Hej,

Efter en tids frånvaro på Skogsbloggen är jag tillbaka, och den första skälvande dagen på 2019 ska jag försöka mig på att sammanfatta lite från året som har gått.

Den stormiga skogsdebatten har fortsatt att rasa, men liknar mest en raspig skiva. Skogsbruket fortsätter oförtrutet att trumma ut skogspolitikens frihet under ansvar som det allena nödvändiga för allt möjligt och omöjligt. Harvade kalhyggen brer ut sig i vårt skogslandskap som idag domineras av tämligen kala ytor och hav av enformiga unga skogar som sköts lika enformigt i syfte att växa snabbt och avverkas igen innan de hinner ens närma sig en ansenlig ekologisk ålder. Skogsbrukets landskapsomvandling liknar mest ett åkerbruk, och de naturliga skogsekosystemens variation och dynamik minskar för varje dag, varje timme, varje minut – för varenda gång ett nytt kalhygge ersätter en naturskog. Vi har inte så vansinnigt mycket skog kvar i Sverige som aldrig tidigare har kalavverkats, men ändå fortsätter dessa att huggas. Men med frihet under ansvar säkerställs, enligt skogsbruket, att den biologiska mångfalden och våra kulturmiljöer inte hotas. Samtidigt visar all statistik, med all önskvärd tydlighet, det totalt motsatta. Skogsbruket tar sig helt enkelt friheten att fortsätta bokstavligen köra sönder vår historia och avverka, hela eller delar av, de känsligaste biotoperna. I princip helt utan konsekvenser eftersom de har friheten på sin sida. Den dialog om miljöhänsyn som Skogsstyrelsen startade 2011, och de målbilder för miljöhänsyn som mejslades fram 2013, vilka skogsbruket själva varit med att ta fram och som de 2016 högtidligt, under pompa och ståt, lovade att följa ser vi tyvärr inte heller särskilt mycket av ute i den verkliga verkligheten.

Sveriges skogspolitik är ganska unik eftersom den bygger på just frihet under ansvar. Detta innebär att skogsbruket ges en stor frihet att bruka sin skog, men i motprestation förväntas markägarna göra mer än vad lagen kräver för att nå miljömålet. Både miljömålsuppföljningar och årlig statistikproduktion vittnar dock tydligt om att denna frihet inte förvaltas med det förväntade ansvaret. Å andra sidan är ju ansvaret per definition frivilligt och myndigheterna kan i princip bara stå vid sidan och titta på när skyddsvärda skogar faller. Men när lagefterlevnad krävs, som vid begränsningar eller förbud mot avverkningar eller när beslut om skydd som krävs för att leva upp till lagens krav så kommer motelden som på beställning, som en raspig skiva. Ofta i form av slagord som rättsosäkerhet, förlorade brukningsrätter, hotad äganderätt och konfiskering av mark. En grundanledning till att denna upplevda osäkerhet är att skogspolitiken och dess frihet under ansvar redan har sjungit ut den sista versen. Politiken har helt enkelt inte hängt med i de omvärldsförändringar som skett sedan den infördes, som t.ex. vårt EU-medlemskap, med vilket Artskyddsförordningen har följt i syfte att implementera EU:s naturvårdsdirektiv.

Vi har under de senaste 2 åren fått läsa skrämselartiklar om hur arter hotar skogsbruket (ehhh?). Hur antalet skogsägare som förlorar brukningsrätten över sin skog på grund av Artskyddsförordningen har ökat lavinartat med över 30 % sedan 2016. Förfärligt kan en tycka, och ger troligtvis en och annan skogsägare skrämselhicka, vilket förmodligen också är meningen. Men tar man sig tiden och särskådar dessa larmsiffror så ser man att det under perioden 2016-oktober 2018 har fattats 341 beslut med stöd av artskyddsförordningen. Eller översatt till lite mer relevanta siffror (så att läsaren inte missleds att tro att mer än 30 % av alla avverkningsanmälningar har belagts med avverkningsförbud utan ersättning) så handlar det om att Skogsstyrelsen har fattat ett beslut med stöd av artskyddsförordningen vid ungefär var femtusende avverkningsanmälan. Alltså runt 5 promille. Och de flesta av dessa beslut handlar om att skjuta upp avverkningarna till en annan tidpunkt. Inte att förbjuda dem.

Den polariserade debatten om nyckelbiotoper specifikt och naturvård i skogen generellt har under året eskalerat från en redan hög nivå. I debattartikel efter debattartikel målas en bild av naturvården upp som vore den en golgatavandring av närmast historiska mått för såväl skogsägare som för klimatet, arbetstillfällen och landsbygdsutvecklingen.

Bioekonomi har blivit ett modeord, som i dagens rådande skogliga sammanhang endast kan ses som en omskrivning av ren ekonomi för att legitimera en ohållbar verksamhet. Skogen ska räcka till att ersätta i princip allt för att råda bot på det överhängande klimathotet. Men samtidigt är skogsnäringen inte på något sätt villiga att tänka om. Man fortsätter att storsatsa på kortlivade och klimatbelastande produkter istället för att använda råvaran klimatsmart. Ingenstans och ingen gång har jag hört skogsbruket med ett ord nämna att de måste hushålla med resurserna så att skogen räcker till allt. Istället ska, som genom ett trollslag, ännu mer råvara plötsligt kunna tas ut ur skogen för att nå denna bioekonomi. Man hänvisar allt som oftast till att tillväxten i skogen är större än uttaget och att skogsbruket därmed är hållbart – utan att med ett ord nämna att man faktiskt redan idag avverkar hela den årliga tillväxten på den areal som finns tillgänglig för skogsbruk. Så hur i hela friden ska man kunna ta ut mer råvara ur skogen utan att hota skogens redan hotade arter och ekosystem ännu mer?

Och det är här naturvården kommer på skam – gång efter gång. Låt mig ta ett exempel. Ett skogsområde som innehåller livsmiljöer för runt 30 olika hotade och nära hotade arter ska avverkas. Mer än 160 fynd av dessa arter har dokumenterats i det hotade området. Jag tror att till och med ett barn förstår att all avverkning av sådana skogsområden vore ett tämligen uselt tillvägagångssätt om vi vill bevara arterna. De är ju i de flesta fall hotade av den enkla anledningen att deras livsutrymme stadigt krymper i takt med att de avverkas. Samtidigt menar statens skogsbolag Sveaskog på fullaste allvar att en skog med så hög koncentration av känsliga arter helt saknar skyddsvärde eftersom de, med full vetskap om artrikedomen, högg just en sådan skog – samtidigt som de högtidligt deklarerade att Sveaskog minsann inte avverkar skyddsvärd skog.

Vi har under året fått bevittna Sveaskogs allt mer hårdnackade framfart i vår gemensamma natur. Jag har under året fått in rapporter från ideell naturvård runt om i landet där Sveaskog förvaltar svenska folkets skogar. Från norr till söder – alla vittnar de om samma sak. Skyddsvärda skogar faller som furor och Sveaskog svarar på kritiken med ungefär samma svar: vår naturvärdesbedömning är korrekt utförd. Alltså fritt fram att hugga. Problemet är bara att ingen någonsin får se de inventeringar som ligger till grund för bedömningarna. I Västerbotten redovisar Sveaskog idag sina naturvärdesbedömningar på sin webb, vilket är ett steg i rätt riktning. Men, om vi kan visa på skyddsvärda skogar som Sveaskog planerar att avverka så hävdar bolaget ändå, och väldigt ofta, motsatsen med hänvisning till sin ”korrekt utförda bedömning”. Bedömningar som alltså baseras på inventeringar som ingen får se.

Ungefär som att det skulle vara en mänsklig rättighet att förstöra livsmiljöer för andra arter – oavsett hur känsliga arterna är. Och att kartlägga naturvärdena genom en nyckelbiotopsinventering så att vi åtminstone vet var de mest värdefulla skogarna finns är det inte tal om. För får man inte avverka skyddsvärd skog så hotas – återigen – klimatarbetet, landsbygden och arbetstillfällena.

Under ett möte i en grupp som jag suttit med i under året sa en företrädare för skogsbruket, på fullaste allvar, att ”om vi måste offra några arter för klimatets skull så må det vara hänt, klimatet är det viktigaste”. Det är precis här har vi hamnat helt fel i debatten. Skogsbruket ställer klimatet mot den biologiska mångfalden, menar att mer skog behöver avverkas och mindre skog skyddas, samtidigt som man kniper igen både ögon och öron det allra hårdaste man bara kan för hur dessa två ödesfrågor hänger ihop. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och. Alla måste hjälpas åt, men det innebär också att alla, utan undantag, måste rätta mun efter matsäck, och utgå från de gränser naturen själv sätter. För att tänja på dessa gummiband som redan håller på att brista är inte någon lösning på något problem.

Den extremt stora aversion mot kunskap om naturvärden i skogen, i synnerhet nyckelbiotopsinventeringen, som skogsbruket har visat upp under året kan jag inte tolka på något annat sätt än att skogsbruket nu helt öppet backar från de politiska förväntningar som skogsbruket faktiskt har lovat att ställa upp på. Man vill ha frihet, men är inte ens villig att ta emot hjälp för att kunna ta sitt ansvar. Och hjälpen behövs, det har ideell naturvård, gång på gång, under årtionden, visat genom att hitta oregistrerade nyckelbiotoper som har planerats för avverkning. Den stora kunskapsbrist som råder hos stora delar av skogsbruket att själv identifiera värdefulla områden är väl känd.

Året avslutades med ett rejält dråpslag mot naturvården. Den statsbudget som nu har klubbats igenom innebär att nyckelbiotopsinventeringen, som precis dragit igång, avslutas. Markägare och myndigheter går miste om ett omistligt kunskapsunderlag för planering, och allt ansvar skjuts återigen över till markägaren. Ska denne kunna följa både lagstiftning och sin certifiering så behöver markägaren faktiskt veta var åtminstone nyckelbiotoperna finns. Och det handlar inte om enorma arealer som många debattörer låter påskina. Det handlar om uppskattningsvis ytterligare ca 2 % av den produktiva skogen. Tyvärr visar historien att skogsbruket, som sagt, i många fall saknar den samlade kompetensen för att hitta dessa själv. Som lök på laxen så innebär dessutom budgeten långt minskade möjligheter för skogsbruket att få ersättning för skydd av skyddsvärd skog. Något som LRF inte ser som ett problem, eftersom de menar att målen om skydd av skog är uppnått med råge. När jag läser detta kan jag bara konstatera att LRF inte verkar bry sig särskilt mycket om varför Sverige överhuvudtaget ens har mål om skydd av skog. Det absolut viktigaste med skyddade områden är att dessa är relevanta och uppfyller syftet med de mål som ska nås. När det rör målen om skogen handlar det inte minst om att bevara biologisk mångfald – inte om att försöka summera upp så många pinnar som möjligt för att komma upp i någon viss procent som i slutändan har ganska låg relevans för syftet. Och då är det inte heller seriöst att likställa olika naturtyper. Och föga förvånande visar mycket riktigt forskning att man ur ett ekologiskt perspektiv inte kan likställa lågproduktiva skogsimpediment med produktiv skogsmark i termer av skydd för den biologiska mångfalden. Dessutom finns redan en radda uppföljningar, och hyllmeter av naturvårdsforskning, som visar att målen om att bevara skogens biologiska mångfald inte är nådda – på långa vägar.

På årets första dag sitter jag och tänker på de ständiga varningarna från forskningen, de mörka siffrorna i statistiken och den dystra miljömålsuppföljningen som år ut och år in visar att vi inte kommer kunna nå våra mål eftersom skogsindustrin fortsätter att tugga i sig de värdefulla skogar som fortfarande finns kvar. Samtidigt fortsätter allting vara precis som vanligt. Ingen vill förändra det som verkligen behöver förändras. Ingen vill prata om det vi verkligen behöver prata om – hur och vad räcker skogen till? Vad är egentligen ett verkligt hållbart skogsbruk? Det är som att ingenting når fram och ingenting får några konsekvenser. Vi i Sverige är ju så fantastiskt bra på att odla skog, men kan vi verkligen fortsätta att odla skog som vi gör idag, till bekostnad på hela ekosystem? Finns det verkligen utrymme för det? Åtminstone har inte jag sett någon endaste forskningsartikel som kan visa på att det skogsbruket pysslar med idag är ekologiskt försvarbart.

Men trots den eländiga avslutningen på 2018, där en statsbudget formligen slår undan benen på svensk naturvård så vägrar jag gräva ner mig i denna sörja. För samtidigt går människor man ur huse för att protestera mot denna katastrofbudget. Vanliga människor har fått nog och medvetenheten för våra ödesfrågor – förlusten av biologisk mångfald och klimathotet – ökar. Jag ser en växande miljörörelse, och ett starkt ökande engagemang om naturfrågorna. Det inger hopp, och kraft att fortsätta kampen för levande och friska ekosystem.

Fridens,

Malin

Annonser