You are currently browsing the category archive for the ‘miljömål’ category.

Hej,

Planen var att skriva om en av Sveriges största miljöskandaler.

Jag hade tänkt att skriva något skarpt om en urholkad miljölagstiftning.

Hade tänkt att skriva om en Regering som misstänks ha lurat Riksdagen – troligen med anledning av bergindustrins stenhårda lobbying för att få till stånd ett borttagande av den så kallade stoppregeln. En regel som innebar att täkter inte var tillåtna om det förelåg risk för skada på biologisk mångfald och rödlistade arter. Förra miljöministern, Andreas Carlgren, nedmonterade denna stoppregel. Nuvarande miljöminister, Lena Ek, duckar vid frågan om regeln bör återinföras under en interpellationsdebatt men framhåller att skyddet för hotade arter och livsmiljöer är en av de viktigaste miljöfrågorna både nationellt och internationellt. Regeln togs, som ni säkert redan har läst, bort. Och hur Lena Ek kan anse att hon gör allt för skydd av hotade arter och livsmiljöer begriper jag inte. Inte när ett miljöbrott av stora mått pågår mitt framför ögonen på henne, Riksdag, Regering och EU. (Hur Lena Ek kan sova gott om natten begriper jag inte heller)

Jag hade tänkt att skriva något underfundigt om ett område som, efter bergindustrins stenhårda lobbying, plockades bort från listan över tilltänkta Natura 2000 områden. Ett område som just nu istället ligger mitt mellan två Natura 2000 områden.

Tanken var även att skriva något om jäv. Om hur SGU, en av de absolut tyngsta myndigheterna vid prövning av täkter och gruvor (en oberoende myndighet) med uppdrag att försörja industrin med geologisk information, tillåter att en av sina anställda åtar sig ett uppdrag av Nordkalk i ärendet Bungetäkten – Ojnareskogen. SGU har håvat in mer än en miljon kronor i arvode av Nordkalk för olika konsult- och utredningsuppdrag runt täkten.

Ville rapportera om en domare i Miljööverdomstolen som åtog sig ett miljöärende där fel utfall skulle innebära en betydande påverkan på EU-skyddade Natura 2000-områden, en betydande påverkan på världsunika arter samt en övervägande risk för hela norra Gotlands vattenförsörjning. Domaren åtog sig detta ärende utan någon direkt erfarenhet av miljörättsärenden.

Jag hade även tänkt att skarpt formulera hur skogsägarföreningen Mellanskog medvetet bryter mot sin egen miljöpolicy. En policy som säger att ”Mellanskog avverkar ej skogar som Skogsstyrelsen klassat som nyckelbiotoper. Undantaget är avverkning som bedömts förstärka eller gynna de naturvärden som finns i nyckelbiotopen”. 

Ojnareskogen kryllar av nyckelbiotoper…

Ville också ta upp det faktum att Mellanskog i skrivande stund är i full färd med att avverka en hel drös med nyckelbiotoper och rättfärdigar sitt handlande med att Ojnareskogen enligt Miljööverdomstolen råkar stå på en kalktäkt. Alltså anser Mellanskog att Ojnareskogen inte heller längre är en skog, och är det ingen skog så kan det ju inte heller vara en nyckelbiotop…. Eller hur tänker man?

Jag har nog fullständigt missat någon poäng i Mellanskogs resonerande. För jag förstår det inte. En skog är en skog. Även om den står på en massa kalk, eller granit, eller guld heller för den delen. Den blir inte mindre en skog för det. Och knappast mindre värdefull heller för den delen. Tack och lov finns det dock medlemmar i Mellanskog med civilkurage och lämnar denna ruttna förening. För vem kan stå upp för en förening som bryter mot sina egna policies? Som bryter mot all sans och förnuft? Som hugger skog i en världsunik natur där själva skogen är en del av den världsunika naturen?

Jag hade även tänkt att skriva om en hel massa annat, om hur protesterna sprider sig i landet, om hur helt världsunik natur massakeras, om hur våra skattepengar används då en tung polisinsats från Stockholm reser till Gotland för att handgripligen lyfta bort ungdomar som protesterar avverkningen av Ojnareskogen, ungdomar som blott värnar vårt gemensamma naturarv. En polisstyrka som alltid är underbemannade när människor blir överfallna, misshandlade eller rånade. En polisstyrka som knappast agerar när brott mot Skogsvårdslagen sker. En polisstyrka som nu plötsligt har alla resurser i världen när det gäller att värna ett finskt bolags ekonomiska intressen – Nordkalks intressen.

Idag läser jag hur miljökämpar har gömt sig i skogen, klättrat upp i träd. Allt för att få ett stopp på Nordkalks avverkningar som sker genom att Mellanskog håller i sågen. Polisen, stora skattemedel, söker därför skogen med hundar och helikopter efter ungdomar, lokala bönder och övriga naturvärnare för att lyfta bort dem från deras gömställen. Detta trots att deras syfte blott är att värna ett världsunikt område. Ett område som av Naturvårdsverket var föreslaget att bli  nationalpark men som nu, genom hårt arbete av Nordkalk och Mellanskog, kommer resultera i ett 170 hektar stort hål i marken. För att inte tala om de konsekvenser detta innebär…

Allt detta som  jag ville skriva om har dock redan rapporterats. Av tidningar, tv, radio, youtube, facebook, twitter… you name it.

Därför tänker jag inte skriva skarpt om det jag tänkte skriva om. Istället vill jag blott med detta inlägg främst sända en varm tanke och ett stort tack till Fältbiologerna, och inte minst till alla er därute i Ojnareskogen, men även ni som protesterar på gator och torg – alla ni som kämpar för denna fullständigt ofattbara situation.

Hur kunde det bli såhär? Hur kan ekonomiska intressen få styra till ett så stort pris?

Tack för det ni i Ojnareskogen gör. Jag, och många med mig, är med er i hjärta och själ.

Slutligen; Av alla spaltmil som jag har läst om Ojnareskogens öde och Nordkalks samt Mellanskogs brådska att skövla ett så viktigt område så är det en mening som verkligen har fastnat hos mig. En mening som Naturvårdsverkets Krister Mild har uttalat:

”Om man inte kan skydda områden som regeringens expertmyndigheter anser är världsunika, vilka områden ska man då kunna skydda?”

Här går våra skattepengar till att hindra ungdomen från att vilja värna vår natur. En natur som är unik i världen. En natur som med hjälp av Mellanskog kommer gå från världsunik till ett stort hål i marken. En natur som det finska bolaget Nordkalk utplånar för kortsiktiga vinster. En skam för Sverige. Foto: Fältbiologerna

Fridens,

Malin

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Hejsan!

Jag har tidigare rapporterat om Änok, den urskogsartade fjällskogen i Jokkmokk som står under avverkningshot. Kort resume över händelserna till dags datum:

Skogsstyrelsen utfärdade i början av 2011 ett tillstånd för avverkning av urskogsartad fjällskog vid Änokdeltat i Jokkmokk trots att skogen har enligt länsstyrelsen har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd inte får medges enligt 18 § skogsvårdslagen, som anger att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömde i ett uttalande innan beslutet att det akut hotade området är av just väsentlig betydelse för naturvården. Skogsstyrelsen tyckte tydligen inte samma sak, och till saken hör att myndigheten inte ens har tillämpat 18§ sedan regeln infördes 1991. Man anser att regeln endast är avsedd att utlösas i mycket speciella fall.

Urskogsartade fjällskogar under hot av avverkning är tydligen inte ett tillräckligt speciellt fall…

Vi överklagade det avverkningstillstånd som Skogsstyrelsen gav och vi vann i förvaltningsdomstolen. Detta innebar, förutom att Skogsstyrelsen skulle riva upp avverkningstillståndet, även att vi har talerätt i förvaltningsdomstolen. Vilket är helt i enlighet med EU-rätten och internationella åtaganden – i detta fallet Århuskonventionen. Något som inte  gillades av myndigheten som överklagade förvaltningsdomstolens beslut. Skogsstyrelsen anser inte att Naturskyddsföreningen ska ha talerätt i ärenden som rör skydd av värdefulla miljöer, detta trots att Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut. I detta fall ett tillståndsbeslut rörande avverkning av mycket värdefull fjällskog.

Igår skickade vi in ett yttrande över Skogsstyrelsens överklagande. Vårt yttrande lägger grundligt fram de fakta som visar varför förvaltningsdomstolens beslut ska kvarstå,  beträffande både avverkningstillståndet samt vår talerätt.

Det här fallet kommer nog att ta lång tid, men vi kommer inte att lägga oss, för detta är en principiellt extremt viktig fråga. Är det någonstans som 18§ skogsvårdslagen ska användas så är det i Änok. När myndigheten själva anser att skogen vid Änokdeltat inte är av väsentligt intresse för naturvården eftersom den ligger i anslutning till fjällurskogsområden så är något mycket snett i resonemanget inom myndighetsväggarna kan jag tycka. I synnerhet då myndigheten dessutom själv  har bedömt 51 av de 55 avverkningsanmälda hektaren vid Änok som nyckelbiotop. Man har även valt att aldrig använda denna paragraf, det känns som att man helt har glömt bort att den faktiskt existerar – resultatet av detta ser vi tyvärr: fjällskogar som har en mycket stor betydelse för den biologiska mångfalden avverkas. Dessa områden som är de sista riktigt stora sammanhängande, relativt ursprungliga, skogsområdena naggas i kanten hela tiden. De som tror att fjällskogen är fredad får tänka om. Tyvärr..

Hur som helst, vårt yttrande är nu ivägskickat, och vi väntar med spänning på vad Kammarätten tänker ta för beslut. Tillsvidare är framtiden osäker för skogen vid Änokdeltat, men vi tänker kämpa med allt vi har för att rädda den.

Änokskogen

Fridens

Malin

Hejsan

Tillbaka till verkligheten och arbetet. Jag har haft en stunds frånvaro från bloggandet i allmänhet och datorn i synnerhet och istället njutit av utomhustid på min semester. Häromdagen var jag dock involverad i icke-semesterrelaterad aktivitet i och med att ett samråd hölls i den lilla jämtländska byn Vallbo mellan de boende och Statens Fastighetsverk (SFV) som äger skogarna runtomkring byn. Samrådet gällde Fastighetsverkets planer för en grannaturskog som angränsar till Vallbo. Jag var deltagande i detta samråd eftersom vi förra året besökte skogen i Vallbo under vår inventeringsresa. Att skogen håller höga naturvärden är det inget tvivel om, detta dokumenterade vi flitigt under vår inventering. Vallboskogen håller även höga sociala värden då ett antal stigar löper genom området. Det finns även en anlagd natur- och kulturstig genom denna mycket fina skog. Nu vill  SFV dock avverka. Dom vill avverka genom att använda en annan metod än att kalhugga skogen utan istället göra ett uttag på ca 40 % av skogen. Att SFV använder alternativa metoder är jättebra. Men frågan är dock; ska man verkligen in och avverka, ens med alternativa metoder, i en grannaturskog som redan håller höga värden vilka, vid fri utveckling, kommer bli ännu högre?? En grannaturskogs naturvärden ökar om man lämnar skogen ifred – knappast om man avverkar.

Det handlar om ca 20 hektar skog. På statens mark, alltså skattebetalarnas skog som Statens Fastighetsverk är satta att förvalta.

Vallboskogen

Under samrådet visade SFV en karta över skogarna i närheten av byarna Vallbo och Östra Vålådalen. Denna karta redovisade den målklassning (hur man har tänkt att sköta, avverka eller spara skogarna) som är gjord i de få skogarna som är kvar utanför reservatet. Kartan var mest vit, med några små målklassade duttar i kanterna, samtliga i direkt närhet till reservatet. Det vita i kartan representerade de stora hål i naturen som redan är gjorda i och med de enorma kalhyggena som har tagits upp tidigare. Där står idag ungskog – ännu inte mogen att avverkas. Alltså ska SFV nu in i de enda äldre skogarna som finns kvar i området och avverka med motivet att man gör en satsning på ett alternativt skogsbruk.

Missförstå mej inte nu. Att SFV bedriver hyggesfritt skogsbruk är jättebra. Fram för mer sådant på större ytor i landet, på alla markägares marker. Underlätta för de som vill bedriva hyggesfritt. Det som är problemet i detta, och i många storskogsbolag, är att man, som i Vallbo, så uppenbart gör detta i det sista av de gamla värdefulla skogarna, de fjällnära skogarna. Jag ställde en fråga under samrådet; ”om det skulle vara så att alla de ungskogar som omger oss hade varit avverkningsmogna, skulle ni då gå in och avverka i denna skogen?”

Svaret var nej.

Det finns alltså inte tillräckligt med avverkningsmogen produktionsskog i Sverige för att föda industrin – för att få fram virke använder man alla medel.

Lite grann min röda tråd i denna blogg.

I detta fallet, och i många fall gällande statliga Sveaskog, huggs skattebetalarnas, våra, biologiskt värdefulla naturskogar ner, till fullo eller ibland med alternativa metoder – trots att dom, för den biologiska mångfaldens skull, skulle vara mer värdefulla om dom fick stå kvar.

Är det så vi vill att staten förvaltar våra skogar?

Fridens

Malin

Skogsfrågan har varit högst aktuell den senaste veckan tack vare  programmet Kaliber i P1. Reportrarna har grävt djupt i skogsfrågan och resultatet av de två programmen som nu har sänts visar det vi redan vet. Skogsnäringen klarar inte av att leva upp till det dom lovar och skriver under. Inte heller klarar dom av att leva upp till lagens nivå vad gällande miljöhänsyn. Det första programmet som sändes förra veckan tog upp just detta. Vi har även kunnat visa att Skogsstyrelsen under lång tid har minskat antalet fältbesök – vilket i princip omöjliggör att lagens krav efterlevs till en högre grad, eftersom näringen under lång tid visat att man inte är kapabel till detta själv. Skogsstyrelsen måste resa sig från sina skrivbord och ge sig ut i skogen! Idag är det den ideella naturvården som gör en stor del av de granskingar som myndigheten själv borde göra för att förbättra situationen i skogen.

I dag handlade Kaliber om FSC-certifieringen. En certifiering som grönmålar en verksamhet som i själva verket på många sätt är miljövidrig. Att hugga ner livsmiljöer för hotade arter kan omöjligt likställas med en hänsynsfull verksamhet. Bolagen klarar inte att leva upp ens till certifieringens grundläggande regler. I synnerhet som den mest grundläggande av dessa handlar om att följa lagens krav…

FSC-certifieringen är mycket tydlig när det kommer till att markägaren INTE får avverka nyckelbiotoper. Ändå kunde kalibers reportrar visa flera nyckelbiotoper som Stora Enso, SCA och Sveaskog har avverkat och avverkningsanmält, trots vetskap om dessa. Svaren från bolagen är snudd på pinsamma..

Sveaskog hänvisar till att man hittar många nyckelbiotoper som man inte avverkar. Jag kan inte annat än att tolka det svaret med att Sveaskog legitimerar avverkning av en nyckelbiotop med att man ju sparat så många nyckelbiotoper. Ansvarsfullt skogsbruk??

Stora Enso hänvisar till att man nog hade haft en annan tolkning av ett område än vad Skogsstyrelsen hade gjort. Mycket besynnerligt måste jag säga, i synnerhet då det är Skogsstyrelsen som är den myndighet som avgör om ett område är nyckelbiotop eller inte. Vidare så besvarade Stora Enso sitt handlande med att den bedömning som gjordes för ett tiotal år sedan möjligen inte längre var korrekt. I övrigt hade Stora Enso inte så mycket mer att säga eftersom dom tydligen inte kan svara för ”det enskilda objektet” i intervjun. Borde inte Stora Enso känna ett större ansvar för varje enskilt objekt? Och om objektet råkar vara en nyckelbiotop, borde då inte bolaget ha järnkoll på vad som gått fel?? Eller det kanske inte ingår i ett ansvarsfullt skogsbruk?  

SCA är åtminstonde ganska ärliga i sitt svar och säger att man måste få begå misstag eftersom man avverkar så många skogar varje år. Måste man få begå misstag?? Bara för att man hugger ner så förtvivlat mycket skog? Våra granskningar visar att SCA år efter år efter år begår samma ”misstag”. Man hugger naturvärdesträd, man avverkningsanmäler skogar av nyckelbiotopsklass, man struntar i dom hotade arterna och avverkar ändå. Skyller på att man avverkar 5000 områden/år. Om vi då hittar så många ”misstag” på den lilla promillen av deras skog som vi besöker – hur illa är det då inte ställt sett till de många avverkningar som görs? Certifieraren verkar ju inte hitta några fel eller brister i SCAs miljöhänsyn. Och om vi skickar klagomål så får vi minsann veta att ”man inte behöver följa FSC-standarden till punkt och pricka vid varje given åtgärd”. Ansvarsfullt skogsbruk?

Tillbaka till Sveaskog.

Detta är en bild på Byvallaskogen. En skog på 3 hektar som ligger mitt i den lilla byn Byvalla i Dalarna. Jag kom i kontakt med en representant från byn för ett halvår sedan ungefär. Hon berättade för mej att Sveaskog ville avverka den sista skogen i deras by. Ett område på 3 hektar. Skogen är mycket viktig för de som bor i Byvalla, för deras välmående, rekreation, företagande och framförallt deras naturupplevelser. Sveaskog är ute efter pappersmassa. Sett till Sveaskogs stora markinnehav, som vi äger – du och jag och även Byvalla invånarna, är det för mycket begärt att Sveaskog låter dessa 3 hektar vara? Sveaskog är satt att förvalta vår, statens, skog. Man ska värna miljö- kultur och sociala aspekter. I Byvalla väljer man att inte göra så. Historien är full av kringelikrokar, kartor, ord som står mot ord, löften, brutna löften med mera med mera…

Ett faktum kvarstår i Byvalla. Byn vill behålla sin skog på 3 hektar. Sveaskog som äger ca 3,3 miljoner hektar vill göra pappersmassa av dessa 3 hektar. Trots byns vädjan om att få behålla den.

Ansvarsfullt skogsbruk?

Fridens

Malin

God Afton, 

 
Det är skogen år – något som borde vara en glädjens tid för alla oss naturvårdare som brinner för skogen.
 
 
Icke då.
 
 
akut hotad skog i Jämtland
akut hotad skog i västerbotten

Skulle kunna fortsätta med bildexempel från många många fler akut hotade skogar i många fler län.
 
Låt oss dock stanna vid denna bilden ett ögonblick…                                                                                     
 

 

Bilden är tagen i Härnösands kommun, Västernorrland. En skog med mycket höga naturvärden. En skog som utgör livsutrymme för några av våra hotade arter i landet. En skog som är relativt otillgänglig för skogsmaskiner – det är förmodligen därför den fortfarande finns kvar. Denna skog har nu (augusti 2010) avverkningsanmälts av skogsbolaget SCA som äger skogen.

Terrängen är brant, mycket brant. Svårforcerad även till fots. Jag var där i september 2010 och fattade ingenting: avverka denna skog??!! Hur då och varför?? Jag vägrar omvärdera mitt synsätt till hotade arter, höga biologiska värden och skyddsvärda naturområden. Ska man verkligen omintetgöra dessa? Mitt synsätt säger Nej Nix och Icke. SCA verkar ha ett helt annat synsätt; det är SCA som äger skogen, och det är SCA som har anmält skogen för föryngringsavverkning – dvs dom planerar att kalhugga detta kända sydväxtberg med växtplatser för hotade arter.

Jag känner mej maktlös inför detta. Allt jag kan göra är att tillkännage markägaren naturvärdena – har vi tur så prioriteras området i Länsstyrelsens reservatsbildningar. Tyvärr är myndighetens resurser alltför knappa och många områden måste prioriteras bort. Samtidigt skriver Sverige under avtal om att bevara 17% av ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. Sverige drev på för siffran 20 %. 17% blev kompromissen. 20 %. Det finns det inte ens kvar av den biologiskt mest värdfulla produktiva skogen. Långt mindre än ens kompromissen 17 % finns kvar. Skogsbruket har lagt beslag på mer än det mesta. Detta innebär att vi bör:

1. Införa omedelbart totalstopp för avverkningar av biologiskt värdefulla produktiva skogsområden.

2. Omgående påbörja restaurering av skogstyper som är på mycket god väg att försvinna.

För något år sedan satt jag på mitt jobb och gjorde en utvärdering av Naturskyddsföreningens arbete. Samma dag fick jag veta att Sveaskog hade avsatt ett område vi kämpat hårt för att rädda – ett område med akut hotade arter som Sveaskog hade planerat att kalhugga – tills vi besökte området och började fightas för vad som fanns där, det som Sveaskog uppenbarligen hade missat vid sin naturvärdesinventering. Jag lyfte detta som ett stort glädjeämne men uttryckte min än större oro för alla skogar i landet som vi besökt med livsmiljöer för hotade arter och i övrigt väldigt, väldigt höga naturvärden,  som dessutom står under ett superakut hot att avverkas. När jag hade framfört detta tittade min kollega som arbetar med en annan typ av skog, nämligen biotoper för vitryggig hackspett, på mig och sade:

”era skogar finns åtminstonde till en viss mån kvar”

Dessa, ”våra”, skogar som min kollega hänvisar till utgör endast en liten bråkdel av de 17 % som Sverige har åtagit sig att skydda i ekologiskt representativa och väl sammanhängande ekosystem. En väldigt liten bråkdel. Det tragiska i kråksången är att de skogar min kollega arbetar med existerar knappt ens i utkanten av ruinens brant.. Vi arbetar i stark motvind som minst har antagit proportioner av orkanen Katrina 2005.  Näringen framhåller att åtminstonde 20% är skyddat (en siffra som miljörörelsen och många forskare framhäver som absolut nödvändig för att rädda skogens värden) – och räknar härmed in den generella hänsynen som kan bestå av ett enstaka träd kvarlämnat på ett hygge, såväl som mindre trädgrupper kvarlämnat på ett hygge, såväl som kantzoner till vattendrag kvarlämnade på ett hygge … osv osv. Hur dom kan få detta till sammanhängande ekosystem låter jag vara osagt eftersom jag inte förstår resonemanget. Faktum kvarstår -endast ca 4 % av den produktiva skogen i Sverige står under ett långsiktigt och kvalitetsskärat skydd.

De frivilliga avsättningarna är en bra ansats som dock inte väger upp det formella skyddet där långsiktighet och kvalitetssäkring är en garanti. Långsiktigheten i de frivilliga avsättningarna är aldrig säkrad eftersom en värdefull avsättning kan utbytas mot en annan för att sedan avverkas. Kvaliteten är mycket osäker eftersom dagens koll på avsättningar är dålig – kvalitetsmässigt – även hos markägaren själv.

Samtidigt som varken markägare, myndigheter eller regeringen har koll på avsättningarnas kvalitet så avverkas skogar med dokumenterat skyhöga naturvärden…

Man legitimerar en avverkning med att man har avsatt si och så många hektar skog i det berörda området.

Att sedan räkna in impediment i skyddad skogsareal är löjligt. Impediment är, enligt lag, förbjudet att avverka – visserligen räknas impediment in i den internationella (FAO:s) definitionen av skog – men det är likväl INTE inräknat i den svenska definitionen och inte heller lagligt att avverka. Impediment är alltså: INTE produktiv skog; inte lagligt att avverka: ingår inte i den svenska definitionen av skog.

 I mitt resonemang förutsätter jag att ekologiskt representativ produktiv skog inte är jämställt med myrmark,  hällmark eller fjällbjörkskogar heller för den delen.

Fridens,

Malin



Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Jag har ett mycket intressant jobb. Med det följer många intressanta samtal. Fick idag ett samtal från en person som anser att vår kritik mot den Svenska skogsbruksmodellen är fullständigt obefogad. Att vi inte har en aning om vad vi pratar om. Att vi begär orimligheter och försätter landet i en framtida ekonomisk storkris om vi får vår vilja igenom. En vilja som handlar om att bevara naturen för våra barn och barnbarn och deras barn. En vilja som handlar om att bevara ett fungerande ekosystem som förser oss med ren luft, rent vatten, rekreation och välbefinnande – för att bara nämna några av de viktiga saker som ekosystemet skogen förser oss med.

Är detta en orimlig begäran? Vi kräver 20 % av skogen bevarad för framtiden, för den biologiska mångfalden, för människan. 20 %. Låt oss vända på detta och anse att det är okej att bruka 80% av regnskogen i tex Borneo. Är det verkligen ok? Även om det gäller hänsynsfulla metoder av avverkning, vilket självklart borde vara ett måste även i Sverige – känns det okej att tillåta att 80 % av Borneos regnskogar avverkas? Det tycker inte jag.

Men 20% av skogsarealen i Sverige är tydligen för stort, för mycket, och äventyrar av någon anledning hela landets ekonomi om man lyssnar på en högljudd näring. En näring som så fullständigt har fullkomliggjort sin verksamhet, effektiviserat den  till den grad att man kan sköta det mesta maskinellt – vilket resluterar i att antalet personer som arbetar i skogen, som avverkar och kör timmer  som arbetar i skogen, har minskat i rask takt. Men avverkningarna ökar.

I dag råder det en brist på avverkningsmogen planterad skog. Därför hugger man gammal skog – som i sig är en bristvara i vårat land. Man kritiserar miljörörelsen då allt vi vill är att bevara naturen för kommande generationer. En planterad skog som är 60 år och som ska avverkas inom 10 år handlar inte om biologisk mångfald. Den handlar om pengar. En skog som är över 100 år och som aldrig kalhuggits handlar om vår överlevnad – vårt rena vatten och vår rena luft – inte minst om vår biologiska mångfald, hörnstenen i vårt största ekosystem. Varför anses vi så giriga för att vilja behålla detta?? Det kommer jag aldrig att förstå. I synnerhet inte när näringen lagt beslag på – och brukar – ca 90 % av skogen.

Hur hade du, läsare, reagerat om morgondagens Expressen eller Aftonbladets rubriker handlade om att endast 10% av den ursprungliga regnskogen bestod?

Tror inte att ni tyckt att det varit så superokej.

Den svenska modellen se ut som följer i våra naturskogar – det är denna modellen som är så vida beryktad som naturvänlig, ultimat för biologisk mångfald och samtidigt i harmoni med produktion:

Samtliga bilder är tagna på avverkade naturskogar med höga naturvärden som aldrig tidigare har blivit kalhuggna. Hur ska de arter och den mångfald som tidigare funnits i dessa skogar nu klara sig på de enstaka träd som står kvar på hygget?? Det är detta som är ”den svenska modellen”. En skogsbruksmodell som förespråkas internationellt.

Sverige är ett rikt land, och jag skäms. Skäms för vad vi gör mot den natur vi har. Skäms för att vi slår oss på bröstet och säger att vi är bäst på skogsvård. Är vi bäst på något så är det nog att utplåna naturen.

Fridens

Malin

Efter ett pinsamt långt uppehåll är jag tillbaka.

Jag har haft skrivkramp, inte för att jag inte har skrivit något. Tvärtom. Jag har inte gjort annat sedan det sista inlägget, och ibland är nog nog. Jag var tvungen att lägga något åt sidan för att hinna med mina arbetsuppgifter och när dagen varit slut så har lusten att skriva varit detsamma. Alltså råder jag bot på det genom att ta morgontimmarna i akt och göra ett litet inlägg.

Jag hade hoppats på en kommentar från skogsnäringen för mitt senaste inlägg ”om jag hade fått välja”. Men där gick jag bet. En obekväm fråga tiger man helst ihjäl, något jag märkt väldigt ofta från många inom näringen. Man väljer helt enkelt att ignorera frågor från ideell naturvård så länge det överhuvudtaget går och hoppas att det faller i glömska. Ni som läser detta och undrar/hoppas att saker faller i glömska så kan jag säga att min lista på obesvarade frågor från både näring och myndigheter är mycket noggrannt noterad och arkiverad hos mej. Min ambition är att få svar och uppföljning på varenda en. Trots detta gnäll måste jag ändå ge lite credit till de som faktiskt blivit riktigt bra på att återkoppla till oss. Nämligen Stora Enso och SCA samt ett par ekologer från Sveaskogs 2 nordligaste marknadsområden. Tack för det! Det gör mitt arbete oändligt mycket enklare och många långsamma processer lite snabbare. Nu skulle jag ju i och för sig kunna falla in i en massiv kritik över hur sagda bolag missköter sig i skogen. Men det tänker jag inte göra utan jag tänker fortsätta i positiv anda.

Denna positiva anda stavas N-A-G-O-Y-A!

Vilken jordskredsseger för naturvården! 17%! Jag var tvungen att nypa mej själv i armen både en och två gånger. 17%! Det är mer än vad vi ens vågat hoppas på. Det är närmre 20% än de futtiga procent som är skyddade från skogsbruk idag. Mycket närmare. Under Naturskyddsföreningens höstkonferens ”Vem ska bort?” förtydligade Andreas Carlgren, under en utfrågning genomförd av vår Vice Ordförande Karin Åström, att 17% av den produktiva skogsmarken ska skyddas (se klipp 3 i länken). Hur detta ska genomföras är fortfarande oerhört oklart. Men att det ska genomföras är klart. Wow! Tanken är fortfarande svindlande, och det är ett hästjobb som ligger framför Carlgren. För en gångs skull så drar vi åt samma håll – och vi tänker hjälpa till med alla medel vi kan. Några frågor jag ställer mej i och med detta internationella, bindande, avtalet är följande:

– borde inte ett avverkningsmoratorium genast införas för dokumenterat skyddsvärda skogar? Att vi troligen inte ens har 17% naturskogar med höga naturvärden kvar i det produktiva skogslandskapet ställer ju till en del problem. Samtidigt dokumenterar vi hur SCA avverkningsanmäler skogar där deras ”flaggskeppsart” långskägg har sitt livsutrymme. Vi dokumenterar hur Bergvik och Stora Enso frenetiskt hugger allt som inte heter nyckelbiotop på papper – trots dokumenterat höga naturvärden och miljoner indikationer på nyckelbiotopsklass. Vi dokumenterar hur Sveaskog hugger skogar med akut och starkt hotade arter. Vi dokumenterar hur Holmen avverkar tidigare lämnad naturhänsyn (är naturhänsyn alltså tidsbegränsad?). Vi dokumenterar hur Kyrkan med mycket dålig hänsyn till naturvärden hugger naurskogar med mycket höga biologiska värden. Vi dokumenterar hur Statens Fastighetsverk avverkningsanmäler skyddsvärda skogar. Vi dokumenterar hur stora bolag säljer mycket skyddsvärda skogar, som dom rimligen själva inte skulle kunna hugga utan att bryta mot FSC-certifieringen, till icke-certifierade markägare.

Oops, nu föll jag ner i gnällträsket. Kravlar mig upp igen och försöker vara konstruktiv.

– ska verkligen staten pyssla med skogsbruk? Det är ju ett faktum att det finns stora arealer skyddsvärda skogar på det statliga markinnehavet (Sveaskog, Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket). Många av dessa är inte skyddade i dagsläget, de är välinventerade och naturvärdena dokumenterade. De statliga skogsområdena som redan omvandlats till industriskogar skulle kunna bytas mot övriga bolags, eller privatpersoners skyddsvärda skogar.

Kanske en önskedröm – men ändå ett konkret förslag. För här måste det till rejäla förändringar för att nå upp till 17%, och det snabbt, innan mer hinner huggas bort. För det huggs – tro mej. Kvaliteten på det som bolagen avverkningsanmäler är mycket oroväckande – har man verkligen huggit bort sig så fullständigt att man ”råkar missa” superhöga naturvärden när man nu är ute och planerar skogar för avverkning och dessa naturvärden finns i stora mängder – rätt framför näsan på planeraren.

Detta leder mej rätt in på ett intressant samtal jag hade med en företrädare för ett av dom större bolagen häromdagen.

Han sa ”Malin, du pratar säkert med min ledning oftare än vad jag gör. Du kan ta med dig detta: Varför räknas bara de kubikmeter vi planerar in för avverkning i vår arbetstid? Om vi är ute och planerar områden där vi hittar mycket höga naturvärden och om vi avsätter dessa så går det mycket tid till det. Dessa sparade kubikmetrarna räknas inte in i vår tid. Har vi således varit ute i ett område där värdena är allt för höga (även med deras måttstock- min kommentar) så kommer vi inte ha särksilt många kubikmetrar att rapportera för avverkning. I ett sådant läge blir vi, och känner vi oss ifrågasatta. Trycket är så fruktansvärt högt på oss att redovisa avverkningsbara kubikmetrar att vi rusar igenom skogen i jakt på virke. Därför missar vi ofta naturvärden som ni hittar, man söker inte efter naturvärden, man försöker i första hand hitta kubikmetrar att avverka, i andra hand undvika alltför stora misstag. Detta kan du ta med dig till vår ledning nästa gång du pratar med dem.”

Detta är inte ordagrant återgivet – vilket är svårt att göra då jag inte spelar in mina samtal med bolagen. Men utan ordagrann återgivelse av samtalet så var det detta han förmedlade till mig i en väldigt lång utläggning. 

Skrämmande va? Jag måste säga att jag känner en stor sympati för de planerare som verkligen vill göra ett gott jobb och vikta naturvården högt, men som är så fruktansvärt pressade att prestera kubikmeter att dom måste göra stora avkall på just naturvården. Det här är vad vi också dokumenterar i skogen. Jag tänker självklart inte namnge vare sig person eller bolag i detta fall. Men om du läser detta så tackar jag för det öppenhjärtliga samtalet, och jag tänker ta upp denna tråden igen, inte bara med din ledning utan även med andra bolagsledningar, för det finns andra företrädare för många andra bolag som har gett oss samma indikationer. Alla stora bolag är väldigt noga med att utåt visa hur stor betydelse naturvården har för deras arbete med skogen. Något som inte verkar fungera så lysande internt där planerare, regionschefer, distriktschefer m.fl har piskan på ryggen att värna produktion och prestera avverkningsbara kubikmeter. Alla vill vi ju göra ett bra jobb oavsett vad vi arbetar med, vi vill prestera och göra medarbetare och ledning nöjda med vårat resultat.

Jag är oändligt glad att min arbetsgivare endast ser till naturens bästa. Något som även landets ledare nu också måste göra. Nu när 17 % ska skyddas. Kanske, i framtiden, en syn som denna kommer att vara vanligare, kanske denna skog hinner räddas eftersom markägaren envisas med att vilja avverka den:

 

Fridens

Malin

…så hade den ideella naturvården sluppit tjata, gnata, gnälla och kritisera.

Avverkad 353-årig gran.

Sveaskog

Svenska Kyrkan (Härnösands stift)

SCA

Bergvik / Stora Enso

Privat - okänd avverkare

Avverkad urskogsartad skog - Orsa Besparingsskog

Statens Fastighetsverk

Holmen skog

södra skogsägarna

Tro mej, jag har många många  hundratals exempel till. Jag kanske har svårt att förstå – men kan inte  någon återigen berätta för mej varför den ideella naturvården är så orättvisa när vi bara vill att det livsviktiga ekosystemet skogen ska få överleva? Jag vet att det är många från ”produktionssidan” som läser denna blogg. Så jag ber er: Berätta för mej varför den ideella naturvården är så giriga när vi blott vill att miljömålet Levande skogar ska uppnås? Berätta för mej vad orättvisan består i när vi säger att 80% av skogen kan och ska brukas (på ett långsiktigt och hållbart sätt) och 20 % bör skyddas /återskapas / restaureras för naturvårdsändamål? Berätta för mej varför vi är så orättvisa när vi inte vill se fjällskogarna kalhuggas? Berätta för mej varför naturen måste betala priset för den överavverkning som skedde på 60-70-talet? Berätta för mej hur ni anser skogar med akut hotade arter vara avverkningsbara? Berätta för mej hur en fridlyst art inte får plockas eller ofredas men hur det å andra sidan är helt okej att skövla skogen som den fridlysta arten är beroende av? Om ni inte kan berätta något av detta för mej, så snälla –  berätta åtminstonde för mej hur jag ska förklara för min älskade brorson hur skogen försvann.

Fridens

Malin

 

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 6 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 377 andra följare

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: