You are currently browsing the category archive for the ‘fsc’ category.

Så var det dags igen då.

Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:

”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”

Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)

Så till saken,

Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.

Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)

Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.

Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.

På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:

En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.

Det stubbrutna och sönderkörda hygget

SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:

”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”

Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:

”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”

Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.

Åter till Skogsvårdslagens 1 §.

Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?

Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.

Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.

Fridens,

Malin

Annonser

Hejsan,

Det är just nu en extremt hektisk tid.  Mycket har hänt och mycket ska hinnas med. Mycket skulle kunna sägas om många frågor som jag arbetar med just nu, men jag väljer att fokusera detta inlägg på ”miljö”certifieringen FSC.

Det här blir nog ett långt inlägg….så häll upp en kopp kaffe och luta dig tillbaka om du tänker läsa hela inlägget.

När en FSC-certifierad markägare bryter mot de kriterium som dom ska följa enligt FSC så kan man klaga på detta. Man skickar sina synpunkter till berörd (certifierad) markägare. En formell process startas och man ska kunna förvänta sig ett svar från markägaren inom rimlig tid (rimlig tid verkar tyvärr enligt min uppfattning, och erfarenhet av gott och väl 50 -talet klagomål, i många fall vara ett tidsspann helt utan tidsbegränsning…). När markägaren väl har svarat finns det två vägar att gå..

1. du väljer att inte upprätta ett formellt klagomål till certifieringsansvarig (då det finns en helt naturlig och godtagbar förklaring till det som skett).

2. du väljer att skicka frågan vidare till certifieraren i form av ett formellt klagomål. Så långt borde allt vara solklart. Du klagar, ansvarig svarar, du går vidare eller inte.

Lätt som en plätt… Eller?

Alla som är certifierade borde ha kunskap om denna process. Jag menar, har man certifierat sig så ska man ju också förstå vad detta innebär, även i form av intressenters (organisationer, föreningar, bybor, direkt berörda markägare, du, jag…) engagemang i det åtagandet som certifieringen innebär. Dessutom finns det ju faktiskt en handledning i detta. Åtminstone jag tycker att om man på största allvar åtar sig en certifiering som ska innebära ett hållbart skogsbruk så ska man även ha kunskap om hur processer inom certifieringen ska gå till. Att certifiera sig bör innebära ett ansvar åt ALLA håll. Inte bara gentemot uppköparna och aktieägarna, utan även gentemot skogen, den biologiska mångfalden, de människor som påverkas negativt av en avverkning bredvid deras hus, de människor som använder skogen som en tillflyktsort från dagens stress och måsten. Detta gäller både den certifierade markägaren och den som har ansvaret för att certifieringen följs, certifieraren. Inte minst gäller det organet FSC. Processen är för mig, som lutar mig mot den handledning som finns, solklar. Varför handlar då certifierare och markägare helt olika? I väldigt många fall är hanteringen av Naturskyddsföreningens klagomål fullständigt okoordinerad och ologisk. Det finns ofta inte ens en röd tråd i de olika aktörernas agerande. Jag får olika signaler från olika markägare och sedan olika signaler från olika certifierare. Ibland får jag även olika signaler och olika besked från en och samma certifieringsansvarig. Tillexempel kan nämnas att en certifieringsansvarig, under ett och samma år, gett mig 3 olika besked i hur man hanterar våra klagomål.

Kan inte hjälpas att jag blir lite snurrig när jag sitter med klagomål..

Låt oss vända på det hela. För certifierarna kanske detta är solklart. Dom kör samma procedur gentemot alla intressenter. Men när man, som Naturskyddsföreningen, är en intressent gentemot flera olika certifierare och markägare och får olika besked och hantering från samtliga så blir hela processen väldigt rörig. Själv har jag i dagsläget skickat ett antal klagomål till 3 olika certifierade markägare (jag har en drös klagomål kvar att skicka, vilket kommer ske inom kort). Jag har, för varje markägare, fått helt olika reaktioner – alltifrån helt oförstående till vad detta överhuvudtaget innebär, till att vilja förklara skeendet som föranledde klagomålet i fält, istället för att följa den procedur som finns beskriven hos FSC, eftersom man tycker att ”allt detta papperstjafs och skit som Naturskyddsföreningen håller på med bara tar upp en massa arbetstid”. (citat från en mycket arg aktör som har lyckats avverka i en nyckelbiotop). Eller att ett stort bolag ber att få veta hur man ska behandla vårt klagomål.

Är det verkligen rimligt att Naturskyddsföreningen, som intressent, ska behöva lägga tid och resurser på att förklara för certifierade markägare hur en klagomålsprocess går till?? Någonstans borde ju certifieraren se till att den certifierade markägaren har koll på processerna inom certifieringen, och slutligen borde FSC se till att aktörerna är koordinerade. Det är många som sliter i mig och jag lägger en miljon gånger hellre min tid på att stötta våra ideellt aktiva och på att rädda skogar, än att förklara för certifierade markägare hur certifieringen fungerar.

Jag tycker att dessa fakta är mer än pinsamt för de berörda markägarna, certifierarna och FSC  i stort. Organet FSC borde åtminstone se till att de grundläggande arbetssätten är förankrade hos de som blir certifierade. Samordning och kalibrering kallas detta. Tyvärr måste jag säga att jag inte ser något resultat av någon samordning eller kalibrering. Inte för att jag vet om någon kalibrering har genomförts eller inte. Men ändå…FSC har ju faktiskt funnits i landet sedan 1999. Det borde ju inte vara någon nyhet för de certifierade markägarna att någon kan komma att starta en klagomålsprocess mot dem.  Man kan ju aldrig lyckas med uppkörningen om man aldrig lärt sig växla och använda blinkers när man ska svänga. Men man kan tydligen lyckas bli certifierad utan att veta hur processer inom certifieringens ramar ska rattas.

