You are currently browsing the category archive for the ‘avverkning’ category.
Hej,
Åter från en lång semester som inte alls blev som jag hade tänkt. Med den långa semestern följde även en lång tystnad här på bloggen. Inte heller det hade jag tänkt. Men ibland tar livet helt enkelt vändningar som man inte alls hade planerat eller tänkt sig. Så är det bara.
Hur som helst så är det idag exakt 19 dagar kvar till valet, detta så kallade supervalår. Utgången är just nu oerhört oviss. Det känns lite som att vad som helst kan hända.
För oss som länge följt med i partiernas skogspolitiska debatt så måste jag säga att jag känner mig något förvirrad av alla budskap som nu svischar förbi i raketfart. Vissa mer relevanta än andra.
Ett av de konstigaste uttalandena stod nyligen miljöminister Lena Ek för när hon sa att ”Antalet skyddade naturområden, våtmarker och marina reservat har aldrig varit fler än nu.”
Ehhh… nä, det är ju såklart helt korrekt. Men hur tänkte hon? Jag menar, för varje reservat som bildas så växer ju andelen reservat per definition och blir fler än tidigare (såvida man inte avvecklar reservat i högre takt än de bildas nya såklart). Oavsett vem som sitter med taktpinnen i handen. Skillnaden är bara den att sittande regering har nedmonterat anslaget för biologisk mångfald successivt sedan 2006. Genom att dela upp anslaget i nya poster och göra omfördelning av ansvar mellan myndigheter försöker regeringen uppvisa en ökad takt i skogsskyddet. Dock har det faktiska anslaget för områdesskydd sänkts under mandatperioden.
Förutom konstiga uttalanden råder även budskap som ökar förvirringen i och med att de är så splittrade.
Lena Ek har vid flera tillfällen fört fram att regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen med formellt skydd eller genom frivilliga avsättningar. Gott så. Tyvärr är detta fortfarande bara ord, för skyddsvärda skogar avverkas så gott som dagligen.
Bra är att miljöministern också lyft att en ökad miljöhänsyn behövs i brukandet, samt att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas.
Att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas – inte minst i skogen – är Naturskyddsföreningen helt ense miljöministern om. Framförallt behöver det verkligen tydliggöras vad som är lagligt och olagligt inom skogsbruket. Jag skrev tidigare ett inlägg om lagliga lagbrott där vi hade skickat in begäran till Skogsstyrelsen om att polisanmäla två ärenden om obefintlig miljöhänsyn, så obefintlig att till och med myndigheten själv inte ansåg att dessa levde upp till lagens krav. Svaret vi fick talar sitt tydliga språk. Det verkar som det går att göra i princip vad som helst i skogen med den lag och politik vi har idag. Frihet under ansvar kallas det.
Så bra som det känns att miljöministern ändå faktiskt uttalat ett behov om ökad miljöhänsyn, lika snurrigt blir det då när landsbygdsministern plötsligt deklarerar att regeringen nu vill genomföra regelförenklingar i skogen:
”Ett sådant förslag är att korta den så kallade sexveckorsregeln, det vill säga den tid som en markägare måste vänta från det att en avverkningsanmälan har lämnats till Skogsstyrelsen tills dess det är tillåtet att påbörja avverkningen. Skogsstyrelsen ges i uppdrag att analysera och beskriva hur myndighetens arbete skulle behöva organiseras för att möjliggöra en kortare tid med bibehållen kvalitet när det gäller miljöhänsyn, produktion och dialog.”
Sätt nu denna föreslagna regelförenkling i relation till Skogsstyrelsens svar på våra dokumenterade regelbrott här ovan. Hur i hela friden ska myndigheten hinna med att på halva tiden upprätta förelägganden eller förbud när de inte ens hinner med denna tillsyn i dagsläget? För någon ökad budget till myndigheten för att arbeta med tillsyn har i alla fall inte jag hört talas om.
Är det då inte mer logiskt med en tydligare lag som åtminstone går att lagföra?
Eller det kanske inte är meningen att Skogsstyrelsen ska hinna med tillsynen i den utsträckning som skulle behövas med den luddiga lag vi har?
Det verkar dessvärre inte bättre när man lyssnar på miljö- och landsbygdsministerns partiledare Annie Lööf: Ökad produktion i skogen och massvis med frihet under ansvar. Frihet under ansvar fungerar inte i dag. Jag kanske har missat något, men jag kan för mitt liv inte förstå hur denna ökade produktion ska kunna genomföras med full fart på friheten utan att vi kommer få fler lagbrott i skogsbruket. Ja, eller lagbrott enligt de paragrafer som finns i Skogsvårdslagen – även om det uppenbarligen inte är så särskilt olagligt att bryta mot dem.
Det är dessvärre inte bara Centerpartiet som ivrigt förespråkar ett ökat uttag av råvara. Även Socialdemokraterna uttalade detta tydligt idag. Partiledaren Stefan Löfven sa på en presskonferens att mer råvara ska tas ut ur skogen – ”utan att tumma på vår höga naturvårdshänsyn.” Vilken höga naturvårdshänsyn som Löfven syftar på är dock mycket oklart. Åtminstone har jag svårt att se att nedanstående hyggen, från olika delar i landet, någon form av den höga naturvårdshänsyn som Löfven hänvisar till:
Avreglering av en redan avreglerad lag. Mer frihet och ökade uttag. Givet detta så känns kanske utgångsläget inte så jättemuntert.
Men backar vi bandet ett par år så var det lite andra ord i skällan – även från såväl Centern som Socialdemokraterna – och tydliga skiljelinjer i skogspolitiken. Tidningen Skogen rapporterade i oktober 2012 följande. Citaten är hämtade från föreningen Skogens höstexkursion 2012:
”Skogsvårdslagen måste bli tydligare…(Fp)”
”Det är rimligt att göra en översyn av skogspolitiken… Det är viktigt att se till att skogspolitikens två jämställda mål verkligen är jämställda…(S)”
”Miljöhänsynen måste bli mer framträdande i lagen och det måste finnas mer utrymme för alternativ till trakthyggesbruket…(Mp)”
”Skogsägare som vill gå före och testa nya former av skogsskötsel måste uppmuntras…(V)”
”Miljöhänsynen i 30 § är för mycket bedömningssport idag… (M)”
”Men de frivilliga avsättningarna måste bli mer transparenta – då först kan de anses skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen…(C)”
Se där…av sju partier uttalade sex stycken för två år sedan budskap som talar ett tydligt språk. Även om vissa av talespersonerna var tydligare än andra så visar man ändå med dessa uttalanden att skogspolitiken är i behov av en översyn och förändring.
Jag förutsätter givetvis att samtliga dessa talespersoner har sina budskap förankrade hos sin partiledning. I synnerhet eftersom de politiker som deltog på den exkursion där dessa uttalanden gjordes deltog som representanter för sina respektive partier.
Det ska bli spännande att se hur den skogspolitiska valdebatten fortskrider, och om vi kommer att få se ovanstående talespersoners uttalanden bli till konkreta förslag och inte minst handling.
Fridens,
Malin
Hej,
Såhär i OS-tider kan jag bara sammanfatta nedanstående blogginlägg på följande sätt:
Skogsstyrelsen – Naturskyddsföreningen, 0-1.
Jag har tidigare gjort ett flertal inlägg angående fjällurskogen vid Änok där Skogsstyrelsen gav tillstånd till avverkning. Detta trots att det finns en paragraf i skogsvårdslagen som faktiskt förbjuder avverkning i sådana områden. Och trots att Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg att området har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd ej ska få ges enligt sagda paragraf, det vill säga 18 § skogsvårdslagen. Denna paragraf är mycket tydlig på vad som gäller och inte gäller. Nämligen att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Såväl Länsstyrelsen som Naturskyddsföreningen har hela tiden hävdat att avverkning är fullständigt oförenlig med dessa intressen eftersom området ligger där det ligger, nämligen i ett stort sammanhängande urskogsområde.
Med anledning av detta så överklagade Naturskyddsföreningen Skogsstyrelsens avverkningstillstånd för några år sedan till Förvaltningsdomstolen. Och vi vann, d.v.s. domstolen ansåg att avverkningstillståndet skulle rivas upp och att vi hade talerätt i frågan. Skogsstyrelsen däremot (som förövrigt ALDRIG verkar ha kommit på tanken att det faktiskt finns en 18 § som kan stoppa irreversibla ingrepp i våra fjällskogar) tyckte dock att Naturskyddsföreningen skulle hålla sina fingrar borta från deras verksamhet – en verksamhet som innefattar att aldrig någonsin ha använt 18 § sedan den infördes i lagboken 1991. De överklagade därför Förvaltningsdomstolens beslut till Kammarrätten med motiveringen att föreningen inte kunde anses ha talerätt i frågan.
Ärendet fick nu en annan vändning och handlade således inte alls längre om tillståndet till avverkning eller inte, utan snarare om Naturskyddsföreningen har talerätt enligt Århuskonventionen eller inte. Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut i ärenden som rör rätt till överprövning av beslut som rör miljön. I detta fall var det ett tillståndsbeslut som rörde avverkning av mycket värdefull fjällskog. Skogsstyrelsen vann sin överklagan och kommenterade den på följande sätt:
”Vi är nöjda med domen. Skulle Naturskyddsföreningen vunnit detta skulle det betyda att de har rätt att överklaga alla våra beslut.”
Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen; jag tycker att det är anmärkningsvärt att skogsstyrelsen som så behjärtansvärt eftersträvar dialog, öppenhet och samverkan tydligen endast vill ha detta på premisser där myndigheten själv alltid har det sista ordet.
Nåväl. Vi överklagade givetvis denna dom till högsta instans, nämligen Högsta Förvaltningsdomstolen. Och idag kom beskedet. Klippt och klistrat från domen:
”För att säkerställa tillgång till effektiva rättsmedel för allmänheten i enlighet med Århuskonventionens krav bör mot den angivna bakgrunden besluten anses angå Svenska Naturskyddsföreningen i den mening som avses i 22 § förvaltningslagen. Föreningen har således haft rätt att överklaga besluten. Kammarrätten skulle alltså inte ha avvisat föreningens överklagande. ”
Detta är en stor seger för naturvården. I sak innebär detta nu att ärendet skickas tillbaka till Kammarrätten för prövning. Det vill säga att vi är tillbaka på ruta 1, nämligen om en avverkning i Änok är tillåtet enligt 18 § i skogsvårdslagen. Jag personligen har svårt att se hur den kan vara det då en avverkning i området strider mot i princip varenda skrivning i 18 §.
Fortsättning lär följa…tillsvidare kan ni läsa domen här.
Jag tar en vilopaus under inventeringarna i Änokskogen.
Fridens,
Malin
Hej,
Planen var att skriva om en av Sveriges största miljöskandaler.
Jag hade tänkt att skriva något skarpt om en urholkad miljölagstiftning.
Hade tänkt att skriva om en Regering som misstänks ha lurat Riksdagen – troligen med anledning av bergindustrins stenhårda lobbying för att få till stånd ett borttagande av den så kallade stoppregeln. En regel som innebar att täkter inte var tillåtna om det förelåg risk för skada på biologisk mångfald och rödlistade arter. Förra miljöministern, Andreas Carlgren, nedmonterade denna stoppregel. Nuvarande miljöminister, Lena Ek, duckar vid frågan om regeln bör återinföras under en interpellationsdebatt men framhåller att skyddet för hotade arter och livsmiljöer är en av de viktigaste miljöfrågorna både nationellt och internationellt. Regeln togs, som ni säkert redan har läst, bort. Och hur Lena Ek kan anse att hon gör allt för skydd av hotade arter och livsmiljöer begriper jag inte. Inte när ett miljöbrott av stora mått pågår mitt framför ögonen på henne, Riksdag, Regering och EU. (Hur Lena Ek kan sova gott om natten begriper jag inte heller)
Jag hade tänkt att skriva något underfundigt om ett område som, efter bergindustrins stenhårda lobbying, plockades bort från listan över tilltänkta Natura 2000 områden. Ett område som just nu istället ligger mitt mellan två Natura 2000 områden.
Tanken var även att skriva något om jäv. Om hur SGU, en av de absolut tyngsta myndigheterna vid prövning av täkter och gruvor (en oberoende myndighet) med uppdrag att försörja industrin med geologisk information, tillåter att en av sina anställda åtar sig ett uppdrag av Nordkalk i ärendet Bungetäkten – Ojnareskogen. SGU har håvat in mer än en miljon kronor i arvode av Nordkalk för olika konsult- och utredningsuppdrag runt täkten.
Ville rapportera om en domare i Miljööverdomstolen som åtog sig ett miljöärende där fel utfall skulle innebära en betydande påverkan på EU-skyddade Natura 2000-områden, en betydande påverkan på världsunika arter samt en övervägande risk för hela norra Gotlands vattenförsörjning. Domaren åtog sig detta ärende utan någon direkt erfarenhet av miljörättsärenden.
Jag hade även tänkt att skarpt formulera hur skogsägarföreningen Mellanskog medvetet bryter mot sin egen miljöpolicy. En policy som säger att ”Mellanskog avverkar ej skogar som Skogsstyrelsen klassat som nyckelbiotoper. Undantaget är avverkning som bedömts förstärka eller gynna de naturvärden som finns i nyckelbiotopen”.
Ojnareskogen kryllar av nyckelbiotoper…
Ville också ta upp det faktum att Mellanskog i skrivande stund är i full färd med att avverka en hel drös med nyckelbiotoper och rättfärdigar sitt handlande med att Ojnareskogen enligt Miljööverdomstolen råkar stå på en kalktäkt. Alltså anser Mellanskog att Ojnareskogen inte heller längre är en skog, och är det ingen skog så kan det ju inte heller vara en nyckelbiotop…. Eller hur tänker man?
Jag har nog fullständigt missat någon poäng i Mellanskogs resonerande. För jag förstår det inte. En skog är en skog. Även om den står på en massa kalk, eller granit, eller guld heller för den delen. Den blir inte mindre en skog för det. Och knappast mindre värdefull heller för den delen. Tack och lov finns det dock medlemmar i Mellanskog med civilkurage och lämnar denna ruttna förening. För vem kan stå upp för en förening som bryter mot sina egna policies? Som bryter mot all sans och förnuft? Som hugger skog i en världsunik natur där själva skogen är en del av den världsunika naturen?
Jag hade även tänkt att skriva om en hel massa annat, om hur protesterna sprider sig i landet, om hur helt världsunik natur massakeras, om hur våra skattepengar används då en tung polisinsats från Stockholm reser till Gotland för att handgripligen lyfta bort ungdomar som protesterar avverkningen av Ojnareskogen, ungdomar som blott värnar vårt gemensamma naturarv. En polisstyrka som alltid är underbemannade när människor blir överfallna, misshandlade eller rånade. En polisstyrka som knappast agerar när brott mot Skogsvårdslagen sker. En polisstyrka som nu plötsligt har alla resurser i världen när det gäller att värna ett finskt bolags ekonomiska intressen – Nordkalks intressen.
Idag läser jag hur miljökämpar har gömt sig i skogen, klättrat upp i träd. Allt för att få ett stopp på Nordkalks avverkningar som sker genom att Mellanskog håller i sågen. Polisen, stora skattemedel, söker därför skogen med hundar och helikopter efter ungdomar, lokala bönder och övriga naturvärnare för att lyfta bort dem från deras gömställen. Detta trots att deras syfte blott är att värna ett världsunikt område. Ett område som av Naturvårdsverket var föreslaget att bli nationalpark men som nu, genom hårt arbete av Nordkalk och Mellanskog, kommer resultera i ett 170 hektar stort hål i marken. För att inte tala om de konsekvenser detta innebär…
Allt detta som jag ville skriva om har dock redan rapporterats. Av tidningar, tv, radio, youtube, facebook, twitter… you name it.
Därför tänker jag inte skriva skarpt om det jag tänkte skriva om. Istället vill jag blott med detta inlägg främst sända en varm tanke och ett stort tack till Fältbiologerna, och inte minst till alla er därute i Ojnareskogen, men även ni som protesterar på gator och torg – alla ni som kämpar för denna fullständigt ofattbara situation.
Hur kunde det bli såhär? Hur kan ekonomiska intressen få styra till ett så stort pris?
Tack för det ni i Ojnareskogen gör. Jag, och många med mig, är med er i hjärta och själ.
Slutligen; Av alla spaltmil som jag har läst om Ojnareskogens öde och Nordkalks samt Mellanskogs brådska att skövla ett så viktigt område så är det en mening som verkligen har fastnat hos mig. En mening som Naturvårdsverkets Krister Mild har uttalat:
”Om man inte kan skydda områden som regeringens expertmyndigheter anser är världsunika, vilka områden ska man då kunna skydda?”
Här går våra skattepengar till att hindra ungdomen från att vilja värna vår natur. En natur som är unik i världen. En natur som med hjälp av Mellanskog kommer gå från världsunik till ett stort hål i marken. En natur som det finska bolaget Nordkalk utplånar för kortsiktiga vinster. En skam för Sverige. Foto: Fältbiologerna
Fridens,
Malin
Så var det dags igen då.
Jag vill börja med att påminna om Skogsvårdslagens 1 §:
”Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångalden behålls. Vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen.”
Alltså, miljö och produktion ska väga lika. (Du och jag torde utgöra de andra allmänna intressena som hänsyn ska tas till)
Så till saken,
Den 12 juni presenterade Skogsstyrelsen sin årliga uppföljning av miljöhänsynen i skogsbruket, den så kallade polytaxinventeringen som jag har berättat om ett antal gånger i denna blogg. Då myndigheten förra året presenterade det katastrofala resultatet som visade att 37% av avverkningarna inte ens når upp till lagens mycket lågt ställda krav blev det för mycket för skogsnäringen som starkt ifrågasatte siffrorna. När nu Skogsstyrelsen presenterar resultatet av årets polytax så gör man det med en mycket mild framtoning utan att tydligt förklara för allmänheten hur illa det egentligen är ställt i skogen i dag.
Att polytaxinventeringarna skulle presenteras på ett annat sätt än tidigare var väntat. Därför hemställde Naturskyddsföreningen till Skogsstyrelsen att få ut det resultatet som är enkelt för gemene man att förstå – nämligen hur stor andel av avverkningarna som inte når lagens krav. Vi fick del av detta resultat eftersom myndigheten råder under offentlighetsprincipen. Resultatet av inventeringarna visar att det katastrofala läget ligger kvar. (hela redovisningen hittar ni här)
Årets redovisning visar att 36 % av avverkningarna i Sverige inte når lagens krav om naturhänsyn. En förbättring på 1 % är knappast något att skryta om. Kort sagt – naturhänsynen i skogsbruket är fortfarande under all kritik. Och detta har pågått under en lång tid. Sedan polytaxinventeringarna startade 1998 har siffrorna nämligen stadigt sjunkit från 23 %.
Naturskyddsföreningen vittnar om läget i skogen, det borde även Skogsstyrelsen göra genom att tala klarspråk istället för att klä in situationen i bomull.
På tal om att vittna om läget i skogen och skogsvårdslagens 1 §:
En av de envisaste människor jag har träffat, den ideelle naturvårdaren och skogskämpen Björn Mildh, besökte nyligen ett avverkat område i närheten av Piteå. På hygget har SCA sedan, under hösten 2011 valt att bryta upp stubbarna – trots att skogen växte på fuktig mark och att hösten varit blöt. Detta orsakade givetvis svåra markskador i området. Någonstans där tänker man att SCA borde ha hajjat till och insett att detta inte är så himla bra mark att fara omkring med tunga maskiner på under blötaste perioden.. Men icke då. I våras, efter snösmältning och under tjällossning – alltså under sämsta tänkbara tidpunkt, lät SCA sina tunga maskiner göra ett återtåg till hygget för att samla in stubbarna. Under 14 dagar fortsatte man mangla marken till oigenkännlighet.
Det stubbrutna och sönderkörda hygget
SCA besvarade kritiken, där dom bland annat sa följande:
”Vi ska göra en översyn av våra rutiner… Man ska också veta att verksamheten med att skörda stubbar är ny, nästan på experimentstadiet. Vi håller alltså på att lära oss hanteringen…”
Intressant detta då den envise Björn Mildh 2008, vid en fråga till SCA om just stubbrytning, fick följande svar:
”SCA Skog har tagit fram en intern analys av stubbrytningens miljöeffekter, samt fastställt interna riktlinjer för traktval, stubbrytning, stubbskotning och efterföljande rapportering. Dessa riktlinjer har tagits fram i syfte att bl.a. minimera negativa effekter på natur- och kulturmiljö med hänsyn till dagens kunskap.”
Experimentstadiet som SCA hänvisar till har då alltså hållit på i minst 4 år som jag tolkar det hela.. Känns som en ganska lång tid att experimentera med något som har enormt negativa effekter på miljön.
Åter till Skogsvårdslagens 1 §.
Med ovanstående exempel i minnet så kan man undra hur stubbrytning överhuvudtaget stämmer in i det här med de jämställda målen. Eller hur avverkning av nyckelbiotoper platsar i de jämställda målen? – för det är knappast olagligt att avverka nyckelbiotoper. Eller hur det faktum att man inte har lyckats införliva EU:s artskyddsbestämmelser att gälla skogsbruket på ett tydligt sätt stämmer in i de jämställda målen? Eller hur Skogsstyrelsens kamp för att miljöorganisationer inte ska ha någon talerätt i avverkningsärenden rimmar med de jämställda målen? Eller, för den delen, hur 36% underkända avverkningar passar in i de jämställda målen?
Detta är bara några exempel på varför Naturskyddsföreningen driver frågan om en ny skogspolitik. Den skogspolitiska parollen ”Frihet under ansvar” torde vara utspelad sedan länge. Det är dags att tänka om och tänka rätt.
Och när det gäller Skogsvårdslagens portalparagraf så skulle jag nog våga mig på att säga att denna inte är något annat än ett mycket lyckat politiskt bedrägeri.
Fridens,
Malin
Hejsan!
Jag har tidigare rapporterat om Änok, den urskogsartade fjällskogen i Jokkmokk som står under avverkningshot. Kort resume över händelserna till dags datum:
Skogsstyrelsen utfärdade i början av 2011 ett tillstånd för avverkning av urskogsartad fjällskog vid Änokdeltat i Jokkmokk trots att skogen har enligt länsstyrelsen har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd inte får medges enligt 18 § skogsvårdslagen, som anger att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Länsstyrelsen bedömde i ett uttalande innan beslutet att det akut hotade området är av just väsentlig betydelse för naturvården. Skogsstyrelsen tyckte tydligen inte samma sak, och till saken hör att myndigheten inte ens har tillämpat 18§ sedan regeln infördes 1991. Man anser att regeln endast är avsedd att utlösas i mycket speciella fall.
Urskogsartade fjällskogar under hot av avverkning är tydligen inte ett tillräckligt speciellt fall…
Vi överklagade det avverkningstillstånd som Skogsstyrelsen gav och vi vann i förvaltningsdomstolen. Detta innebar, förutom att Skogsstyrelsen skulle riva upp avverkningstillståndet, även att vi har talerätt i förvaltningsdomstolen. Vilket är helt i enlighet med EU-rätten och internationella åtaganden – i detta fallet Århuskonventionen. Något som inte gillades av myndigheten som överklagade förvaltningsdomstolens beslut. Skogsstyrelsen anser inte att Naturskyddsföreningen ska ha talerätt i ärenden som rör skydd av värdefulla miljöer, detta trots att Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut. I detta fall ett tillståndsbeslut rörande avverkning av mycket värdefull fjällskog.
Igår skickade vi in ett yttrande över Skogsstyrelsens överklagande. Vårt yttrande lägger grundligt fram de fakta som visar varför förvaltningsdomstolens beslut ska kvarstå, beträffande både avverkningstillståndet samt vår talerätt.
Det här fallet kommer nog att ta lång tid, men vi kommer inte att lägga oss, för detta är en principiellt extremt viktig fråga. Är det någonstans som 18§ skogsvårdslagen ska användas så är det i Änok. När myndigheten själva anser att skogen vid Änokdeltat inte är av väsentligt intresse för naturvården eftersom den ligger i anslutning till fjällurskogsområden så är något mycket snett i resonemanget inom myndighetsväggarna kan jag tycka. I synnerhet då myndigheten dessutom själv har bedömt 51 av de 55 avverkningsanmälda hektaren vid Änok som nyckelbiotop. Man har även valt att aldrig använda denna paragraf, det känns som att man helt har glömt bort att den faktiskt existerar – resultatet av detta ser vi tyvärr: fjällskogar som har en mycket stor betydelse för den biologiska mångfalden avverkas. Dessa områden som är de sista riktigt stora sammanhängande, relativt ursprungliga, skogsområdena naggas i kanten hela tiden. De som tror att fjällskogen är fredad får tänka om. Tyvärr..
Hur som helst, vårt yttrande är nu ivägskickat, och vi väntar med spänning på vad Kammarätten tänker ta för beslut. Tillsvidare är framtiden osäker för skogen vid Änokdeltat, men vi tänker kämpa med allt vi har för att rädda den.
Änokskogen
Malin
Hej,
Jag vet inte om Holmen Skog har något internt race maskinförare emellan, eller om det helt enkelt är så att kunskapen om att alltför tunga maskiner orsakar skador på marken fullständigt har gått dem förbi. Jag har under sommaren haft det tvivelaktiga nöjet att personligen stifta bekantskap med resultatet av Holmens framfart, och jag är fly förbannad:
östergötland - skador som resulterar i avrinning rätt ut i sjön. avverkat 2011
östergötland, avverkat 2011
Östergötland, avverkat 2011.
Ett annat hygge i östergötland. Även här har körskadorna
orsakat avrinning rätt ut i sjön då markskadorna
slutar i den branta sluttningen. Avverkat 2011
ytterligare ett östergötlandshygge, avverkat 2011
Östergötland, avverkat 2011
ännu ett östergötlandskörspår mellan två hyggen.
avverkat 2011
ett vidrigt hygge i gävleborg med körskador utan
dess like, avverkat juli/augusti 2011.
killen på bilden är 185 cm lång. avverkat 2011
tror kommentarer är överflödiga..
dokumenterat finns även körskador från jämtlandshyggen som Holmen har gjort. dessa låter jag dock bli att publicera denna gång.
Utdrag ur Holmens riktlinjer för hållbart skogsbruk:
”Körskador ska i möjligaste mån undvikas på mark och i vattendrag” – hur i hela friden har man i möjligaste mån undvikit körskador i ovanstående bilder? Vi pratar inte om några enstaka små spår på ett helt hygge, utan en hel massa körskador på varje hygge.
”Om körning måste ske när det är risk för markskador krävs noggrann planering…” – skulle gärna vilja se den planering som föregick dessa avverkningar…man har inte följt varesig skogsvårdslagen, FSC-certifieringen eller sina egna riktlinjer.
Sen har vi det här med hänsyn till vattendrag och sjöar, där har Holmen inte heller lyckats särskilt lysande enligt våra dokumentationer.
Men det är en helt annan historia.
Fridens,
Malin
Hejsan
Tillbaka till verkligheten och arbetet. Jag har haft en stunds frånvaro från bloggandet i allmänhet och datorn i synnerhet och istället njutit av utomhustid på min semester. Häromdagen var jag dock involverad i icke-semesterrelaterad aktivitet i och med att ett samråd hölls i den lilla jämtländska byn Vallbo mellan de boende och Statens Fastighetsverk (SFV) som äger skogarna runtomkring byn. Samrådet gällde Fastighetsverkets planer för en grannaturskog som angränsar till Vallbo. Jag var deltagande i detta samråd eftersom vi förra året besökte skogen i Vallbo under vår inventeringsresa. Att skogen håller höga naturvärden är det inget tvivel om, detta dokumenterade vi flitigt under vår inventering. Vallboskogen håller även höga sociala värden då ett antal stigar löper genom området. Det finns även en anlagd natur- och kulturstig genom denna mycket fina skog. Nu vill SFV dock avverka. Dom vill avverka genom att använda en annan metod än att kalhugga skogen utan istället göra ett uttag på ca 40 % av skogen. Att SFV använder alternativa metoder är jättebra. Men frågan är dock; ska man verkligen in och avverka, ens med alternativa metoder, i en grannaturskog som redan håller höga värden vilka, vid fri utveckling, kommer bli ännu högre?? En grannaturskogs naturvärden ökar om man lämnar skogen ifred – knappast om man avverkar.
Det handlar om ca 20 hektar skog. På statens mark, alltså skattebetalarnas skog som Statens Fastighetsverk är satta att förvalta.
Vallboskogen
Under samrådet visade SFV en karta över skogarna i närheten av byarna Vallbo och Östra Vålådalen. Denna karta redovisade den målklassning (hur man har tänkt att sköta, avverka eller spara skogarna) som är gjord i de få skogarna som är kvar utanför reservatet. Kartan var mest vit, med några små målklassade duttar i kanterna, samtliga i direkt närhet till reservatet. Det vita i kartan representerade de stora hål i naturen som redan är gjorda i och med de enorma kalhyggena som har tagits upp tidigare. Där står idag ungskog – ännu inte mogen att avverkas. Alltså ska SFV nu in i de enda äldre skogarna som finns kvar i området och avverka med motivet att man gör en satsning på ett alternativt skogsbruk.
Missförstå mej inte nu. Att SFV bedriver hyggesfritt skogsbruk är jättebra. Fram för mer sådant på större ytor i landet, på alla markägares marker. Underlätta för de som vill bedriva hyggesfritt. Det som är problemet i detta, och i många storskogsbolag, är att man, som i Vallbo, så uppenbart gör detta i det sista av de gamla värdefulla skogarna, de fjällnära skogarna. Jag ställde en fråga under samrådet; ”om det skulle vara så att alla de ungskogar som omger oss hade varit avverkningsmogna, skulle ni då gå in och avverka i denna skogen?”
Svaret var nej.
Det finns alltså inte tillräckligt med avverkningsmogen produktionsskog i Sverige för att föda industrin – för att få fram virke använder man alla medel.
Lite grann min röda tråd i denna blogg.
I detta fallet, och i många fall gällande statliga Sveaskog, huggs skattebetalarnas, våra, biologiskt värdefulla naturskogar ner, till fullo eller ibland med alternativa metoder – trots att dom, för den biologiska mångfaldens skull, skulle vara mer värdefulla om dom fick stå kvar.
Är det så vi vill att staten förvaltar våra skogar?
Fridens
Malin
Fy tusan vad här ser ut!!
Jag använde dock lite grövre ord än så när jag och en av mina godaste vänner, Petter, ikväll körde inlandsvägen från Stockholm till Jämtland. Jag på väg hem för en månads semester. Petter på väg till Jämtland för en veckas hopp och lek i den Jämtländska naturen.
Petter svarade; jamen det är ju vackrare än en asfalterad parkering..
Har svårt att instämma eftersom jag vet vad som har gått förlorat.
Vi kör igenom mil efter mil efter mil efter mil av trädplanteringar. Träd på rad i ett rutformigt mönster, med åldrar på alltifrån 4-5 år till den ”gedigna” åldern på typ 40 år. Ett rutformigt mönster där jag endast såg ett par små fläckar med äldre skog. Dessa fläckar (och dom var bannemig inte större än ett par hektar styck) låg, inte helt oväntat, på toppen av bergen eller i de absolut brantaste klipporna. I övrigt var det trädplanteringar. Skogsgolvet var helt städat på biologiskt viktig död ved, typ sånt som ska lämnas som hänsyn vid avverkningar. Variationen av trädarter och trädåldrar var noll och det enda liv vi såg var medtrafikanterna som körde om oss. Samt en katt som korsade vägen. Och en fiskmås.
Jag pendlar ju som bekant mellan Stockholm och Jämtland, men jag åker alltid tåg. Det var faktiskt mycket länge sen jag åkte inlandsvägen mellan Bollnäs och Ytterhogdal. Och jag har lyckligtvis förträngt hur jäkligt det ser ut. Nu sitter det dock inpräntat på näthinnan. Vilken start på semestern va?
Det är rent ut sagt vidrigt hur detta landskap totalt har utarmats. Det finns inget kvar, förutom ”städade” virkesåkrar där plånboken växer sig tjock. Problemet är bara att plånboken i detta sargade område inte vuxit sig tillräckligt tjock…. Man måste alltså hämta virke någon annanstans ifrån, och vi kan nog alla lista ut varifrån detta virke hämtas. Inte från dessa ensartade monokulturer. Icke då. Virket hämtas istället från de sista naturskogarna i Sverige. Inte från denna vägsträcka dock, för där är skogen redan slut.
Blir så fruktansvärt frustrerad.
Får mej också att tänka på vår inventeringsresa i Stockholm, Södermanland, Östergötland och Kronoberg. Vi besökte många hotade skogar. De hotade skogarna utgjordes av små fläckar i ett landskap av monokulturer. Det sista av det sista… Varenda skog vi besökte kantades av planteringar av ungskog. Varenda skog vi besökte genomgår någon form av konstgjord andning. Hur i hela friden har vi hamnat i detta läge?
Man kan tro att jag tycker det är kul att gnälla, tjata och kritisera. Men gissa vad? Jag skulle mer än gärna bli arbetslös med anledning av arbetsbrist. Att läget i skogen är okej. Att den biologiska mångfalden i skogen är säkrad. Att vårat största, och livsviktiga, landbaserade ekosystem, skogen, inte längre utarmas, utan får fortleva ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.
Hållbart är ju ett ord som näringen gillar att slänga sig med, men jag undrar i samma andetag hur man anser detta vara hållbart. Det som näringen gör med skogen:
Bevarande av biologisk mångfald och artrikedom? Möjligen kan man tycka det då det finns en stackars tall insprängd i denna granplantering. Håller nog inte med. Skogen är död.
Skog?
Skog? Denna och ovanstående bilder är tagna på Holmen Skogs
marker. Vi hittade inte särskilt mycket skog i dessa marker.
Mest monokulturer likt denna, i olika åldrar. Döda på liv.
Fridens
Malin
Skogsfrågan har varit högst aktuell den senaste veckan tack vare programmet Kaliber i P1. Reportrarna har grävt djupt i skogsfrågan och resultatet av de två programmen som nu har sänts visar det vi redan vet. Skogsnäringen klarar inte av att leva upp till det dom lovar och skriver under. Inte heller klarar dom av att leva upp till lagens nivå vad gällande miljöhänsyn. Det första programmet som sändes förra veckan tog upp just detta. Vi har även kunnat visa att Skogsstyrelsen under lång tid har minskat antalet fältbesök – vilket i princip omöjliggör att lagens krav efterlevs till en högre grad, eftersom näringen under lång tid visat att man inte är kapabel till detta själv. Skogsstyrelsen måste resa sig från sina skrivbord och ge sig ut i skogen! Idag är det den ideella naturvården som gör en stor del av de granskingar som myndigheten själv borde göra för att förbättra situationen i skogen.
I dag handlade Kaliber om FSC-certifieringen. En certifiering som grönmålar en verksamhet som i själva verket på många sätt är miljövidrig. Att hugga ner livsmiljöer för hotade arter kan omöjligt likställas med en hänsynsfull verksamhet. Bolagen klarar inte att leva upp ens till certifieringens grundläggande regler. I synnerhet som den mest grundläggande av dessa handlar om att följa lagens krav…
FSC-certifieringen är mycket tydlig när det kommer till att markägaren INTE får avverka nyckelbiotoper. Ändå kunde kalibers reportrar visa flera nyckelbiotoper som Stora Enso, SCA och Sveaskog har avverkat och avverkningsanmält, trots vetskap om dessa. Svaren från bolagen är snudd på pinsamma..
Sveaskog hänvisar till att man hittar många nyckelbiotoper som man inte avverkar. Jag kan inte annat än att tolka det svaret med att Sveaskog legitimerar avverkning av en nyckelbiotop med att man ju sparat så många nyckelbiotoper. Ansvarsfullt skogsbruk??
Stora Enso hänvisar till att man nog hade haft en annan tolkning av ett område än vad Skogsstyrelsen hade gjort. Mycket besynnerligt måste jag säga, i synnerhet då det är Skogsstyrelsen som är den myndighet som avgör om ett område är nyckelbiotop eller inte. Vidare så besvarade Stora Enso sitt handlande med att den bedömning som gjordes för ett tiotal år sedan möjligen inte längre var korrekt. I övrigt hade Stora Enso inte så mycket mer att säga eftersom dom tydligen inte kan svara för ”det enskilda objektet” i intervjun. Borde inte Stora Enso känna ett större ansvar för varje enskilt objekt? Och om objektet råkar vara en nyckelbiotop, borde då inte bolaget ha järnkoll på vad som gått fel?? Eller det kanske inte ingår i ett ansvarsfullt skogsbruk?
SCA är åtminstonde ganska ärliga i sitt svar och säger att man måste få begå misstag eftersom man avverkar så många skogar varje år. Måste man få begå misstag?? Bara för att man hugger ner så förtvivlat mycket skog? Våra granskningar visar att SCA år efter år efter år begår samma ”misstag”. Man hugger naturvärdesträd, man avverkningsanmäler skogar av nyckelbiotopsklass, man struntar i dom hotade arterna och avverkar ändå. Skyller på att man avverkar 5000 områden/år. Om vi då hittar så många ”misstag” på den lilla promillen av deras skog som vi besöker – hur illa är det då inte ställt sett till de många avverkningar som görs? Certifieraren verkar ju inte hitta några fel eller brister i SCAs miljöhänsyn. Och om vi skickar klagomål så får vi minsann veta att ”man inte behöver följa FSC-standarden till punkt och pricka vid varje given åtgärd”. Ansvarsfullt skogsbruk?
Tillbaka till Sveaskog.
Detta är en bild på Byvallaskogen. En skog på 3 hektar som ligger mitt i den lilla byn Byvalla i Dalarna. Jag kom i kontakt med en representant från byn för ett halvår sedan ungefär. Hon berättade för mej att Sveaskog ville avverka den sista skogen i deras by. Ett område på 3 hektar. Skogen är mycket viktig för de som bor i Byvalla, för deras välmående, rekreation, företagande och framförallt deras naturupplevelser. Sveaskog är ute efter pappersmassa. Sett till Sveaskogs stora markinnehav, som vi äger – du och jag och även Byvalla invånarna, är det för mycket begärt att Sveaskog låter dessa 3 hektar vara? Sveaskog är satt att förvalta vår, statens, skog. Man ska värna miljö- kultur och sociala aspekter. I Byvalla väljer man att inte göra så. Historien är full av kringelikrokar, kartor, ord som står mot ord, löften, brutna löften med mera med mera…
Ett faktum kvarstår i Byvalla. Byn vill behålla sin skog på 3 hektar. Sveaskog som äger ca 3,3 miljoner hektar vill göra pappersmassa av dessa 3 hektar. Trots byns vädjan om att få behålla den.
Ansvarsfullt skogsbruk?
Fridens
Malin
God afton.
Har idag suttit och gått igenom ett antal skogar som vi besökt under åren. Försöker bilda mej en uppfattning om vad som har hänt i dessa värdefulla områden som vi har besökt och där bolagen har fått ta del av våra bedömningar; hur mycket som har gått förlorat och hur mycket som ännu finns kvar. En uppdatering helt enkelt. Dels för att vi håller på med en uppfräschning och uppdatering av vår skogskarta, och dels för att jag genuint brinner för varendaste skog. Därför skickade jag iväg ett antal listor till bolagen att fylla i, i tron att jag troligen nästa vecka återigen måste be dem om hjälp för uppdateringen. Det kanske låter lite cyniskt att anta detta. Men jag härleder det till ett antal griniga telefonsamtal jag har fått från anställda inom flera bolag efter det att vi släppte vår senaste rapport, samt en ofattbar tröghet hos vissa bolag att överhuvudtaget svara på mail.
Jag kunde inte ha mer fel. De flesta som fick detta mail idag svarade på nolltid att man ska se över och återkomma med information. Tusen tack till de bolag som varit så snabba till svar! Något jag inte är bortskämd med. Därmed frånsäger jag mej även cyniska tankar om svar från övriga bolag som ännu inte har svarat, utan ser endast fram emot att inom kort få en rykande färsk uppdatering på de skogar vi arbetat med. Många kommer säkerligen redan vara avverkade, andra kommer att finnas kvar i ovisshet och några kommer vara avsatta. Jag kommer med all säkerhet att bli mycket upprörd över alla skogar som för alltid är borta, men jag kommer även jubla högt över de som får vara kvar.
Jag tänker inte gnälla ett endaste dugg i detta inlägg utan istället visa bilder på segrar för naturvården!
Björnklinkåsen i Älvdalarna. En lågproduktiv tallnaturskog med mycket höga naturvärden som Sveaskog avsatte efter Naturskyddsföreningens larm.
Talleråsen i Timrå. SCA avsatte skogen
efter det att Naturskyddsföreningen hade
larmat om skogens mycket höga naturvärden
Långtjärnen i Orsa. Skogsstyrelsen upprättade
ett biotopskydd efter att Naturskyddsföreningen
hade larmat om skogens mycket höga naturvärden.
Område vid sjön Stora Snesen i Leksand.
Skogsstyrelsen klassade denna skog som
nyckelbiotop efter Naturskyddsföreningen hade
larmat om det akuta hotet. Bergvik kommer
därför inte heller att avverka skogen.
Väljer att endast visa exempel från de vi kritiserar allra hårdast, nämligen Sveaskog, SCA, Bergvik/Stora Enso och den ansvariga myndigheten själv, Skogsstyrelsen. Tyvärr är exemplen alldeles för få i relation till hur mycket material vi har – och sorgligt nog finns det en övervägande del oändligt sorgliga exempel. Men dom goda exemplen finns, och jag tycker att dom förtjänas att lyftas fram. I synnerhet när bolagen själva visar en vilja att hjälpa oss med material.
Dessutom har jag lovat att inte gnälla i detta inlägg.
Än en gång så tackar jag för den snabba återkopplingen på mina mail idag. Och för er som inte svarat…sett i skenet av vår kommunikation under 2010 så är jag fullständigt övertygad om att få ett svar från er snart.
Fridens
Malin
Skogsbloggen 