You are currently browsing skogsbloggen’s articles.

Hej,

Integritet är A och O för en myndighet. Därför ska givetvis det en myndighet för fram vara välgrundat, objektivt, sakligt och, inte minst, baserat på bästa tillgängliga kunskap.

Nyligen gick tiden för att svara på Skogsstyrelsens viktiga remiss om den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Levande skogar ut.

Inför Skogsstyrelsens framtagande av denna remiss så skapade Skogsstyrelsen en referensgrupp som jag satt med i. Den fördjupade utvärderingen av Levande skogar skulle till stor del fokusera på preciseringen gynnsam bevarandestatus. Med detta fokus hade åtminstone jag förväntat mig att naturvårdsforskningen och särskilt ArtDatabanken skulle vara representerade i referensgruppen. Så var dock icke fallet. Gruppen bestod endast av de ”vanliga” intressenterna, som vanligt med en dominans från skogsbruket, alltså som bäddat för diskussioner som landar i antaganden och meningsskiljaktigheter. Något som givetvis också skedde då delar av det underlag som ligger till grund för remissen upprepat ifrågasattes och tolkades på diverse olika sätt. Detta skulle enkelt kunna ha förhindrats om de som faktiskt har den bästa kunskapen hade blivit inbjudna att delta i hela processen, och inte minst i referensgruppen. Nu hade Skogsstyrelsen förvisso skickat en allmän inbjudan till SLU. SLU avböjde, men att fråga ett stort universitet som SLU generellt är att göra det alltför enkelt för sig, man måste nog hellre fundera på vilka personer och kunskapsområden som ska in i utvärderingen och kontakta dessa direkt. Således nådde denna inbjudan aldrig en mängd av de forskare som faktiskt ligger bakom de underlag som användes i arbetet. Möjligen illustrerar detta en generell brist hos Skogsstyrelsen kring kunskap om vilka resurser som finns i forskarsamhället. Eller så är det ett uttryck för något annat som jag inte riktigt kan greppa.

Hur som helst, det är givetvis många som har skickat in yttranden på denna remiss. Vi är i vårt yttrande starkt kritiska till stora delar av remissen. Bland annat handlar vår kritik om att remissen är oerhört motsägelsefull. Å ena sidan säger Skogsstyrelsen att miljömålet inte kan nås samt att det inte går att se en tydlig inriktning för utvecklingen i miljön. Å andra sidan lyfter man skogsbrukets goda insatser på ett sätt som faktiskt ger en missvisande bild av tillståndet i skogen. Missförstå mig inte nu, skogsbruket har gjort och gör stora insatser för att förbättra sitt miljöarbete i skogen. Dessa insatser ska givetvis få uppskattning och plats i utvärderingen och förtjänas absolut att lyftas fram. Men – detta är en remiss som handlar om miljökvalitetsmålet; om vi når det, varför vi inte når det, när vi kan nå det, vilka åtgärder krävs för att vi ska nå det. Då måste man också sätta grundproblemet, det vill säga att de hittillsvarande goda insatser som görs inte räcker för att nå målet, i relation till vad det som ska uppnås.

I de analyser som Skogsstyrelsen har gjort har en rad olika källor till negativ påverkan på skogsmiljön uppenbarligen glömts bort. Som tillexempel problemet med utflödet av metylkvicksilver som orsakas av skogsbruket. Vän av ordningen kanske tycker att detta problem snarare hör hemma i miljömålet Levande sjöar och vattendrag. Dock ska man ha i minnet att skogens vattendrag har en mycket viktig funktion för hela skogslandskapet. Inte heller har Skogsstyrelsen berört hur man ska komma tillrätta med den skeva ålderklassfördelningen i skogen, eller gallringens inverkan på befintliga naturvärden, eller skogsbrukets bidrag till försurning, eller bristen på trädslagsvariation i landskapet och så vidare, och så vidare… Jag menar, dessa källor, och fler därtill, har ju alla en inverkan på huruvida miljömålet kommer uppnås och borde väl rimligen också hanteras inom ramen för en fördjupad utvärdering? Men uppenbarligen inte – Skogsstyrelsen redovisar istället en prognos för utvecklingen av miljötillståndet i skogen som neutral. Detta trots ovanstående, trots pågående fragmentering av skogslandskapet, trots stora och väl dokumenterade brister inom skogsbrukets miljöhänsyn, avverkning av värdekärnor och nyckelbiotoper, ett stort tryck på de kvarvarande kontinuitetsskogarna, brist på lämpliga livsmiljöer för många arter, med mera. Prognosen blir ändå neutral. Vad som inte heller har vägts in är att den negativa påverkan som skett genom årtiondena i vissa delar ännu inte har fått ”full effekt” ute i landskapet på t.ex. populationer av olika arter.  Som jag tolkar det, givet hur remissen är formulerad, så anser Skogsstyrelsen att de goda insatser som görs i skogsbruket idag väger upp för allt detta, inklusive den ”utdöendeskuld” som forskarvärlden talar om. Ordet utdöendeskuld förekommer inte i remissen.

En av skrivningarna i remissen fick mig faktiskt att nästan ramla av stolen:

”Det råder för närvarande oenighet i fråga om vad som är ändamålsenligt för att bevara biologisk mångfald och uppnå gynnsam bevarandestatus för skogliga naturtyper”

Tydligen är denna oenighet, och dessutom även osäkerhet, så gigantisk att detta behöver upprepas inte mindre än fyra gånger i dokumentet. Det är dock lite oklart vad för oenighet och osäkerhet som myndigheten åsyftar. SLU och ArtDatabankens yttrande på denna punkt tycker jag sammanfattar det hela ganska väl:

”Exempelvis hävdar Skogsstyrelsen att naturvårdsfrågor är komplexa och att det råder ”en osäkerhet och oenighet” kring vad som krävs för att nå miljömålen. Om Skogsstyrelsen avser kunskapsläget bör man specificera om det gäller brister i forskning, miljöanalys eller något annat? Vidare bör man förklara hur eventuella kunskapsluckor påverkar möjligheterna att ge konkreta förslag på åtgärder.”

Betydande forskning och miljöanalyser har gjorts under de senaste 20 åren och jag skulle nog vilja säga att det råder en samstämmighet gällande centrala naturvårdsfrågor; till exempel bristerna i ekologisk representativitet och konnektivitet inklusive problematiken med arters spridningsbegränsning i brukade landskap, samt miljöhänsynens och kalhuggna skogars begränsningar för bevarandet av de skogslevande arter med specifika krav.

Givet olika intressenters ingång i denna process så kan jag inte låta bli att reflektera över myndighetens oförmåga att bjuda in vetenskapssamhället att fysiskt delta i alla relevanta processer, det är ju i princip alltid bara myndigheter, skogsbruk och ideella organisationer som sitter runt bordet i dessa processer. Och med facit i hand – mycket tid i denna referensgrupp gick faktiskt åt att diskutera tolkningar av underlag.

SLU och ArtDatabankens yttrande är i flera avseenden skarpt och pekar på en rad allvarliga sakfel och oriktiga påståenden. Kanske detta hade kunnat undvikas om ArtDatabanken hade 1. Inbjudits till att delta i referensgruppen, 2. Fått läsa utkastet innan det ens gick ut på remiss.

Förutom denna viktiga remiss så håller Skogsstyrelsen just nu även på att ta fram den årliga uppföljningen av miljömålet. Av det jag sett av denna så följer den i vissa delar samma mönster med motsägelsefulla texter som remissen om fördjupad utvärdering.

Med detta sagt så vill jag också säga att även om den fördjupade utvärderingen har enormt stora brister så är den inte alls alltigenom usel. Det finns såväl bra förslag som väl underbyggda skrivningar. Poängen är dock att det är mycket bekymmersamt när en miljömålsansvarig myndighet tar fram ett underlag som i stora delar präglas av otydligheter, sakfel och texter som undergräver det slutliga resultatet; miljömålet kommer inte att kunna nås med dagens förutsättningar.

Jag hoppas verkligen att Skogsstyrelsen nu omarbetar denna remiss så den blir klar och tydlig, inte minst välgrundad med väl underbyggda beskrivningar av behov av insatser.

Fridens,

Malin

Hej och god fortsättning på det nya året!

Efter en lång julledighet är jag åter i tjänst. Mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg och jag ska försöka att sammanfatta ett par av de mest intressanta händelserna.

Den mest spännande händelsen måste nog vara den dom från Kammarrätten i ärendet om tillstånd till avverkning i Änokdeltat som damp ner i våra mailboxar den 18 december. Domstolen ger oss rätt i ärendet och hindrar därmed den planerade avverkningen. Jag har skrivit mycket om ärendet tidigare vilket ni kan läsa här om ni vill ha lite bakgrund. Det har varit en segdragen historia, och ärendet verkar inte sluta här och nu heller för den delen.

Ärendet har pågått i runt fyra år och Skogsstyrelsen har återkommande försökt förhindra en prövning av sitt eget beslut om att, tvärs emot vad lagen säger, ge tillstånd till avverkning i detta extremt värdefulla område. Flera olika argument har använts, bland annat att Naturskyddsföreningen inte skulle ha talerätt i frågan (vilket vi enligt Århuskonventionen har, något som Högsta Förvaltningsdomstolen även har fastställt) samt att de skyddsbestämmelser som ändå finns för fjällnära skog inte ska tillämpas. Personligen kan jag tycka att det är något beklämmande att en myndighet som har ansvar att se till att regelverket efterlevs inte själv verkar ha viljan att tillämpa ens de mycket få verktyg som finns inom skogsvårdslagen för att förhindra att omistliga värden går förlorade.

Hur som helst. Nu har vi fått rätt i både talerättsfrågan och i själva sakfrågan. Kammarrätten slår fast att det som står i lagen ska gälla, nämligen att tillstånd till avverkning av en skog som den vid Änok är oförenlig med de intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården. Domstolen gjorde följande bedömning:

”Med beaktande av de höga naturvärdena som ostridigt finns i områdena och länsstyrelsens yttrande finner kammarrätten att ett tillstånd till avverkning inom aktuella områden är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården.”

Vi har alltså fått rätt i två domstolsinsatser i denna fråga. Det är ett principiellt betydelsefullt domslut och inte minst ett viktigt beslut för naturvärdena i de fjällnära skogarna. En avverkning av skogen vid Änok är en olaglig åtgärd. Bestämmelsen har funnits i lagen länge. Ändå har Skogsstyrelsen aldrig någonsin använt den.      Aldrig.      I fallet Änok har såväl Skogsstyrelsen som Länsstyrelsen och den ideella naturvården gjort gällande att området har mycket höga naturvärden. Skogsstyrelsen har klassat närapå hela området som nyckelbiotop. Länsstyrelsen har tydligt uttalat att området är viktig för ”naturvårdens intressen”. Ideell naturvård har dokumenterat extremt höga naturvärden. Detta räcker dock inte för att myndigheten ska tycka det är tillräckligt för att tillämpa den lagstiftning som finns. Jag skulle därför hemskt gärna vilja se den skog som faktiskt platsar under bestämmelsen enligt Skogsstyrelsens bedömningar. Och jag kan inte heller låta bli att undra över hur många värdefulla fjällskogar som gått förlorade med anledning av att myndigheten inte har tillämpat den lagstiftning som finns.

Här kunde historien om Änok ha nått sitt slut. Men det har den inte. Domen kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, och det är precis det som Skogsstyrelsen nu också har gjort. Detta kräver dock prövningstillstånd vilket inte är helt lätt att få. Att Skogsstyrelsen överklagar ärendet var egentligen ganska väntat, och det är bra att det drivs till högsta instans. Dock kan jag nog tycka att det är ett besynnerligt agerande av en myndighet att fortsätta driva detta ärende trots att vi har getts rätt i varenda instans hittills. I synnerhet är det besynnerligt att Skogsstyrelsen verkligen verkar tycka att det är okej att ge tillstånd till avverkning av något så otroligt naturvårdsvärdefullt som skogen i Änok. Om 18 § inte kan användas i detta fall så har jag svårt att se att den kan användas i något fall överhuvudtaget.

Är man konspiratoriskt lagd kan man ju också undra om det är just detta som är myndighetens poäng med att driva ärendet vidare? Skulle de vinna detta fall så kan de ju fortsätta i samma anda som tidigare och inte behöva tillämpa 18 § alls vid avverkningsanmälningar av naturvårdsvärdefulla fjällskogar.

Skogsstyrelsen har nu alltså skickat in en överklagan där man yrkar på att Högsta förvaltningsdomstolen går emot all naturvårdsexpertis och de två domstolar som redan har gett naturvården rätt i sak och undanröjer Kammarrättens dom. Skogsstyrelsen vill helt enkelt att deras beslut om tillstånd till avverkning av fjällnära urskogsartad skog ska gälla. Sen har myndigheten inte skrivit så mycket mer i sin överklagan mer än att man begärt tidsfrist till den 31 januari med att utveckla överklagan. Alltså vet vi inte riktigt vad det är de kommer att lägga fram för argument. Enligt deras eget pressmeddelande så handlar det framförallt om att de vill få en slutlig prövning av 18 §. Visst, det köper jag, men jag måste säga att jag tycker denna anledning inte riktigt rimmar med hur tonerna hittills har gått från Skogsstyrelsen under hela detta långdragna ärende;

1. Skogsstyrelsen har i samtliga prövningar tydliggjort sin (felaktiga) hållning om att Naturskyddsföreningen inte skulle ha talerätt;

2. Skogsstyrelsen har tryckt på att domstolen inte ens ska pröva ärendet;

3. Eftersom Skogsstyrelsen inte tycker att domstolarna ens ska pröva ärendet så innebär ju detta i förlängningen att Skogsstyrelsen även anser att domstolen därmed INTE heller ska pröva paragrafen.

Eftersom ärendet, som sagt, redan prövats av två domstolsinsatser vilka gett en klar tolkning av paragrafen blir det nu spännande att se hur Skogsstyrelsen kommer att argumentera i Högsta förvaltningsdomstolen.

Om domstolen nu tar upp ärendet till prövning vill säga…

En annan spännande händelse skedde redan i november; Artskyddsförordningen har varit gällande i svensk lagstiftning i över 15 år. Den är en del av EUs art- och habitatdirektiv och fågeldirektiv och ska tillämpas vid skogsbruksåtgärder. Om en åtgärd hotar t.ex en förtecknad art inom direktivet så finns det ett tydligt förbud för denna åtgärd, t.e.x avverkning, enligt förordningen. Det är också tydligt att artskyddet inom artskyddsförordningen inte faller inom intrångsersättningen, d.v.s. markägaren får ingen ersättning för sin skog, eller den utökade hänsyn som krävs, om skogen enligt artskyddsförordningen inte får avverkas. Rimligt kan jag nog tycka, för inom vilket annat samhällsområde kan du förvänta dig att få ersättning för att inte bryta mot lagen? Om förordningen är gällande i ett område så innebär detta att en avverkning inte är laglig markanvändning. Förordningen har dock hitintills inte, eller ytterst bristfälligt, använts inom skogsbruket trots att lagstiftningen kräver det. Skogsstyrelsen har alltså även här under en lång tid valt att inte se till att en lagstiftning tillämpas – trots att de som sektorsmyndighet har en skyldighet att se till att bestämmelserna efterlevs inom deras område.  Men nu verkar dock myndigheten äntligen ha vaknat till liv i frågan. Nyligen fattade Skogsstyrelsen ett beslut om förbud för avverkning i en skog med hänvisning till artskyddsförordningen. Det ska bli spännande att framöver följa myndighetens arbete med att använda lagstiftningen såsom det under många år varit tänkt att den skulle ha använts.

I mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att här fundera över hur många gånger Skogsstyrelsen sett genom fingrarna när markägare har brutit mot artskyddsförordningen..

Nåväl, vi kan nog räkna med en hel del debatt i detta ämne framöver, i synnerhet eftersom ett antal representanter för skogsbruket redan höjer sina röster och vill i princip ge skogsbruket skuldfrihet för att arter är hotade/rödlistade. Rödlistan säger naturligtvis inte att skogsbruket är roten till all ondska. Det är snarare summan av alla hot och påverkan som man ser i rödlistan, och skogsbruket påverkar tillståndet för arterna idag och i framtiden. Rödlistan i sig är inte ett skydd för arterna, men genom artskyddsförordningen finns det faktiskt regler om vad som gäller för vissa arter, och dessa regler måste följas – även inom skogsbruket. Det handlar också om sektorsansvaret, skogssektorn bär ansvaret för skogsarternas väl och ve. Nu och i framtiden. Detta går inte att blunda inför. Att inte ta detta ansvar är, för att dra det till sin spets, lite som om att läkemedelsindustrin började sälja ett läkemedel och det efter ett tag uppstår en misstanke om att en del patienter dör av medicinen. Företagets presstalesman går då ut och säger: ”Det finns inga empiriska belägg för att medicinen har någon negativ effekt eller har decimerat antalet människor. Dessutom fanns det sjuka och döende människor även innan medicinen började säljas, så det är inte vårt fel att folk dör.”

Det kanske börjar bli dags med ett ansvarsutkrävande av skogsbruket och den skogliga myndigheten nu?

Fast det ämnet kräver nog ett helt eget blogginlägg för att utveckla.

Fridens,

Malin

Hej,

Förra veckan var jag på Dramaten och såg premiären av pjäsen Johanna som handlar om vad Jeanne d’Arc skulle ta sig för om hon föddes idag. Dagens Jeanne d’Arc blev miljökämpe, och hennes första kamp var att rädda en skog. Pjäsen är klart sevärd, mer recension än så tänker jag dock inte försöka mig på. Jag såg pjäsen tillsammans med min barndomsvän som inte alls är insatt i skogsfrågan, och en av mina största behållningar av detta Dramatenbesök var (förutom ett, i mitt, tycke lysande skådespeleri) min väns reaktion när pjäsens Johanna ställde frågan ”Vem kan ÄGA en skog? Vad är det egentligen man äger?”.

I pausen efter första akten var min annars så pratglade vän ganska tyst ett tag. Sen tittade hon frågande på mig och sa; ”Alltså, hur funkar det egentligen det här med skogen? Jag fattar att skogsägare kan avverka sin skog, men vad har de egentligen för ansvar för allting som hänger ihop med, över, under och mellan träden som utgör skogen? Alla djur och växter? Äger de luften mellan träden? Äger de vattnet som rinner igenom skogen? Och när vattnet lämnar ägargränsen, går ägoskapet då över till nästa markägare? Vem har då ansvar om vattnet bär med sig föroreningar? Och fåglarna som bor i träden? Äger de fåglarna också? Eller har de något ansvar för att se till att fåglarna inte blir bostadslösa när trädet med deras bo fälls? Hur tar man egentligen ansvar för det?”

Alla dessa frågor och några därtill ställde även pjäsens Johanna (om än på ett något mer teatraliskt sätt än min vän). I min väns ögon, liksom i pjäsens Johannas ögon, handlade det inte om hotade och rödlistade arter (min vän vet knappt vad rödlistan är, än mindre vad den innebär), det handlade inte om punktvisa insatser som en högstubbe här och ett naturvårdsträd där, eller om naturhänsyn på kalhyggens vara eller inte vara, om försvunna svampställen, förstörda kulturvärden, utplånade livsmiljöer eller den totala omvandling av landskapet som skogsbruket i princip håller på att slutföra. Hennes fråga är större än så. Och väldigt väldigt klok. För vad är det egentligen man äger rätt till när man äger skog? Ja, jag är väl medveten om hur lagstiftningen ser ut. Och ja, jag är väl medveten om den grundlagsskyddade äganderätten. Men detta kopplar ju per automatik tillbaka till vad det är man egentligen äger. (Kan man verkligen äga skog?) Och vilka rättigheter man har att förstöra för det som man inte äger men som per definition blir av med sina livsförutsättningar när dessa förstörs av den som tydligen kan äga dessa livsförutsättningar? Eller vem det egentligen är som har rättigheter till vad.

Ta till exempel vårt lands urfolk, samerna. Vid koloniserandet av urfolkens land antog staten lagar där man menade att endast stationärt bruk av mark ger upphov till ägande. Nu har dock en ny syn vuxit fram inom internationell folkrätt som ger urfolket rätt att fortsätta nyttja de marker man traditionellt har använt. Konkurrerande verksamheter, som skogsbruk, får inte förändra markanvändningen så det blir alltför svårt för urfolken att bedriva sin verksamhet. Dessutom erkänner nästan alla länder, även Sverige, att ursprungsbruk av mark, i detta fall renskötsel, ger upphov till äganderätt till land.

Så vem har då vilka rättigheter om vi befinner oss i sameland?

Enlig lagstiftningen behöver man endast eftersträva att samerna har tillgång till sammanhängande betesområden och den vegetation som behövs för samling, flyttning och rastning av renarna. Skogsbruket behöver således alltså inte se till att samerna verkligen får den rätt dom har rätt till.

Betyder inte det att lagen på något sätt bryter mot lagen?

Nyligen skrev tidningen Land om hur Sveaskog i Sorsele är på gång att avverka tre stora sammanhängande gammelskogar, på totalt 600 hektar, i ett område som redan är väldigt hårt avverkat.  Skogsstyrelsen är mycket bekymrade över avverkningsplanerna och tycker att den rimmar illa med lagen som anger att hyggesstorlekar ska anpassas till omgivningen. Skrämmande nog verkar Sveaskog stolt över sina avverkningsplaner av 600 hektar gammelskog och anser tydligen att hänsynsytor lite här och var kommer kunna bära upp det som går förlorat. Det statliga bolaget, som ägs av hela det svenska folket, tydliggör även att all skog som inte skyddas på ett eller annat sätt kommer att avverkas. Sveaskog skruvar upp tonläget och känner uppenbarligen att man har fullständig rätt till att avverka all oskyddad gammelskog.

Men urfolkets rättigheter tänker då jag? Dessa rättigheter nämns inte i vare sig Skogsstyrelsens uttalande eller Sveaskogs dito. Sveaskog hänvisar förvisso till att de genomför samråd med samebyar och att de beaktar samernas synpunkter. Tack och lov har journalisten även pratat med en renägare som är tydligt kritisk till Sveaskogs avverkningar av den enkla anledningen att det redan har avverkats så mycket att det försvårar rennäringens arbete. Så mycket för att beakta urfolkets synpunkter (Vill här påminna om den internationella folkrätten som ger urfolket rätt att fortsätta nyttja de marker man traditionellt har använt). Alla skogsägarorganisationer och skogsbolag som jag pratat med, och som bedriver skogsbruk i renbetesland, säger att de har en god dialog med rennäringen och att det finns en samsyn mellan skogsbruket och rennäringen. Och det gör det säkert på sina ställen.

Men många av de samer jag pratat med säger att de ofta känner sig lurade. Att skogsbruket äter sig in i deras renskötselområden – bit för bit. Tillsammans med gruvnäringen, vattenkraften m.m. förvandlas kakan allt snabbare till spridda smulor. Något som givetvis försvårar samernas rätt till att nyttja den mark de nyttjat i generationer efter generationer. Eller för att citera den renägare som intervjuades i tidningen Land: ”Det är förrädiskt. De visar oss kartor på avverkningsplaner och det är ofta till synes ganska små fläckar som de vill ta inom en femårsperiod. Vi har nog själva varit för dåliga på att hålla koll på helheten och säkert sagt ja till planer som slår hårt mot oss”.

Jag kan nog tycka att skogsbruket har ett större ansvar än att presentera sina avverkningsplaner för 5 år i taget och borde börja i andra änden. Ansvaret borde vila på alla de näringar som tar renbeteslandet i anspråk att presentera en landskapsomfattande plan för rennäringens överlevnad på den mark samerna enligt internationell folkrätt har rätt till. Skogsbruket bör sedan anpassa sina avverkningar till denna plan. Istället för att rennäringen hela tiden ska få kämpa med näbbar och klor för sina rättigheter och sin överlevnad.

Med anledning av detta kan jag nog ändå tycka att det känns befriande att Sveaskog äntligen tar bladet från mun och säger som det är:

”…låt mig klart säga att all övrig mark [som ej är avsatt] kommer vi att bruka…Vi kommer alltså avverka igen och producera nytt virke på all mark som inte undantagits av olika skäl”.

Och med bruka menar Sveaskog kalhyggen, för inte har åtminstone jag hört något om att det statliga bolaget har några direkt högtflygande tankar om skonsammare metoder. Snarare tvärtom.

Jag skulle vilja återgå till min barndomsväns frågeställning: Äger de vattnet som rinner igenom skogen? Och när vattnet lämnar ägargränsen, går ägoskapet då över till nästa markägare? Vem har då ansvar om vattnet bär med sig föroreningar?

Enligt Svensk rätt så gäller att förorenaren betalar. Det vill säga, det är alltid den som orsakar eller riskerar att orsaka en förorening som ska bekosta de åtgärder som behövs för att förhindra en störning. För skogsbrukets del så innebär det att skogsbrukets bidrag till föroreningar ska betalas av skogsbruket själv. Men vem är det egentligen som ska hållas ansvarig för att ca 20 % av kvicksilvret som idag finns i våra insjöfiskar beror på skogsbruket? Vem ska betala kostnaden för de skador på människor som detta i slutändan kan orsaka?

Vi har bedrivit skogsbruk i Sverige under en väldigt väldigt lång tid. Ändå är det ett enormt experiment som ingen vet kontentan av ännu. Skog är så mycket mer än träden som växer där. Skog är snarare summan av alla växter och djur som bor där.  Det är de ekosystemtjänster skogen ger oss, som rent vatten, frisk luft, upplevelser, mat, klimatreglering, pollinering med mera.

 

Kan man verkligen äga pollinering?

 

Fridens,

Malin

Hej,

Egentligen var det tänkt att detta inlägg skulle handla om en inte helt vanlig torsdag. Närmare bestämt torsdagen den 23 oktober då regeringen presenterade sin närapå historiska budgetproposition för 2015. En proposition som lägger hela 10 % av reformutrymmet på naturvården. 2 miljarder kronor. Av dessa går 640 miljoner kronor  till skydd av värdefulla skogar. För ett naturvårdssverige som de senaste åtta åren befunnit sig i ett mörkt mörker så verkar det plötsligt ljusna lite – även om det är en lång väg kvar. Utöver de välbehövliga pengarna till skydd av skog, och inte minst lika jätteviktigt – i synnerhet sett i ett långsiktigt perspektiv – är att regeringen även öppnar upp för en översyn av skogsvårdslagen.

Om detta och mer därtill ur budgetpropositionen hade jag tänkt att skriva ett glatt inlägg. Men så kom ett pressmeddelande från Skogsstyrelsen som fick mig att haja till.

Myndigheten har kommit fram till att man har mätt fel när man mätt hur mycket naturhänsyn som lämnas av skogsbruket vid avverkning. Detta eftersom stora delar av skogsbruket inte tidigare varit särskilt villiga att för myndigheter och andra intresserade redovisa var i landskapet deras frivilliga avsättningar finns. Med anledning av detta så har Skogsstyrelsen helt enkelt gjort antagandet att i princip alla ytor som är 0,5 hektar eller större har utgjorts av frivilliga avsättningar. Dessa har därför av naturliga skäl inte räknats in i miljöhänsyn vid skogsbruk i Skogsstyrelsens analyser. Nu har dock delar av skogsbruket till slut delat med sig av denna viktiga information (åtminstone till myndigheten) – vilket har lett till en säkrare analys av den delen av skogsmarken där de frivilliga avsättningarna har redovisats (vilket är ungefär hälften av skogsmarken). Och man har kommit fram till att skogsbruket alltså har lämnat mer hänsyn än man tidigare trodde. Och som det låter på Skogsstyrelsen så handlar det om betydande mycket mer än de ca 3% man, på grund av bristfällig information från skogsbruket, tidigare antagit.

Gott så. Att skogsbruket lämnat mer än helt otillräckliga 3% är givetvis bra. Om resten av skogsbruket nu också skulle kunna tänka sig att redovisa sina avsättningar så skulle myndigheten dessutom kunna ta fram en ännu säkrare analys, vilket kanske visar på ännu mer naturhänsyn än vad man nu kommit fram till. Vilket givetvis skulle vara ännu mer positivt.

Skogsbruket är givetvis stormförtjusta över detta pressmeddelande från Skogsstyrelsen och inte sena med att gå ut med denna nyhet i diverse olika kanaler. Inte sällan med budskapet att dagens skogspolitik visar sig fungera väl för naturvården (underförstått: ingen förändring behöver ske). Andra inlägg är kanske inte lika konkreta, eller överhuvudtaget ens relevanta. Jag läser rader på Twitter som:

”Varför inte bara säga att SNF kraftigt underskattat skogsbrukarns naturvård?”

En ganska irrelevant kommentar egentligen – men till graden så irrelevant att jag ändå inte kan låta bli att reflektera över den. För det är väl ändå inte VI som har underskattat naturhänsynen? Det är väl Skogsstyrelsen som underskattat den? Och detta av den enkla anledningen att skogsbruket inte velat lämna ut uppgifter ens till skogsmyndigheten om frivilliga avsättningar?

LRF gick igår ut med information på sin hemsida och gjorde då gällande att en långt större del hänsyn lämnas på hyggena än vad som tidigare redovisats. Antar att man på något sätt fått indikationer från Skogsstyrelsen om detta. Än vill dock myndigheten själv inte gå ut med någon siffra eftersom analysen inte är färdig ännu.  Fast det är egentligen bara en bisats. För om man faktiskt har lämnat en avsevärt större mängd hänsyn, vilket både LRF antyder och Skogsstyrelsen säger, så är ju detta positiva nyheter. Nu har LRF i efterhand redigerat en del faktauppgifter i sin webbtext, bland annat närmare bestämt nedanstående citat. Jag tycker det är bra och respektabelt av LRF att ta bort delar av detta citat eftersom kontentan av det inte helt stämmer överens med verkligheten, men jag låter det dock stå kvar i detta inlägg eftersom det ändå rör en ganska viktig poäng vad gällande naturhänsynen i relation till hur myndigheterna presenterar det:

”I Skogsstyrelsens tidigare statistik framgår att skogsägarna i genomsnitt lämnar ungefär 3 % av hyggesarealen orörd i samband med avverkningar…”

Ursäkta mig LRF, men orörd?

Var i hela friden kom detta in i bilden? Eller har LRF helt glömt bort den årslångt utdragna debatten om Skogsstyrelsens polytaxinventeringar, det vill säga den nuvarande hänsynsuppföljningen? En uppföljning som de senaste åren legat på en mycket beklämmande nivå. En nivå som nu senast visar att vid 34 % av avverkningarna så är hänsynskrävande biotoper mer eller mindre negativt påverkade. De hänsynskrävande biotoperna som Skogsstyrelsen gör sina uppföljningar på är faktiskt också en del av den naturvårdshänsyn som Skogsstyrelsen har mätt, och som LRF i sitt tidigare uttalande refererat till som orörd. 34 % är en ganska stor andel av avverkningarna. Om jag konsekvent gjorde fel i 34 % av mina arbetsuppgifter   så skulle åtminstone inte jag slå mig för bröstet.

Som sagt, bra att LRF har redigerat sin text. Hatten av för det, men budskapet kvarstår ändå. Nämligen att av de hänsynsytor som lämnas och som utgörs av hänsynskrävande biotoper så är en inte obetydlig del av dessa negativt påverkade. Liksom skyddszoner vilka även de påverkas negativt vid 34 % av avverkningarna.

Återigen. Det är givetvis positivt att höra att mer hänsyn lämnas på hyggena än vad man trodde tidigare. Ingen blir gladare än jag att se och höra om positiva förändringar i skogen. Men man måste nog ha med hela bilden innan man går ut och låter påskina att allt är frid och fröjd. Här måste jag säga att Skogsstyrelsen inte tar sitt ansvar. Myndigheten som ska se till att skogspolitiken genomförs och att miljö och produktion ska väga lika. Detta borde i min värld rimligen även innefatta hur myndigheten kommunicerar resultat. När man, som i detta fall, går ut med ett pressmeddelande om att det har lämnats mer naturvårdshänsyn än man tidigare trott utan att ge hela bilden så måste man också tänka igenom vilka signaler man sänder ut med detta pressmeddelande. Skogsstyrelsens pressmeddelande låter påskina att det inte finns några som helst komplikationer kring analysen – mer än att de önskar få in övriga markägares frivilliga avsättningar för att kunna göra analysen komplett. Självklart ska myndigheten gå ut med denna nyhet, som i grunden är en god nyhet, men givet att det är skogsmyndigheten vi pratar om – den myndighet vars rapporter och resultat beslutsfattare lutar sig mot i beslut om i skogspolitiska frågor. Borde det med detta i åtanke inte vara rimligt att även belysa följande vad gällande naturhänsynen på hyggena:

Det finns inga som helst garantier för att hänsynen som man har analyserat kommer bli kvar på sikt. Under flera år har den ideella naturvården dokumenterat hur små, tidigare lämnade hänsynsytor, avverkningsanmäls och avverkas. Jag har även pratat med ett otal bekymrade skogskonsulenter på Skogsstyrelsen runt om i landet som vittnar om exakt samma sak. Gammal hänsyn ”hämtas hem” från hyggena. När jag konfronterat markägare om detta får jag oftast till svar att dessa ytor inte alls är registrerade som hänsyn i deras planer. Som till exempel i detta fall vilket vi tog upp i en rapport för några år sedan:

bild 36

Kvarlämnad yta på ett hygge

bild37

Samma yta vid ett senare tillfälle.

Stora Enso, som ansvarade för avverkningen, sa att denna yta inte alls var tänkt som någon hänsyn, man hade bara inte avverkat allting på en gång. Detta är (var) alltså en yta som troligen räknats i Skogsstyrelsens statistik för naturhänsyn vid avverkning.

Eller som att statliga Sveaskog avverkade naturhänsyn, framförallt i form av naturvärdesträd, och skyllde på stormfälld skog och bristande kommunikation med entreprenören (den förövrigt absolut vanligaste förklaringen till alla de övertramp som ideell naturvård dokumenterar i skogsbruket).:

04 05 11 12

Allt det här är givetvis mycket bekymmersamt eftersom det är just områden som dessa som räknas in i den naturvårdshänsyn som Skogsstyrelsen redovisar statistik för. Vad är den egentligen värd om den försvinner efter ett par år eller decennier? Vad är det för vits att mäta naturhänsyn i skogsbruket och redovisa siffror som man aldrig kan veta om de stämmer några år senare? Uppenbarligen ställer inte ens det statliga bolaget Sveaskog upp på att garantera någon långsiktighet i sin naturvårdshänsyn. År 2002 avverkade Sveaskog ett område i Västerbotten. Bolaget redovisade då vilken naturvårdshänsyn som skulle tas vid avverkningen. 2010, åtta år senare, anmälde bolaget denna naturvårdshänsyn till avverkning. Skogsstyrelsen beslutade då att förbjuda avverkning av naturhänsynen, bland annat med motiveringen ”Reglerna om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen kan inte ha till syfte att endast tillfälligt skydda dessa områden.”  Detta gillade inte Sveaskog som överklagade beslutet med motivering att man ”har som avsikt att avsätta 20 procent av den produktiva arealen. Denna ambitiösa målbild kräver bland annat att bolaget aktivt arbetar med att kvalitetssäkra och ompröva äldre avsatta avdelningar samt tidigare lämnad hyggeshänsyn”. (Se Förvaltningsrätten i Umeås dom i Mål 1213-13)

Det finns en mängd exempel på att naturvårdshänsynen inte alltid blir kvar, något som ändå är ganska avgörande för om den ska ha någon effekt på lång sikt. Om detta säger Skogsstyrelsen dock ingenting i sin kommunikation till allmänhet och beslutsfattare. Inte heller säger myndigheten någonting om den uppenbara kopplingen mellan den hänsyn som lämnas och att hänsynskrävande biotoper påverkas negativt vid 34 % av avverkningarna. Att Skogsstyrelsen istället sänder ut signaler som överhuvudtaget inte på något sätt adresserar dessa problem riskerar faktiskt att ge politiken en vrångbild av läget i den brukade skogen.

Passande nog går myndigheten dessutom ut med sitt pressmeddelande i samma veva som regeringen släppte sin budget med en avisering om en översyn av skogsvårdslagen.

En annan intressant infallsvinkel i denna fråga är också det faktum att kvarlämnade små hänsynsytor och enstaka träd på ett hygge knappast kan bära upp de livsmiljöer som går förlorade när skogen som avverkas utgörs av naturskog med tidigare obruten kontinuitet. Men den frågan ligger kanske lite utanför ramen av detta inlägg eftersom det som mäts är vad som blir kvar – oavsett vad som gått förlorat. Men visst vore det intressant om även denna koppling gjordes i myndighetens analyser?

Fridens,

Malin

Hej,

Förra veckan deltog jag i Föreningen Skogens årliga höstexkursion. Exkursionens deltagare utgjordes, i vanlig ordning, framförallt av skogsbruket. Naturvården representerades bland dessa dryga hundra personer främst av mig själv och min chef. Detta borde dock inte vara några direkta problem kan jag tycka då skogsbruket verkar ställa upp på dagens politik med två mål som ska väga lika mycket – miljö och produktion. Alltså bör ju båda dessa aspekter hanteras inom ramen för exkursionens tema.

Temat var ”Ett stormigt skogsbruk – vad har vi lärt oss efter Gudrun?” Dessvärre var själva innehållet väldigt homogent – bokstavligt talat. Exkursionen handlade mycket om hur man stormanpassar skogsbruket och sprider riskerna för att kunna hantera framtida stormar. Uppenbarligen innefattar inte stormanpassning och riskspridning inom skogsbruket några direkta analyser av ekologiska effekter. Och av de där politiskt jämställda målen ägnades nog 99 procent av exkursionen åt produktionsfrågorna. För allt vi fick se var homogena granplanteringar, rena plantager med främmande trädslag och ett pappersbruk – vad ett pappersbruk nu har med riskspridning att göra.  Även om det också gjordes en avstickare till ett område med försöksytor för kontinuitetsskogsbruk så kändes det, åtminstone för mig, ganska uppenbart att homogena granplanteringar och plantageskogar var något som den stora massan föredrog. Detta visar inte minst en uppföljning som Skogsstyrelsen gjorde efter stormen Gudrun. Denna visar att den absoluta majoriteten av skogsägarna inte var benägna att prova något nytt. Trots möjligheter till stöd för att stimulera arbetet med återväxten samt för att öka variationen av de trädslag som användes så planterades det gran som aldrig förr och stormområdet utgörs idag återigen till den absoluta största majoriteten av homogena, likåldriga granplanteringar. När det väl kommer till kritan, och möjligheter samt incitament finns att faktiskt skapa en mer variationsrik skog, så verkar det i slutändan ändå vara produktionsintressena som styr handlingarna.

Diskussionerna om riskspridning och användande av olika trädslag tog upp en hel del av programmet. Jag såg, kanske lite blåögt såhär i efterhand, framför mig diskussioner om naturliga trädslagsblandningar och stora lövinslag.

Jag kunde inte haft mer fel. Professor Erik Valinger ställde sig upp och berättade om den studie han genomfört för att utvärdera stormen Gudruns effekter. Studien visar att de blandskogar som fanns i det stormdrabbade området klarade sig bäst. Ett lövinslag på 30% i granskogarna sänkte risken för stormfällning betydligt. Detta bemöttes blixtsnabbt av en replik från en företrädare för Södra skogsägarna som ställde sig upp och antydde att detta inte stämde eftersom det finns någon studie, gjord i ett annat Europeiskt land (här sviker mitt minne – jag minns inte vilken studie eller vilket land, men jag minns innerbörden eftersom jämförelsen var så absurd) som hade visat att granskog som hade kantzoner med löv var lika utsatta för stormfällning. Lövet hjälpte således alltså föga. Jag begriper inte riktigt varför hen drog upp denna studie som en jämförelse. Lite som att jämföra Eiffeltornet med en lyktstolpe i min värld. Professor Valinger pratade om 30 % lövinblandning INUTI skogen, inte utanför i kantzoner. Jag kunde inte låta bli att ifrågasätta denna jämförelse.

Med det ifrågasättande dog dessvärre diskussionen, och med det även mitt något blåögda hopp om att exkursionen faktiskt tog de två politiskt jämställda målen på allvar genom att diskutera användandet av naturligt förekommande trädslagsblandningar för att sprida riskerna och kunna skapa nya skogar med större förutsättningar för skogens alla värden inte bara produktion.

Exkursionen handlade kort och gott bara om ekonomiska intressen och produktion. Helt och hållet utan att i analyserna och diskussionerna kring stormanpassning och riskspridning även väga in det andra helt jämställda målet i skogspolitiken – miljöaspekterna.

Att skogsnäringen inte vill ha någon som helst förändring av dagens politik har de uttalat tydligt, klart och ofta. Detta innebär således att de även ställer upp på de jämställda målen. Denna exkursion visade dock en sådan extrem slagsida åt produktionsintressena att man inte kan bli annat än nedstämd. På de tidigare höstexkursioner som jag deltagit i så har det varit ett ganska stort inslag av miljöaspekterna i programmen vilket alltid resulterat i livliga diskussioner om produktionsbortfall och produktionstapp. I årets program var det ett tydligt fokus på produktionsaspekterna vilket i sin tur dessvärre inte resulterade i några diskussioner överhuvudtaget om bortfall av livsmiljöer och förlust av biologisk mångfald.

Extra tydligt blev detta när vi besökte Sperlingsholm. Ett fastighetsinnehav på ca 3000 hektar där 17 % av innehavet består av rena plantager med främmande trädslag. Detta var tydligen så intressant och viktigt att vi spenderade en fjärdedel av exkursionstiden i detta bisarra landskap. SLU presenterade omfattande produktionsforskning kring främmande trädslag. Självklart sas det inget om de ekologiska konsekvenserna kring användandet av främmande träslag. Företrädaren för Sperlingsholm berättade lite kort, i förbifarten, att de hade avsatt 5 % av sin skog för naturvård. Vad dessa avsättningar bestod av eller hur de låg distribuerade i landskapet framgick dock inte. En ytterligare dimension i dessa avsättningar som självklart heller inte hanterades var det faktum att de ligger i ett så extremt hårt brukat område med plantager och planteringar. Det hade faktiskt varit intressant att höra lite om hur de tänker kring överlevnad och spridningsmöjligheter för naturligt förekommande arter i ett så extremt brukat landskap där en stor del av skogen inte har något som helst med vårt skogsekosystems naturliga livsmiljöer att göra. Men det fick vi inte höra något om. Uppenbarligen anser man sig ta den hänsyn som politiken förväntar sig inom ramen för frihet under ansvar och de två jämställda målen.

Det var ett deprimerande landskap att besöka, men det mest deprimerande var att INGEN i sällskapet verkade ifrågasätta användandet av främmande trädslag. Jag undrade faktiskt i mitt stilla sinne om detta extremlandskap verkligen var något som skogsnäringen till viss mån ställer sig bakom, en fråga som blev ännu mer befogad när jag fick frågan om inte detta ändå kunde accepteras på begränsade ytor. I min värld handlar inte 17 % av 3000 hektar om några begränsade ytor. Idag består redan en större areal av landets produktiva skog nedanför fjällnära gränsen av främmande trädslag än vad som är formellt skyddat inom samma område. Att man i skenet av detta så enträget motsätter sig mer skyddad skog men inte verkar frånsäga sig ett ökat användande av främmande trädslag är för mig oerhört skrämmande. En liten ljusglimt var dock att Skogsstyrelsen ändå, på sitt vanligt väldigt försiktiga sätt, verkade ta avstånd åtminstone från ett så intensivt skogsbruk som det som bedrivs på Sperlingsholm. Men jag hörde faktiskt ingen från skogsbruket opponera sig. Inte en enda. Detta borde egentligen ha gjort mig rosenrasande, men på något sätt var jag ändå inte förvånad. Jag kände mig mest beklämd över vart vi är på väg när skogsnäringen står och diskuterar, bland annat, riskspridning genom ett ökat användande av främmande trädslag. För att stormriskerna troligen kommer öka i framtiden var alla överens om. En representant från LRF kontaktade mig dock ett par dagar senare. Hen hade nog reflekterat lite över detta också och skrev att ”Den formen av brukande är inget som vi i familjeskogsbruket välsignar.” Detta gläder mig givetvis, men ger egentligen inget svar på om familjeskogsbruket står bakom ett ökat användande av främmande trädslag generellt. Något som jag verkligen inte hoppas eller ens vill tro.

Under exkursioner likt denna blir jag ofta föremål för otaliga frågeställningar kring skogscertifieringen FSC. Denna exkursion var inget undantag. Men i just denna exkursion blev en del av frågeställningarna ganska absurda.

Till exempel så verkade en högt uppsatt representant från Södra skogsägarna något upprörd kring att FSC endast tillåter att 10 % av markinnehavet får innehålla främmande trädslag. Han ställde därför frågan till mig om jag inte tycker att det vore rimligt att FSC ökade tillåtandet av främmande trädslag till 20 % eftersom Sperlingsholm i dagsläget inte kan certifieras genom sitt generösa användande av exoter. Denna fråga var för mig helt absurd av följande anledning:

– Södra skogsägarna erbjuder markägare att FSC-certifiera sig genom dem. Rimligen borde Södra skogsägarna således veta   vad som står i FSC:s regler. Där står nämligen att gränsen för användande av främmande trädslag ligger på 5 %. Inte 10%.

Moderatorn för exkursionen lät mig inte besvara denna fråga eftersom Naturskyddsföreningen inte längre är medlemmar i FSC Sverige. Möjligen ett snyggt sätt att rädda ansiktet på representanten från Södra skogsägarna och exkursionen från ett möjligt pinsamt scenario. Det kan jag väl i viss mån förstå. Men det väcker ändå min nyfikenhet. Hur ser det egentligen ut med främmande trädslag i verkligheten på de skogsinnehav som certifieras under Södra skogsägarnas paraply om inte organisationen själv vet var gränserna går? Eller menar Södra på fullaste allvar att det är rimligt med en höjning av 15% för användandet av främmande trädslag inom ramen för något som ändå klassificeras som en miljömärkning?

En annan diskussion som jag hade kring FSC med en mycket högt uppsatt representant från Stora Enso fick mig dock ännu mer förbluffad. Och inte minst riktigt bekymrad. Hen tyckte, som många andra, att Naturskyddsföreningen bör gå tillbaka till förhandlingsbordet inom FSC. Detta eftersom (citerat fritt ur mitt minne) ”FSC är framförallt en dialogprocess”. Jag frågade om det verkligen var så hen ser på FSC, och det var det. Jag kände mig då tvungen att påminna hen om att FSC faktiskt är en miljömärkning, som ger skogsburket bättre betalt för sitt virke. En märkning som sedan stämplas på skogsbrukets produkter för att köparen i slutledet gärna betalar mer för att känna sig trygg med att ha införskaffat en träprodukt som härrör från ett hållbart skogsbruk.

Jag fick då svaret att ”så ser inte jag det, det är en dialogprocess. Vi har nog lite olika syn på vad FSC är” (även detta citerat ur mitt minne – dock med samma innebörd).

Jag undrar om kunderna till FSC-produkter verkligen ställer upp på denna syn av vad FSC är? Representanten från Stora Enso var dock mycket bestämd i sin uppfattning om att FSC främst är en dialogprocess. Om detta är Stora Ensos uppfattning så undrar jag lite över hur övriga skogsbruket ser på FSC. Som en dialogprocess eller ett självpåtaget ansvar gentemot konsumenterna?

Det finns mycket mer att skriva om denna exkursion, men jag tror jag stoppar här. Jag kan bara hålla med min kloke chef som dagarna efter exkursionen hade en övervägande reflektion:

”Jag känner mig väldigt beklämd”

Och för att slutligen återknyta till rubriken på detta inlägg. I Föreningen Skogens tidning Skogen så har otaliga ledare skrivits som faktiskt rör pudelns kärna.

Vi kan visa hur man kan både odla skog och älska träd.”

Nu är det dags att ändra målbilden för skogsodlandet i Sverige.

Behöver vi slåss för virkesodlandet i hundra år till?

Det är odling det handlar om och årets exkursion förstärkte bara denna bild. Odling i ett naturligt ekosystem – detta, om något, är ett ekologiskt vågspel.

Fridens

Malin

20140918_093322_resized

Känner mig en smula malplacerad.

Hej,

Åter från en lång semester som inte alls blev som jag hade tänkt. Med den långa semestern följde även en lång tystnad här på bloggen. Inte heller det hade jag tänkt. Men ibland tar livet helt enkelt vändningar som man inte alls hade planerat eller tänkt sig. Så är det bara.

Hur som helst så är det idag exakt 19 dagar kvar till valet, detta så kallade supervalår. Utgången är just nu oerhört oviss. Det känns lite som att vad som helst kan hända.

För oss som länge följt med i partiernas skogspolitiska debatt så måste jag säga att jag känner mig något förvirrad av alla budskap som nu svischar förbi i raketfart. Vissa mer relevanta än andra.

Ett av de konstigaste uttalandena stod nyligen miljöminister Lena Ek för när hon sa att ”Antalet skyddade naturområden, våtmarker och marina reservat har aldrig varit fler än nu.”

Ehhh… nä, det är ju såklart helt korrekt. Men hur tänkte hon? Jag menar, för varje reservat som bildas så växer ju andelen reservat per definition och blir fler än tidigare (såvida man inte avvecklar reservat i högre takt än de bildas nya såklart). Oavsett vem som sitter med taktpinnen i handen. Skillnaden är bara den att sittande regering har nedmonterat anslaget för biologisk mångfald successivt sedan 2006. Genom att dela upp anslaget i nya poster och göra omfördelning av ansvar mellan myndigheter försöker regeringen uppvisa en ökad takt i skogsskyddet. Dock har det faktiska anslaget för områdesskydd sänkts under mandatperioden.

Förutom konstiga uttalanden råder även budskap som ökar förvirringen i och med att de är så splittrade.

Lena Ek har vid flera tillfällen fört fram att regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen med formellt skydd eller genom frivilliga avsättningar. Gott så. Tyvärr är detta fortfarande bara ord, för skyddsvärda skogar avverkas så gott som dagligen.

Bra är att miljöministern också lyft att en ökad miljöhänsyn behövs i brukandet, samt att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas.

Att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas – inte minst i skogen – är Naturskyddsföreningen helt ense miljöministern om. Framförallt behöver det verkligen tydliggöras vad som är lagligt och olagligt inom skogsbruket. Jag skrev tidigare ett inlägg om lagliga lagbrott där vi hade skickat in begäran till Skogsstyrelsen om att polisanmäla två ärenden om obefintlig miljöhänsyn, så obefintlig att till och med myndigheten själv inte ansåg att dessa levde upp till lagens krav. Svaret vi fick talar sitt tydliga språk. Det verkar som det går att göra i princip vad som helst i skogen med den lag och politik vi har idag. Frihet under ansvar kallas det.

20140826_181936

Så bra som det känns att miljöministern ändå faktiskt uttalat ett behov om ökad miljöhänsyn, lika snurrigt blir det då när landsbygdsministern plötsligt deklarerar att regeringen nu vill genomföra regelförenklingar i skogen:

”Ett sådant förslag är att korta den så kallade sexveckorsregeln, det vill säga den tid som en markägare måste vänta från det att en avverkningsanmälan har lämnats till Skogsstyrelsen tills dess det är tillåtet att påbörja avverkningen. Skogsstyrelsen ges i uppdrag att analysera och beskriva hur myndighetens arbete skulle behöva organiseras för att möjliggöra en kortare tid med bibehållen kvalitet när det gäller miljöhänsyn, produktion och dialog.”

Sätt nu denna föreslagna regelförenkling i relation till Skogsstyrelsens svar på våra dokumenterade regelbrott här ovan. Hur i hela friden ska myndigheten hinna med att på halva tiden upprätta förelägganden eller förbud när de inte ens hinner med denna tillsyn i dagsläget? För någon ökad budget till myndigheten för att arbeta med tillsyn har i alla fall inte jag hört talas om.

Är det då inte mer logiskt med en tydligare lag som åtminstone går att lagföra?

Eller det kanske inte är meningen att Skogsstyrelsen ska hinna med tillsynen i den utsträckning som skulle behövas med den luddiga lag vi har?

Det verkar dessvärre inte bättre när man lyssnar på miljö- och landsbygdsministerns partiledare Annie Lööf: Ökad produktion i skogen och massvis med frihet under ansvar.  Frihet under ansvar fungerar inte i dag. Jag kanske har missat något, men jag kan för mitt liv inte förstå hur denna ökade produktion ska kunna genomföras med full fart på friheten utan att vi kommer få fler lagbrott i skogsbruket. Ja, eller lagbrott enligt de paragrafer som finns i Skogsvårdslagen – även om det uppenbarligen inte är så särskilt olagligt att bryta mot dem.

Det är dessvärre inte bara Centerpartiet som ivrigt förespråkar ett ökat uttag av råvara. Även Socialdemokraterna uttalade detta tydligt idag. Partiledaren Stefan Löfven sa på en presskonferens att mer råvara ska tas ut ur skogen – ”utan att tumma på vår höga naturvårdshänsyn.” Vilken höga naturvårdshänsyn som Löfven syftar på är dock mycket oklart. Åtminstone har jag svårt att se att nedanstående hyggen, från olika delar i landet, någon form av den höga naturvårdshänsyn som Löfven hänvisar till:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA Lainio_120630_FF_0426 Helikopterbilder_111001_FF 217

 

Avreglering av en redan avreglerad lag. Mer frihet och ökade uttag. Givet detta så känns kanske utgångsläget inte så jättemuntert.

Men backar vi bandet ett par år så var det lite andra ord i skällan – även från såväl Centern som Socialdemokraterna – och tydliga skiljelinjer i skogspolitiken. Tidningen Skogen rapporterade i oktober 2012 följande. Citaten är hämtade från föreningen Skogens höstexkursion 2012:

”Skogsvårdslagen måste bli tydligare…(Fp)”

”Det är rimligt att göra en översyn av skogspolitiken… Det är viktigt att se till att skogspolitikens två jämställda mål verkligen är jämställda…(S)”

”Miljöhänsynen måste bli mer framträdande i lagen och det måste finnas mer utrymme för alternativ till trakthyggesbruket…(Mp)”

”Skogsägare som vill gå före och testa nya former av skogsskötsel måste uppmuntras…(V)”

”Miljöhänsynen i 30 § är för mycket bedömningssport idag… (M)”

”Men de frivilliga avsättningarna måste bli mer transparenta – då först kan de anses skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen…(C)”

Se där…av sju partier uttalade sex stycken för två år sedan budskap som talar ett tydligt språk. Även om vissa av talespersonerna var tydligare än andra så visar man ändå med dessa uttalanden att skogspolitiken är i behov av en översyn och förändring.

Jag förutsätter givetvis att samtliga dessa talespersoner har sina budskap förankrade hos sin partiledning. I synnerhet eftersom de politiker som deltog på den exkursion där dessa uttalanden gjordes deltog som representanter för sina respektive partier.

Det ska bli spännande att se hur den skogspolitiska valdebatten fortskrider, och om vi kommer att få se  ovanstående talespersoners uttalanden bli till konkreta förslag och inte minst handling.

Fridens,

Malin

Hej,

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut. Åtminstone för mig.

Jag lovade ju att återkoppla från Skogsindustriernas seminarium om ett nationellt skogsprogram vilket hölls i förrgår. Lovade i och för sig också att återkoppla i förrgår, men så blev det inte. Tiden sprang ifrån mig.

Skogsindustriernas seminarium var betydligt mer genomtänkt än Pöyrys som jag var på i måndags. Åtminstone vad gällande laguppställningen och innehållet eftersom debattpanelen bestod av såväl naturvården som friluftslivet skogsbruket och Skogsindustrierna. Något mer balanserad alltså.

Seminariet inleddes av landsbygdsministern som egentligen inte sa så mycket mer än vad vi redan vet. Ramarna är fortfarande otroligt otydliga och programmet är väldigt brett. LRF och Skogsindustrierna menade att det nationella skogsprogrammet gärna får bli än bredare än det verkar bli i dagsläget. Fler aktörer in alltså. En intressant reflektion från Pöyrys seminarium var att representanten från de finska skogsindustrierna faktiskt lyfte att det finska programmet bitvis varit mycket trögt på grund av sin stora bredd. Det har helt enkelt varit för många delmål vilka har skymt själva huvudmålen. Vidare höjdes också ett varnade finger över att ju större bredd desto långsammare riskerar reaktionerna bli vid brister i utförande.

Såväl jag som min kollega upprepade våra frågor från måndagens seminarium. Denna gång ställdes dessa till landsbygdsministern.

– Är det verkligen Skogsvårdslagen som sätter ramarna för det nationella skogsprogrammet?

– Kommer måluppfyllelse av miljökvalitetsmålen vara styrande i någon mening inom programmet?

Vi fick dessvärre inget svar på dessa ganska grundläggande frågor.

Så var står då processen idag?

Det har bildats ett programråd med 20 deltagare som representerar allt ifrån naturvård, friluftsliv, kultur och skogsbranschen till landsbygds-, miljö- och näringsdepartementen. Vi är än så länge delaktiga i rådet som redan har haft ett möte. Under nästa programrådsmöte i oktober ska det upprättas olika arbetsgrupper med olika fokus. Vart det kommer att landa återstår att se. Och vi väntar fortfarande på att få veta hur våra fem frågeställningar kommer att beaktas inom programmet. Programmet måste ha tydliga ramar och tydliga mål. I detta är vi överens med WWF. Vidare är vi helt överens med WWF om att ett nationellt skogsprogram måste leda till en ny skogspolitik. Detta håller inte helt oväntat LRF och Skogsindustrierna knappast med om. Däremot sa LRF en ganska intressant sak, nämligen att om vi i dialogen inom ett nationellt skogsprogram kommer fram till att delar av skogsvårdslagen inte riktigt fungerar så kan vi ju besluta att dessa delar bör ändras.

Tror LRF har missat en något viktig poäng här. Man kan inte ändra lagar bara sådär för att man sitter i en bred uppslutning inom ett nationellt program och dialogar tillsammans. Processen som föregår en lagändring innefattar att regeringen måste lämna ett förslag till riksdagen som sedan ska behandlas av utskotten, debatteras och röstas om. Innan regeringen lämnar ett förslag så behöver detta dock med allra största sannolikhet utredas i en statlig offentlig utredning. Säg nu att vi mot all förmodan skulle kunna få till stånd en sådan utredning för någon liten lagparagraf som vi är ense om att den inte fungerar. I min värld känns det som en ganska stor apparat för en lagparagraf. Förr eller senare så kommer skogspolitiken faktiskt att utredas igen. Varför inte ta chansen nu och tillsätta en skogspolitisk utredning där det nationella skogsprogrammet blir en naturlig del av utredningen genom att leverera input. Detta skulle vara ett innovativt sätt att inom en utredning få in förslag och input från såväl näringslivet som civilsamhället i stort och inte minst vetenskapssamhället.

Och på tal om otydligheter inom det nationella skogsprogrammet. Jag fick en kommentar till mitt förra blogginlägg om detta ämne att jag framstår som ett grinigt litet barn för att vi vill få klarhet i ett antal viktiga punkter. Det handlar om att lägga korten på bordet och ge deltagarna tydliga ramar. Jag var på ett mycket intressant skogsseminarium igår där konflikthantering togs upp i relation till det nationella skogsprogrammet. Forskaren Vilhelm Agrell visade på, i sammanhanget, mycket träffsäkra (svenska) föreställningar om konflikter:

– De finns inte

– De bottnar i missförstånd

– Mer information hjälper

– Bara vi sitter ner och pratar med varandra så löser det sig

– Vi är alla i grund och botten överens

Samtliga ovanstående punkter har jag hört från alla delar av skogsbruket otaliga gånger. Senast häromdagen då jag satt ner med Sveaskog i ett helt anspråkslöst samtal. Då fick jag höra punkt 1, 2, 3, 4 och 5 i ungefär den ordningen som de är uppställda här ovan. Givet detta blev det extra intressant när forskaren Johanna Johansson ställde konfliktfrågan i relation till ett nationellt skogsprogram. Hon menade att följande punkter måste tydliggöras för att ett nationellt skogsprogram inte ska haverera likt FSC:

– Vilka deltar och på vilka villkor?

– Resurser och ledarskap

– Vikten av tydliga ramar och mandat

– En gemensam begreppsapparat?

– Vad innebär samsyn? Hur hanteras brist på samsyn?

– Transparens och ansvarsutkrävande.

De punkter som vi begärt att få klargjort från landsbygdsministern innan vi tar ställning till deltagande har bäring på ovanstående punkter. Att utkräva tydlighet innan man känner att man kan ta ställning till om en process är meningsfull eller inte tycker åtminstone jag är rimligt.

Med detta så lämnar jag nu ämnet om ett nationellt skogsprogram tills vi har fått klarhet i vad vi vill ha klarhet i.

I eftermiddag lämnar jag Visby för i år och går sedan på semester. Vill därför passa på att önska alla er läsare en underbar sommar! Själv tänker jag snickra på mitt hus, njuta av skog och fjäll, mina nära och kära. Ett eller annat blogginlägg lär det nog också bli eftersom jag, semestern till trots, har lyckats planera in ett par roliga och intressanta skogsevenemang under sommarmånaderna.

Fridens,

Malin

Hej,

Befinner mig just nu mitt i den bubblande grytan av politiker, lobbyister och semesterfirare i Visby. Almedalsveckan alltså. I år anordnar Naturskyddsföreningen inga egna skogsseminarier, vilket vi har gjort tidigare år. Något som innebär att jag har frigjort en del extra tid till intressanta möten samt besöka fler skogsseminarium som andra aktörer anordnar.

I går var det ett intressant seminarium om ett svenskt nationellt skogsprogram. Regeringen har redan startat en dialogprocess för ett nationellt skogsprogram. Regeringens tanke och formulering är att alla intressenter som berörs av skogen och dess värdekedja ska delta i denna dialog och att dialogen ska omfatta ekonomiska, sociala och miljömässiga värden samt syfta till att skogen och dess värdekedja ytterligare bidrar till utvecklingen mot ett hållbart samhälle och en växande biobaserad samhällsekonomi.

Jag får väldigt ofta frågan om vad ett nationellt skogsprogram egentligen innebär. Och hur ett nationellt skogsprogram ska kunna bidra till att Sverige kommer kunna uppnå de politiskt beslutade miljömålen som rör skog. Jag önskar att jag kunde svara klart och tydligt på dessa frågor, men det kan jag dessvärre inte. Jag tror inte många blir klokare av att läsa regeringens formulering om ett nationellt skogsprogram.  Och inte blev jag heller klokare av gårdagens seminarium om ett nationellt skogsprogram heller, vilket snarare ökade antalet frågetecken än att räta ut de redan befintliga.

Några nedslag från gårdagens seminarium som bidrog till mer förvirring än klarheter:

  1. Inte en enda gång nämndes miljömålen som en utgångspunkt för det nationella skogsprogrammet. Faktiskt så nämndes inte miljömålen överhuvudtaget innan jag ställde frågan om huruvida målen och de preciseringar som hör till dem skulle utgöra en utgångspunkt eller inte.

Vad jag fick för svar? Något luddigt i stil med att miljömålen och biologisk mångfald (det var förövrigt även i samband med detta ”icke-svar” som biologisk mångfald nämndes för första gången under seminariet) givetvis är viktiga. Dock knappast något löfte om att målen på något sätt skulle vara styrande för arbetet inom ett nationellt skogsprogram. Det kändes istället snarare som att miljömålen lite sopades under mattan. Trots att det är mindre än 6 år kvar tills de ska vara uppnådda.

  1. Tomas Thuresson från Pöyry (vilka arrangerade seminariet) höll en presentation där han på en bild hade markerat en mening som jag tycker var ganska talande gällande tydlighet (eller snarare otydlighet) beträffande mål och syfte i ett nationellt skogsprogram för Sverige i dagsläget: det blir vad vi gör det till.

Just det här med att ”det blir vad vi gör det till” är något oroväckande. Till att börja med så har exempelvis skogsnäringen och miljörörelsen oerhört skilda uppfattningar om verklighetsbeskrivningen vilket bådar för en snigelfartsstart av processen. Jag menar, vi bör ju rimligen börja med att utgå från samma verklighet om vi ska kunna komma någonstans? Vidare känns det som vi står väldigt långt ifrån varandra vad gällande uppfattningar om hur hänsyn ska tas till skogens ALLA värden. Här kommer det nog bli än mer komplicerat när ännu fler intressenter än ”de vanliga” ska delta i processen.

Missförstå mig rätt nu. Naturskyddsföreningen är inte mot ett nationellt skogsprogram, snarare välkomnar vi en process där hela civilsamhället, vetenskapssamhället och skogsbruket involveras. Vi anser dock att denna process uttalat och tidssatt måste leda och koppla till en statlig utredning om en ny skogspolitik. Det finns ett stort behov av politiska förändringar av både politiken i sig, frågan om de otillräckliga styrmedlen samt behovet av en förändring i lagstiftningen. Dessa förändringar måste ske inom en nära framtid och arbetet med förändringarna måste börja nu. Inte inom en outtalad framtid någongång såsmåningom. Och om vi ska börja processen med att först försöka komma överens om vad ett skogsprogram ska leda till så innebär det med alla största sannolikhet att frågan om riktiga förändringar i politik och lag begravs för en lång tid framöver. Den tiden har vi inte att utveckla skogsbruket till att bli såväl hållbart som uthålligt.

Vetenskapssamhället måste dessutom kopplas in och vara delaktig från första början. Detta gäller inte minst naturvårdsforskningen som oftast hamnar i skymundan så fort det ska dialogas mellan skogens olika intressen.

Eftersom det framstår som så hopplöst otydligt vad ett nationellt skogsprogram i realitet ska leda till så har Naturskyddsföreningen i en skrivelse till regeringen ställt upp ett antal punkter på vad som faktiskt måste klargöras inom riktlinjerna för ett nationellt skogsprogram. Dessa punkter innefattar kortfattat följande:

–          Klargörande att processen med ett nationellt skogsprogram blir en del av en skogspolitisk utredning.

–          Fastställande av en tidsplan, åtminstone i den delen som rör den skogspolitiska utredningen.

–          Ett balanserat deltagande på lika villkor, inte minst vad gällande finansiering av resurssvagare aktörers deltagande i processen.

–          Arbetet måste grundas på relevant vetenskapligt underlag, gemensamt språkbruk och vedertagna begrepp och definitioner.

–          Processen måste ha ett uttalat syfte och mål om att bidra till att uppnå måluppfyllelse av miljömålen.

Vi har inte fått något officiellt svar på dessa frågeställningar varför vi inte heller ännu har tagit ställning till vårt deltagande i processen. En sak är vi dock på det klara med, vilket vi uttalat till regeringen: en process med ett nationellt skogsprogram utan en tydlig koppling till konkreta skogspolitiska förändringar och en skogspolitisk utredning finner vi inte vara meningsfull.

Eftersom vi inte har fått några svar på ovanstående så ställde vi frågan om kopplingen till en ny skogspolitik under gårdagens seminarium. Vi fick ett mycket konstigt svar från regeringens representant; nämligen att ramarna för det nationella skogsprogrammet var Skogsvårdslagstiftningen (!). Mycket konstiga ramar kan jag tycka… oavsett så var det inte ett svar på frågan som därför ställdes en gång till. Regeringens representants svar var då ett tydligt nej.

Åter till mina nedslag från gårdagens seminarium:

  1. Södra skogsägarnas koncernchef startade sitt anförande om ett nationellt skogsprogram med följande rader: ”Sverige är ett industriland. Detta måste vara utgångspunkten för ett nationellt skogsprogram”. Vidare klargjorde Södra att man ser att basen för produkterna ur skogen är och ska förbli massa, papper och sågade produkter. Alla produkter utöver detta är blott ett tillägg.

Jag kan bara tolka Södras inlägg som att man vill fortsätta med business as usual. Plus lite till. Typ extra allt. Även Södra glömde att nämna såväl miljömål som biologisk mångfald och skogens många andra värden än bara produktionsintressena. Och bara en liten tanke; hur i hela friden ska vi på allvar kunna ta tillvara skogens roll i en biobaserad ekonomi om vi ska basera användningen av skogen med ett fortsatt fokus på produktion av mer papper, massa och kartong än vad vi idag producerar exempelvis sågade produkter och biobränsle förstår jag inte riktigt. Och därutöver lägga på allt extra som skogen ska räcka till. Södra verkar inte ha några ambitioner att förändra denna tågordning. Och skogen kan inte räcka till allt. Åtminstone inte om vi ska hålla skogsbruket inom ekosystemets ramar.

Vi måste helt enkelt använda skogen klokt och hållbart. För att vi ska använda den är ju självklart.

Slutligen kan jag bara konstatera att i detta seminarium om ett nationellt skogsprogram så utgjordes debattpanelen av två representanter från den svenska skogsnäringen, en representant från näringsdepartementet och en från de finska skogsindustrierna. Ingen från naturvården, ingen från samerna, ingen från friluftslivet, ingen från turismindustrierna.

Inte särskilt imponerande laguppställning i ett program som omfatta såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga värden.

I morgon ska jag lyssna på ytterligare ett seminarium om det nationella skogsprogrammet som Skogsindustrierna har arrangerat. Tack och lov är det några fler intressen än näringen som deltar. Ska bli intressant att lyssna till.

Återkommer med en uppföljande rapport i morgon!

Fridens,

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite.

Att bryta mot lagen är per definition olagligt och förenat med straff. Kan man åtminstone tycka.

Låt oss ta ett exempel; om jag kör 90 km/tim på en väg som bara tillåter 70 km/tim så får jag direkt en bot på ungefär 2400 kronor. Har jag dessutom struntat i att spänna fast säkerhetsbältet så kan jag förvänta mig ytterligare 1500 spänn i böter. Lite dyrt kan någon fartglad person kanske tycka, men knappast helt orimligt eftersom det handlar säkerhet för såväl förare som medmänniskor.

Låt oss nu jämföra en lagöverträdelse för samhället i stort med en lagöverträdelse i skogsbruket.

I Skogsvårdslagen står det tydligt att skador på mark och vatten ska förhindras, liksom att skadlig slamtransport ska förhindras. Dessutom står, med allra största tydlighet, att allvarliga körskador SKA förhindras. Inte att de ska begränsas eller undvikas, utan rätt och slätt förhindras. Allvarliga körskador är till exempel sådana som leder till skadlig utförsel av slam.

Det finns alltså tre hela föreskrifter under 30 § skogsvårdslagen som gör gällande att man inte får köra sönder skogsmarken sådär lite hur som helst. Vilket inte sällan är fallet i dagsläget. Tre föreskrifter som faktiskt borde innebära att man omedelbart stoppar sina skogsmaskiner där marken inte bär och tänker om. I synnerhet eftersom att man ju per definition faktiskt bryter mot det som står skrivet i lagen om man kör fram och tillbaka där marken inte är stark nog att bära tyngden av en skogsmaskin.

Det är här det hela blir lite intressant. För så som regleringen av skogsbruket fungerar så har markägaren inte brutit mot lagen genom att orsaka allvarliga körskador som leder till utförsel av skadligt slam. Även om det i lagen står att just detta SKA förhindras. För att det ska anses som ett lagbrott att bryta mot lagen så måste nämligen Skogsstyrelsen först ha skrivit någon form av förbud om att markägaren, i detta fall, inte får köra fram och tillbaka på känslig mark om det är så att resultatet kan bli allvarliga körskador. Ha här i minne också att Skogsstyrelsen endast besöker max 10 % av avverkningsanmälningarna. I många distrikt ännu färre. Och körskador är bara en av de många föreskrifter som står skrivet i lagen.

Snurrigt?

Låt oss ta ett konkret exempel ur verkliga livet för att göra det hela lite tydligare:

För ungefär en vecka sedan skickade vi in en begäran till Skogsstyrelsen om att de skulle lämna in ett fall till polis och åklagare för undersökning om åtal för brott mot skogsvårdslagen. Ärendet gäller att Norra Skogsägarna i Västerbotten har lyckat med bedriften att totalkvadda en värdefull öringförande bäck genom att köra fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i denna med tunga timmerlass. Detta resulterade givetvis i något som snarare ser ut som ett inferno av stora körskador, slam, lera, gegga – you name it – än en liten skogsbäck. Det anmärkningsvärda i historien är att Norra Skogsägarna i sin anmälan om avverkning dessutom redovisade att man ämnade ta följande hänsyn:

”avser förhindra skador på vatten vid transport över bäckar” genom att ”vara på plats rätt tidpunkt/stockmattor”. (Stockmattor innebär att Norra Skogsägarna lovat att bygga någon form av bro/överfart över vattendraget i syfte att inte skada det).

Stockmattor byggdes, men höll inte. Här kan man tycka att någon lite röd varningsflagga ska ha börjat vifta som fick Norra Skogsägarna att stanna maskinerna, bygga en bro som höll och säkerställa att inga allvarliga körskador orsakades.

Men icke då.

079

087

124

Ärendet är bedömt av Skogsstyrelsen som att allvarliga körskador har orsakats samt att uttransport av skadligt slam är pågående. Alltså brott mot det som står i lagen. För detta har Skogsstyrelsen skrivit ett föreläggande om att körskadan måste återställas (hur i hela friden man nu återställer detta inferno). Skogsstyrelsen har dock inte lagfört själva brottet mot lagen.

Det ska bli intressant att se hur vår hemställan tas emot. Om man tänker pröva ärendet eller inte. Om vi får rätt? Jag tippar på att så inte kommer att ske eftersom det inte är olagligt att bryta mot skogsvårdslagen såvida inte Skogsstyrelsen på förhand sagt till markägaren att denne inte får bryta mot lagen.

Detta snurriga system innebär i klartext att Skogsstyrelsen måste utfärda någon form av förbud i varje enskilt avverkningsärende där det finns en bäck…eller någon som helst möjlighet att markägaren skulle bryta mot någon annan del av skogsvårdslagen vid avverkning.

I hela landet.

Vid varje given avverkning.

Kommer så att ske?

Knappast inte. Istället förlitar man sig på att markägaren inte bara ska följa lagen, utan dessutom ta ett ansvar UTÖVER vad lagen kräver.

Det är det som kallas för sektorsansvaret. Det är det som hela skogspolitiken bygger på. Frihet under ansvar. Det är därför också ganska bedrövande att läsa slutsatserna av en analys som Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket nyligen gjort:

”Sammantaget visar resultatet av analysen att en betydande areal kända värdekärnor med avgörande betydelse för bevarandet av biologisk mångfald inte undantas vid skogsbrukets urval av områden som avses avverkas. Statliga insatser genom rådgivning, tillsyn och formellt skydd av akut hotade värdekärnor är fortsatt nödvändigt för att säkerställa inga omistliga naturvärden går om intet. Likaså kan det konstateras att i det uttalade sektorsansvar som skogs- och miljöpolitiken innebär återstår väsentliga förbättringsåtgärder för skogsbruket att vidta vad gäller att undanta de mest skyddsvärda och kända områdena från skogsbruksåtgärder.”

Fridens,

Malin

Vi befinner oss just nu i slutfasen av en total landskapsomdaning av skogsekosystemet.

Från tusenåriga sammanhängande naturliga skogsekosystem till små beståndsindelningar med omloppstider på 60-100 år innan avverkning ska ske igen.

Från mångfald till enfald.

27

 

Bild 6

DSC_0357

DSC_0392

DSC_0374

 

DSC_0371

 

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Jämför nu den första och den sista bilden.

Fridens,

Malin

 

 

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 291 andra följare

Mail till skogsbloggen







Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 291 andra följare

%d bloggare gillar detta: