You are currently browsing skogsbloggen’s articles.

Hej,

Vi brukar väldigt ofta få höra att vi i debatten enbart visar på dåliga exempel i skogsbruket. Jag kan ha viss förståelse för att vissa kan uppleva debatten på detta sätt, för trots att vi lyfter även goda exempel så ger detta sällan samma mediala skräll som de dåliga. Och det är knappast vi som styr vad media vill eller inte vill publicera. Hur som helst, det kan säkert ligga någonting i kritiken vi får om att vi endast skulle kommunicera katastrof, men man bör här ha i minnet att alla de brister och fel som vi pekar på är brister som faktiskt förekommer på riktigt, i skogen. Och de exempel vi brukar visa upp är inte något som vi själva har suttit och snickrat ihop hemma på kammaren, det handlar snarare om dokumenterade och koordinatsatta exempel som är hämtade från verkligheten.

Det är inte vi som har hittat på att miljökvalitetsmålen som rör skog inte kommer kunna nås med dagens politik och styrmedel, det är de ansvariga myndigheternas väl grundade bedömning. Det är inte heller vi som har hittat på att drygt 900 av skogens arter är hotade, eller att avverkning av skog med lång skogskontinuitet samt igenväxning och allt tätare skogar är de absolut största bidragande orsakerna till att många rödlistade skogsarter minskar i antal, det är snarare experternas bedömning.  Och det är verkligen inte vi som år efter år konstaterar att skogsbruket påverkar hänsynskrävande biotoper mer eller mindre negativt vid drygt var tredje avverkning som följts upp, eller att 43 %(!) av kända forn- och kulturlämningar är negativt påverkade eller skadade vid avverkningar, det är Skogsstyrelsens uppföljningar som konstaterar detta.

Och att vi använder dessa fakta, bland andra, när vi debatterar är väl ändå inte så konstigt?

Jag skulle självfallet fortsätta kunna hänvisa till andra fakta vi lutar oss mot i debatten, men det tänker jag inte ta upp er tid med. För vad jag vill ha sagt är att vi i vårt arbete alltid utgår från bästa tillgängliga naturvårdsvetenskapliga kunskap, myndigheternas uppföljningar av såväl miljömål som naturhänsyn, åtaganden som Sverige har gjort (och har att leva upp till) inom ramen för den internationella rätten och EU-samarbetet, de olika lagstiftningar som skogsbruket har att följa samt befintlig officiell statistik.

Debatten blir givetvis alltid problematisk när man inte är överens om de fakta som ligger på bordet, eller vad dessa fakta egentligen innebär i relation till det budskap man för fram. Ibland behöver man givetvis förenkla utformningen av ett budskap så att det blir begripligt för läsaren. Men att förenkla ett krångligt budskap är en sak. Att använda fakta för att bilda myter är en annan. Låt oss ta ett par exempel på två faktabaserade myter som lätt kan vilseleda läsaren att tro att tillståndet i skogen är långt bättre än vad det är.

Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Olika debattörer brukar ofta använda detta som ett självklart argument i debatten om huruvida skogsbruket är hållbart eller inte. Det är dock något oklart vad som menas. Handlar det om areal eller om volym? Vilket startår jämför man med när man säger detta? För 20 år sen? 50? 100? 500? Den oinsatte läsaren leds hur som helst med sannolikhet att tro att arealen skogsmark bara ökar och ökar. Vilket givetvis inte stämmer. Att virkesvolymen ökar stämmer dock, åtminstone om man jämför med 1900-talets början.  Det går dock inte att likställa ökade volymer virke med ett hållbart skogsbruk (vilket många debattörer dessvärre verkar göra utan någon närmare eftertanke). Förutom möjligen i ekonomiska termer då, men knappast i ekologiska eller sociala dito.

Nu är jag tämligen övertygad om att de olika debattörerna utgår från volymer när man säger att det aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Så jag blev lite nyfiken över hur virkesvolymerna ser ut i våra skyddade produktiva skogar, skogar som till övervägande del utgörs av naturskogar som är gamla på riktigt och som tidigare täckte en långt större del av skogslandskapet än vad som är fallet idag. Jag ringde därför till Riksskogstaxeringen som sitter inne med enorma mängder mätdata över skogen och frågade om förhållandena mellan skyddade områden och övrig areal vad gällande virkesvolymer. Visar sig att virkesvolymen, föga förvånande, är större i de produktiva skogarna i skyddade områden än i de produktiva skogarna på övrig areal:

Landsdel Skyddad areal, m3/ha Övrig areal, m3/ha
Norra Norrland 123 96
Södra Norrland 190 135
Svealand 190 155
Götaland 205 178
Totalt 158 138

Utifrån dessa fakta så kan man fundera lite över om det verkligen är sant att det ALDRIG skulle ha funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. För att budskapet ska vara ärligt behöver det nog förtydligas en smula kan jag tycka. Det skulle vara väldigt tjusigt om man framöver istället fick läsa att det inte har funnits så mycket virkesvolym i skogarna, åtminstone inte om man jämför med 1900-talets början. För det är, åtminstone vad jag vet, det enda man nog med hyfsad säkerhet kan säga.

På detta tema gör LRF den märkligaste skogshistoriska tolkning jag har hört. På sida 24 i senaste numret av LAND Lantbruk skriver företrädare för LRF att ”Sverige var avskogat för drygt 100 år sedan” och att det privata ägandet och brukandet samt den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar” (vilken förövrigt varit en devis endast de senaste dryga 20 åren – inte dryga 100) har gjort att Sverige åter har beskogats.

LRF_Land 2016

Jag vet inte hur LRF har kommit fram till denna slutsats. Men en stadig ökning av virkesförrådet sedan 1900-talets början går väl ändå knappast att likställa med att Sveriges skogsmark skulle ha varit avskogad, d.v.s. kal, för drygt 100 år sedan? Detta resonemang landar långt utanför kategorin att använda fakta för att skapa myter. Det är snarare rent felaktigt, fullständigt vilseledande och dessutom ganska svårt att förklara med fakta. Faktum är att det i varje län i hela landet idag finns skog med åldersklasser över 140 år, om än med en rejält stor skillnad mellan norra och södra Sverige – där det för 100 år sedan i Svealand och Götaland fanns i alla fall 5,6 respektive 1,7 %  skog äldre än 40 år om man får tro Riksskogstaxeringen. Inte ens södra Sverige var alltså helt avskogad för 100 år sen – vilket ofta förs fram i debatten.

Andelen gammal skog ökar. Visst, statistiken visar mycket riktigt att andelen ”gammal skog” ökar. Och den har ökat i hela dryga 20 år. Men även här handlar det självfallet om vilket startår man väljer, för kikar man på hur det såg ut på 20-talet så har andelen skog över 160 år totalt sett snarare sjunkit drastiskt. Nu har kriterierna för ”gammal skog” av någon anledning satts till skog över 120 år i södra- respektive över 140 år i norra Sverige. Hur det ser ut för exakt dessa åldrar sedan 20-talet har jag tyvärr inte kunnat hitta i statistiken eftersom Riksskogstaxeringen för dessa två åldersparametrar endast redovisar ökningen sedan mitten av 80-talet. Ur ett skogsekologiskt perspektiv så gör 20 respektive 40 år knappast någon större skillnad dock.

gammal skog

Hur som helst, detta faktum används mer som regel än undantag av diverse debattörer för att sprida myten om ett välmående skogsekosystem där den biologiska mångfalden inte alls är särskilt hotad.

Det finns dock ett par saker man behöver ha med sig när det gäller denna statistik – i synnerhet när man använder den som ett slagträ i debatten om hur det är ställt för den biologiska mångfalden i skogen. För det första, de rödlistade och hotade skogsarterna är – enligt artexperterna – mest frekventa i gamla skogar som inte kalavverkats. Detta följer av den enkla anledningen att naturliga processer har skapat och upprätthållit en kontinuerlig tillgång till livsmiljöer. För det andra, det är ett faktum att dessa viktiga kontinuitetsskogar avverkas i en alltför hög takt – åtminstone om man får lita på ansvariga myndigheters bedömningar. Det tar långt mer än 120-140 år att återskapa den skogskontinuitet, variation och mångfald som många arter är beroende av.

Dessutom, statistikens ”gammal skog” säger ingenting om skogens innehåll i form av till exempel viktiga livsmiljöer. Professor Bengt-Gunnar Jonsson skrev för några år sedan en debattartikel i ämnet, vilken är lika aktuell idag som den var då.

Och återigen, det handlar givetvis om vilket år man jämför med. Vare sig det handlar om statistik över ”gammal” skog eller hur mycket skog det finns eller inte finns i Sverige. Detta gäller givetvis också för de andra, i debatten välanvända, statistikområdena beträffande att arealen lövskog och död ved ökar. Jag tänker återkomma till dessa två områden i ett annat blogginlägg.

Fridens,

Malin

Hej,

Nyligen presenterade Skogsstyrelsen den senaste statistiken om miljöhänsyn i skogsbruket för avverkningsperioden 2012/2013-2014/2015. Det är verkligen inte någon munter läsning som Skogsstyrelsen bjuder på. Lika lite i år som förra året. Eller åren innan dess. Förvisso så har vissa parametrar som följs upp blivit bättre, men samtidigt har en oerhört viktig parameter fortsatt på sin rutschbana åt fel håll. Och det är just denna parameter jag tänker fokusera på i detta inlägg.

Det handlar givetvis om den påverkan som avverkningarna har haft på hänsynskrävande biotoper, det vill säga områden som är av stor betydelse för biologisk mångfald. Givet att de hänsynskrävande biotoper som Skogsstyrelsen har följt upp ligger inom skogar som har avverkats så är de ju givetvis oerhört viktiga för den biologiska mångfalden i det brukade lanskapet. I synnerhet om vi ska nå de mål vi har om att bevara den skogliga biologiska mångfalden och att upprätta en grön infrastruktur.

Av myndigheternas uppföljning så konstateras det en negativ påverkan på 35 % på de hänsynskrävande biotoperna under perioden.

Vi pratar nu alltså om var tredje granskad avverkning. Lite drygt.

Självklart finns det grader av den negativa påverkans omfattning, vilket Skogsstyrelsen delat upp i liten och stor negativ påverkan. Liten negativ påverkan kan handla om t.ex. att enstaka träd har avverkats inom den hänsynskrävande biotopen, medan stor påverkan ofta handlar om att hela biotopen är avverkad. Oavsett graden av påverkan så handlar det de facto om negativ påverkan och siffrorna är verkligen ingenting att vara stolt över.

Blickar man också tillbaka lite i tiden så kan man konstatera att siffrorna pendlat mellan 33 % till 42 % negativ påverkan vid de senaste 15 uppföljningarna. I snitt visar alltså uppföljningarna att mer än var tredje uppföljd avverkning har påverkat hänsynskrävande biotoper negativt ända sedan avverkningssäsongen 1998/1999 då statistiken började redovisas. Det kan här vara värt att nämna att samtliga dessa avverkningar och uppföljningar har genomförts inom ramen för rådande politik med frihet under ansvar och skogsvårdslag med likställda mål för miljö och produktion.

Samtidigt som förlusten av, och skador på, hänsynskrävande biotoper alltjämt fortsätter så matas vi med uttalanden som ”att det tar tid att se resultat i skogen”, eller att ”nyckelbiotoper är ett stort problem”. Att det har hänt mycket sedan 90-talet råder det ingen tvekan om. Såväl naturhänsyn vid avverkning som frivilliga avsättningar har ökat. Men samtidigt visar ändå statistiken, år ut och år in, att de värdefullaste områdena i avverkningstrakterna skadas eller förstörs i en oacceptabelt hög omfattning – oavsett om andelen naturhänsyn ökar eller inte. Frågan jag därför inte kan låta bli att ställa mig är vad den naturhänsyn som faktiskt lämnas har för kvalitet och hur länge den också får stå kvar. Kvaliteten är givetvis avgörande för nyttan av hänsynen – likaså långsiktigheten. Och om inte dessa två parametrar kan uppfyllas så är vi nog ute och trampar på riktigt djupt vatten. De hänsynskrävande biotoperna är ju per definition de mest värdefulla områdena att spara vid en avverkning. Syftet är solklart; att låta naturvärden växa in i kommande skogsgeneration. Därmed är givetvis även långsiktigheten ett absolut måste, och det finns onekligen ett stort behov av att Skogsstyrelsen börja följa upp även dessa två parametrar av naturhänsynen. Hur ska vi annars kunna veta vad naturhänsynen verkligen bidrar med i miljömålsarbetet? Som det är idag utgår i princip alla kort och gott från att ca 7 % naturhänsyn lämnas på hyggena och att dessa är långsiktiga och bidrar på bästa sätt till bevarandet av biologisk mångfald – trots att trenden med bristande miljöhänsyn inte verkar vända, och trots att Skogsstyrelsen är väl medvetna om att tidigare hänsyn som lämnats på hyggen faktiskt avverkningsanmäls och avverkas i okänd omfattning.

Och när jag nu ändå är i farten och skriver om områden värdefulla för biologisk mångfald så kan jag inte låta bli att ramla in på en av mina hjärtefrågor; nyckelbiotoperna.

Det förs idag en mängd olika dialoger i olika konstellationer om just miljöhänsyn och hur miljömålen ska kunna klaras. En sak som står ganska klart i dessa dialoger (och inte minst i media) är att delar av skogsbruket, med LRF i spetsen, gör allt vad de kan för att Skogsstyrelsens väl etablerade och beskrivna inventeringsmodell för nyckelbiotoper i princip bör skrotas. Jag läste senast idag ett konstigt uttalande om detta i Skogsland där LRF tydligen menar att Skogsstyrelsen ska ha insett att nyckelbiotopbegreppet behöver ses över. Måste säga att jag blev en smula förvånad över det uttalandet, eftersom Skogsstyrelsen, vad jag vet, överhuvudtaget inte har uttalat denna ambition. Jag förmodar att LRF baserar sitt uttalande på Skogsstyrelsens pågående projekt ”Nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper”. Detta projekt har knappast som mål och syfte att ändra begreppet, utan snarare att skapa en samsyn om arbetet med nyckelbiotoper samt att få en överblick över nuläget i skogen för nyckelbiotoper. Detta är i min värld en helt annan sak än att se över själva begreppet. Eller vet LRF  något som jag möjligen har missat?

En annan sak som ofta uttalas om nyckelbiotoperna är att begreppet ska vara oförutsägbart och vagt. Detta är något jag finner mycket märkligt. Skogsstyrelsen har såväl en tydligt utformad handbok  som checklistor för att identifiera nyckelbiotoper. Myndigheten kalibrerar sig regelbundet och metoden är densamma över hela landet. Jag skulle nog vilja säga att metoden är väldigt förutsägbar, och dessutom ganska enkel för alla och envar att använda, bara man tar sig tiden att läsa på och skaffar sig den kunskap som krävs. Här tror jag att skogsbruket skulle kunna ha mycket att hämta från den ideella naturvården som har stora kunskaper om arter och arters ekologi. Kunskaper som vi gärna delar med oss av.

Nyckelbiotoper

Exempel på klockrena nyckelbiotoper som identifierats av ideell naturvård i samband med att avverkningsanmälan hade gjorts.

Hur som helst, det står klart att bristerna i miljöhänsynen i skogsbruket är oacceptabelt stora. Delar av skogsbruket har fått nog av nyckelbiotoper. Livsmiljöer för hotade arter fortsätter att avverkas. Områden som aldrig tidigare kalhuggits fortsätter att fragmenteras och minska. Frågan är hur man ska lyckas vända denna trend? Att fortsätta att föra dialog är givetvis viktigt, men vi har inte så mycket mer tid att prata bort. Det behöver bli konkreta resultat i skogen också så att alla de röda pilarna blir åtminstone lite urblekt rosa. Skogsbruket har ju nyligen med ett symboliskt handslag sagt att man står bakom målbilderna för god miljöhänsyn och att det arbetet kommer att fortsätta. Gott så.  Grejen är bara det att det arbetet har hållit på sen 2011, och tydliga målbilder har funnits framtagna sen 2,5 år tillbaka. Samtidigt hör jag från flera skogsägarhåll att målbilderna går för långt (dvs man är inte villig att ställa upp på dem), eller att man aldrig hört talas om dem. Det som dessutom krånglar till det hela en smula är att, oavsett symboliska handslag eller goda ambitioner, ingen egentligen alls behöver ställa upp på målbilderna, eftersom de är helt frivilliga att följa eller inte följa. Till saken hör att målbilderna är skogsbrukets och Skogsstyrelsens gemensamma uttolkning av hur det skogspolitiska målet som rör miljö ska kunna nås, åtminstone i delar. Målbilderna i sig är det inget större fel på, men för att de ska göra skillnad i skogen så krävs att skogsbruket som helhet ställer upp på, och framförallt, implementerar dem. Här tror jag att näringen en nöt som behöver knäckas ganska omgående.

Och det är kanske där LRF m.fl. ska lägga sitt krut istället för att försöka försämra förutsättningarna för den biologiska mångfalden ännu mer genom ett försvagat nyckelbiotopsbegrepp. Inte minst skulle det innebära bättre siffror i statistiken framöver vad gällande hänsynskrävande biotoper.

Fridens

Malin

Hej,

Skogspolitiken vilar som bekant på devisen ”frihet under ansvar”. Tanken med friheten och ansvaret är att de två jämställda målen, produktion och miljö, i stor utsträckning ska kunna nås på frivillig väg. Tittar man lite närmre på hur detta ska ske så kan man konstatera att produktionsfrågorna i hög grad är reglerade i lagstiftningen. Samtidigt förväntas miljöfrågorna uppnås med frivilliga insatser, vilket tydligt speglas av att preciseringarna för lägsta nivån för miljöhänsyn i princip endast finns beskrivna som allmänna råd i lagtexten.

Ett råd är ett råd. En lag är en lag. Det är alltså en viss skillnad på målstyrningen för de jämställda målen.

Samtidigt krävs det mer än vad som redan görs för att nå de viktiga miljömålen som rör skogen. Till att börja med krävs det att åtminstone skogspolitikens inriktning efterlevs. Detta handlar inte minst om att politiken förväntar sig att markägarna ska ta ett större ansvar på frivillig väg än vad lagen kräver. Här blir det i och för sig lite otydligt hur mycket ansvar detta innefattar – i synnerhet eftersom lagens krav är så pass oprecisa. Alltså inte så lätt för skogsbruket att ta till sig, och leva upp till, skogspolitikens inriktning med den stora frihetsgraden den innebär, och det ansvar som följer med den.

Självklart går det att komma långt i miljöarbetet genom såväl dialog som frivillighet, men de senaste årens utvärderingar av miljömålsuppfyllelse visar att Sverige inte kommit tillräckligt långt. Något som inte minst den miljömålsansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har tydliggjort genom att klargöra, bland annat, att;

– Det råder brist på arealer gammal skog med skogskontinuitet

– Hänsynskrävande biotoper och vattendrag skadas i alltför hög omfattning

– Det  saknas flerskiktade skogar

– Det råder brist på död ved i olika kvaliteter och i olika miljöer

– Bristande hänsyn i dagens skogsbruk leder till fortsatt fragmentering av landskapet

– Avverkning av värdekärnor och nyckelbiotoper fortsätter, i runda slängar, med 2000 hektar per år.

Ofta hör jag representanter från skogsbruket säga att vi måste vänta och avvakta resultatet av dagens naturvårdsarbete innan några förändringar i dagens politik eller lagstiftning bör komma på fråga eftersom det tar tid för skogen att leverera ett resultat. Detta är givetvis helt korrekt. För ungefär på samma sätt som det tar 500 år för ett träd att bli 500 år så tar det också 150 år för de planterade träden på ett hygge att bli just 150 år (utan att lägga någon värdering vid just denna ålder). Det tar givetvis också den tid som naturen behöver för att återhämta sig innan vi vet vad den generella hänsynen kommer att ha för inverkan på nästkommande skogsgenerations mångfald av arter och livsmiljöer. Hur lång tid denna tidsrymd är vet åtminstone inte jag, men vi kan nog med säkerhet utgå från att det handlar om den tid det tar för arternas livsmiljöer att återskapas och för arterna att återetablera sig. Här spelar givetvis den generella naturhänsynen en viktig roll som livbåtar under hyggesfasen och den efterföljande tid det tar för den uppväxande planteringen att utvecklas. Det finns dock flera inbyggda problem i detta. Dels så råder det stor osäkerhet i hur länge naturhänsynen blir kvar på hygget. Den kan blåsa omkull och den kan avverkas vid senare tillfälle. Dels så finns det en stor risk att nästkommande skogsgeneration med mycket stor sannolikhet kommer att avverkas innan den nått den ålder och utveckling som är nödvändig för att arter ens ska ha en möjlighet att återkolonisera sig efter hyggesfasen. Dessutom så har vi idag inte en susning om huruvida dagens hänsyn är tillräcklig. För att veta detta måste vi, som sagt, vänta. Rejält länge. Jag skulle nog därför känna mig något mindre oroad om jag visste att hänsynen koncentrerades till områden med faktiska förekomster av de känsliga arterna. Väldigt väldigt ofta hör jag dock skogsbruket framhålla att man inte kan förväntas ha kunskap att identifiera enskilda arter, det räcker med att kunna identifiera strukturer.

Men om arten inte finns i hänsynsytan då? Kommer hänsynen då göra någon nytta? Kommer den att kunna säkerställa arternas fortlevnad i det brukade landskapet så som den är tänkt? Livbåten bör ju rimligen ha passagerare för att rädda liv. Att tom guppa runt i havet tills den sjunker lär ju knappast rädda någon.

Tomma eller fulla livbåtar?

Självklart förstår jag att det tar tid att få reda på resultaten av den hänsyn som tas idag, och som har tagits de senaste 20 åren. Men jag köper faktiskt inte att under tiden vi väntar på detta resultat så fortsätter trycket på de så viktiga kvarvarande gamla skogarna med skogskontinuitet att vara högt. Flerskiktade skogar fortsätter att avverkas, likaså rena nyckelbiotoper och värdekärnor. Just de områden som oftast hyser de känsligaste arterna. Därför tycker jag nog att det är rimligt att åtminstone de som planerar skog för avverkning har en mycket god kunskap om arters ekologi. Inte minst för att helt enkelt säkerställa att hänsynen tas på rätt plats så att livbåten slipper guppa ensam över havet.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket klargör i utvärderingen av miljökvalitetsmålet Levande skogar att ”tiden är en kritisk faktor, då avverkningar av värdekärnor försämrar förutsättningarna för många arters framtida överlevnad”.  Här blir det hela faktiskt ganska knepigt när skogspolitiken är uppbyggd på det sätt den är. Att miljömålet SKA nås har regeringen varit tydlig med. Men, dessa biotoper har idag per definition inget rättsligt skydd, vilket är en brist i sig, samtidigt förväntas de av politiken att avsättas på frivillig väg om miljömålet ska kunna nås. För att krångla till det hela ytterligare så kan Skogsstyrelsen dock inte kräva mer hänsyn än upp till en viss nivå inom ramen för att ”pågående markanvändning” (dvs skogsbruk) inte ska försvåras. Detta handlar oftast endast några få procent av ett avverkningsplanerat område – resten förväntas alltså markägaren att ta frivillig hänsyn till om vi ska nå de politiska målen. Frivillig alltså, vilket innebär att markägaren givetvis själv kan välja att hugga – eller inte hugga. Jag delar därför myndigheternas uppfattning i utvärderingen om att ”Gränsen för vad som inte kan anses ingå i pågående markanvändning eller normalt brukande, behöver klargöras.”

Att bryta mot lagen kan givetvis inte anses ingå i begreppet ”pågående markanvändning”. Att tydliggöra miljöhänsynen i lagstiftningen borde därför rimligen vara något som såväl miljörörelsen som varje markägare borde vara ense om. För alla vill väl ändå ha tydlighet kring vad det är som gäller tänker jag. Sen har vi säkert helt skilda uppfattningar om hur lagen behöver tydliggöras.

När det gäller den pågående avverkningen av värdekärnor och nyckelbiotoper så är detta ett mycket bekymmersamt faktum som troligen har sin grund i flera orsaker. Framförallt handlar det nog om att kunskapsunderlaget om naturvärden i skogen är bristfälligt. När den nationella nyckelbiotopsinventeringen genomfördes på småskogsbrukets marker under 90-talet så hittade man endast ca 20 % av nyckelbiotoperna. Alltså finns det ett stort mörkertal av nyckelbiotoper i landskapet. Något som inte minst den ideella naturvården bekräftat genom att vid inventeringar hitta nya nyckelbiotoper. Det handlar nog också i många fall om bristande kunskap hos markägaren/planeraren/virkeskuppköparen vad gällande inventeringar av naturvärden. För inte sällan har de tidigare oupptäckta nyckelbiotoperna som ideell naturvård hittat avverkningsanmälts – av såväl de stora skogsbolagen som av ombud till privata markägare – oavsett om markägarna är certifierade (och därmed har förbundit sig att ha kunskap och komptetens att identifiera nyckelbiotoper) eller inte.

Sen finns det nog ytterligare en dimension i denna kunskapslucka. Markägaren/planeraren/virkeskuppköparen som ska planera ett område för avverkning går nog ut i skogen med flera olika målsättningar; hitta kubikmeter, identifiera och avgränsa naturvärden, planera lämpliga körvägar, avgränsa nyckelbiotoper för vidare samråd med Skogsstyrelsen, och så vidare. Med så många olika målsättningar är det nog lätt att det blir fel från början – oavsett ambitionsnivå – i synnerhet när det handlar om avverkningsplanering av äldre skog. Självklart borde detta problem inte vara omöjligt att lösa, bara viljan finns. Som ett första steg för att underlätta arbetet för planeraren så borde varje avverkningsplanering av äldre skog, eller skog som misstänks hålla höga naturvärden, föregås av en naturvärdesinventering som genomförs av en ekolog. Detta skulle kunna säkerställa att nyckelbiotoper och andra höga naturvärden identifierades och kartlades innan man ger sig in med snitselband och planerar avverkningen. Det skulle nog också höja sannolikheten för en optimal naturhänsyn som fyller livbåten med passagerare, i de fall skogen inte bör prioriteras för skydd/avsättning vill säga.

Att ha denna kunskap borde rimligen göra livet något enklare för den som kommer efteråt och ska avverkningsplanera området. Och en tydlig planering bör även göra livet långt mycket enklare för den som sitter i maskinen och faktiskt avverkar skogen. Väldigt ofta är det tyvärr maskinförarna som får bära hundhuvudet när det går fel. Jag vet inte hur ofta jag stått i skogen med diverse skogsbolag och ifrågasatt bristen på snitslad naturhänsyn, och där svaret varit att det är maskinförarna som har att fatta rätt beslut vid avverkningen. Här ifrågasätter jag inte maskinförarnas kompetens, utan snarare deras arbetsförhållanden. Kl. 2 på natten i snöstorm är det nog inte så enkelt att göra rätt avvägningar och fatta rätt beslut.

Den stora kunskapslucka som finns rörande naturvärden i skogen behöver verkligen förbättras på alla plan. Såväl hos markägare, planerare, virkesköpare som hos myndigheterna. För det är ju rimligen lättare att göra rätt prioriteringar och fatta väl avvägda beslut om man faktiskt har tillgång till kunskapen att göra det.

Fridens,

Malin

Hej,

Efter ett litet uppehåll här på Skogsbloggen så är jag tillbaka igen efter en lång julledighet och en, minst sagt, späckad rivstart på ett nytt år.

Innan jag gick på ledighet i december så damp det ner ett intressant förslag från Ekoturismföreningen i min mailbox. Förslaget går i stort ut på att staten använder en del av sitt skogsinnehav på ca 7000 hektar som omgärdar Tivedens nationalpark och ställer om detta till hyggesfria metoder. Det är Sveaskog som förvaltar dessa 7000 hektar. Förslaget skulle innebära win-win för både samhället och näringslivet i Laxå. Dels kan en omställning av skogsbruket på så stor areal tjäna som ett startskott för regeringens löfte i regeringsförklaringen om att ”Sveriges potential som turistdestination med fokus på natur- och ekoturism tas tillvara.” Dels, men inte minst, kan det också ge oss beprövade erfarenheter av vad ett hyggesfritt skogsbruk i en större omfattning innebär rent företagsekonomiskt över tid. Är det verkligen en helt oacceptabel förlustaffär? – vilket företrädare för dagens kalhyggesbruk ofta verkar mena. Eller kan det kanske rent av gå med en acceptabel vinst?

Hur som helst så menar Ekoturismföreningen att en omställning av skogsbruket runt Tiveden skulle innebära såväl ökade antal långsiktiga årsarbetstillfällen till orten, framförallt genom en ökad turism, vilket i förlängningen skulle generera långt mer pengar till statskassan än vinsten från en kalavverkning av området. Detta är åtminstone min analys av den kalkyl som Ekoturismföreningen presenterat. Utan att gå in på djupet och dissekera kalkylens siffror så tycker jag att detta är en vansinnigt intressant ide, och under min ledighet så funderade jag en del kring frågor som hur den statliga skogen egentligen bör användas på bästa sätt – hur vill vi medborgare egentligen att den ska förvaltas? Genom kalhyggen eller en mer övergripande samhällsnytta?

Jag är tämligen övertygad om att skogsbruket håller på att gå från att vara den viktigaste näringen till att vara en av flera viktiga näringar som, direkt eller indirekt, utnyttjar eller behöver skogen för sin utkomst. Krasst sett är ju skogsbruket faktiskt i princip redan omkörda av turistnäringen i flera avseenden. Enligt Tillväxtverket är turismens andel av BNP högre än för jordbruk, skogsbruk, yrkesfiske och livsmedelsindustrin tillsammans. Och när det kommer till de viktiga jobben så är det ett faktum att besöksnäringen sysselsätter nästan 160 000 personer jämfört med skogsindustrins runt 82 000 personer (denna siffra inkluderar personer sysselsatta inom skogsbruk, tillverkning av trä och trävaror, kork, rotting etc, pappers- och pappersvarutillverkning samt tillverkning av möbler).  Nog för att skogsnäringen varit otroligt viktig för svensk ekonomi – och det är den givetvis fortfarande – men jag har svårt att se hur den i dagsläget skulle kunna utgöra det starkaste fundamentet i landets ekonomi. Givet att antalet arbetstillfällen i skogsbruket dessutom verkar minska så är det även viktigt att hitta på nya jobb. Där kommer turismen in som en näring på väldigt stark frammarsch. Konflikten med skogsbruket är här ganska klar; kalhyggen sätter käppar i hjulet för en blomstrande näring.

Med detta sagt så vill jag betona att jag med detta inlägg givetvis inte menar att allt skogsbruk ska upphöra och alla skogsägare plötsligt skulle kasta sig in i turistbranschen. Däremot kan jag inte låta bli att reflektera över exemplet med Tiveden där en skogsägare har all rätt i världen att kraftigt försvåra för en utveckling av en annan näring. Ska fler viktiga näringar kunna utvecklas i detta land så måste dessa ibland kunna samsas om utrymmet, och i detta fall handlar det dessutom om statens marker. Dessutom, alternativ till kalhyggen vid Tiveden inbringar även det pengar åt staten från Sveaskog, samtidigt som det ger möjlighet för de turismentreprenörer som faktiskt bor i området att utvecklas och dra in lokala intäkter. Win-win.

Nu är Sveaskog dessvärre inte direkt välkända förespråkare för andra skogsbruksmetoder än kalhyggen, och området runt Tiveden är nog inget undantag. Ekoturismföreningen, som driver frågan aktivt, har, vad jag vet, inte fått något jättestort gehör från Sveaskog. Därför vände de sig till Näringsdepartementet i frågan. Och det är här vi har pudelns kärna.

Sveaskog är ett pressat bolag. Förutom att inte visa något större intresse att ställa om delar av sitt skogsbruk till hyggesfria metoder i syfte att gynna landsbygdens intressen så ser vi även hur bolaget med öppna ögon avverkar mycket skyddsvärda skogar. Sådana skogar som såväl förra som nuvarande regering upprepat sagt sig ha mycket höga ambitioner att bevara. Vidare har bolaget uppenbarligen mer eller mindre dålig tillgång till virkesråvara på sina marker eftersom man troligen huggit för mycket och för fort – vilket leder till ännu fler avverkningar av skyddsvärda skogar och ännu mindre utrymme för att testa alternativa metoder. Man har nog helt enkelt huggit bort sig.

Trots att Näringsdepartementet – som ansvarar för frågor rörande styrning av statliga bolag – i frågan om Tiveden hänvisar till en ägarpolicy som gör gällande att statliga bolag ska bedriva sin verksamhet så den gynnar hållbar utveckling, så verkar departementet ändå ganska ointresserade av att ge Sveaskog förutsättningar att faktiskt göra detta. Sveaskogs uppdrag lämnar nämligen inte direkt något utrymme för att ställa om  skogsbruket till ett hållbart sådant där delar med fördel skulle kunna bedrivas med andra metoder. Och så länge som Sveaskogs företrädare spelar med i detta spel så kommer nog inte staten att förändra bolagets uppdrag heller.

Jag kan faktiskt tycka att det finns all anledning att förvänta sig att Sveaskogs ledning tog bladet från mun och upplyser ägaren om att det behövs förändringar i uppdraget – med ett större utrymme för naturvård (vilket givetvis även innefattar de sociala värdena) och samhällets samlade behov av skogen. Idag är utrymmet helt otillräckligt – och därmed kommer det nog inte heller att ske någon förändring. Bolaget kommer fortsätta kalhugga de skyddsvärda skogarna som regeringen sagt sig vilja skydda.

Dessutom, om regeringen vill att skogsbruket ska utveckla och öka användningen av hyggesfria metoder – och det vill de – så finns det här ett helt gyllene tillfälle i anslutning till Tivedens nationalpark. På statens egen mark. Här skulle staten enkelt kunna ta på sig ledartröjan och gå i bräschen för en omställning som skulle gynna inte bara fler näringar utan även hela bygder.

Och om hyggesfritt nu skulle visa sig vara helt fel väg att gå – jamen då är det ju bara att gå tillbaka till dagens förhärskande kalhyggesskogsbruk. Inte särskilt svårt att genomföra och tar inte särskilt lång tid. Svårare och mer tidskrävande är det dock att göra tvärt om.

Fridens,

Malin

Hej,

Bild2

Så här kan åldersfördelningen i den svenska skogen komma att se ut om 100 år. I alla fall enligt resultaten av Skogsstyrelsens konsekvensanalyser (SKA15). Analyserna är gjorda utifrån ett antal scenarier, vilka syns i tabellerna ovan; 90-, 100 (dagens skogsbruk)- samt 110 % uttag samt ett scenario där man fördubblat naturvården från dagens nivå. Man ska ha i åtanke att dessa resultat inte är en prognos utan olika scenarier utifrån hur man väljer att använda skogen i framtiden. För att förtydliga några saker kring tabellerna: De gröna staplarna är skogsbruksmark, de vita är skog undantaget från skogsbruk (inklusive den generella naturhänsynen som lämnas på hyggen). Scenariet ”dagens skogsbruk” är inte helt överensstämmande med dagens faktiska skogsbruk – scenariet 90 % är mer likt dagens virkesuttag.

Tyvärr har Skogsstyrelsen endast utgått från att all skog som inte skyddas ska fortsätta kalhuggas. Inte heller har man gjort en ansats för att se vilka insatser som skulle krävas för att jämna ut åldersfördelningen i skogen, vilken redan idag är oerhört skev.

I samband med att Skogsstyrelsen offentliggjorde resultaten hölls en konferens med deltagande av mängd olika intressenter. Givet det breda deltagandet samt de resultat som presenterades måste jag säga att jag känner mig inte så lite bekymrad över hur Skogsstyrelsen väljer att använda begreppet hållbart i samband med resultaten. Myndigheten snurrar nämligen till det rejält – och sänder ut signaler som kan få stora konsekvenser för framtiden.

Till att börja med menar myndigheten redan i inbjudan till konferensen att skogsbruket idag tydligen skulle vara långsiktigt hållbart. Läser man sedan själva rapporterna så blir det hela mycket förvirrande. Myndigheten hänvisar till hållbara avverkningsvolymer, samtidigt som man menar att dagens avverkningsvolymer redan är så pass höga att det kan råda tvivel om huruvida de kan anses vara hållbara, samtidigt som man landar i en slutsats om högsta hållbara avverkningsvolymer där menar att det går att plocka ut ännu mer virke ur skogen än idag (alltså mer virke än vad man redan idag menar kanske inte är hållbara avverkningsvolymer).

Väldigt oklara budskap från myndigheten alltså kring vad som är hållbart och på vilket sätt det skulle vara hållbart. Är det bara lite hållbart eller lagom hållbart? Är det hållbart ur ett sammanvägt perspektiv eller är det bara hållbart sett ur tillväxt-av-volymperspektivet? Givet Skogsstyrelsens roll tycker jag att det minsta man ska kunna förvänta sig är att kommunikation kring begrepp som hållbart skogsbruk och avverkningsvolymer är relevant sett till betydelsen av det man kommunicerar.  Otvivelaktigt är dock att all utveckling – må det handla om fattigdomsbekämpning eller ekonomisk tillväxt – måste ske inom de ramar som naturen sätter. Annars är det inte en hållbar utveckling. Samma sak gäller givetvis för skogsbruket – och sett ur det där sammanvägda perspektivet så kan vi bara konstatera att det redan idag råder brist på skogar som kan tillgodose alla skogens ekosystemtjänster. Samtidigt har vi en pågående fragmentering och förlust av livsmiljöer vilket ofrånkomligt leder till att arter dör ut på regional/lokal nivå. Kan då skogsbruket verkligen anses vara långsiktigt hållbart?

Bekymmersamt som det är att myndigheten i detta fall så schablonmässigt slänger sig med begreppet hållbart, än mer bekymmersamma är de faktiska resultaten (scenarierna) av analysen. Framtiden ser otvivelaktigt oroväckande ut – oavsett scenario – om skogsbruket fortsätter på den inslagna vägen. Ett skogsbruk som drivs in i allt lägre slutavverkningsåldrar och en åldersklassfördelning i skogslandskapet som inte ger någon som helst marginal för några osäkerhetsfaktorer i till exempel bevarandefrågorna.

Om det där ett sånt här skogslandskap som skogsnäringen eftersträvar så ska man vara väldigt väldigt säker på att rätt prioriteringar görs – inom såväl naturvårdsarbetet som vid planeringen av skogsbruksåtgärder, det finns nämligen inte särskilt mycket utrymme över, om ens något, för någon som helst försiktighetsprincip i framtidens skogar. Dessutom, finns det nog ingen som kan garantera att rätt prioriteringar görs i dagsläget för att skogsbruket ska kunna anses vara långsiktigt hållbart – inte ens Skogsstyrelsen. Ingen vet heller vad resultatet av de stora förlusterna av livsmiljöer eller den snart totala omdaningen av hela skogslandskapet som skogsbruket är ansvarig för kommer att innebära. Dagens skogsbruk är helt enkelt ett gigantiskt experiment på vårt största landbaserade ekosystem.

Det finns givetvis ytterligare en frågeställning inbyggt i detta, är samhället villigt att acceptera en utveckling i linje med de scenarier som Skogsstyrelsen presenterar?

Hur som helst, de olika scenarierna (samt den i princip obefintliga marginalen för osäkerhetsfaktorer vad gällande prioriteringar) ställer gigantiska krav på ett effektivt och rätt prioriterat planeringsarbete – på landskapsnivå. Detta ställer givetvis också mycket stora krav på att alla frivilliga avsättningar och den hänsyn som tas vid avverkning bidrar på helt rätt sätt, med helt rätt kvaliteter, på rätt plats – långsiktigt. Och där är vi verkligen inte idag, vilket jag till viss del skrivit om tidigare. Tvärtom. Det finns inga belägg för att naturhänsynen i skogsbruket (vilka Skogsstyrelsen har räknat in i naturvårdsarealerna i de olika scenarierna) är vare sig långsiktiga eller av rätt kvaliteter. Man har helt enkelt bara antagit detta som en utgångspunkt. Ett antagande som kan få mycket stora konsekvenser. I synnerhet då det inte är särskilt säkert att hänsynen faktiskt blir kvar i framtiden.

Dessutom ger denna analys inte heller ett svar på den grundläggande frågan om skogsmarken verkligen kan tillhandahålla alla dessa kubikmeter virke inom ramen för ett verkligt hållbart skogsbruk. Analysen visar dock en sak – hur man än vänder och vrider på det så kommer vi gå mot ett väldigt problematiskt läge med en övervägande majoritet av skog under 80 år samt en del skog över 140 år. Däremellan kommer det inte finnas särskilt mycket. Samtidigt ökar anspråken på skogen inte bara från näringslivet, utan även från natur- och kulturmiljövården. Kvaliteten på framtidens råvara bör givetvis också diskuteras, den lär nog i all fall inte utgöras av något optimalt fönstervirke. Dessutom – om framtidens skogar innebär en så skev åldersfördelning som samtliga scenarier indikerar så behöver man även analysera kvaliteten på den äldre skogen i framtiden – om det nu överhuvudtaget kommer tillföras någon ny sådan. Kommer den ”nya” gamla skogen vara av tillräckligt god kvalitet? Direkt kopplat till detta så är det inte heller någon som vet vad framtidens skogar kommer att innebära för arters möjlighet att fortleva (dock kommer vi inte ifrån det faktum att för varje avverkning av livsmiljöer för hotade och rödlistade arter blir situationen bara sämre), eller för folkhälsan och människors möjlighet till rekreation och friluftsliv, eller för den snabbast växande industrin – turismen.

Men en sak kan vi nog vara ganska säkra på, framtidens skogar enligt dessa scenarier kommer innebära ett stort bakslag för en redan hårt pressad rennäring.

Tyvärr verkar det inte bättre än att Skogsstyrelsens scenarier kan komma att bli verklighet – om vi inte ändrar kurs. Skogsindustrin är dock ett stort och trögstyrt skepp med små marginaler att manövrera bort från ett förödande isberg i sista sekunden. Kapten av skutan är fast besluten att köra rakt fram, oavsett om varningssignaler blinkar i displayerna. Och att det finns gott om blinkande varningssignaler redan idag råder det inte något tvivel om. Rödlistan är ett exempel på en tydlig varningssignal – trots det ifrågasätts just rödlistan väldigt ofta av skogsbrukets företrädare, och artkunskap viftas inte sällan bort som en kunskap som inte alls är nödvändig som planeringsverktyg för skogsbruket.

Personligen brukar åtminstone jag stanna bilen om det blinkar rött på displayen för att säkerställa att jag kan köra vidare utan motorhaveri.

Fridens,

Malin

Hej,

Att stora delar av miljörörelsen är kritisk till hur FSC-certifieringen fungerar i praktiken är inte direkt en nyhet av kioskvältarrang. Denna kritik ligger dock till grund för ett trovärdighetsprojekt som FSC i Sverige har startat i syfte att vinna tillbaka miljörörelsens förtroende. Det är självklart mycket bra att FSC äntligen tar itu med problemet och jag hoppas att projektet kommer att innebära nödvändiga förändringar, såväl där det gäller – i skogen-, som process- och systemmässigt.

Förra veckan deltog jag i en workshop som Svenska FSC arrangerade i samband med detta projekt. Workshopen kantades av intressanta diskussioner och fältövningar, och jag hoppas att FSC fick mycket matnyttigt med sig hem att omvandla till praktiska förbättringar.

Jag tänker inte gå in på vad i sak som diskuterades eller avhandlades under denna workshop. Dock lärde jag mig något nytt som jag vill lyfta upp till ytan – inte minst med anledning av trovärdighetsfrågan men även givet det skogspolitiska läget som idag råder. FSC (med den inbyggda trovärdighetsfrågan) och dagens skogspolitik har nämligen en mycket uppenbar koppling genom att certifiering av skogsbruket får axla en mycket stor del av ansvarsfrågan i ”frihet under ansvar”. Inte minst genom de avsättningar som certifieringen (såväl FSC som PEFC) kräver, men även då sektorsansvaret i stort – vilket ligger till grund för politikens frihet under ansvar – till stor del faktiskt vilar på certifieringen.

Givet detta är det rimligt att åtminstone politiker och beslutsfattare har rätt uppfattning om vad certifieringen verkligen innebär i form av löften och resultat  i relation till certifierat skogsbruk. Information om FSCs betydelse behöver alltså spridas på ett sätt som tydligt speglar certifieringens kvalitetsnivå. Detta finns reglerat FSCs varumärkesstandard, och det är här som min nya kunskap kommer in i historien. I varumärkesstandarden finns nämligen följande kriterier (mina understrykningar):

“The FSC trademarks are the primary communication tool for FSC certificate holders to demonstrate that their products meet the standards set by FSC. Therefore it is essential that they are used correctly, do not misguide customers and the public about certification claims and are not associated with quality aspects beyond those covered by FSC certification.

“Claims regarding qualities outside the control of FSC (such as other environmental attributes of the product) shall be clearly separated from text about FSC. Additional information about FSC may accompany the FSC label with prior approval by the certification body. In referring to FSC or to FSC certified products, the preferred term is “responsible”, e.g. “responsible forestry” not “sustainable forestry”. When the text is supplied by the certified organization’s client and the client is not FSC certified, the client should be asked by the certified organization to contact FSC for approval.”

FSC, FSC:s medlemmar samt återförsäljare av FSC-märkta produkter bör alltså inte använda begreppet ”hållbart/uthålligt skogsbruk” när de kommunicerar certifieringen. Inte heller bör de göra anspråk på att certifieringen tillgodoser behoven för bevarandet av biologisk mångfald i skogen. Detta eftersom att certifieringen faktiskt inte per definition innebär ett hållbart skogsbruk eller ger någon form av garanti för bevarandet av biologisk mångfald. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att om man på ett eller annat sätt kopplar FSC till ovanstående så riskerar resultatet bli falsk marknadsföring. Än mer bekymmersamt blir det givet den starka kopplingen certifiering har till rådande skogspolitik – falsk marknadsföring skulle ju per definition kunna innebära att politiker kan komma att fatta beslut på grunder som inte riktigt finns.

Hur som helst. Detta var faktiskt helt nytt för mig – och en smula förbryllande faktiskt eftersom FSC så ofta och i så många sammanhang används för att beskriva hållbart skogsbruk. Detta hör jag titt som tätt, inte minst från olika aktörer på såväl olika seminarium som i debattartiklar. Givet denna nya kunskap kunde jag inte låta bli att surfa runt på nätet lite för att se hur olika aktörer och medlemmar i FSC kommunicerar varumärket gentemot kunder, allmänhet och inte minst beslutsfattare. Här kommer ett axplock:

SVEASKOG: (som rubrik på framsidan av en informationsbroschyr till skogsägare ):

”FSC-gruppcertifiering för ett hållbart skogsbruk”

HOLMEN SKOG:

”Skogscertifiering är något för dig som tror på och vill visa att din skog sköts på ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart sätt.”

SWEDOOR AB:

”FSC & PEFCE – FÖR HÅLLBART SKOGSBRUK”

MATERIA (förövrigt en av Svenska FSC:s sponsorer):

”Känsliga skogsområden rörs inte och träd som är värdefulla för den biologiska mångfalden avverkas aldrig”

SKOGSSÄLLSKAPET:

”Förvaltningsfördelar [av ett certifierat skogsbruk]: ett långsiktigt hållbart skogsbruk”

SCA:

”SCA är världens största leverantör av produkter certifierade av FSC. Certifieringen garanterar att produkterna kommer från hållbart skogsbruk…”

DUNI:

”Över 90 % av Dunis sortiment av dukar och servetter är idag certifierade enligt FSC. Det innebär att den vedråvara som används kommer från hållbara skogsbruk”

ÅSLJUNGAPALLEN AB:

”Vi är certifierade enligt PEFC samt FSC … Denna märkning är vårt bevis och garanti för att virket i våra produkter kommer från ett hållbart skogsbruk”

JYSK:

”FSC-märkningen är en garanti för att dina möbler producerats på ett hållbart sätt”

Denna information om certifieringens förträfflighet i relation till hållbart skogsbruk och bevarandevärden sprider givetvis ringar på vattnet. Söker du exempelvis ”miljömärkning” på Wikipedia så står det att Forest Stewardship Council, omfattar trä och andra skogsprodukter för ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart skogsbruk. I media hänvisas det till inte sällan till FSC som om det vore en hållbarhetscertifiering. Skogsstyrelsen relaterar till certifieringen som ett frivilligt åtagande för ett uthålligt skogsbruk. Miljörörelsen och diverse media hänvisar dessutom väldigt ofta, helt felaktigt, till FSC som en miljöcertifiering – vilket det ju i själva verket inte är. Uppenbarligen finns det en utbredd missuppfattning om vad FSC innebär och står för, och det läggs troligen på tok för höga förväntningar på vad certifieringssystemet är ämnat att uppnå.

Svenska FSC har, bland annat, till uppgift att sprida kännedom om FSC i Sverige och övervaka användningen av varumärket. (Här har man nog en smärre läxa att göra). Men sett i sammanhanget blir det svårt att klandra FSC:s medlemmar för falsk marknadsföring när FSC Sverige själv kommunicerar certifieringen som hållbar i en reklambroschyr för certifiering:

”Grunden för ett FSC-skogsbruk är att det ska vara långsiktigt uthålligt. … Du själv som förverkligar villkoren i certifieringen och gör ditt innehav till ett långsiktigt uthålligt och attraktivt skogsbruk”

Här blir det hela väldigt konstigt.

I grund och botten så har internationella FSC kommit fram till vad man genom certifieringen inte kan utlova – däribland ett uthålligt skogsbruk. Svenska FSC har dock tydligen begärt (och fått) dispens för att i sammanhanget ändå framhålla certifierat skogsbruk som långsiktigt uthålligt. Denna skrivning – i en reklambroschyr – innebär att den grundläggande kvalitetsnivån som internationella FSC har satt blir helt förändrad. Ansvarsfullt skogsbruk är nämligen inte samma sak som långsiktigt uthålligt skogsbruk. Grunderna för dispensansökan samt på vilka grunder dispens medgavs vet jag inte något om. Men här handlar det ju knappast om någon dispens om var, eller hur, man sätter loggan – utan snarare vad certifieringen utlovar där det verkligen gäller – i skogen. Eller menar Svenska FSC verkligen att Sveriges certifierade skogsbruk är så bra att det bör likställas med ett långsiktigt uthålligt skogsbruk?

Det är ett ganska stort löfte att infria.

I varumärkesstandarden står även att ”varumärket inte får användas på ett sätt som kan orsaka förvirring, missförstånd eller förlust av trovärdigheten för FSC:s certifieringssystem.”

Sedan jag läste varumärkesstandarden kan jag bara konstatera att användandet av varumärket i Sverige orsakar såväl stor förvirring som missförstånd – åtminstone för mig. Och knappast stärker den FSC:s trovärdighet heller för den delen.

Fridens,

Malin

Hej,

För en dryg vecka sedan presenterade regeringen sin budget för 2016. För naturvårdens del så innebar denna en mycket välbehövlig ökning av anslagen för skydd av skog.  Gott så, men när man läser den del av budgeten som rör skogen så står det ganska klart att regeringens ekvation faktiskt inte kommer gå ihop. Regeringen har på ett mycket öppet och helt oinlindat sätt redovisat för tillståndet i skogen. Det är bra att regeringen inte dribblar med verkligheten och de utmaningar vi står inför när det gäller att nå miljökvalitetsmålen som rör skog. Dessvärre så möter inte budgeten utmaningarna och flera pusselbitar saknas.

Om vi utgår från regeringens tydliga ambition och tar för givet att man menar allvar med att nå miljömålen och, t.ex. bevara arter i långsiktigt livskraftiga populationer inom sina naturliga utbredningsområden:

”Regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen genom formellt skydd eller frivilliga avsättningar” – Detta är samma ambition som den förra regeringen också gav uttryck för.  Givetvis en alldeles strålande ambition. Att ge uttryck för en sådan förpliktar, och jag har lite svårt att få ihop ambitionen med redovisningen i budgeten:

Naturvårdsverket bedömer att arealen oskyddade värdekärnor kan uppgå till 1,3-1,5 miljoner hektar produktiv skogsmark nedan fjällnära gränsen.  Värdekärnor innebär per definition skyddsvärda skogar. Dessa ska således, i enlighet med regeringens ambitioner, inte avverkas. Alltså skyddas på ett eller annat sätt. Samtidigt konstaterar regeringen att:

Omfattningen av avverkade kända nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden (alltså skyddvärda skogar) har via satellitbildsanalys skattats till omkring 2000 hektar per år. Arealen oregistrerade värdekärnor som avverkas är sannolikt högre. Man kan här relatera till andelen okända nyckelbiotoper som finns i skogslandskapet. Inte sällan hittar vi under våra inventeringar okända nyckelbiotoper som skogsbruket planerar att avverka.

Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade skogslevande arter nyskapas eller koloniseras inte lika snabbt som de försvinner. Detta problem är grundläggande – och direkt kopplat till ovanstående, nämligen att skyddsvärda skogar avverkas. Så länge skogsbruket fortsätts tillåtas avverka och/eller fragmentera skyddsvärda skogar och skogsområden kommer förutsättningarna för dessa arter troligen aldrig heller att förbättras. Visst lämnar skogsbruket långt mer naturhänsyn vid avverkningar idag än vad som lämnades för 20 år sedan, därtill råder ingen tvekan. Dock ska man ha i minnet att vid varje avverkning av en skyddsvärd skog innebär 5-10% lämnad hänsyn samtidigt 90-95% förlust av livsmiljöer och skyddsvärd skog.

I sin budget föreslår regeringen, som sagt, en kraftig ökning av anslaget för skydd av områden med höga naturvärden. Genom denna satsning anser regeringen att ”förutsättningarna för att nå flera miljökvalitetsmål förbättrats”. Självfallet är det så eftersom varje skyddad värdekärna är ett litet steg närmre målet. Men trots denna ökning så går ekvationen ändå inte ihop. Ökningen innebär inte att förlusten av skyddsvärda skogar och livsmiljöer hejdas eftersom anslaget bara är en droppe i havet av vad som behövs för att skydda de värdekärnor som fortfarande finns kvar. Dessutom har regeringen inte heller gett myndigheterna tillräckligt goda förutsättningar för att faktiskt kunna genomföra bevarandearbetet i linje med regeringens ambitioner.

Bevarandearbetet är mycket arbetsintensivt och kräver såväl tid som pengar. Även om Naturvårdsverket i budgeten fick ett ökat anslag för personella resurser så innebär inte det att bevarandearbetet kommer att gå på räls så länge som länsstyrelsernas tjänstemän går på knäna när det kommer till skyddsarbetet – och den saken ser inte ut att förbättras i framtiden heller.

Regeringen vill väldigt mycket som per definition spiller över på länsstyrelsernas arbete. Det ska skyddas mer skog och marina områden, fjälleder ska rustas upp, naturvårdande skötsel av skyddade områden ska genomföras, satsningar på viltförvaltningen ska ökas, arbete med åtgärdsprogram och artbevarande ska göras – med mera, med mera. Alla dessa åtgärder är givetvis nödvändiga, men de tar också resurser i form av personal på länsstyrelsen – någon ska ju utföra arbetet. Därför hade även länsstyrelsens anslag behövt en rejäl förstärkning, annars riskerar skyddarbetet att bli fördröjt samtidigt som avverkning av de kvarvarande värdekärnorna kan få fortsätta. Redan idag haltar myndighetens skyddsarbete och många reservatsärenden ligger ännu utan färdiga beslut. Tjänstemännen på länsstyrelserna gör garanterat så gott de förmår, men en person kan inte utföra mer än en persons arbete. Kraftigt ökade anslag för skydd av natur medför merarbete för myndigheten. Regeringen har ökat anslagen för de 21 länsstyrelsernas miljöarbete med 25 miljoner kronor. Det är alltså 1,2 miljoner kronor per länsstyrelse – ungefär 2 anställda. Användningsområdet för detta anslag är dock väldigt yvigt beskrivet och kan innefatta en himla massa arbetsuppgifter: ”skydd av värdefull natur, miljötillsyn och det strategiska miljöarbetet.” 

Anslagshöjningen för de personer som ska genomföra det operativa bevarandearbetet möter alltså inte på långa vägar behovet som uppkommer genom det kraftigt höjda anslaget för skydd av natur.

Budgeten andas goda intentioner och ambitioner. Men kan man inte se till att myndigheterna ges de förutsättningar som behövs så kommer ekvationen aldrig att gå ihop. Regeringen måste nu därför fråga sig hur man ska göra för att minska trycket på de få procent värdekärnor som ändå finns kvar i det produktiva skogslandskapet. Att skydda allt i ett enda svep är i princip omöjligt – men det går inte heller att blunda för att skogsbruket så sakteligen håller på att tugga sig igenom de sista arealerna av skogar som aldrig tidigare varit påverkade av modernt skogsbruk. Det finns idag 880 000 kända oskyddade värdekärnor. Detta utgör ca 3,8 % av den produktiva arealen, inte särskilt mycket. Utgår man från Naturvårdsverkets bedömningar om 1,3-1,5 miljoner hektar oskyddade värdekärnor så är vi uppe i 5,6 – 6,5 % av den produktiva skogen. Inte heller det särskilt mycket. Ska man uppnå miljökvalitetsmålen till målåret 2020 så är det inte rimligt att dessa skogar överhuvudtaget tillåts att avverkas. Regeringen måste ta ett initiativ till hur frågan ska lösas och det behövs rådrum för att lösa den. I avvaktan på detta är det mest rimliga alternativet någon form av interimistiskt beslut om tillfälligt stopp av avverkningar i de kvarvarande värdekärnorna tills en lösning är nådd. Sådana besluts kan fattas av domstolar om domstolen finner att ”det är fara i dröjsmål”. Vilket det ju detta fall tydligt är.

Dessutom; ska man nå målen inom 5 på ett kostnadseffektivt sätt så är det ju långt billigare att bevara skyddsvärd skog än att restaurera och återskapa förlorade livsmiljöer.

Omvandlingen av skyddsvärd skog till detta kommer inte leda till några uppnådda miljömål.

Fridens,

Malin

Hej,

Åter i tjänst efter en lång, lat och välbehövlig semesterledighet. Full av energi (och något ilsk över resultatet av sommarens inventeringsinsatser) så kommer detta nog bli ett ganska långt inlägg.

Hela skogspolitiken och lagstiftningen som styr skogsbruket är, som bekant, uppbyggt på att markägaren har en mycket stor frihet i hur hen vill bruka sin skog. I andra vågskålen ligger ett stort ansvar att ta även ta god hänsyn till den biologiska mångfalden samt de sociala och kulturella värdena. Detta innefattar givetvis en skyldighet att faktiskt följa lagen – eller rättare sagt, man förväntas att följa lagen, eller nästan i alla fall. För följer man inte lagen så blir det väldigt sällan någon som helst påföljd, det är i princip inte ens olagligt att inte följa lagen. Såvida Skogsstyrelsen inte skriftligen beslutat att markägaren måste följa lagen genom att mer eller mindre detaljerat beskriva att hen inte får bryta mot föreskrift X. Jag har skrivit om detta otaliga gånger tidigare, men det är så absurt att det faktiskt är värt att nämna igen.

Fullständigt sönderkörda bäckar som sprider slam och sediment nedströms, när det inte lämnats någon skyddszon där sådan hade behövts av hänsyn till arter, vattenkvalitet, kulturmiljö och landskapsbild. Dessa är exempel på brott mot skogsvårdslagen och finns tydligt formulerade i lagstiftningen. Problemet är att dessa inte leder till att Skogsstyrelsen lagför dem såvida myndigheten, som sagt, inte i förväg utfärdat ett förbud mot att bryta mot lagen. Vi som är ute i skogen ofta bevittnar alltför ofta kraftiga körskador och otillräckliga eller obefintliga skyddszoner. Att Skogsstyrelsen skulle lagföra ett sådant brott utan att först ha förbjudit att brottet begås ter sig med dagens regelverk dessvärre ungefär lika sannolikt som att stöta på en karavan kameler på Grönland.

Så var ligger då ansvaret i devisen ”frihet under ansvar” kan man ju fråga sig. Jo, den ligger i markägarnas goda vilja att ta minst den hänsyn som lagen kräver. ”Minst” innebär egentligen lite mer än vad lagen kräver för det är faktiskt precis det politiken förväntar sig i syfte att nå miljömålen inom ramen för ”frihet under ansvar”. Som ett verktyg till detta ansvar hänvisas oftast till den högst frivilliga, men ack så haltande, skogscertifieringen.

Naturskyddsföreningen har under väldigt många år dokumenterat verkligheten i skogen. Denna sommar har inte varit ett undantag och vi har återigen varit ute i ett antal län och inventerat skyddsvärd skog som avverkningsplanerats. Resultatet är minst sagt nedslående, tyvärr inte förvånande, bara väldigt nedslående. En mängd skyddsvärda skogar är planerade att avverkas av samtliga de stora bolagen, inklusive statliga Sveaskog. Skogar som, enligt dessa bolags riktlinjer och rutiner inte ska avverkas, åtminstone inte om man har som ambition att följa den certifiering man åtagit sig att följa.

P1650930

Sveaskog avverkningsanmäler skogar direkt angränsande naturreservat. Den anmälda skogen är mycket skyddsvärd, inte minst med sina livsmiljöer för de 27 olika hotade, rödlistade och fridlysta arterna som vi dokumenterade.

Samtliga dessa bolag har varit certifierade enligt FSC sedan början av 2000-talet. Man har alltså haft runt 15 år på sig att inarbeta de rutiner som ska säkerställa att reglerna inom certifieringen följs i alla led. Miljörörelsen har dock år ut och år in – med all önskvärd tydlighet – visat på att reglerna inte alltid efterlevs i praktiken. Ibland händer det sig dock så att markägarna som inte följer reglerna får större eller mindre så kallade avvikelser från sin certifierare. Avvikelser ska ”rättas” till genom att markägaren vidtar vissa åtgärder för att säkerställa att samma överträdelse inte ska upprepas.  Sen är allt frid och fröjd igen. Åtminstone på pappret. I skogen fortsätter ideell naturvård år ut och år in att dokumentera samma problem trots att dessa ska ha rättats till. Som exempel kan nämnas Bergvik som bara för något år sedan upprättade nya rutiner för att säkerställa att inga fler nyckelbiotoper skulle avverkningsplaneras (vilken gång i ordningen som bolaget upprättat nya rutiner för just detta låter jag vara osagt). Det var faktiskt riktigt bra rutiner. På pappret. Nu, en sisådär 2 år senare, kan vi bara konstatera (med en ganska uppgiven axelryckning) att rutinerna – som rimligen borde finnas tydligt på plats hos bolaget – inte riktigt fungerar som tänkt, som så många gånger tidigare. Återigen har vi nämligen hittat avverkningsplanerade skogar av nyckelbiotopsklass på Bergviks marker. Dessa områden hanteras just nu inom ramen för FSC:s klagomålsprocess, och jag lär få all anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Hur som helst, när det gäller just nyckelbiotoper så är FSC-certifieringen glasklar med vad som gäller. Nyckelbiotoper ska inte avverkas. Genom att certifiera sitt markinnehav så lovar man helt enkelt att: inte avverka nyckelbiotoper samt att säkerställa att man kan identifiera dessa så att de inte avverkas.

Detta löfte är inte bara förbehållet Bergvik och alla de stora bolagen. Det gäller även de mindre markägarna som certifierar sig. De har helt enkelt lovat att inte avverka nyckelbiotoper.

I min värld så bör man rimligen, innan man certifierar sig:

  1. Läsa på om allt vad detta innebär. Jag har träffat en mängd certifierade privata markägare som gärna framhåller sin certifiering men där det visar sig att de inte riktigt har koll på allt vad de har åtagit sig.
  2. Ställa upp på, och följa de riktlinjer, d.v.s. de kriterier som certifieringen har fastställt.
  3. Skapa rutiner för att kunna följa riktlinjerna.
  4. Ha kunskap, och skaffa sig kunskap, att identifiera åtminstone de naturvårdsvärdefulla strukturer som ryms inom ramen för certifieringens krav – och värna dessa.

Och det är ju just det här med strukturer. I oändliga arbetsgrupper har jag suttit och lyssnat på hur framförallt LRF men även en mängd andra organisationer och skogsbolag framhållit att: ”det är helt omöjligt för oss att kunna identifiera alla arter som ni hittar, vi fokuserar därför på strukturerna istället.

Helt okej för min del. Om det nu var så att man faktiskt också identifierade strukturerna. För, jag menar, hur i hela världen kommer det sig att ideell naturvård fortsätter att hitta avverkningsanmälda områden med extremt höga naturvärden – ofta av nyckelbiotopsklass – med där tillhörande arter? Om arterna finns så finns ju rimligen även strukturerna. Det vill säga de strukturer som skogsbruket säger sig kunna identifiera. De strukturer där de naturvårdsvärdefulla arterna har sina livsmiljöer.

Givet att skogsbruket och LRF driver frågan om att det räcker att känna igen viktiga strukturer för att kunna identifiera de områden som enligt certifiering, lag och politik inte bör avverkas blev jag något förbryllad när jag i fredags slog upp tidningen Skogsland. Där får jag läsa att LRF anser att Naturskyddsföreningen missgynnar dialog genom att hitta värdefulla strukturer, arter och allmänt höga naturvärden i skogen. Föreningens skogsgrupp i Kronoberg arbetar ideellt med att inventera skog. När de hittar värdefulla områden så underrättas markägaren och myndigheten om detta. Föreningen bidrar alltså helt gratis med sin kompetens för att höja kunskapen om specifika skogsområden. Något LRF borde vara tacksamma för då markägarna, eller deras ombud, uppenbarligen misslyckat med det som LRF driver på för – att det räcker med att kunna identifiera strukturer. Så är dock inte fallet. LRF anser istället att föreningens sakliga insamling av data och redovisning av skogens naturvärden missgynnar dialog. Dessutom är skogsgruppens arbete tydligen också kontraproduktivt. En mycket märklig inställning från LRF måste jag säga. Föreningen öppnar väl snarare för en dialog om skogens naturvärden genom att identifiera och informera om dem? Mig veterligen har skogsgruppen förövrigt haft möten med markägare och/eller deras ombud i samband med en del av de områden som dokumenterats. Och information är väl ändå alltid bra tänker jag. Dessutom, är markägarna certifierade så handlar ju detta om naturvärden som markägaren till att börja med själv skulle ha identifierat vid avverkningsplaneringen. Då är det väl ändå toppen att det finns ideella krafter som är behjälpliga med sin kunskap och kompetens? Eller som Love Eriksen från Naturskyddsföreningen i Kronoberg insiktsfullt uttryckte det i artikeln: ”Vi kedjar inte fast oss vid några träd, vi skriver en enkel rapport om vilka naturvärden som finns på fastigheten. De fanns ju där innan vi kom dit och certifierade markägare har redan lovat att inte avverka områden med höga naturvärden.” LRF:s resonemang om att detta skulle vara kontraproduktivt och missgynna dialog har jag svårt att förstå. Jag menar, den en mycket stor del av de områden som skogsgruppen har identifierat hålla nyckelbiotosklass har visat sig vara avverkningsanmälda av certifierade markägare. Är det inte då bra att detta uppdagas?  Så att markägaren slipper bryta mot certifieringen tänker jag.

LRF är uppenbarligen av en helt annan åsikt. Och så var det ju det här med löften också…

Är man certifierad så förväntar sig kunderna, såväl svenska som tyska eller holländska, att råvaran kommer från ett hållbart skogsbruk. Våra beslutsfattare lägger dessutom väldigt mycket tillit till certifieringen som en stor del inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. Skogsbruket som certifierar enligt FSC sig lovar ju att ta sitt ansvar, följa de regler som certifieringen ställer upp – och inte minst att inte avverka nyckelbiotoper.

Därför blir jag än mer förbryllad när LRF vidare klargör att deras medlemmar uppenbarligen tänker avverka nyckelbiotoper ändå. I artikeln klargör nämligen LRF att: ”Nu kommer skogsägarna att välja att avverka mindre än 0,5 hektar åt gången, då behöver man inte lämna in en avverkningsanmälan.”

Jag hoppas och vill verkligen inte tro att detta är något som  de privata markägarna ställer upp på. Dock representerar ju LRF, enligt egen utsago, drygt 300 000 privatskogsägare i landet. Så jag förmodar att man på något sätt har förankrat detta uttalande eftersom man hänvisar till vad skogsägarna nu tydligen kommer att göra. Och jag upprepar här för tydlighetens skull: den absoluta merparten av de avverkningsanmälningar som Naturskyddsföreningen i Kronoberg har granskat är inlämnade av ombud till FSC-certifierade markägare.

Det spelar då ingen roll om det är så att en markägare har räkningar att betala, skogsbilvägar att finansiera eller ett generationsskifte som ska genomföras. Är markägaren FSC certifierad så har hen lovat att inte avverka vissa områden – som t.ex. nyckelbiotoper. Självklart kan FSC:s regler innebära ett avbräck i de ekonomiska kalkylerna. Men vill man ha de marknadsfördelar som certifieringen ger så ska man också följa de regler och krav som certifieringen innefattar. Detta gäller såväl mindre markägare som börsnoterade bolag.

Annars luras man.

Fridens

Malin

 

Hej,

Är tillbaka från Almedalsveckan och har haft lite tid att reflektera över, samt sortera upp de många intryck och möten som denna vecka alltid ger upphov till. Intrycken är i princip desamma som tidigare år, skillnaden är oftast bara vilka ”modeord” som används inom skogsnäringen som någon slags röd tråd. Förra året var det ”nationella skogsprogrammet” som kokade, i år är ”bioekonomi” ordet som näringen tyvärr håller på att nöta sönder – lite på samma sätt som hur Skogsstyrelsen lyckats förvandla ett så bra ord som ”dialog” till nästan en svordom. Kanaliserar man alla problem till en enda lösning till vilken man kopplar ett enda ord, så blir ordets innebörd – oavsett hur bra den faktiska betydelsen av ordet är – lätt urvattnat och söndertjatat. Hur som helst, oavsett vilket modeord eller vilket innehåll i olika skogsseminarier så mynnar dessa ändå alltid ut i samma budskap från skogsindustrin/skogsbruket; nämligen det svenska skogsbrukets förträfflighet.

I år hade Skogsindustrin vigt en heldag åt seminarier rörande just bioekonomi. Vi fick, genom vår generalsekreterare Svante samt ordförande Johanna delta på två av dessa seminarier. Svante gjorde en dragning om vår syn på bioekonomi. Givetvis vill även Naturskyddsföreningen gå från användandet av fossilt till förnybart. Men en sådan omställning måste ske hållbart och inom ramarna för vad ekosystemet tål. Detta framhöll Svante också tydligt och pekade bland annat på skogsbrukets pinsamt stora brister i miljöhänsyn vid skogsbruk – som t.ex. att Skogsstyrelsens uppföljningar visar att hänsynskrävande biotoper påverkas negativt vid mer än en tredjedel av avverkningarna samt negativ påverkan av körskador vid en tredjedel av avverkningarna (på tal om skogsbrukets förträfflighet…). Just det avsnittet i Svantes dragning verkade dock inte Skogsindustrin höra eftersom man endast tog fasta på att även Naturskyddsföreningen vill se en ökad användning av förnybart – ungefär som att vi helt okritiskt skulle förespråka ett ökat uttag av skogsråvara.

Visst, jag har full förståelse för att Skogsindustrin väljer att filtrera att höra endast det de själva vill höra i syfte att gagna sina egna intressen. Men förmågan att filtrera gick till överdrift, på gränsen till oförskämt, när vår ordförande Johanna deltog i en panel, vilket jag förmodar skulle vara någon form av debattpanel, med rubriken ”Bästa boten mot klimatångest – bruka skogen”. Detta var en mycket märklig debatt, eller vad man ska kalla det.

I panelen deltog, förutom Johanna, två politiker; Åsa Westlund (S) och Magnus Oscarsson (KD) samt Lina Palm från SCA. Förutom det faktum att moderatorn till att börja med inte verkade ha koll på vem som är ordförande och vem som är generalsekreterare i vår förening så visade hon ett, åtminstone för mig, uppenbart ointresse i att plocka upp de frågeställningar som Johanna la fram och lyfta dem till någon som helst form av debatt. T.ex. kan nämnas då SCA framhöll att skogsbruket i Sverige är hållbart och Johanna kontrade med att svenskt skogsbruk med all säkerhet kan benämnas som hållbart när det gäller att producera kubikmeter virke, men att det omöjligt kan benämnas som hållbart ur ekologiska och sociala aspekter – alltså inte hållbart. I det läget hade det i min värld varit lämpligt att plocka upp den tråden och spinna vidare. Åtminstone om det var meningen att debattpanelen skulle ägna sig åt debatt – vilket torde ha fallit sig ganska naturligt givet de inbjudna deltagarnas bakgrund och olika ståndpunkter. Men icke då. Frågan sopades under mattan och debatten gick vidare till nästa, mindre obekväma, fråga. Ungefär så fortsatte det. Frågor om biologisk mångfald, andra miljömål än klimatmålet, resurseffektivisering, verklig substitution – med mera – som lyftes av Johanna sopades raskt under mattan, med en nästan löjeväckande kulmen då SCA:s representant i panelen faktiskt fnyser åt Johanna när hon konstaterar att det måste handla om verklig substitution och att det inte är rimligt att majoriteten av våra skogar används till papper, massa och kartong istället för t.ex. biobränslen.

Jag fick, utöver en stor irritation över en tafflig debatt, egentligen bara med mig två saker från denna så kallade debatt. Nämligen det intressanta med att Åsa (S) och Magnus (KD) tydligen är helt överens om att det inte är önskvärt med någon skarpare styrning av skogsbruket. Eller för att citera dem båda: ”skogsbruket klarar detta bäst själv”.

Jag tror nog att Åsa nästa gång behöver ta ett litet snack med sin regering och även läsa på vad denna har uttalat till nästa gång hon ger sig in i en debatt om svenskt skogsbruk:

”Regeringen anser att miljöhänsynen ska öka i den brukade skogen och skogsvårdslagstiftningen behöver därför skärpas och preciseras. För att modernisera och tydliggöra skogsvårdslagstiftningen och för att klara miljömålen, de jämställda skogspolitiska målen och åtaganden enligt art- och habitatdirektivet och Århuskonventionen anser regeringen att det behövs en översyn av skogsvårdslagstiftningen.”

Det andra jag fick med mig var egentligen bara ett förtydligande av vad jag redan vet; Skogsbruket är helt ointresserade av någon som helst förändring för att styra mot ett verkligt hållbart skogsbruk. Lite anmärkningsvärt fick Mats Sandgren, VD för SCA, det sista ordet under detta seminarium då han svarade på en fråga från publiken om rimligheten, ur klimatsynpunkt, i att ca 65% av det som tas ut ur skogen används till klimatobra produkter som papper och kartong. På denna fråga svarade Mats (som förövrigt inte ens satt i panelen dit frågan var ställd) kort och gott: ”Endast en viss del av stocken kan användas till sågade varor. Resten går till papper, massa och kartong. Så är det bara”.

Punkt.

För där blåstes debatten, eller vad man ska kalla det, av. Givetvis gavs det ingen möjlighet att ställa den självklara motfrågan; ”hade det inte, ur klimatsynpunkt, varit något smartare att använda delar av dessa restprodukter till biobränsle istället för papper”? Men man valde helt enkelt att återigen lättvindigt vifta undan en viktig fråga.

Och hur en inbjuden representant från naturvården hanterades av Skogsindustrin, som ändå ansvarade för seminariet, under denna besynnerliga debatt? Pinsamt tycker jag själv –  jag är givetvis inte opartisk – eller som den person som satt bredvid mig uttryckte sig när hen lämnade lokalen strax innan panelen var slut ”nä, nu orkar jag inte med att se mer av detta spektakel”.

I flera samtal jag hade med olika representanter för näringen under veckan gjorde jag ett par intressanta iakttagelser:

  1. Ingen mer skog behöver skyddas: Skogsindustrin fortsätter envist att blanda ihop äpplen, päron, ananas och gurkor genom att hävda att 25 % av skogsmarken är skyddad – rådfrågar man den offentliga statistiken handlar det snarare om mindre än 4 % av den produktiva skogsmarken, eller ca 7 % om man nu ska blanda in päronen, d.v.s. den skyddade lågproduktiva skogsmarken.
  2. Naturvårdsverkets redovisningar är inte tillförlitliga. Det är Skogsstyrelsen som är ansvarig myndighet för skogsbruket och deras redovisningar är tydligen långt mer förtroendeingivande enligt de personer jag pratat med. Denna åsikt fann jag faktiskt ganska intressant. Som jag uppfattat det hela så är ett av huvudargumenten att man inte gillar att Naturvårdsverket helt enkelt skiljer mellan äpplen, päron, ananas och gurkor vid sin redovisning av arealen skyddad skog.
  3. Nyckelbiotopbegreppet behöver ses över: Detta har jag skrivit om förr. Och här blir det hela lite roligt kan jag tycka. Eller åtminstone rörigt. Givet ovanstående konstateranden kring Naturvårdsverket som jag fick höra under veckan och givet att det tydligen inte behövs mer skyddad skog, samt även givet att det tydligen bara går att förlita sig på Skogsstyrelsens redovisningar så blir följande konstateranden från Skogsstyrelsen ganska motsägelsefulla i sammanhanget:

”En slutsats som kan dras är att nyckelbiotopernas betydelse för att bevara den biologiska mångfalden bekräftas och stärks av den rikedom av signalarter och rödlistade arter som har hittats … olika typer av nyckelbiotoper eller annan skyddad skog är inte utbytbara med varandra, och i arbetet med grön infrastruktur måste varje skogstyp ses var för sig (alltså inte blanda ihop grönsakerna och frukterna).”

Vidare konstaterar Skogsstyrelsen även följande:

”Det pågår en fortsatt förlust av ekologiskt viktiga habitat … Det råder brist på arealer gammal skog med bibehållen skogskontinuitet, liksom på flerskiktade skogar, ostörda fuktiga och våta skogsmiljöer och tillgång på död ved av olika kvaliteter och i olika miljöer … Likaså avverkas nyckelbiotoper och andra värdekärnor … Fler ekologiskt värdefulla skogar behöver långsiktigt skydd … avverkningar av värdekärnor försämrar förutsättningarna för många arters framtida överlevnad.”

Alltså, givet att Skogsstyrelsen, enligt flera representanter från näringen, är den myndighet som är trovärdig när det gäller skogsfrågor så blir min slutsats att näringen även ställer upp på ovanstående. Fast så är det ju inte. Man filtrerar återigen bort det obekväma och konstaterar t.ex. att nyckelbitopbegreppet minst behöver ses över. (Och i vanlig ordning är Skogsstyrelsens ledning inte sen att bejaka detta.)

Sen fick jag ta del av en hel drös andra konstigheter som jag inte tänker gå in på här, mer än att helt enkelt konstatera att det inte bara är Naturvårdsverket som ifrågasätts, utan även ledande naturvårdsforskning.

Och för att återknyta till detta inläggs början. Skogsindustrins nya rapport ”Levande skogar” (förövrigt ett intressant val av namn sett i skenet av att Skogsindustrin inte ställer upp på miljömålssystemet) inleds med att ”Sverige har bättre förutsättningar än kanske något annat land att ställa om till en ur alla avseenden uthållig bioekonomi.” ’En ur alla avseenden’ bör rimligen även innefatta ett naturvårdsperspektiv – där ett uthålligt skogsbruk innebär att alla naturligt förekommande arter, med sin naturliga variation, ska ges möjlighet att förekomma i livskraftiga populationer inom sitt naturliga utbredningsområde och i variationsrika ekosystem. Jag har mycket svårt att tro att ens Skogsindustrin tror på att vi är där, eller med dagens skogsbruk, vilket inkluderar fortsatt utarmning av livsmiljöer för arter, kommer kunna nå dit.

Fast det är kanske därför man så ivrigt stoppar huvudet i sanden, filtrerar bort de där obekväma frågorna och lutar sig tillbaka mot en fruktsallad som är både sönderhackad, malen och blandad.

Fridens

Malin

Hej,

Nyligen offentliggjordes den nya rödlistan. Efter att ha läst igenom den, samt den tillhörande analysen, kan man börja med att konstatera att läget i skogen är oförändrat och att den biologiska mångfalden fortsätter minska i oförminskad takt.

Så länge som livsmiljöer för hotade arter fortsätter att systematiskt fragmenteras, påverkas negativt och inte minst kalhuggas så kommer det troligen heller aldrig att gå så mycket bättre för de hotade arterna än vad det gör idag. En ganska enkel ekvation. Arterna kommer inte att öka bara för att man lämnar kvar några enstaka träd eller trädgrupper vid avverkning av arternas livsmiljö. I synnerhet inte om man dessutom vid ett senare tillfälle avverkar det man sparade på hygget en gång i tiden. Arterna kommer även få det svårare och svårare att sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden eftersom stora delar av de naturliga utbredningsområdena redan är kraftigt fragmenterade – och fortsätter att fragmenteras.

Motargumentet till detta blir givetvis ”…så länge inte nya livsmiljöer skapas i motsvarande takt. Den gamla skogen ökar ju faktiskt.”

Japp, det gör den. I form av ”den grundytevägda medelåldern”.  Något som inte berättar någonting om vare sig kontinuitet, livsmiljöer för hotade arter eller åldern på de riktigt gamla träden. Om det nu finns några sådana kvar vill säga. Livsmiljöerna för dagens hotade arter är ingenting som vi kan trolla fram genom att ”den grundytevägda medelåldern” råkar överstiga en sisådär 120 år i södra Sverige. Många av de arter som t.ex. lever i gamla kontinuitetsskogar har extremt höga krav på sin livsmiljö och oftast är de spridningsbegränsade. De arter som klarar det intensiva skogsbruk som bedrivs i Sverige är däremot mer tåliga. Fortsätter vi att radera livsmiljöerna för ”gammelskogsarterna” så finns det en risk att dessa dör ut. Och då kommer de troligen inte heller komma tillbaka. Livsmiljöer för dessa arter, med alla de kvaliteter och avgörande element som det innebär, tar ofta en herrans tid på sig att bildas. T.ex. så tar det föga förvånande 500 år för en långsamtväxande tall att bli en 500 årig långsamtväxande tall. Inte 45-120 år. Arterna hinner helt enkelt inte med skogsbrukets framfart.

Med detta sagt vill jag dock ändå poängtera att de insatser som skogsbruket gör, och har gjort, de senaste 20 åren givetvis är ett steg i rätt riktning. Dock finns det ett plågsamt uppenbart behov av fler och större insatser. Inte minst i form av att sluta förstöra och fragmentera livsmiljöer. Att det tas mer hänsyn de senaste 20 åren väger inte upp de enorma förluster som skett under decennier. I synnerhet inte då hänsynen som tas i flera fall endast utgörs av små fragment som lämnas kvar vid avverkning av kontinuitetsskog med viktiga livsmiljöer – i det läget handlar det snarare om fortsatt förlust. Och sen kvarstår även frågan om hur länge denna hänsyn verkligen blir kvar:

Ett hygge från 2001 med kvarlämnad hänsyn vilken anmälts för avverkning 2014.

SCB släppte nyligen den senaste statistiken om skyddade områden. Denna visar att det går plågsamt långsamt i skyddsarbetet. 3,8 procent av den produktiva skogen är skyddad långsiktigt. SCB och Naturvårdsverket har konstaterat att avverkningstakten är hög och att betydligt mer skyddsvärd skog avverkas än vad som skyddas. T.ex. kan nämnas att 2,4 procent av arealen produktiv skog påverkas årligen av skogsbruk i form av kalhyggen eller gallringar samtidigt som endast 0,1 procent skyddas under samma period. Hur stor del av dessa 2,4 procent som utgörs av skyddsvärd skog framgår inte, men givet hur läget ser ut i skogen idag så kan man nog anta att det inte är en obetydlig del – och garanterat långt mer än de 0,1 procent som skyddas. Alltså en fortsatt förlust av livsmiljöer. Vilket i min värld tydligt vittnar om ett skriande behov av en ökad areal, långsiktig och kvalitetssäkrad, skyddad skog. Åtminstone så att de livsmiljöer för hotade arter som idag finns kvar säkras. För just avverkning, fragmentering och förstörelse av livsmiljöer är det i särklass största problemen för de rödlistade arterna.

Men allt handlar givetvis inte bara om skydd. Skyddet utgör bara en del av pusslet och handlar om minoriteten av den produktiva skogen. Skogsbruket har att se till att deras verksamhet bedrivs inom de gränser som ekosystemet sätter för vad som är långsiktigt uthålligt. Inte minst för sin egen skull, för att garantera den egna fortsatta verksamhet och möjligheten att avverka skog i framtiden. Men även för att se till att skogsekosystemet får vara friskt och väl fungerande för att tillgodose att alla skogens ekosystemtjänster finns kvar för såväl oss som kommande generationer att nyttja och njuta av. Vi kan dock nog med all säkerhet säga att stora delar av skogsbruket inte lever upp till långsiktigt uthålligt idag eftersom det redan råder brist på skogar som kan tillgodose alla ekosystemtjänster. Självklart ska vi fortsätta med skogsbruk, vilket i grunden är en miljöbra och nyttig verksamhet – beroende på hur det utförs och vad råvaran används till. Men tyvärr verkar det inte finnas någon form av långsiktig resurshushållningstanke bakom dagens skogsbruk. Istället för att tänka resurseffektivisering så ökar trycket på skogsråvaran i samband med att samhället behöver ställa om från ett fossilberoende. Och när ansvarig myndighet inte alltid heller direkt underlättar för att livsmiljöer inte ska avverkas och fragmenteras när trycket på skogen är så hårt, så känns det givetvis lite motigt.

Till att börja med så blir jag inte så lite oroad när Skogsstyrelsen plötsligt verkar börja svaja när det gäller nyckelbiotopbegreppet. Nyckelbiotoper är ett kvalitetsbegrepp som används över hela landet. Nyckelbiotoper är för naturvården extremt viktiga områden. Det är ett väl inarbetat begrepp och det finns såväl en inarbetad handledning som rutiner för hur de ska hanteras. Nyckelbiotoperna är även en viktig del inom FSC-certifieringen som klargör att nyckelbiotoper inte får avverkas – oavsett hur stor andel nyckelbiotoper en markägare har på sitt innehav. För en del större markägare har detta uppenbarligen kommit att bli ett problem – möjligen har man inte särskilt mycket annat än skyddsvärd skog kvar att avverka inom delar av sina markinnehav, eller så gillar man inte nyckelbiotoper helt enkelt. Såväl Sveaskog som Holmen har nämligen till Skogsstyrelsen framfört önskemål om att begreppet kanske behöver förändras, ses över; eller som Holmen rätt och slätt har önskat – avvecklas. Detta verkar Skogsstyrelsen oroande nog ha hörsammat. På något sätt.

Jag kan här inte låta bli att dra några paralleller – t.ex:

  • Dels till hur myndigheten efter lite massiv kritik från skogsbruket förändrar hela uppföljningssystemet – en förändring som hittills tagit ett gäng år att utarbeta och som ännu inte är vare sig klar eller kvalitetssäkrad. I min värld hade det varit något enklare (och resurseffektivare) att utgå från ett redan väletablerat system och förbättra detta genom kvalitetssäkringar och kalibreringar i dialog med naturvårdsforskningen (vilken som vanligt inte är inbjuden till att delta i en process som rör naturvård) och övriga intressenter (där t.ex. rennäringen inte heller är inbjudna) än att helt vända blad, göra om och göra…rätt?… Säger inte att resultatet av det nya uppföljningssystemet kommer bli vare sig dåligt eller bra – detta får framtiden utvisa – men det är troligen ytterst resursineffektivt.
  • Dels att myndigheten vid påtryckning från framförallt Sveaskog lägger såväl skattepengar som tid på att analysera följderna av att sänka slutavverkningsåldrarna i norra Sverige  eftersom Sveaskog uppenbarligen anser detta vara en ypperlig idé – möjligen har man avverkat en smula för mycket i delar av norra Sverige och står nu inför dilemmat att i princip bara ha skyddsvärd skog kvar att avverka såvida man inte får sänka avverkningsåldrarna. Att sänka slutavverkningsåldrarna är dock bara att skjuta problemet framför sig – helt utan ett resurshushållningstänk – och det känns inte så lite oroväckande att själva staten verkar vilja gå baklänges in i framtiden.

Nåväl, givet att vi noterade de påtryckningar om nyckelbiotop”problemet” som skogsbruket initierat så skickade vi ett öppet brev till Skogsstyrelsen (som äger själva begreppet nyckelbiotop) med en enkel fråga om ett klargörande: ”Vi förväntar oss att Skogsstyrelsen inte har för avsikt att på något sätt förändra nyckelbiotopbegreppet eller frångå gällande rutiner för hantering av nyckelbiotoper. Vi önskar därför att Skogsstyrelsen tydligt klargör sin avsikt när det gäller den fortsatta hanteringen och användningen av nyckelbiotopbegreppet, inklusive rutinerna för hanteringen av nyckelbiotoperna.”

Det hade varit ganska enkelt att svara på denna fråga genom att helt enkelt säga: ”Nej, vi har inte för avsikt att förändra begreppet eller frångå rutinerna” eller ”Ja, vi har för avsikt att öppna upp för att förändra begreppet och rutinerna”. Och det var nog ett sådant svar vi hade förväntat oss. Eller åtminstone hoppats på. Men givetvis var det inte ett sådant svar vi fick. Snarare en krokig väg som var ganska svårnavigerad vad gällande ett klargörande. Personligen tolkar jag dock svaret som att Skogsstyrelsen nu faktiskt tänker öppna upp för en förändring av såväl begrepp som rutiner när det gäller nyckelbiotoper. Ungefär lite så som skogsbruket vill. För inte har åtminstone jag någonsin hört någon enda naturvårdare önska sig en öppning för en förändring av ett av de få halmstrån vi fortfarande har att gripa tag i.

Men detta är min tolkning. Jag har som sagt lite svårt att tolka svaret vi fick utifrån frågan vi ställde. Har givetvis ställt en motfråga – har dock inte fått svar ännu. Förhoppningsvis har jag helt missförstått Skogsstyrelsens svar. I sådana fall är jag den första att göra en pudel med jubel, ballonger och fröjd. Men i dagsläget är jag bekymrad.

Skulle jag dock ha tolkat svaret rätt så skulle jag, om jag var konspiratoriskt lagd, också kunna koppla ihop detta med Skogsstyrelsens något besynnerliga inställning till hyggesfritt. I remiss efter remiss avgränsar myndigheten nämligen hyggesfritt skogsbruk särskilt till områden med höga biologiska värden eller dito sociala värden. Och till skogarna i nordvästra Sverige – områden där det fortfarande finns en stor andel såväl kända som oupptäckta nyckelbiotoper, sammanhängande områden av kontinuitetsskogar och höga koncentrationer av arter som är helt knutna till dessa livsmiljöer. Det vill säga skogar som inte sällan i första hand skulle behöva skyddas. Att myndigheten dessutom inte verkar ha några problem med att undanta skoglig försöksverksamhet från lagkraven i såväl nyckelbiotoper som urskogsartade skogar känns lite olustigt kan jag tycka. Visst är forskning jätteviktig och måste bedrivas. Men varför bedriva en skoglig forskning som bygger på ett, i praktiken, olagligt skogsbruk?

Hur som helst, nu är jag tack och lov inte mer konspiratoriskt lagd än de flesta, och jag hoppas innerligt att jag misstolkat Skogsstyrelsens svar om hantering av nyckelbiotoper. Dock är myndighetens inställning till ”lämpliga” platser för hyggesfritt tyvärr svårt att misstolka. Och denna inställning passar även ypperligt in inom ramen för en del större skogsbolags försöksområden för hyggesfritt skogsbruk – nämligen skogar med mycket höga biologiska värden. Visst, kanske man kan behålla den viktiga kontinuiteten i dessa områden om man låter bli att kalhugga dem. Men är det verkligen våra sista skogar med obruten kontinuitet som ska utgöra försöksområden för hyggesfritt? Borde vi inte hellre börja i andra ändan – de rena granåkrar och monokulturer som finns – och undersöka hur det kan skapas kontinuitet och variation i denna biologiska öken? Åtminstone för att sprida riskerna lite, men inte minst för att återskapa någon form av konnektivitet i det hårdast fragmenterade skogslandskapet – där små, mer eller mindre, isolerade öar av reservat idag får utgöra livbåtar för den biologiska mångfalden. Ledsamt nog verkar det inte finnas något större intresse för att påbörja ett sådant arbete. När jag nyligen nämnde detta för en tjänsteman på Skogsstyrelsen så såg hen, under en mikrosekund, ut som att jag plötsligt uppfunnit hjulet. Hjuluppfinning eller inte – fokus verkar, från såväl näring som Skogsstyrelsen, obönhörligen läggas på åtkomst till virke  – oavsett om detta hämtas från naturvårdsvärdefulla skogar eller inte. Kanske vissa arter kan fortleva genom att den mest värdefulla skogen (utöver de ynka 3,8% som är skyddat) avverkas med hyggesfria metoder? Detta vet vi dock ingenting om och framtiden lär väl utgöra svaret på frågan. Men vill vi verkligen ta reda på det svaret?

Ett sådant ekologiskt vågspel har jag svårt att ställa upp på, istället borde det handla om hur åtkomsten till virke ska kunna ske utan bekostnad av fler förluster av livsmiljöer. Därför behöver skogsbruket bli mer resurseffektivt och brukandet i hela landskapet ses över i syfte att bevara skogens alla ekosystemtjänster. Där virkesråvara faktiskt bara utgör en av tjänsterna.

Eller för att citera min kloke 6-åriga brorson när jag frågade honom vad han trodde att en art behövde för att överleva:

”En mamma och en pappa. Och ett hus. Och mat. Och kanske lite godis.”

Fridens,

Malin

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 337 andra följare

Mail till skogsbloggen







Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 337 andra följare

%d bloggare gillar detta: