem istället.
• Grovt språkbruk.

Alternativet är att kommentarsfältet stängs ner.

Om elefanten i rummet

Hej,

Nu är det några dagar sen jag kom hem från Almedalen med en ny insikt. Skogsbranschen med Skogsindustrierna i spetsen har i princip helt slutat att prata om grunden för deras verksamhet, nämligen skogsbruket. Istället har man skiftat fokus till att främst prata om bioekonomi och alla olika produkter som kan framställas av trä. Visst, begreppet bioekonomi har cirkulerat ett antal år nu som den stora lösningen på klimatutmaningarna, inte minst inom skogsbranschen, så det är ju naturligt att det är bioekonomi man lägger sitt fokus på.  Men branschen har ändå tidigare i sina resonemang alltid haft med sig att råvaran kommer någonstans ifrån (skogen) och tas ut på ett eller annat sätt (avverkning), och fört diskussioner även om detta.

Tills nu som det verkar.

Under majoriteten av de seminarier jag var på under Almedalsveckan resonerades det i det oändliga om allt fantastiskt som ska göras av den till synes outtömliga källa av träråvara som Sverige besitter. Företrädare för en mängd olika branscher talade sig varma om den förnyelsebara resursen trä. Jag fick dock uppfattningen att deras bild var att Sverige är proppfullt av råvara som bara står och väntar på att bli till hus, papper, kartong, kläder, biobränsle, plast, med mera, och att denna råvara bara är att hämta lite när helst det passar.

Inte någon pratade någonsin om den stora utmaningen, nämligen att råvaran kanske inte räcker till precis allt. Eller att Sverige inte kommer kunna uppnå de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen som rör skog. Eller att vi är i slutfasen av en total omdaning av hela vårt skogsekosystem där majoriteten av arealen där råvaran växer idag består av trädodlingar som ännu är för unga att avverka, varför branschen – med kalhyggen som förhärskande metod – ger sig in i den lilla del av Sveriges värdefulla skogar som finns kvar.

Missförstå mig inte nu. Självfallet behövs en omställning till ett biobaserat samhälle. Denna måste dock baseras på en hållbar markanvändning, där uttaget av naturresurserna sker på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden och ekosystemens förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster inte äventyras. När det gäller brukandet av skogen behöver det anpassas till ekosystemens ramar för långsiktig produktion och med hänsyn till alla ekosystemtjänster, där träråvara endast är en. Andra aspekter, som biologisk mångfald, sociala och kulturella värden, måste också vägas in i hur mycket som kan tas ut ur skogen, och med vilka metoder råvaran tas ut. Ur ett sammanvägt perspektiv kan man dock konstatera att det redan idag råder en brist på skogar som kan tillgodose alla ekosystemtjänster. Skogsbruket kan därför knappast heller anses bedrivas inom ekosystemets ramar.

Skogen påverkar klimatet på flera sätt. Dels är den ett gigantiskt lager för kol. Det finns stora mängder kol bundna i träden, och ännu mer i marken. Vid avverkning, eller att virkesförrådet minskar på annat sätt, släpps kol ut i atmosfären. Nedbrytning av hyggesrester ger också utsläpp av kol. Likaså ger dikning – dikesrensning eller skyddsdikning – på mullhaltiga jordar kraftiga utsläpp av växthusgaser från nedbrytning av torv i marken, och klimatet i sig bryr sig knappast om var kolatomerna kommer ifrån. Trä kan dock på många områden ersätta fossila material och därför vara ett av bidragen till klimatarbetet. I den ekvationen måste man ha med sig att skogens klimatnytta genom substitution endast fungerar om förnybart bränsle och material verkligen ersätter de fossila. Idag ligger dock skogsindustrins fokus på kortlivade produkter som papper och kartong. En ökad tillförsel av råvara till marknaden innebär inte heller per automatik en ökad substitution. För att skogen ska räcka till mer krävs därför snarast minskad resursförbrukning och en ökad hushållning och effektivisering. Om skogen ska kunna bli en viktig del av lösningen på klimatutmaningarna måste skogsbruket förändras. Något som kräver såväl politiska beslut, som en förändrad attityd och vilja hos skogsnäringen.

Man ska också ha i minnet att om skogsbruket inte är hållbart, kan exempelvis biobränsle från skogen inte heller betraktas som hållbart.

Vägen mot ett biobaserat samhälle kräver alltså att markanvändningen sker på ett sådant sätt att möjligheten att nå andra miljökvalitetsmål, utöver Begränsad klimatpåverkan, inte motverkas eller försämras. Idag påverkar skogsbruket möjligheten att nå ett flertal av dessa mål starkt negativt. Och det är detta som är själva kärnan, den stora elefanten i rummet under Almedalen. Något som ingen ville prata om. Det går inte heller att bortse från det faktum att skogar med månghundraårig kontinuitet, och en stor biologisk mångfald knutet till denna kontinuitet, INTE är en förnyelsebar resurs. Det tar 700 år för en skog att skapa en 700-årig kontinuitet. Varken mer eller mindre. Dagens skogsodlingar kommer inte tillåtas bli så gamla, tvärtom finns krafter som förespråkar en ännu kortare omloppstid i skogen än vad vi har idag. Så för varje förlorad kontinuitetsskog av rang så går viktiga värden förlorade för alltid. Även dessa faktum behöver diskuteras i samtalen om omställningen till ett biobaserat samhälle. Konsumenterna vill idag göra medvetna val. Producenterna vill producera och sälja hållbara produkter. Detta ställer mycket stora krav på såväl skogsbranschen som övriga näringsaktörers trovärdighet, inte minst vad gällande information om hur råvaran från skogen tagits ut, på bekostnad av vad, och hur produkten har producerats. Ytterst så kommer det vara konsumenterna som avgör vad de anser vara godtagbart. Att, som idag, hävda att skogsbruket är hållbart eftersom man avverkar mindre än tillväxten samt att man planterar två plantor för varje fällt träd duger inte om man ska vara trovärdig. Då har man missförstått innebörden i begreppet hållbart.

Med detta inlägg tar jag nu semester. Jag känner dock att jag tyvärr måste avsluta med några tråkiga pekpinnar. Det är jättekul med en livlig debatt i kommentarsfältet. Dessvärre är det många som har kontaktat mig med påpekanden kring språkbruk och stötande innehåll i kommentarsfältet varför jag alltför ofta måste radera kommentarer, även om delar av dess innehåll är både tankeväckande och intressanta inlägg i debatten. Därför förtydligar jag nedan vad som gäller för kommentarsfältet. Jag kommer fortsätta att radera alla inlägg som innehåller:

• Personangrepp, påhopp eller antydningar som kan uppfattas som kränkande av såväl läsare som av den person det gäller.
• Hela tidningsartiklar som kopieras in som en kommentar – diskutera istället Skogsbloggens innehåll i relation till tidningsartikeln och länka till artikeln istället.
• Egna blogginlägg som kopieras in som en kommentar – diskutera hellre Skogsbloggens innehåll i relation till era egna inlägg och länka till dem istället.
• Grovt språkbruk.

Jag hoppas att detta är något som alla kan respektera. Alternativet är att stänga kommentarsfältet, vilket vore mycket tråkigt.

Med detta önskar jag er alla en härlig sommar!

Fridens

Malin

Om att ta en paus

Hej,

Ingen som läser den här bloggen, eller följer samhällsdebatten i stort, lär ha missat den bomb som Skogsstyrelsens generaldirektör släppte för ungefär en månad sedan. Med endast en handfull personer underrättade, beslutade sig myndighetens högsta chef för att införa ett kunskapsförbud om nyckelbiotoper i fjällkommunerna. Myndigheten har nu alltså helt abdikerat från att inhämta ny kunskap och att överhuvudtaget hantera kunskap om nyckelbiotoper i detta område. Det finns oerhört mycket att säga om det som hänt den senaste månaden, och jag lär få all anledning att återkomma i kommande inlägg. Men här följer ett litet axplock av alla de saker jag reflekterat över den senaste tiden.

Det har verkligen blåst stormvindar runt detta, fullständigt oförankrade, beslut som har upprört inte bara hela naturvårdssverige, utan även ett stort antal forskare, som mycket riktigt konstaterar att beslutet inte har något som helst stöd inom naturvårdsbiologisk forskning. Övriga myndigheter är oroade över vad beslutet innebär, och internt inom myndigheten har beslutet inneburit starkt upprörda känslor hos de som arbetar med frågan.  Jag har själv blivit uppringd av ett stort antal bestörta tjänstemän inom Skogsstyrelsen. På det sätt som Skogsstyrelsens ledning har kommunicerat och hanterat detta beslut så omgärdas det, åtminstone i min värld, av en stor avsaknad av respekt för medarbetarna, deras kunskap, erfarenhet och det mångåriga arbete med nyckelbiotopsinventeringar.

Generaldirektören har angett en uppsjö av olika motiv för detta beslut, och många är minst sagt märkliga. Motiven verkar inte heller ha någon som helst förankring i den världsbild som de tjänstemän har som faktiskt – till skillnad från Skogsstyrelsens ledning – arbetar praktiskt med nyckelbiotopsinventeringar i nordvästra Sverige.

Bara för att ta några exempel på knasiga motiv:

Metodiken för nyckelbiotopsinventering utvecklades ursprungligen för förhållanden i södra och mellersta Sverige. Det här är rent av felaktigt. Faktum är att Norrbotten var ett av de första länen i landet där metodiken för nyckelbiotopsinventeringar utvecklades. I Skogsstyrelsens handbok för inventering av nyckelbiotoper finns det dessutom riktlinjer för hur myndigheten ska hantera områden med stor andel naturskog. Vidare har myndigheten nyligen presenterat resultatet av sin uppföljning av biologisk mångfald. Denna visar på nyckelbiotopernas oerhört stora betydelse för biologisk mångfald. Myndigheten har dessutom tagit fram en sammanställning av denna uppföljning baserad på resultatet för fjällkommunerna. Denna sammanställning visar tydligt att det inte finns någonting som talar för att nyckelbiotoperna i fjällkommunerna skulle vara av tveksam kvalitet, eller att metodiken har slagit fel på det sätt som Skogsstyrelsens ledning låter påskina. Detta är dock ingenting som Skogsstyrelsens ledning verkar vilja berätta om, något som riskerar leda till ökade missuppfattningar om att nyckelbiotoperna skulle ha bristande kvalitet i nordvästra Sverige – vilket ju är helt felaktigt. Och det är dessutom anmärkningsvärt att det är själva Skogsstyrelsen som bidrar till denna missuppfattning.

Hösten 2016 publicerade Skogsstyrelsen i en rapport framtagen i samverkan med skogssektorns olika aktörer en nulägesbeskrivning kring nyckelbiotopsfrågan. Rapporten identifierar särskilt svårigheterna kring tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige. Att använda denna rapport som ett motiv för att sluta hantera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige är tämligen långsökt – eller kanske bara ett desperat halmstrå då man behövde någon form av underlag att hänvisa till – och det känns inte heller särskilt balanserat. Åtminstone om myndigheten verkligen menar allvar med att vilja balansera åsikter och slutsatser från samtliga aktörer som medverkat till rapporten. Slutsatserna i denna rapport anger nämligen att

”Från delar av skogsbruket efterfrågas snarare andra arbetssätt än kompletterande arbetssätt, medan ideell naturvård betonar att kompletterande metoder i så fall inte ska ersätta nyckelbiotopsinventeringen.”

”En förstärkt och riktad inventeringsinsats skulle kunna ge ökad förutsägbarhet och ett förbättrat underlag för skoglig planering.”

”Insatser för förstärkt inventering, ökad prioritet av nyckelbiotoper vid allt formellt skydd, fortsatt kompetensutveckling och utvecklad kommunikation om nyckelbiotoper kan sannolikt bidra till att begränsa psykosociala problem för alla aktörer.”

Utifrån nulägesbeskrivningen kan man självfallet dra en hel massa slutsatser beroende på vad man väljer att utgå från för uppgifter, om man tänker välja att balansera dessa, och vad man har för motiv. Oavsett så står det överhuvudtaget INGENTING i rapporten som indikerar behov av ett kunskapsförbud i nordvästra Sverige – tvärtom. Det står dock, med all önskvärd tydlighet, klart i rapporten att det är ett mycket stort problem för markägare när nyckelbiotoper upptäcks i ett sent skede, ofta vid tillsyn i samband med avverkningsanmälningar. Givet detta – vilket förövrigt upprepas flera gånger i rapporten – framstår det som märkligt, eller kanske bara desperat, att utgå från rapportens slutsatser som ett motiv för pausbeslutet.

Och det hela blir ju dessutom ännu mer skruvat när generaldirektören nyligen begär 5 miljoner kronor för att satsa på mer tillsyn vid avverkningsanmälningar av skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Det är ju precis exakt just detta som markägarna i nulägesbeskrivningen har angett som ett mycket stort problem! Dvs. att nyckelbiotoper upptäcks i samband med tillsyn vid avverkningsanmälningar. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå generaldirektörens resonemang här faktiskt. Tidigare utförde Skogsstyrelsen inventeringar och tillsyn, något som markägarna uppenbarligen fann problematiskt eftersom upptäckten av nyckelbiotoper ofta kom så sent. Detta problem löser alltså Skogsstyrelsen nu genom noll inventering och mer tillsyn?

Om nu Skogsstyrelsen har begärt dessa pengar för att mildra kritiken från miljörörelsen så behöver man gå några steg längre än bara ökad tillsyn. För endast tillsyn förändrar knappast något när det gäller vikten att tillhandahålla kunskap till markägarna. Läget är således oförändrat och kunskapsförbud råder likväl. Ska myndigheten återfå något av sin trovärdighet och kunna reparera den förtroendeklyfta den själv har grävt behövs det mer än bara tillsyn. Det bästa är givetvis om myndigheten häver själva pausbeslutet. I andra hand kan den se till att ändra föreskrifter och allmänna råd så att det råder samrådsplikt för alla skogar över 120 år i nordvästra Sverige. En sådan förändring har Skogsstyrelsen mandat att göra, och den kan göra det snabbt. Det skulle även visa att myndigheten faktiskt menar allvar med att vilja ha med alla aktörer i sin samverkansprocess.

En paus ger också ökad möjlighet till en konstruktiv dialog kring ansvar och åtgärder med olika intressenter i skogssektorn. Detta är ett av de märkligaste motiven till beslutet, och jag kan inte låta bli att undra hur i hela friden tankebanorna gick när detta formulerades. Den samverkansprocess som Skogsstyrelsen har startat för att diskutera just dessa frågor har myndigheten i princip grusat sönder och samman med sitt beslut. Och jag har faktiskt mycket svårt att tro att Skogsstyrelsens ledning på fullaste allvar trodde att miljörörelsen skulle acceptera ett förbud mot kunskap om nyckelbiotoper och sedan gladeligen sätta sig ner för att föra en dialog inom samverkansgruppen om just nyckelbiotoper samtidigt som risken för avverkning av just nyckelbiotoper avsevärt ökat i nordvästra Sverige genom myndighetens försorg. Naturskyddsföreningen och WWF är de enda miljöorganisationer som var inbjudna till samverkansgruppen, inga övriga av samhällets ”olika intressenter i skogssektorn” har funnits med eller, vad jag vet, varit inbjudna. ”Samverkans”gruppen som nu ska diskutera dessa frågor har decimerats och utgörs plötsligt istället snarare av en partsinlaga från de 13 representanter från skogsbruket som är kvar i gruppen (tillsammans med representanter från myndigheter). Såväl de två representanterna från miljörörelsen som de två representanterna från forskarsamhället har nu lämnat samverkansprocessen med anledning av pausbeslutet. Och allt detta eftersom Skogsstyrelsens ledning själv, handgripligen, ändrade förutsättningarna för arbetet. Ville man verkligen ha en samverkan värd namnet om dessa frågor så hade man i min värld inte stört gruppens arbete med detta drastiska beslut, utan låtit gruppen jobba ifred. Och vi hade, enligt min mening, goda förutsättningar att faktiskt komma fram till bra resultat. Men nu är det som det är. Och vi kommer aldrig kunna stå bakom förslag som underminerar miljömålet.

Den innebörd och status begreppet nyckelbiotop fått inom ramen för skogscertifieringen får direkta konsekvenser när ett område registreras som nyckelbiotop. Här är Skogsstyrelsen ute och slirar på väldigt hal is kan jag tycka. Skogsstyrelsen är själva mycket tydliga med att myndigheten inte har någon som helst del i kontroller eller de krav som certifieringsstandarden ställer. Certifieringen är ett marknadsstyrt incitament och har inte ett endaste dugg med myndighetens tillsynsarbete att göra. Att nyckelbiotoper har blivit en del av certifieringens krav är knappast myndighetens fel, utan snarare något som skogsbruket själv har förhandlat fram och skrivit under på att inte avverka. Att då Skogsstyrelsen tar upp detta som ett motiv för sitt kunskapsförbud är högst anmärkningsvärt. Är det verkligen myndighetens uppgift att anpassa sina metoder efter skogsnäringens behov? Hur stämmer det överens med Skogsstyrelsens värdegrund om objektivitet, saklighet, tydlighet och pålitlighet? Med detta beslut väljer myndigheten dessutom att inte längre arbeta enhetligt, vilket självfallet undergräver myndighetens trovärdighet att utföra sina arbetsuppgifter. Jag menar, om jag har en skog som sträcker sig 500 meter om vardera sida gränsen för pausbeslutet så kan denna registreras som en nyckelbiotop på ena sidan, och en…vad det nu kallas…på andra sidan. Det känns ju föga trovärdigt eller förtroendeingivande.

Dessutom – ett företag som avverkat oregistrerade nyckelbiotoper innan pausen lär ju knappast låta bli att avverka dem under pausen. I synnerhet då Skogsstyrelsen nu underlättat för företaget att göra detta. Sektorsansvaret har hitintills inte fungerat särskilt bra, och jag har flera hårddiskar med exempel på certifierade markägare som avverkningsanmält och avverkat oregistrerade nyckelbiotoper. Är nyckelbiotoperna inte registrerade så finns de helt enkelt inte, och kan därmed avverkas utan någon påföljd från certifieringen.

Något som också är värt att fundera över är hur marknaden kommer att reagera på Skogsstyrelsens beslut. Kommer de överhuvudtaget kunna känna sig trygga med att köpa någon som helst råvara från nordvästra Sverige överhuvudtaget?

Kritiken mot det införda kunskapsförbudet är massiv. En samlad miljörörelse, en forskarkår, fackförbundet (som menar att pausen behöver hävas omedelbart), övriga myndigheter, och nu går dessutom flera av myndighetens tjänstemän ut i ett offentligt, forskarlett, upprop mot generaldirektörens beslut. Och även här blir det hela lite snurrigt. Man kan ju tycka att ledningen borde kunna stå upp för sitt beslut och svara tydligt på den kritik som framförs. Och givet att generaldirektören så envetet upprepar att pausen är nödvändig är det väl inte mer än rimligt att han också kan svara på kritiken mot de, i min värld väldigt svajiga, argument som angetts. Men när de tjänstemän som arbetar med frågan vänder sig till styrelsen och pekar på att beslutet grundas på felaktiga och vilseledande påståenden – då vill ledningen plötsligt inte längre svara på några frågor om dessa grunder utan hänvisar till styrelsen (som ju faktiskt inte fattat själva beslutet – och än mindre kommit fram till grunderna för det), som i sin tur hänvisar tillbaka till generaldirektören.

Det finns dock en samhällsaktör som jublar över beslutet; skogsnäringen. Men det var knappast oväntat givet att många aktörer inom näringen lobbar stenhårt för att nyckelbiotopsbegreppet ska försvinna helt och hållet. I hela landet. Det är för mig väldigt tydligt att Skogsstyrelsens ledning har valt sida i denna fråga. Man har än så länge inte visat någon som helst vilja att gå miljörörelsen, fackförbundet, forskarkåren eller sina egna erfarna och kunniga medarbetare till mötes. Man pratar om en samverkansprocess som ska lösa alla knutar, en process som nu endast är en partsinlaga och består av endast en intressent; skogsnäringen. I min värld hade det väl varit betydligt enklare och smidigare för alla om generaldirektören istället bara erkände att pausbeslutet inte var så värst bra och hävde det så att vi alla kan återgå till arbetet i samverkansgruppen.  Att myndigheten inte heller har en saklig och trovärdig grund för beslutet gör knappast saken bättre.

Debatten om skogen har under lång tid varit mer eller mindre polariserad, men de senaste åren har åtminstone jag upplevt att någon form av vettig dialog äntligen har börjat ta form mellan de olika intressenter som står på varsin sida av skyttegraven. Paradoxalt nog är det Skogsstyrelsen, som ändå har kämpat ganska hårt för att denna dialog ska ta form, som i princip raserar den. Myndighetens generaldirektör öppnade Pandoras box och skapade en djup oro, en förtroendeklyfta och irritation. Inte bara hos hela den svenska miljörörelsen och hela naturvårdssverige, utan även inom den egna organisationen, bland övriga myndigheter, fackförbundet och forskarvärlden.

Jag skulle nog dessutom våga påstå att Skogsstyrelsens kunskapsförbud om naturvärden i nordvästra Sverige innebär en allmänt negativ bild av hur myndigheten arbetar. Och sen kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:

Kan en myndighet verkligen pausa sin verksamhet? Det är ju lite som att bilbesiktningen skulle ta en paus och hänvisa till att den förväntar sig att alla bilförare hanterar pausen på ett ansvarsfullt sätt och själva kontrollerar sina bilars körduglighet. Oavsett vad förarna har kunskaper om hjullager, bromsar eller kardanaxlar.

Fridens,

Malin

 

Om att nå i mål

Hej,

Nyligen presenterade Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen en reviderad strategi för formellt skydd av skog. Mycket riktigt så konstaterar myndigheterna i denna att det är mer kostnadseffektivt att bevara skogar som redan har höga naturvärden än att behöva återskapa dem. Samtidigt konstaterar myndigheterna även att miljömålet Levande skogar inte kommer kunna uppnås till målåret 2020 med de etappmål som den förra regeringen satte, och att det därför behöver sättas nya mål om skydd av skog efter 2020.

Att vi ska nå miljömålen är något som regeringen tydligt har slagit fast upprepade gånger. Biologisk mångfald, en giftfri vardag och god havsmiljö är dessutom de områden som regeringen har mejslat ut som prioriterade områden. För att bevara den biologiska mångfalden krävs krafttag. Till att börja med måste regeringen säkerställa att de skyddsvärda skogar som finns kvar får ett långsiktigt skydd. Enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsens analyser utgörs ca 3 % av den produktiva skogen av oskyddade, dokumenterade, värdekärnor, dvs. områden av mycket stor betydelse för biologisk mångfald.

3 % (inte 25 eller 10 eller ens 5 %) oskyddade värdekärnor finns alltså kartlagda. Hur många fler värdekärnor som finns kvar i landskapet vet vi inte. Men vi vet åtminstone att just dessa 3 % finns. Och vi vet var de finns. Vi vet också att skogsbruket fortsätter att tugga sig igenom dem. För många arter är effekterna i princip irreversibla när dessa skogar kalavverkas och den nya skogen som växer upp på ett hygge kommer i framtiden inte kunna hålla samma artrikedom som fanns i det naturliga skogsekosystemet. Det finns inte heller någon forskning som har kunnat påvisa att skogsekosystemet kan läkas så att naturskogens mångfald hinner återetableras under den – ur ett skogligt perspektiv – mycket korta tid som den uppväxande skogen kommer att få stå kvar innan den avverkas igen.

Ett mantra som vi får höra om och om igen är att vi aldrig har haft så mycket skog som vi har idag, och att det avverkas mindre än vad det växer samt att det planteras fler plantor än vad som avverkas. En argumentation som används för att tuta i folk att skogsbruket i Sverige är hållbart. Med detta synsätt är ett hygge inget problem eftersom det bara är en fas i en ny skogs uppväxt.

Ett biologiskt skogsbegrepp är dock mer komplext än växande virkesvolym och innefattar långt mer än bara träd. Kunskapen om olika ekologiska samband och processer, med otaliga interaktioner mellan arter, är dessutom ofullständig. Ett naturligt skogsekosystem kan ha sitt ursprung i en mycket avlägsen forntid och bära en biologisk mångfald som utvecklats tillsammans med olika träd under åtskilliga årtusenden. Med ett biologiskt skogsbegrepp har vi således mindre skog i Sverige än någonsin.

Vi har inte en susning om vilka slutliga effekter dagens skogsbruksmetoder kommer att ha på det naturliga skogsekosystemet. Den storskaliga kalavverkningen startade runt 1940–50-talet, och bör ses som ett enda gigantiskt experiment med vår natur – där skogsbruket tutar och kör med kalhyggen som i princip enda metod, utan att riktigt veta vad det i slutändan innebär. Med detta i åtanke borde det inte vara ett svårt beslut att omgående undanta åtminstone de 3 % skyddsvärd skog som faktiskt finns dokumenterad.  Men även om regeringen har ökat anslaget för skydd av skog rejält, så räcker det inte till för att skydda ens detta. Samtidigt driver LRF något slags korståg mot skogliga naturreservat med argumentet att ”Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett.” Detta låter givetvis oroväckande – men hur står det egentligen till i verkligheten?

Kikar man på vad den senaste statistiken från myndigheterna faktiskt visar (vilket kanske inte alltid är skogsnäringens starkaste sida) så har staten sedan 1909 inte lyckats skydda mer än 4,8% av den produktiva skogen  (varav 2,6% nedan den fjällnära gränsen). Detta handlar om, utslaget över tid, 0,04%/år – alltså en skyddstakt helt utom kontroll, om man lyssnar till LRF:s resonemang. Fast – rätt ska vara rätt – jag förmodar att LRF:s företrädare i sitt uttalande endast syftade till den sammantagna arealen som skyddades under förra året, vilket handlar om hisnande 0,15 % av den produktiva skogen.

Samtidigt har, sedan 50-talet, ungefär 60 % kalhuggits och omvandlats till produktionsskogar – till stor del i princip utan hänsyn, och avverkningstakten är ca 1 % av den produktiva skogen/år.

Vad innebär då allt detta i praktiken? En god vän till mig gjorde för ett tag sedan ett pedagogiskt räkneexempel på vad skogsbrukets utveckling kan innebära för den biologiska mångfalden som är knuten till naturliga skogsekosystem. Låt oss för enkelhetens skull kalla dessa skogsekosystem för ”gammelskog” (förväxla nu inte detta med riksskogstaxeringens definition av gammal skog, vilket är någonting helt annat).

Räkneexemplet utgår från en avverkningstakt på 1 procent/år – vilket är fallet idag – och omloppstider på 100 år. Eftersom den storskaliga kalavverkningen startade under 40-50-talet så börjar vi vår resa där. Kalavverkningar har dock förekommit innan denna period, men endast i mindre skala. I södra delen av landet kom man igång tidigare än i norra delen, men det är ingen som vet exakt när man på olika platser började kalhugga skogen.

I det första räkneexemplet börjar kalavverkningen på 40-talet. Avverkningstakten är alltså 1 procent av den totala arealen per år och efter 100 år har hela arealen avverkats. All skog har då en ålder under 100 år och de skogar som höggs på 40-talet kan åter avverkas.

För avverkningstakten på den kvarvarande gammelskogen ser det dock mycket annorlunda ut. Till en början gör inte en avverkningstakt på 1 procent någon större skillnad på den totala arealen gammelskog som aldrig tidigare kalhuggits – förändringen per år är liten. Men mot slutet av omloppstiden händer något – avverkningstakten stiger hastigt. Varför det blir så behöver man knappast vara någon matematisk forskare för att räkna ut. Hugger man bort en hektar från 100 hektar händer inte mycket. Hugger man bort en hektar av 50 hektar så gör inte heller det någon större skillnad. Men avverkar man en hektar i ett 10 hektar stort område så har plötsligt 10 procent försvunnit, och så vidare..

Problemet är dock att vi inte riktigt vet i vilket skede vi är inom omloppstiderna idag. Därmed är det inte heller någon som riktigt har koll på exakt hur mycket tid som återstår innan all gammelskog utanför skyddade områden är oåterkalleligt borta.

Låt oss ta ett sådant exempel:

I detta landskap, eller landsdel för den delen, har kalavverkningen startat betydligt tidigare och vi ligger just nu i slutfasen av en 100-årig omloppstid. Avverkningstakten och omloppstiden är desamma som i förra exemplet. Problemet är att vi i detta exempel 2017 ligger mitt inne i den period där gammelskogen försvinner som hastigast. Om detta skulle gälla på nationell nivå är tiden väldigt knapp.

Det är viktigt att ha i minnet att ovanstående är ett hypotetiskt exempel, för vi vet inte riktigt var vi är på tidsaxeln. Det varierar förmodligen dessutom i landet vid vilken tidpunkt kalavverkningarna började, och det hela är självfallet skalberoende. I vissa områden kan redan all gammelskog vara borta, medan man i andra hittar större sammanhängande och funktionella arealer. Dock visar exemplet att man med dagens hastighet i skyddsarbetet med lätthet passerar den extrema böjen på kurvan – kvar har man då det berömda restaureringsarbetet att ta tag i. Ni vet, det där som enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är långt mer kostsamt att utföra än vad det är att skydda det som är skyddsvärt.

Att dagens skyddstakt är för låg för att Sverige ska nå sina mål om biologisk mångfald råder det knappast något tvivel om. Den behöver öka. Skogsbrukets frivilliga avsättningar, som är en mycket viktig pusselbit i arbetet, måste säkras vad gällande kvalitet, transparens och långsiktighet. Men inte ens med ett kraftigt ökat skydd och frivilliga avsättningar på rätt plats i landskapet så kommer vi att kunna nå våra mål. Hur skogen används och brukas utanför dessa områden kommer att vara en avgörande faktor om Sverige ska kunna uppnå ett hållbart nyttjande av skogsekosystemet och gå i mål med miljökvalitetsmålen Levande skogar och Ett rikt växt- och djurliv.

Och, oavsett vilken åsikt man har i denna fråga så tror jag nog ändå att vi alla är överens om att omvandlingen av det som finns kvar av naturliga skogsekosystem till kalhyggen inte är lösningen.

Fridens,

Malin

Om skrämselpropaganda

När vi visar bilder på hyggen så får vi inte sällan höra att vi är onyanserade, att vi vill lägga en död hand över allt skogsbruk (vilket i sig är helt uppåt väggarna fel) och att vi sprider skrämselpropaganda. Det står givetvis var och en fritt att ha en åsikt om hur vi väljer att föra ut ett budskap. Detta ändrar dock inte det faktum att Skogsstyrelsen årligen tar emot ca 60 000 anmälningar om avverkning. Det ändrar inte heller det faktum att den absoluta majoriteten av de anmälda avverkningarna som årligen utförs avverkas genom kalhyggen. Hyggena finns således obönhörligen där, och oavsett vad man tycker om dem så är det även ett faktum att det största hotet mot de rödlistade och hotade skogsarterna är just avverkning enligt dagens intensiva skogsbruksmetoder.

Om det nu är onyanserad skrämselpropaganda att visa bilder på hyggen – dvs. resultatet av den skogsbruksmetod som skogsnäringen envist klamrar sig fast vid – så kan åtminstone jag tycka att det är ett ologiskt resonemang att å ena sidan propagera för dagens skogsbruksmetoder samtidigt som man å andra sidan kallar bilder och filmer av hyggen för skrämselpropaganda. I synnerhet som ca 200 000 hektar avverkas varje år.

På tal om skrämselpropaganda. Ingen som följer skogsdebatten kan ha undgått alla krigsrubriker om artskyddsförordningen det senaste året. ”Lavskrikan hotar skogsbruket i norr” (…ehh ursäkta, lavskrikan hotar skogsbruket?). ”Skyddade arter stoppar avverkningar” (även här en logisk kullerbytta: skyddade arter är ju just precis vad de låter som – skyddade).  ”Artskyddsförordningen riskerar tillväxt inom bioekonomi”. Tydligen riskerar tillämpningen av artskyddsförordningen att skapa en osäker försörjning av träråvara till industrin enligt Skogsindustrierna. De menar alltså att enorma mängder biomassa inte längre kommer att kunna tas ut ur skogen på grund av artskyddsförordningen. Och inte bara det, den hotar tydligen även äganderätten,  riskerar lägga en våt filt över skogsbruket och, som LRF uttrycker det, så riskerar den dessutom såväl jobb som välfärd, miljö och landsbygdens utveckling.

Huvudanledningen till alla de katastrofrubriker som förekommit den senaste tiden är att artskyddsbestämmelserna i EUs naturvårdsdirektiv, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet (som förövrigt har varit gällande i Sverige sedan mitten av 90-talet) efter drygt 20 år har börjat tillämpas vid skogsbruksåtgärder. Detta genom artskyddsförordningen.

Hade jag varit aktiv skogsbrukare och läst de talrika nattsvarta rubrikerna, debattartiklarna och ledarna om vad artskyddet i skogen riskerar ställa till med så hade nog till och med jag fått skrämselhicka. Inte minst eftersom artiklarna berättar för mig att det finns en mycket stor sannolikhet att hela min verksamhet kommer att behöva upphöra – helt på min egen bekostnad. I de fall artskyddet aktualiseras i ett avverkningsärende så är det miljöbalken, en annan lagstiftning än Skogsvårdslagen (SVL), som gäller. Ärenden inom ramen för SVL innebär att ”pågående markanvändning  inte avsevärt får försvåras” (pågående markanvändning = skogsbruk, något jag skrivit tidigare om).  Markägaren är dock skyldig att utan ersättning lämna sådan miljöhänsyn som anges i SVL. Men hänsynen får alltså inte avsevärt försvåra för skogsbruket. Vid artskyddsärenden utgår däremot ingen ersättning eftersom den ”pågående markanvändningen” i dessa fall är artskydd och inte skogsbruk. Ska man nu tro budskapen som skogsnäringen trummar ut så riskerar dock artskyddsförordningen att resultera i en smärre ekonomisk katastrof för en massa skogsägare. Regelverket riskerar även såväl jobb, tillväxt, landsbygden och  råvaruförsörjningen.

Den 18 oktober publicerades en artikel i pappersversionen av ATL med rubriken ”51 avverkningar har stoppats”. ”Det här är bara början” säger Södra Skogsägarna i artikeln.

Det här gjorde mig lite nyfiken, så jag kontaktade Skogsstyrelsen för att bringa klarhet i hur ”stoppade” dessa avverkningar verkligen är. Jag fick i samma veva reda på att det inte längre rörde sig om 51 ärenden, utan snarare 53, alltså ca 0,088 % av alla avverkningsanmälningar som kommit in 2016.

Nåväl, av dessa 53 ärenden visar det sig att 5 avverkningar har förbjudits i sin helhet med hänvisning till artskyddet. I dessa fall utgår ingen ersättning – helt i linje med lagstiftningen.

5 avverkningar, det motsvarar 0,0083 % av alla avverkningsanmälningar.

Ytterligare 3 avverkningar har tvingats anpassas med hänsyn som går utöver vad Skogsvårdslagen kan kräva att en markägare tar utan ersättning. Avverkning har dock inte förbjudits för hela de berörda områdena.

3 avverkningar som till viss del har stoppats motsvarar 0,005 % av alla avverkningsanmälningar.

Resterande 45 avverkningsanmälningar som berörts av beslut enligt artskyddsförordningen innebär inte någon inskränkning av markägarens rätt att bruka skogen eftersom den hänsyn som myndigheterna fattat beslut om ryms inom ramen för vad skogsbrukaren redan är skyldig att lämna utan ersättning. Är man missnöjd med detta så är man också per definition missnöjd med inriktningen på dagens skogspolitik. Dessutom, drygt hälften av dessa 45 anmälningar handlar förövrigt om att markägaren endast förbjuds att avverka  under en viss tid av året, t.ex. häckningstiden.

Artskyddet är ett förbud som sätter ramar för markanvändningen. Äganderätt betyder inte per definition att man har en fri förfoganderätt. Rätten begränsas genom regelverk, och brukande av skog måste ske lagligt i enlighet till rådande miljölagstiftning. Artskyddsförordningen är helt enkelt samhällets respons, i form av lagstiftning, på den utarmning av livsmiljöer som skett på landskapsnivå under decennier. Självklart innebär implementeringen av artskyddsförordningen att vissa skogsägare kommer att stöta på hinder i sina avverkningsplaner på något sätt. I år har 0,013 % (8 st) av alla avverkningsanmälningar inneburit ett förbud enligt artskyddsförordningen som går utöver Skogsvårdslagens krav. Hur detta skulle kunna vara det stora hot mot skogsbruket, jobben, tillväxten, landsbygden och råvaruförsörjning som skogsnäringen trummar ut har jag mycket svårt att se.

(Och samtidigt kallas bilder som vi publicerar på några av de många tusentals kalhyggen som tas upp varje år för skrämselpropaganda…)

Givet att lagstiftningen alldeles nyligen har börjat implementeras så behöver vi nu främst se hur den fungerar i praktiken, både vad gällande syfte (livsmiljöer och bevarandestatus) samt hur långt (eller kort) den når. Ett antal ärenden är just nu föremål för rättsliga prövningar, samtidigt som myndigheterna utbildar och kalibrerar sina anställda. Så istället för att riva upp himmel och jord, låt oss vinna erfarenheter och rättspraxis av regelverket istället för att kräva att en lagstiftning som just börjat tillämpas ska rivas upp.

Fridens

Malin

Om invasiva arter

Hej! Sedan den 3 augusti i år är det enligt EUs förordning om hantering av invasiva främmande arter förbjudet att, bland annat, odla dessa i Sverige. Detta är en viktig förordning, för ingen vill väl ändå avsiktligt sprida en invasiv art – eller en art där osäkerheterna och kunskapsluckorna om arten är stora? I detta sammanhang kan man tycka att en främmande art som har i) stor spridningspotential, ii) hög spridningsrisk och iii) förhöjd risk för negativ påverkan på den inhemska biologiska mångfalden per automatik borde klassas som invasiv. Åtminstone i mina öron låter samtliga dessa punkter som själva definitionen av en invasiv art – i synnerhet om samtliga punkter stämmer överens med egenskaperna för en och samma art. Något de gör för vad som idag har kommit att bli Sveriges sjunde vanligaste trädslag.

Jag pratar självfallet om contortatallen.

Contortan infördes storskaligt i Sverige 1968. Många skogsbolag, och även mindre markägare, odlar idag gladeligen contorta på sina marker, i synnerhet SCA – vilka dessutom har som målsättning att använda contorta på inte mindre än 20% av sin årliga avverkningsareal. Konsekvensen av skogsbrukets ambitioner för en ökad produktion är att ca 600 000 ha av den produktiva skogsmarken idag består av contortaodlingar (något som enligt mitt tycke per definition borde klassas som rena plantager, vilket det av någon outgrundlig anledning inte gör). Vi har alltså omvandlat våra naturliga skogar till rena odlingar av främmande trädslag på en yta större än vad som är formellt skyddad nedan den fjällnära gränsen. Anledningen till odling av contorta är givetvis dess fördelar för produktionen, ett ämne man vet väldigt mycket om idag. Långt mindre vet vi dock om contortans långsiktiga effekter på skogsekosystemet. Man vet faktiskt inte heller särskilt mycket om nuläget. För under de decennier som skogsbruket pysslat med att odla contorta så har man nog i första hand roat sig med att räkna tillväxt och kubikmeter istället för att – åtminstone parallellt – göra en grundliga utvärderingar av omfattningen och hastigheten av t.ex. spridningen.

Det finns givetvis en hel del skrivet om just contortan och dess risker. Men det mesta av det jag läst landar blott i rena bedömningar om att det finns uppenbara risker med arten. Jag har dessutom inte läst eller hört om att markägare gör systematiska uppföljningar i verkligheten, d.v.s. i skogen, av vad deras odlingar åstadkommer. Därför finns det självklart även mycket stora kunskapsluckor. FSC har dock tagit fram den bästa kunskapssammanställning som åtminstone jag har läst. Och även här landar man endast i en rad bedömningar:

”Den stora spridningspotentialen hos contorta, både den inneboende och den realiserade i andra delar av världen i kombination med att vi nu allt oftare observerar självspridning i Sverige gör att spridningsrisken bedöms vara hög, trots att vissa omständigheter tyder på att spridningspotentialen kan vara begränsad under svenska förhållanden.”

Okej, hög spridningsrisk alltså… Men de där omständigheterna som skulle tyda på att denna spridningspotential kan vara begränsad då? Jo, det handlar om tre teorier som utifrån dagens kunskapsläge inte går att dra några säkra slutsatser om huruvida dessa teorier överhuvudtaget är relevanta eller inte.

”Förändringar har visats på beståndsnivå för flera organismgrupper, men i befintliga studier är effekterna relativt begränsade. Dock bedöms risken för att contorta kan påverka biologisk mångfald utanför skogsmark fortfarande som stor. Sammantaget blir därför bedömningen en förhöjd risk för biologisk mångfald.”

Det finns redan en del studier som visar att contortaodlingar i Sverige hyser färre arter av lavar, kärlväxter och insekter än vanliga tallskogar. Frågan är då vad de långtgående effekterna på landskapsnivå blir? Tja, kunskapssammanställningen konstaterar det vi redan vet, nämligen att

”Det råder idag stor kunskapsbrist och osäkerhet när det gäller landskapsperspektivet på contorta i Sverige, både med avseende på spridning, biologisk mångfald samt skadegörare och patogener.”

En given slutsats är alltså att vi faktiskt inte vet särskilt mycket. Vad vi dock vet är det faktum att det finns självsådda plantor av contorta lite här och var i anslutning till de landskap där man planterat in dem. Än värre så har man tydligen även hittat contorta i fjällen – 2 mil (!) från närmsta odling.

Detta får mig att fundera lite kring vad som kommer att hända i ett varmare klimat. Och jag skulle gärna vilja se t.ex. SCA:s långsiktiga plan för att hålla sina contortafrön borta från våra fjällmiljöer.

Hur som helst, i min värld borde vetskapen om att vi inte vet så mycket vara tillräcklig för att förbjuda all fortsatt användning av contorta fram till dess att man kan säkerställa att den (eller något annat främmande trädslag för den delen) inte äventyrar våra naturliga ekosystem. Jag menar, man skickar ju knappast ut en ny bil på marknaden om man anser att den har en förhöjd trafiksäkerhetsrisk, eller där avsaknaden av kunskap samt osäkerheten kring denna risk är stor. Inom flera delar av skogsbruket verkar man dock tänka precis tvärtom och testkör i stor skala. Och det är faktiskt först för ungefär ett år sedan – efter ca 50 år av odling – som forskarna på allvar har börjat kika på problematiken.

För att återgå till EU-direktivet. Frågan som nu är på tapeten är om contortan är invasiv eller inte. På SLU:s, ArtDatabankens, hemsida läser jag att en främmande art ska uppfylla ett antal kriterier för att betraktas som invasiv. Dels ska den transporteras från ursprungsområdet till ett nytt område. Dels ska den kunna etablera en livskraftig population. Och för att få en permanent etablering och sedermera bli invasiv måste arten kunna tillväxa och därefter kunna sprida sig vidare till nya områden. Givet vad vi vet om contortan idag så kan jag nog tycka att den kvalar in i samtliga dessa kriterier. Den är transporterad hit, den växer och frodas på ca 600 000 ha och den verkar ju sprida sig utan större problem.

Naturvårdsverket, som arbetar med riskbedömningar, anser att arten är invasiv. Skogsstyrelsen däremot tycker precis tvärtom och anser att ”det kan vara bra att andra personer fattar beslut om detta [contortan] än de som gör riskbedömningarna” (Här hänger jag inte riktigt med i Skogsstyrelsens resonemang måste jag säga – det är väl snarare så att det är de som gör riskbedömningar och samtidigt har ett helhetsperspektiv över landskapets olika naturtyper som är bäst lämpade). Vidare uttalar Skogsstyrelsen att ”vi förespråkar inte total frihet för en art som contortan, vissa begränsningar ska vi ha, men för exempelvis skogsägare i södra Sverige kan det vara svårt att hitta ett annat alternativ till gran.

Här hoppas jag verkligen att den intervjuade tjänstemannen fick en ytterst temporär black-out eller blev fullständigt missförstådd. För åtminstone har inte jag hört annat än att contortan, enligt Skogsvårdslagen, fortfarande är förbjuden att odla i södra Sverige. Och så bör den förbli – för inte vill vi väl ha mer av detta i landet:

Contorta så långt ögat kan se. Plantage eller skog?

Det är inte bara Skogsvårdslagen som reglerar användandet av contorta. Även FSC-certifieringen har tydliga regler. Till exempel så ska skogsbrukare, ”genom övergripande dokumentation, försök och/eller erfarenhet ha kännedom om produktions och kvalitetsfördelar i förhållande till inhemska trädslag samt kännedom om eventuella negativ miljöpåverkan som användandet av främmande trädslag kan leda till”. Jag är tämligen övertygad om att de skogsbrukare som använder contorta har en god kännedom om produktion och kvalitetsfördelar. Men resten då; den eventuella negativa miljöpåverkan? Jag menar, när inte ens vetenskapen vet – hur ska då skogsbrukaren veta detta? Och blir inte denna okunskap i förlängningen egentligen en tydlig avvikelse mot FSC:s regler för att odla arten?

Vidare får contortan, enligt FSC, endast användas ”med stor restriktivitet efter det att det genom försök eller erfarenhet visats att den endast ger ringa självspridning till omgivningen”. Här är det mycket oklart vad ”ringa” och ”omgivningen” innebär i form av kvantitet och areal. Handlar det om max 50 plantor 50 meter från odlingen? Eller 100, eller 1000? Och är det okej om dessa plantor återfinnes i fjällen – 2 mil från närmsta odling?

Enligt FSC får contortan (eller andra främmande trädslag) inte heller ha påtagliga negativa effekter på andra ekosystem eller biologisk mångfald. Låt mig här påminna om den rapport som FSC själv gett ut… ”Sammantaget blir därför bedömningen en förhöjd risk för biologisk mångfald.”  Även om detta endast är en bedömning så är det, vad jag vet, ändå den aktuellaste bedömningen av artens risker. Framtagen av FSC själv. Uppenbarligen är det ändå helt okej att ca 15% av SCA:s årliga avverkningsareal idag består av contorta, och att bolaget har en målsättning att höja denna siffra till 20%.

Utöver ovanstående så ska skogsbrukare, enligt FSC:s regler, även ha ett program för att hantera eventuella negativa ekologiska effekter vilket omfattar aktiva åtgärder som att exempelvis ”begränsa och ta bort oönskad självspridning”. I vanlig ordning när det gäller FSC:s regler så är definitionerna oklara. Vad innebär i sammanhanget ”begränsa” och ”oönskad”? Jag kan inte heller låta bli att undra hur många skogsbrukare som faktiskt aktivt och systematiskt plockar bort oönskad självspridning.

Det är ett stort ekologiskt vågspel att sprida främmande arter. Idag har vi en rad främmande arter i skogslandskapet där contortan har blivit så vanlig att den är vanligare än den absoluta majoriteten av våra inhemska trädarter. Det finns ofta en punkt där man inte längre kan vrida klockan tillbaka och stoppa en negativ utveckling, och vi vet att med contortan följer stora risker och osäkerheter. Med detta följer därför även en stor risk att samhället i framtiden kommer att behöva använda stora resurser för att sanera främmande trädslag från t.ex. naturreservat för att dessa inte ska konkurrera med inhemska arter. Eller har man tänkt att markägarna själva ska bekosta detta i den händelse det skulle behövas? Personligen tror jag inte man tänkt särskilt mycket alls kring detta. Jag tycker därför att det är väl motiverat att väcka frågan om användningen av främmande trädslag – i synnerhet invasiva sådana – verkligen kan anses vara samma sak som skogsbruk med inhemska trädarter?

Är det verkligen pågående markanvändning att omvandla svensk skog till odlingar med främmande trädslag?

Fridens,

Malin

Om att använda fakta

Hej,

Vi brukar väldigt ofta få höra att vi i debatten enbart visar på dåliga exempel i skogsbruket. Jag kan ha viss förståelse för att vissa kan uppleva debatten på detta sätt, för trots att vi lyfter även goda exempel så ger detta sällan samma mediala skräll som de dåliga. Och det är knappast vi som styr vad media vill eller inte vill publicera. Hur som helst, det kan säkert ligga någonting i kritiken vi får om att vi endast skulle kommunicera katastrof, men man bör här ha i minnet att alla de brister och fel som vi pekar på är brister som faktiskt förekommer på riktigt, i skogen. Och de exempel vi brukar visa upp är inte något som vi själva har suttit och snickrat ihop hemma på kammaren, det handlar snarare om dokumenterade och koordinatsatta exempel som är hämtade från verkligheten.

Det är inte vi som har hittat på att miljökvalitetsmålen som rör skog inte kommer kunna nås med dagens politik och styrmedel, det är de ansvariga myndigheternas väl grundade bedömning. Det är inte heller vi som har hittat på att drygt 900 av skogens arter är hotade, eller att avverkning av skog med lång skogskontinuitet samt igenväxning och allt tätare skogar är de absolut största bidragande orsakerna till att många rödlistade skogsarter minskar i antal, det är snarare experternas bedömning.  Och det är verkligen inte vi som år efter år konstaterar att skogsbruket påverkar hänsynskrävande biotoper mer eller mindre negativt vid drygt var tredje avverkning som följts upp, eller att 43 %(!) av kända forn- och kulturlämningar är negativt påverkade eller skadade vid avverkningar, det är Skogsstyrelsens uppföljningar som konstaterar detta.

Och att vi använder dessa fakta, bland andra, när vi debatterar är väl ändå inte så konstigt?

Jag skulle självfallet fortsätta kunna hänvisa till andra fakta vi lutar oss mot i debatten, men det tänker jag inte ta upp er tid med. För vad jag vill ha sagt är att vi i vårt arbete alltid utgår från bästa tillgängliga naturvårdsvetenskapliga kunskap, myndigheternas uppföljningar av såväl miljömål som naturhänsyn, åtaganden som Sverige har gjort (och har att leva upp till) inom ramen för den internationella rätten och EU-samarbetet, de olika lagstiftningar som skogsbruket har att följa samt befintlig officiell statistik.

Debatten blir givetvis alltid problematisk när man inte är överens om de fakta som ligger på bordet, eller vad dessa fakta egentligen innebär i relation till det budskap man för fram. Ibland behöver man givetvis förenkla utformningen av ett budskap så att det blir begripligt för läsaren. Men att förenkla ett krångligt budskap är en sak. Att använda fakta för att bilda myter är en annan. Låt oss ta ett par exempel på två faktabaserade myter som lätt kan vilseleda läsaren att tro att tillståndet i skogen är långt bättre än vad det är.

Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Olika debattörer brukar ofta använda detta som ett självklart argument i debatten om huruvida skogsbruket är hållbart eller inte. Det är dock något oklart vad som menas. Handlar det om areal eller om volym? Vilket startår jämför man med när man säger detta? För 20 år sen? 50? 100? 500? Den oinsatte läsaren leds hur som helst med sannolikhet att tro att arealen skogsmark bara ökar och ökar. Vilket givetvis inte stämmer. Att virkesvolymen ökar stämmer dock, åtminstone om man jämför med 1900-talets början.  Det går dock inte att likställa ökade volymer virke med ett hållbart skogsbruk (vilket många debattörer dessvärre verkar göra utan någon närmare eftertanke). Förutom möjligen i ekonomiska termer då, men knappast i ekologiska eller sociala dito.

Nu är jag tämligen övertygad om att de olika debattörerna utgår från volymer när man säger att det aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Så jag blev lite nyfiken över hur virkesvolymerna ser ut i våra skyddade produktiva skogar, skogar som till övervägande del utgörs av naturskogar som är gamla på riktigt och som tidigare täckte en långt större del av skogslandskapet än vad som är fallet idag. Jag ringde därför till Riksskogstaxeringen som sitter inne med enorma mängder mätdata över skogen och frågade om förhållandena mellan skyddade områden och övrig areal vad gällande virkesvolymer. Visar sig att virkesvolymen, föga förvånande, är större i de produktiva skogarna i skyddade områden än i de produktiva skogarna på övrig areal:

Landsdel	Skyddad areal, m3/ha	Övrig areal, m3/ha
Norra Norrland	123	96
Södra Norrland	190	135
Svealand	190	155
Götaland	205	178
Totalt	158	138

Utifrån dessa fakta så kan man fundera lite över om det verkligen är sant att det ALDRIG skulle ha funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. För att budskapet ska vara ärligt behöver det nog förtydligas en smula kan jag tycka. Det skulle vara väldigt tjusigt om man framöver istället fick läsa att det inte har funnits så mycket virkesvolym i skogarna, åtminstone inte om man jämför med 1900-talets början. För det är, åtminstone vad jag vet, det enda man nog med hyfsad säkerhet kan säga.

På detta tema gör LRF den märkligaste skogshistoriska tolkning jag har hört. På sida 24 i senaste numret av LAND Lantbruk skriver företrädare för LRF att ”Sverige var avskogat för drygt 100 år sedan” och att det privata ägandet och brukandet samt den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar” (vilken förövrigt varit en devis endast de senaste dryga 20 åren – inte dryga 100) har gjort att Sverige åter har beskogats.

Jag vet inte hur LRF har kommit fram till denna slutsats. Men en stadig ökning av virkesförrådet sedan 1900-talets början går väl ändå knappast att likställa med att Sveriges skogsmark skulle ha varit avskogad, d.v.s. kal, för drygt 100 år sedan? Detta resonemang landar långt utanför kategorin att använda fakta för att skapa myter. Det är snarare rent felaktigt, fullständigt vilseledande och dessutom ganska svårt att förklara med fakta. Faktum är att det i varje län i hela landet idag finns skog med åldersklasser över 140 år, om än med en rejält stor skillnad mellan norra och södra Sverige – där det för 100 år sedan i Svealand och Götaland fanns i alla fall 5,6 respektive 1,7 %  skog äldre än 40 år om man får tro Riksskogstaxeringen. Inte ens södra Sverige var alltså helt avskogad för 100 år sen – vilket ofta förs fram i debatten.

Andelen gammal skog ökar. Visst, statistiken visar mycket riktigt att andelen ”gammal skog” ökar. Och den har ökat i hela dryga 20 år. Men även här handlar det självfallet om vilket startår man väljer, för kikar man på hur det såg ut på 20-talet så har andelen skog över 160 år totalt sett snarare sjunkit drastiskt. Nu har kriterierna för ”gammal skog” av någon anledning satts till skog över 120 år i södra- respektive över 140 år i norra Sverige. Hur det ser ut för exakt dessa åldrar sedan 20-talet har jag tyvärr inte kunnat hitta i statistiken eftersom Riksskogstaxeringen för dessa två åldersparametrar endast redovisar ökningen sedan mitten av 80-talet. Ur ett skogsekologiskt perspektiv så gör 20 respektive 40 år knappast någon större skillnad dock.

Hur som helst, detta faktum används mer som regel än undantag av diverse debattörer för att sprida myten om ett välmående skogsekosystem där den biologiska mångfalden inte alls är särskilt hotad.

Det finns dock ett par saker man behöver ha med sig när det gäller denna statistik – i synnerhet när man använder den som ett slagträ i debatten om hur det är ställt för den biologiska mångfalden i skogen. För det första, de rödlistade och hotade skogsarterna är – enligt artexperterna – mest frekventa i gamla skogar som inte kalavverkats. Detta följer av den enkla anledningen att naturliga processer har skapat och upprätthållit en kontinuerlig tillgång till livsmiljöer. För det andra, det är ett faktum att dessa viktiga kontinuitetsskogar avverkas i en alltför hög takt – åtminstone om man får lita på ansvariga myndigheters bedömningar. Det tar långt mer än 120-140 år att återskapa den skogskontinuitet, variation och mångfald som många arter är beroende av.

Dessutom, statistikens ”gammal skog” säger ingenting om skogens innehåll i form av till exempel viktiga livsmiljöer. Professor Bengt-Gunnar Jonsson skrev för några år sedan en debattartikel i ämnet, vilken är lika aktuell idag som den var då.

Och återigen, det handlar givetvis om vilket år man jämför med. Vare sig det handlar om statistik över ”gammal” skog eller hur mycket skog det finns eller inte finns i Sverige. Detta gäller givetvis också för de andra, i debatten välanvända, statistikområdena beträffande att arealen lövskog och död ved ökar. Jag tänker återkomma till dessa två områden i ett annat blogginlägg.

Fridens,

Malin