Naturskyddsföreningen var med i uppstarten av FSC och satt med fram till förra året. Då fick föreningen och föreningens medlemmar nog. Droppen hade så att säga runnit över bägaren. För många dokumenterade ”misstag” i verkligheten utan påföljder var en av de flera anledningar som fick Naturskyddsföreningen att lämna FSC. Detta, tillsammans med flera alarmrapporter från oss fick även FSC i Tyskland att fundera på vad som egentligen händer här i Sverige – landet som är så väldigt miljömedvetet, som ligger i framkant när det gäller naturhänsyn i skogsbruket och, som rätt och slätt, är så himla präktigt…

Därför var två högt uppsatta personer inom FSC –Tyskland i Sverige i början av veckan. För att försöka förstå vad i hela friden vi håller på med. Jag var med under deras besök som slutade med att dom inte alls förstår vårt sätt att bruka skogen med kalhyggen som främsta metod. Dom lyssnade, ifrågasatte, lyssnade lite till, ifrågasatte lite till. Avslutningsvis kan sägas att dom inte köper den svenska modellen.

Avslutar med ett citat från en av dessa personer (återgivet från mitt minne):

”Jag är här för att förstå kritiken mot FSC. Nu har vi åkt igenom ert landskap i snart en timme för att besöka någon form av hygge. Det känns lite konstigt när det enda jag ser är hyggen. Jag tror jag förstår vad den Svenska Modellen och trakthyggesbruket innebär ur produktionssynpunkt och ekonomiska aspekter, men jag tror att Sverige är helt fel ute med detta sätt att bruka skogen. Att Naturskyddsföreningen har lämnat FSC skadar FSCs trovärdighet som en pålitlig certifiering vilket är synd eftersom jag fullt och fast tror på FSC som en lösning. Ni har dock, vilket jag förstår efter dessa dagar, inte förtroende för systemet. Det är dock inte upp till er att återgå till systemet för sakens skull, det är upp till systemet att bevisa att de är värdiga ert förtroende.”

Fridens

Malin

Hej,

Jag vet inte om Holmen Skog har något internt race maskinförare emellan, eller om det helt enkelt är så att kunskapen om att alltför tunga maskiner orsakar skador på marken fullständigt har gått dem förbi. Jag har under sommaren haft det tvivelaktiga nöjet att personligen stifta bekantskap med resultatet av Holmens framfart, och jag är fly förbannad:

 

östergötland - skador som resulterar i avrinning rätt ut i sjön. avverkat 2011

 

östergötland, avverkat 2011

 
Östergötland, avverkat 2011.
 
Ett annat hygge i östergötland.  Även här har körskadorna
orsakat avrinning rätt ut i sjön då markskadorna
slutar i den branta sluttningen. Avverkat 2011
 
ytterligare ett östergötlandshygge, avverkat 2011
 
Östergötland, avverkat 2011
 
ännu ett östergötlandskörspår mellan två hyggen.
avverkat 2011
 
 
ett vidrigt hygge i gävleborg med körskador utan
dess like, avverkat juli/augusti 2011.
 
killen på bilden är 185 cm lång. avverkat 2011
 
tror kommentarer är överflödiga..
 
dokumenterat finns även körskador från jämtlandshyggen som Holmen har gjort. dessa låter jag dock bli att publicera denna gång.
 
 
Utdrag ur Holmens riktlinjer för hållbart skogsbruk:
 
 
Körskador ska i möjligaste mån undvikas på mark och i vattendrag” – hur i hela friden har man i möjligaste mån undvikit körskador i ovanstående bilder? Vi pratar inte om några enstaka små spår på ett helt hygge, utan en hel massa körskador på varje hygge.
 
Om körning måste ske när det är risk för markskador krävs noggrann planering…” – skulle gärna vilja se den planering som föregick dessa avverkningar…man har inte följt varesig skogsvårdslagen, FSC-certifieringen eller sina egna riktlinjer.
 
Sen har vi det här med hänsyn till vattendrag och sjöar, där har Holmen inte heller lyckats särskilt lysande enligt våra dokumentationer.
 
Men det är en helt annan historia.

Fridens,

Malin

 

Skogsfrågan har varit högst aktuell den senaste veckan tack vare  programmet Kaliber i P1. Reportrarna har grävt djupt i skogsfrågan och resultatet av de två programmen som nu har sänts visar det vi redan vet. Skogsnäringen klarar inte av att leva upp till det dom lovar och skriver under. Inte heller klarar dom av att leva upp till lagens nivå vad gällande miljöhänsyn. Det första programmet som sändes förra veckan tog upp just detta. Vi har även kunnat visa att Skogsstyrelsen under lång tid har minskat antalet fältbesök – vilket i princip omöjliggör att lagens krav efterlevs till en högre grad, eftersom näringen under lång tid visat att man inte är kapabel till detta själv. Skogsstyrelsen måste resa sig från sina skrivbord och ge sig ut i skogen! Idag är det den ideella naturvården som gör en stor del av de granskingar som myndigheten själv borde göra för att förbättra situationen i skogen.

I dag handlade Kaliber om FSC-certifieringen. En certifiering som grönmålar en verksamhet som i själva verket på många sätt är miljövidrig. Att hugga ner livsmiljöer för hotade arter kan omöjligt likställas med en hänsynsfull verksamhet. Bolagen klarar inte att leva upp ens till certifieringens grundläggande regler. I synnerhet som den mest grundläggande av dessa handlar om att följa lagens krav…

FSC-certifieringen är mycket tydlig när det kommer till att markägaren INTE får avverka nyckelbiotoper. Ändå kunde kalibers reportrar visa flera nyckelbiotoper som Stora Enso, SCA och Sveaskog har avverkat och avverkningsanmält, trots vetskap om dessa. Svaren från bolagen är snudd på pinsamma..

Sveaskog hänvisar till att man hittar många nyckelbiotoper som man inte avverkar. Jag kan inte annat än att tolka det svaret med att Sveaskog legitimerar avverkning av en nyckelbiotop med att man ju sparat så många nyckelbiotoper. Ansvarsfullt skogsbruk??

Stora Enso hänvisar till att man nog hade haft en annan tolkning av ett område än vad Skogsstyrelsen hade gjort. Mycket besynnerligt måste jag säga, i synnerhet då det är Skogsstyrelsen som är den myndighet som avgör om ett område är nyckelbiotop eller inte. Vidare så besvarade Stora Enso sitt handlande med att den bedömning som gjordes för ett tiotal år sedan möjligen inte längre var korrekt. I övrigt hade Stora Enso inte så mycket mer att säga eftersom dom tydligen inte kan svara för ”det enskilda objektet” i intervjun. Borde inte Stora Enso känna ett större ansvar för varje enskilt objekt? Och om objektet råkar vara en nyckelbiotop, borde då inte bolaget ha järnkoll på vad som gått fel?? Eller det kanske inte ingår i ett ansvarsfullt skogsbruk?  

SCA är åtminstonde ganska ärliga i sitt svar och säger att man måste få begå misstag eftersom man avverkar så många skogar varje år. Måste man få begå misstag?? Bara för att man hugger ner så förtvivlat mycket skog? Våra granskningar visar att SCA år efter år efter år begår samma ”misstag”. Man hugger naturvärdesträd, man avverkningsanmäler skogar av nyckelbiotopsklass, man struntar i dom hotade arterna och avverkar ändå. Skyller på att man avverkar 5000 områden/år. Om vi då hittar så många ”misstag” på den lilla promillen av deras skog som vi besöker – hur illa är det då inte ställt sett till de många avverkningar som görs? Certifieraren verkar ju inte hitta några fel eller brister i SCAs miljöhänsyn. Och om vi skickar klagomål så får vi minsann veta att ”man inte behöver följa FSC-standarden till punkt och pricka vid varje given åtgärd”. Ansvarsfullt skogsbruk?

Tillbaka till Sveaskog.

Detta är en bild på Byvallaskogen. En skog på 3 hektar som ligger mitt i den lilla byn Byvalla i Dalarna. Jag kom i kontakt med en representant från byn för ett halvår sedan ungefär. Hon berättade för mej att Sveaskog ville avverka den sista skogen i deras by. Ett område på 3 hektar. Skogen är mycket viktig för de som bor i Byvalla, för deras välmående, rekreation, företagande och framförallt deras naturupplevelser. Sveaskog är ute efter pappersmassa. Sett till Sveaskogs stora markinnehav, som vi äger – du och jag och även Byvalla invånarna, är det för mycket begärt att Sveaskog låter dessa 3 hektar vara? Sveaskog är satt att förvalta vår, statens, skog. Man ska värna miljö- kultur och sociala aspekter. I Byvalla väljer man att inte göra så. Historien är full av kringelikrokar, kartor, ord som står mot ord, löften, brutna löften med mera med mera…

Ett faktum kvarstår i Byvalla. Byn vill behålla sin skog på 3 hektar. Sveaskog som äger ca 3,3 miljoner hektar vill göra pappersmassa av dessa 3 hektar. Trots byns vädjan om att få behålla den.

Ansvarsfullt skogsbruk?

Fridens

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite. Igår släppte vi en ny rapport om den omhuldade svenska skogsbruksmodellen. Våra synpunkter är relativt enkla:

Stoppa utarmningen av skogsekosystemet, vårat största och viktigaste landbaserade ekosystem – livsviktigt för oss själva.

Bevara arterna – som alla utgör en viktig pusselbit i detta ekosystem. Den ena utgör möjligheterna för den andra att överleva, dvs utan den ena försvinner den andra. Hur många arter kan man ta bort innan skogsekosystemet totalt havererar? Är det värt ens en chansning?

Sluta därmed att avverka skogar med hotade och rödlistade arter, eftersom dessa arter är hotade och rödlistade av den enkla anledningen att deras livsmiljöer, av experter, bedöms försvinna om skogsbruket fortsätter med ”business as usual”.

Det är banne mig inte miljörörelsens fel att näringen har överavverkat, och att det idag  finns gigantiska mängder ung skog, som inte ens är är tillåtet enligt lag att avvkera, kontra en alldeles för liten mängd gammal skog. Det är den gamla skogen som nu får ta stryk, eftersom industrin har ett mycket stort behov av råvara. Råvaran finns, men man måste nog vänta några år innan den kan produceras. Istället för att vänta så väljer man dock att hämta en betydande mängd av denna råvara från de naturskogsrester över 100 år som finns kvar – utan tanke på framtiden. Man hävdar att arterna ju finns kvar i produktionslandskapet – på det som lämnats som hänsyn. Jo, visst finns arterna kvar i produktionslandskapet, de finns kvar på de långsamt växande träd som har lämnats som hänsyn. Arterna har ju faktiskt inte den blekaste aning om att skogen omkring dom har försvunnit och ersatts med snabbväxande träd som mest troligt kommer att avverkas igen inom en tidsram av en sisådär 70 år, till skillnad mot den skog som arterna etablerade sig i – en skog som har en rotationstid på flera hundra år. Arterna som behöver långsamt växande träd för att överleva kommer att bli förvånade när dom försöker sprida sig till ett snabbväxande landskap omkring sig. Vissa hävdar alltså att arterna klarar sig fint i produktionslandskapet. Jag är förvånad över detta uttalande eftersom en långtgående och trovärdig studie som bekräftar detta hävdande skulle ta flera hundra år i anspåk. Det storskaliga kalhyggesbruket har endast bedrivits sedan slutet av 50-talet.

Vi försöker bara bevara den biologiska mångfalden. Det som är intressant i detta är att ingen av de stora markägarna/skogsägarna ifrågasätter OM den biologiska mångfalden behöver räddas och bevaras utan framhåller istället ivrigt HUR de försöker rädda den biologiska mångfalden i skogen. Samtidigt avverkas systematiskt väldigt många områden som utgör livsutrymmen för hotade, inte minst de akut hotade och fridlysta, arterna; detta rättfärdigas med att man sparar si och så många hektar, i en tid NÄR DET INTE ENS FINNS TILLRÄCKLIGT MED HEKTAR KVAR AV BIOLOGISKT VÄRDEFULL SKOG FÖR ATT SÄKERSTÄLLA BIOLOGISK MÅNGFALD I SKOGEN.

Jag kanske är dum, men jag förstår inte hur de resonerar.

Fridens,

Malin

Jag har ett mycket intressant jobb. Med det följer många intressanta samtal. Fick idag ett samtal från en person som anser att vår kritik mot den Svenska skogsbruksmodellen är fullständigt obefogad. Att vi inte har en aning om vad vi pratar om. Att vi begär orimligheter och försätter landet i en framtida ekonomisk storkris om vi får vår vilja igenom. En vilja som handlar om att bevara naturen för våra barn och barnbarn och deras barn. En vilja som handlar om att bevara ett fungerande ekosystem som förser oss med ren luft, rent vatten, rekreation och välbefinnande – för att bara nämna några av de viktiga saker som ekosystemet skogen förser oss med.

Är detta en orimlig begäran? Vi kräver 20 % av skogen bevarad för framtiden, för den biologiska mångfalden, för människan. 20 %. Låt oss vända på detta och anse att det är okej att bruka 80% av regnskogen i tex Borneo. Är det verkligen ok? Även om det gäller hänsynsfulla metoder av avverkning, vilket självklart borde vara ett måste även i Sverige – känns det okej att tillåta att 80 % av Borneos regnskogar avverkas? Det tycker inte jag.

Men 20% av skogsarealen i Sverige är tydligen för stort, för mycket, och äventyrar av någon anledning hela landets ekonomi om man lyssnar på en högljudd näring. En näring som så fullständigt har fullkomliggjort sin verksamhet, effektiviserat den  till den grad att man kan sköta det mesta maskinellt – vilket resluterar i att antalet personer som arbetar i skogen, som avverkar och kör timmer  som arbetar i skogen, har minskat i rask takt. Men avverkningarna ökar.

I dag råder det en brist på avverkningsmogen planterad skog. Därför hugger man gammal skog – som i sig är en bristvara i vårat land. Man kritiserar miljörörelsen då allt vi vill är att bevara naturen för kommande generationer. En planterad skog som är 60 år och som ska avverkas inom 10 år handlar inte om biologisk mångfald. Den handlar om pengar. En skog som är över 100 år och som aldrig kalhuggits handlar om vår överlevnad – vårt rena vatten och vår rena luft – inte minst om vår biologiska mångfald, hörnstenen i vårt största ekosystem. Varför anses vi så giriga för att vilja behålla detta?? Det kommer jag aldrig att förstå. I synnerhet inte när näringen lagt beslag på – och brukar – ca 90 % av skogen.

Hur hade du, läsare, reagerat om morgondagens Expressen eller Aftonbladets rubriker handlade om att endast 10% av den ursprungliga regnskogen bestod?

Tror inte att ni tyckt att det varit så superokej.

Den svenska modellen se ut som följer i våra naturskogar – det är denna modellen som är så vida beryktad som naturvänlig, ultimat för biologisk mångfald och samtidigt i harmoni med produktion:

Samtliga bilder är tagna på avverkade naturskogar med höga naturvärden som aldrig tidigare har blivit kalhuggna. Hur ska de arter och den mångfald som tidigare funnits i dessa skogar nu klara sig på de enstaka träd som står kvar på hygget?? Det är detta som är ”den svenska modellen”. En skogsbruksmodell som förespråkas internationellt.

Sverige är ett rikt land, och jag skäms. Skäms för vad vi gör mot den natur vi har. Skäms för att vi slår oss på bröstet och säger att vi är bäst på skogsvård. Är vi bäst på något så är det nog att utplåna naturen.

Fridens

Malin

Sen kväll – jag sitter vid datorn och undrar hur allt kan ha gått så fel. Hur näringen kan tillåtas att styra så till den grad att det viktigaste landbaserade ekosystemet vi har riskeras. Sitter också med ett SMS jag fick för en vecka sedan. Ett SMS som skickats från en person jag aldrig träffat eller tidigare kommit i kontakt med. En person vars yrke består i att göra det jag, och många med mig, ställer sig tvivlande till och i många fall starkt kritiserar. Personen som skickade detta SMS arbetar som skördeförare. Han avverkar skog, och han avverkar skyddsvärd skog. Jag tänker, med personens tillåtelse, citera detta SMS. Dock tänker jag inte namnge personen, inte heller något som kan knytas till denna.

” Hej, jag heter……. och jag läser med stort intresse din skogsblogg. Delar din syn på väglös vildmark till 100%……Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Undrar om dom blir av med certifieringen? Har ni tittat på …………avverkningsplaner? Mvh…….”

Jag skulle kunna lämna detta inlägg här, då jag tycker att det talar för sig själv. Dock kliar det i fingrarna att kommentera, och eftersom det är min blogg så får jag göra som jag vill….

”Jag jobbar som skördarförare och jag kan lova att skogsvårdslagen är ett j..la skämt.Ja, om det är ett skämt eller inte…låt oss dock konstatera att lagen tillåter avverkning av urskogsartad skog i väglöst område så jag tycker nog att du helt klart har befog för ditt påstående. Certifierade markägare tvingar mej att avverka kantzoner och miljögrupper som blivit lämnat vid tidigare avverkningar. Detta är något som vi många gånger har noterat. Då vi konfronterar FSC-certifierade bolag med detta faktum så nekar dom fullständigt till att det händer och hävdar att det var planerat….att det är gjort för att främja naturvårdsintressena (hur då har jag alltid undrat utan att fått ett enda vettigt svar). Undrar om dom blir av med certifieringen? Ja det går ju att undra i all evinnerlighet…har så sent som idag fått ett helt befängt svar från en av storbolagens certifierare där storbolagets avverkning av en nyckelbiotop legitimeras. Är certifierarens roll att skydda bolaget, eller skydda FSC, eller skydda skogens värden??? Jag har en känsla av att det första alternativet är svaret på denna fråga. Har ni tittat på …………avverkningsplaner?  Bara du, skördeförare, och jag, vet vilket område och vilken markägare detta handlar om. Men tro mej, vi kommer att granska dessa.

Jag tackar denna skördeförare för SMSet som visade ett gott naturvårdsengagemang hos de som utför de handlingar som vi så starkt kritiserar. Jag inser också risken med att vi kanske inte är tillräckligt tydliga i vår kritik. En kritik som inte riktar sig direkt till hon eller han som sågar ned trädet – utan snarare till den som är ansvarig för att trädet sågas ned – markägaren eller den större aktör som köper och sågar ner en mindre markägares skog utan att ta hänsyn till varesig nyckelbiotoper, natura 2000 områden eller värdefulla våtmarker. Staten, såväl som andra större bolag är väldigt duktiga på detta. En kritik som riktar sig till en lag som tillåter att det värdefullaste vi har – urskogar, fjällskogar och nyckelbiotoper – sågas ned. En kritik som riktar sig till en regering som tillåter att allt detta får hända. En kritik som riktar sig till att, såkallade, miljöcertifierare tillåter att ett av landets stora producenter av råvara fortsätter att hugga nyckelbiotoper och naturvärdesträd.

Jag inser också att vi måste bli än tydligare med vad som händer i vårat land. Nationellt såväl som internationellt. Det handlar inte bara om skogen. Det handlar om våra liv.

Lämnar er med en bild av skogsväsen som ger skogen än mer liv.

ett minne från en tid innan oss. Att träffa på detta i skogen är obeskrivbart ballt. Att träffa på detta väsen på ett hygge är knappast troligt - det har med största sannorlikhet körts sönder vid avverkning - om inte så tror jag nog att detta väsen skulle vara ytterst olycklig att befinna sig på ett kalhygge, vilket det desvärre är dömt till då den biologiskt värdefulla tallnaturskogen som omger denna stubbe är akut hotad av Homen skogs avverkningsplaner.

Fridens

Malin

Tack alla underbara människor som har hört av sig och varit oroliga. Värmen och omtanken hjälper. Jag är okej. Är alltför tjurskallig för att inte resa mig och stappla vidare.

Jag har bott i Alaska i ganska många år, sommarhalvår, under denna tid lärde jag känna många aktivister och annat löst folk. Ett par av dessa brinner mer än någon jag känner. Dom kämpar o kämpar. Stångar sina huvuden blodiga. Förlorar många av sina strider, men reser sig ändå och fortsätter. Jag lyfter på hatten för dessa männsikor. Dom ger inte upp. Hur hård striden än blir. 2010 hjälpte dessa hjältar till att skapa en film om sanningen bakom det stora bolaget Sealaskas ”naturvänliga” avverkningar i Hoonah, Alaska. 

hmmm… Har diskuterat våra inventeringsresultat, rapporter och den ”fantastiska” Svenska modellen med dessa hjältar. Har bara kommit till en enda slutsats: Samma sak händer här. Dock inlindat i bomull och rosa tyll. Vi är ju så himla bra på ett hållbart skogsbruk.

Vad är hållbart??

Avverkad skog av nyckelbiotopsklass i Härjedalen. Sveaskog sålde skogen till privat markägare. Mellanskog avverkade och tyckte det var ´helt okej att avverka en trolig nyckelbiotop. Dom bemödade sig inte ens att be skogsstyrelsen göra en bedömning av skogen. Sen säger Mellanskog att dom inte avverkar nyckelbiotoper.

 

Fjällnära skog som Bergvik Skog anser avverkningsbar. Vad ni ser är en brilliant studie i den Svenska modellen: "raka rent o blås bort allt - återplantera och hoppas att ingen såg våldtäkten på naturen på en sisådär 300 år". Men, vad tusan, dom återplanterade ju. Ersatte den flerhundraåriga skogen med plantor av samma art och av samma ålder. Och trodde att detta skulle ersätta det naturliga ekosystemet.

Bergvik skog igen. Fjällnära skog igen.

 

Sveaskog. Tallnaturskog. Höga naturvärden. Sket Sveaskog i och högg ändå.

 

Ett i SCA:s tycke perfekt hygge. Gjort i en skog som tidigare hyste hotade arter och mycket höga naturvärden. SCA anser att dessa arter kommer att klara sig ändå eftersom bolaget "sparar skog" skog som dom troligen kommer att avverka inom en sisådär 10-50 år. Mitt tänkande sträcker sig 500 år framåt i tiden. SCA:s tänk sträcker sig endast till nästa årsredovisning. Underläge för skogen alltså.

Jag skulle kunna fortsätta med hundratals hyggesbilder. Men det gör jag inte, för jag tror budskapet nått fram ändå. Har inte i detta inlägg visat bilder på allt elände vi dokumenterat: Holmen skogs hyggen. kyrkans hyggen. stora ensos galenskaper. weda skogs idioti. prima skogs vansinnighet. Norra skogsägarnas hyggen. Statens Fastighetsverk. Norrskog. södra skogsägarna. För att inte nämna alla dessa besparingsskogars totala ignorans för naturvärden; lima besparingsskog, orsa besparingsskog…etc…

Förlåt alla profithungriga bolag om jag inte nämnt er, men ibland blir det bara för mycket. Jag är bara en person. Ni är så många.

Och jag tackar alla själsfränder som är med och fightas!

Ni är hjältar.

Fridens

Malin

Efter ett pinsamt långt uppehåll är jag tillbaka.

Jag har haft skrivkramp, inte för att jag inte har skrivit något. Tvärtom. Jag har inte gjort annat sedan det sista inlägget, och ibland är nog nog. Jag var tvungen att lägga något åt sidan för att hinna med mina arbetsuppgifter och när dagen varit slut så har lusten att skriva varit detsamma. Alltså råder jag bot på det genom att ta morgontimmarna i akt och göra ett litet inlägg.

Jag hade hoppats på en kommentar från skogsnäringen för mitt senaste inlägg ”om jag hade fått välja”. Men där gick jag bet. En obekväm fråga tiger man helst ihjäl, något jag märkt väldigt ofta från många inom näringen. Man väljer helt enkelt att ignorera frågor från ideell naturvård så länge det överhuvudtaget går och hoppas att det faller i glömska. Ni som läser detta och undrar/hoppas att saker faller i glömska så kan jag säga att min lista på obesvarade frågor från både näring och myndigheter är mycket noggrannt noterad och arkiverad hos mej. Min ambition är att få svar och uppföljning på varenda en. Trots detta gnäll måste jag ändå ge lite credit till de som faktiskt blivit riktigt bra på att återkoppla till oss. Nämligen Stora Enso och SCA samt ett par ekologer från Sveaskogs 2 nordligaste marknadsområden. Tack för det! Det gör mitt arbete oändligt mycket enklare och många långsamma processer lite snabbare. Nu skulle jag ju i och för sig kunna falla in i en massiv kritik över hur sagda bolag missköter sig i skogen. Men det tänker jag inte göra utan jag tänker fortsätta i positiv anda.

Denna positiva anda stavas N-A-G-O-Y-A!

Vilken jordskredsseger för naturvården! 17%! Jag var tvungen att nypa mej själv i armen både en och två gånger. 17%! Det är mer än vad vi ens vågat hoppas på. Det är närmre 20% än de futtiga procent som är skyddade från skogsbruk idag. Mycket närmare. Under Naturskyddsföreningens höstkonferens ”Vem ska bort?” förtydligade Andreas Carlgren, under en utfrågning genomförd av vår Vice Ordförande Karin Åström, att 17% av den produktiva skogsmarken ska skyddas (se klipp 3 i länken). Hur detta ska genomföras är fortfarande oerhört oklart. Men att det ska genomföras är klart. Wow! Tanken är fortfarande svindlande, och det är ett hästjobb som ligger framför Carlgren. För en gångs skull så drar vi åt samma håll – och vi tänker hjälpa till med alla medel vi kan. Några frågor jag ställer mej i och med detta internationella, bindande, avtalet är följande:

– borde inte ett avverkningsmoratorium genast införas för dokumenterat skyddsvärda skogar? Att vi troligen inte ens har 17% naturskogar med höga naturvärden kvar i det produktiva skogslandskapet ställer ju till en del problem. Samtidigt dokumenterar vi hur SCA avverkningsanmäler skogar där deras ”flaggskeppsart” långskägg har sitt livsutrymme. Vi dokumenterar hur Bergvik och Stora Enso frenetiskt hugger allt som inte heter nyckelbiotop på papper – trots dokumenterat höga naturvärden och miljoner indikationer på nyckelbiotopsklass. Vi dokumenterar hur Sveaskog hugger skogar med akut och starkt hotade arter. Vi dokumenterar hur Holmen avverkar tidigare lämnad naturhänsyn (är naturhänsyn alltså tidsbegränsad?). Vi dokumenterar hur Kyrkan med mycket dålig hänsyn till naturvärden hugger naurskogar med mycket höga biologiska värden. Vi dokumenterar hur Statens Fastighetsverk avverkningsanmäler skyddsvärda skogar. Vi dokumenterar hur stora bolag säljer mycket skyddsvärda skogar, som dom rimligen själva inte skulle kunna hugga utan att bryta mot FSC-certifieringen, till icke-certifierade markägare.

Oops, nu föll jag ner i gnällträsket. Kravlar mig upp igen och försöker vara konstruktiv.

– ska verkligen staten pyssla med skogsbruk? Det är ju ett faktum att det finns stora arealer skyddsvärda skogar på det statliga markinnehavet (Sveaskog, Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket). Många av dessa är inte skyddade i dagsläget, de är välinventerade och naturvärdena dokumenterade. De statliga skogsområdena som redan omvandlats till industriskogar skulle kunna bytas mot övriga bolags, eller privatpersoners skyddsvärda skogar.

Kanske en önskedröm – men ändå ett konkret förslag. För här måste det till rejäla förändringar för att nå upp till 17%, och det snabbt, innan mer hinner huggas bort. För det huggs – tro mej. Kvaliteten på det som bolagen avverkningsanmäler är mycket oroväckande – har man verkligen huggit bort sig så fullständigt att man ”råkar missa” superhöga naturvärden när man nu är ute och planerar skogar för avverkning och dessa naturvärden finns i stora mängder – rätt framför näsan på planeraren.

Detta leder mej rätt in på ett intressant samtal jag hade med en företrädare för ett av dom större bolagen häromdagen.

Han sa ”Malin, du pratar säkert med min ledning oftare än vad jag gör. Du kan ta med dig detta: Varför räknas bara de kubikmeter vi planerar in för avverkning i vår arbetstid? Om vi är ute och planerar områden där vi hittar mycket höga naturvärden och om vi avsätter dessa så går det mycket tid till det. Dessa sparade kubikmetrarna räknas inte in i vår tid. Har vi således varit ute i ett område där värdena är allt för höga (även med deras måttstock- min kommentar) så kommer vi inte ha särksilt många kubikmetrar att rapportera för avverkning. I ett sådant läge blir vi, och känner vi oss ifrågasatta. Trycket är så fruktansvärt högt på oss att redovisa avverkningsbara kubikmetrar att vi rusar igenom skogen i jakt på virke. Därför missar vi ofta naturvärden som ni hittar, man söker inte efter naturvärden, man försöker i första hand hitta kubikmetrar att avverka, i andra hand undvika alltför stora misstag. Detta kan du ta med dig till vår ledning nästa gång du pratar med dem.”

Detta är inte ordagrant återgivet – vilket är svårt att göra då jag inte spelar in mina samtal med bolagen. Men utan ordagrann återgivelse av samtalet så var det detta han förmedlade till mig i en väldigt lång utläggning. 

Skrämmande va? Jag måste säga att jag känner en stor sympati för de planerare som verkligen vill göra ett gott jobb och vikta naturvården högt, men som är så fruktansvärt pressade att prestera kubikmeter att dom måste göra stora avkall på just naturvården. Det här är vad vi också dokumenterar i skogen. Jag tänker självklart inte namnge vare sig person eller bolag i detta fall. Men om du läser detta så tackar jag för det öppenhjärtliga samtalet, och jag tänker ta upp denna tråden igen, inte bara med din ledning utan även med andra bolagsledningar, för det finns andra företrädare för många andra bolag som har gett oss samma indikationer. Alla stora bolag är väldigt noga med att utåt visa hur stor betydelse naturvården har för deras arbete med skogen. Något som inte verkar fungera så lysande internt där planerare, regionschefer, distriktschefer m.fl har piskan på ryggen att värna produktion och prestera avverkningsbara kubikmeter. Alla vill vi ju göra ett bra jobb oavsett vad vi arbetar med, vi vill prestera och göra medarbetare och ledning nöjda med vårat resultat.

Jag är oändligt glad att min arbetsgivare endast ser till naturens bästa. Något som även landets ledare nu också måste göra. Nu när 17 % ska skyddas. Kanske, i framtiden, en syn som denna kommer att vara vanligare, kanske denna skog hinner räddas eftersom markägaren envisas med att vilja avverka den:

 

Fridens

Malin

God Morgon!

Tillbaka från en fantastisk semester med skogsvandringar, segling, vänner, hundar, klättring, hjortronplockning och allt annat som hör semestern till. Full av energi, ideer och arbetslust har jag nu landat mitt i det enorma berg som ”attgöralistan” på något makalöst sätt har kommit att bli under min ledighet.

Skogsfestivalen, rekommenderas varmt nästa år!!

Jag påbörjade min semester med ett besök till skogsfestivalen. En manifestation för gammelskogen i Sverige med politikerdebatt, många intressanta föreläsningar av forskare och ideella naturvårdare, god musik, härliga människor samt en avtackning av Skydda skogens koordinator Amanda Tas.

Jag skulle vilja ägna Amanda några rader. Amanda är en fantastisk människa. Hon är ett yrväder med huvudet på skaft, ärlig och genomsnäll med en arbetskapacitet som överträffar det mesta.  Amanda har gjort enorma insatser för den svenska skogen, och för mej har hon varit ett ovärderligt bollplank i många frågor. Jag kan bara hoppas att jag har kunnat bolla tillbaka bollen lika pricksäkert. Amanda ska vidare på äventyr till Afrika (om hon bara lyckas ta sig dit..vägen är lång och Amanda tänker inte flyga, som den idealist hon är). Jag kan bara önska henne lycka till. Verkligen.

Kvarlämnad och sargad sälg på ett hygge i Härjedalen. Halva sälgen har redan mejats ner vid avverkningen. 2 rödlistade arter påträffades på detta träd. Är den skranka lilla granen brevid en tillräcklig hänsyn för de rödlisade arterna som växer på sälgen?

Jag besökte även ett hygge i Härjedalen under min semester. Skogen som har avverkats har tidigare inventerats av Naturskyddsföreningens ideella naturvårdare. Här har höga naturvärden dokumenerats, främst i form av rödlistade arter och naturvärdesträd. Bolaget har dock huggit skogen trots vetskap om detta. Tragiskt att bolaget fortfarande fäller skogar med dokumenterat höga naturvärden. Tragiskt att bevittna alla fällda naturvärdesträd på hygget. Och som alltid när det handlar om en naturskog med höga naturärden; tragiskt att även denna skog var tvungen att fällas i jakten på virke.  

Avverkningsanmäld skog utan snitslad hänsyn till denna vackra bäckmiljö i Åre.

 Under ledighet och hemmatid så passade jag på att njuta av skogen i min hemmakommun också. Jag gillar att gå in i skogen som inte har några stigar och bara upptäcka. Men som ofta, så hamnar jag ofta mitt i en avverkningsanmäld skog. En dag tog jag sällskap av en av föreningens skogsaktiva som har spenderat sommaren i Åre kommun, vi passade på att inventera några skogar i norra delen av kommunen. Vi hade en helt magisk skogsdag i 3 olika avverkningsanmälda skogar. I området som vi besökte finns fortfarande stora sammanhängande områden med äldre naturskog. Nu  är delar av dessa skogar akut hotade, och området i och med detta hotat att fragmenteras, såsom har gjorts i otaliga områden i vårt land. Skogen på bilden ovan är anmäld att kalavverkas. Men planeraren har helt missat många värdefulla områden där den döda veden låg som plockepinn på marken. Död ved som vissa arter är helt beroende av för sin överlevnad. Vi hittade 15 olika rödlistade arter i området.  Vid bäckarna hade hänsyn (?) planerats till nåt litet träd här och nåt litet träd där. Inte till hela bäcken i sin helhet. Bäcken rinner vidare ut i en tjärn, en tjärn som sen transporterar vattnet vidare till en sjö..och så vidare. Hur kommer vårat vattensystem se ut om ingen hänsyn tas till rinnande vattendrag i skogen, om skogen kalavverkas, tunga maskiner kör sönder marken runt bäcken, frigör de farliga ämnen som finns lagrade i marken, såsom kvicksilver t.ex, man hugger allt: lämnar endast några klena träd kvar som hänsyn till det känsliga vattendraget.  Är det verkligen så viktigt att producera virke från våra skogar att man inte ens kan ta hänsyn till detta, för oss och naturens livsavgörande element; vattnet?

Jag har nu varit åter på jobbet i två veckor. Den första av dessa veckor spenderades på en vanvettigt intressant, matnyttig och givande konferens: PRIFOR. Här hade jag förmånen att träffa ledande forskare inom naturvården och skogen. Jag fick av flera forskare bekräftat det vi redan vet; fragmenteringen är ett långsiktigt hot mot de rödlistade arterna, det behövs skyddas mer skog för att bevara den biologiska mångfalden. Det behövs fler stora sammanhängande skogsområden för skogens överlevnad. Osv. Ett intressant seminarium handlade om hur FSC  fungerar som ett verktyg för bevarandet av biologisk mångfald i Sverige kontra Ryssland. Resultatet av detta är att Rysslands FSC-standard har en högre ambitionsnivå med syfte att bevara alla typer av ekosystem och populationer av alla naturligt förekommande arter. I Sverige, däremot, är den nationella FSC-standarden smalare och mindre ambitiös. Detta märker vi tydligt i våran strategi att, bland annat, hitta rödlistade arter för att visa på skogens värden. De rödlistade arterna sopas ofta ”under mattan” av många markägare – man säger att man sparar skogar med strukturer, men har i många fall inte en aning om ifall de rödlistade arterna ens finns i området (har många gånger fått kommentaren av bolag att dom inte letar efter rödlistade arter under sina inventeringar – dom har inte tid ”att lyfta på varenda låga”). Bör inte områden med dokumenterat hög frekvens av de rödlistade arterna vara att prioritera? Den ideella naturvården gör ett stort gratisjobb åt markägarna – nämligen att naturvärdesinventera deras skogar.

Jag sitter just nu på kansliet och förundras över hur otroligt dåliga flera bolag är på att svara oss. Tillexempel har vi skickat ett par frågor till ett av de större bolagen för över ett halvår, samt ca 3 månader sedan. Jag har blivit lovad svar. gång på gång på gång. Men nu har det  tystnat helt. Försöker man tiga ihjäl frågan? Om så är fallet så försöker man tiga ihjäl den för fel person. Jag tänker inte ge mej förrän jag får svar på två viktiga naturvårdsfrågor, som jag dessutom har blivit lovad svar på. Vidare har vi skickat in 2 klagomål till ett annat bolag för 5, respektive 3,5 månader sedan. Enligt FSC:s hantering av klagomål så ska bolaget svara oss innan vi kan gå vidare med en formell klagan till FSC. Vi har inte hört ett ljud från dem. Kan detta månne vara på grund av den stundande revisionen av deras skogsbruk i enlighet med FSC-standarden? Att man inte vill ha dessa två klagomål som formella klagomål inför revisionen? Jag vet inte, det är endast min spekulation över varför hur det kan ta så fruktansvärt lång tid att skicka ett svar på en klagan.

Jag väljer att ta upp dessa två exempel, för att jag önskar att få svar snarast, och kanske berörda läser bloggen också. Jag har vänt mej direkt till dem, både på lägre och högre nivå inom bolagen. Jag har mailat, jag har ringt och jag har i ett fall vänt mej till deras certifierare. Men inget verkar hjälpa. Man säger att man önskar en bättre dialog med den ideella naturvården, men man svarar inte på frågor eller klagomål. Det är just nu en envägskommunikation som leder – ingenstans. Det känns ofta som att jag pratar med en vägg samt skickar mina mail ut i tomma intet.

Vi håller just nu på att sammanställa inventeringsresultatet från sommaren, i och med detta så uppdateras vår skogskarta kontinuerligt med nya skogar från sommaren (och även fylls den på med skogar från tidigare år som vi inte hunnit lägga upp än). Så jag ska återgå till detta arbete nu och lämnar er med en vacker bild på en hotad skog som jag besökte i somras.

Fridens

Malin

Avverkningshotat skogsområde i Åre.

 

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 374 andra följare

Mail till skogsbloggen








Annonser
%d bloggare gillar detta: