Hej,

I början av året dök det upp en intressant, och tämligen underhållande, artikel skriven av professor Sten Nilsson. I sin artikel, som tar utgångspunkt i regeringens hittills misslyckade försök med att komma vidare i sitt arbete med att ta fram ett nationellt skogsprogram, hänvisar han till ett utkast till proposition för det nationella skogsprogrammet som ska ha läckt ut från departementet. Det är inte en underdrift att säga att Nilsson sågar detta utkast vid fotknölarna. En av de största bristerna han för fram är avsaknaden av att se till helheten och därmed definiera ett uthålligt skogsbruk. Istället verkar fokus ha lagts på en produktionsökning, där regeringen ska ha gett sig på att göra en prognos för en 50-100% ökad efterfrågan på biomassa från svensk skog. Det skulle verkligen vara spännande att veta hur man har resonerat för att komma fram till detta, och vilka utgångspunkter man haft. Hur har man resonerat kring skogsnäringens nuvarande fokus på produktion av kortlivade produkter som papper och kartong? Har det funnits med några tankar om resurshushållning? Oavsett, hur en ökning av uttag av biomassa i denna storlek överhuvudtaget skulle vara möjligt inom ramen för ett hållbart skogsbruk är för mig helt obegripligt. I synnerhet då det redan idag står väldigt klart att vi inte når en radda samhällsmål på grund av det intensiva skogsbruket.

Och det är just detta som är pudelns kärna. Vad innebär egentligen ett hållbart skogsbruk? Kan man inte beskriva – och säkerställa – detta så kan man inte heller planera för en kraftigt ökad skogsproduktion. Man måste ta saker i rätt ordning.

Jag har länge väntat på såväl skogsbranschens som näringsdepartementets reaktioner på Nilssons artikel, och har tänkt (eller åtminstone hoppats) att kritiken skulle bemötas genom en beskrivning av hur de ser på denna helt grundläggande fråga. Om inte annat för att få klarhet i exakt var skillnaderna ligger. Men det har varit tyst som i graven. Möjligen försöker man med tystnad slingra sig ur den obekväma kostym som ekosystemens gränser utgör, där sömmarna spricker i takt med habitatförstörelse och fragmentering till följd av en ohållbar markanvändning.

Jag vill i detta sammanhang passa på att påminna om att ett hållbart brukande är det mål som samhället redan ställt upp, i såväl miljökvalitetsmålen som antagits av riksdagen som i internationella överenskommelser. Genom miljökvalitetsmålen finns således en uttolkning av den miljömässiga dimensionen i begreppet hållbar utveckling. Målen fastställdes av riksdagen 1999 med syftet att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser samt skydda natur och kulturlandskap. Sättet som skogen brukas på har stor betydelse för möjligheten att nå flera av målen, t.ex. Levande skogar, Ett rikt växt- och djurliv, Levande sjöar och vattendrag, Begränsad klimatpåverkan och God bebyggd miljö.  Men samtidigt som ansvariga myndigheter varnar för att dessa inte kommer kunna nås fortsätter skogsbruket att utarma och fragmentera skogsmiljöer som i många fall är helt avgörande för att nå flera av målen.

Ska Sverige ha någon som helst möjlighet att nå miljömålen kan man inte arbeta i stuprör på det sätt som sker nu. Det går inte att hantera frågan om en framtida ökad produktion separat från frågan om bevarande av biologisk mångfald. Skogsbruket måste helt enkelt förhålla sig till de ramvillkor som naturen sätter för att kunna anses vara hållbart. Det tror jag nog att vi alla skriver under på.

Problemet är bara att det väldigt ofta verkar saknas insikt i vad dessa ramvillkor innebär. Otaliga debattörer gör schablonmässiga uttalanden om ”det hållbara svenska skogsbruket” utan att kunna precisera vad de menar. Istället refererar man lite löst till att tillväxten av biomassa i skogen är högre än uttaget, ungefär som att det skulle innebära en förbättrad situation för de drygt 900 hotade skogsarterna, eller att andelen ”gammal skog” ökar (något jag skrivit om tidigare). Att diskutera mängden nytillkommen gammal skog, eller mängden kubikmeter som växer är knappast nyckeln som låser upp hållbarhetsdörren. Vi behöver snarare diskutera vilka kvaliteter skogen har när det gäller biologiska, sociala och kulturella värden. Idag kan vi bara konstatera att det saknas ett samlat grepp om markanvändningen och landskapets värden. Hur man mot bakgrund av detta så tvärsäkert kan referera till ”vårt hållbara skogsbruk” som Centerpartiet, m.fl. gör är för mig obegripligt.

Ideell naturvård, eller alla medborgare för den delen, som oroar sig för skogsbrukets negativa påverkan på biologisk mångfald, kulturmiljöer och sociala värden avfärdas lättvindigt som fundamentalister med egenintressen som hotar den privata äganderätten. Vad jag vet så är det ingen miljöorganisation som driver frågan om att äganderätten inte ska respekteras. Miljöorganisationerna driver snarare frågan om den omställning som behövs för att den negativa utvecklingen för skogens mångfald ska kunna vändas. En hållbar förvaltning av skogen helt enkelt. Men denna övergripande fråga vill man inte diskutera. Istället hänvisar en lång rad ledarskribenter samt debattörer från såväl skogsnäringen som vissa politiska partier frågan om hållbart skogsbruk till kalhyggen inom ramen för illa fungerande skogscertifieringssystem. De argumenterar att skogsbruket är hållbart med skygglappar på för att målet om att hejda förlusten av den biologiska mångfalden inte har nåtts. Istället fortsätter biodiversiteten att minska. Med skygglappar på för den förorenande påverkan som skogsbruket har på miljön, t.ex. i form av förlusterna av närsalter genom virkesuttag och den försurning som i synnerhet granskogar orsakar. Med skygglappar på för förlusten och fragmenteringen av skyddsvärda skogar – kort sagt med skygglappar på för den snart totala landskapsomvandlingen av våra skogsekosystem. Från biologiskt rika skogar till ett landskap med hyggen och unga, monotona produktionsskogar som aldrig kommer tillåtas nå en skogsbiologiskt ansenlig ålder och variationsrikedom innan de ska avverkas igen.

Skogen på Öjberget före och efter avverkning

En annan totalförvirrad debatt är den om hur mycket skog som är skyddad. Vi brukar utgå från offentlig statistik, renodlade begrepp samt hålla isär olika mål när vi pratar om skyddad skog. Andra blandar hejvilt begrepp och mål  utan att verka reflektera över själva syftet med målen.

För att renodla begrepp så behöver man förstå vad olika mål verkligen innebär. Utöver det svenska miljömålssystemet har Sverige har skrivit under, och därmed åtagit sig, att leva upp till det så kallade Nagoyaprotokollet inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Ett av de tjugo målen handlar just om skydd, där Sverige, bland annat, förbundit sig följande;

År 2020 är minst 17 procent av alla land- och sötvattensområden, samt minst 10 procent av kust- och havsområden – särskilt områden av stor betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster – bevarade genom effektivt och rättvist förvaltade, ekologiskt representativa och väl förbundna system av reservat och andra effektiva områdesbaserade naturskyddsåtgärder, som också är väl integrerade i omgivande landskap.” (Mål 11).

I skogsdebatten förs det fram att alltifrån 20 – 30 procent av skogen är skyddad och undantagen från skogsbruk, och att vi därmed skulle ha uppnått ovanstående mål med råge.

Miljörörelsen å andra sidan för fram att totalt 4,8 % av den produktiva skogen har ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Samt att markägarna på frivillig väg har avsatt ytterligare ca 5 % av den produktiva skogen. Vi menar att de frivilliga avsättningarna är av stor vikt för bevarandearbetet, och delar regeringens uppfattning om att dessa måste vara ”transparenta så att deras geografiska läge, varaktighet och kvalitet är möjliga att redovisa”. Den information som idag saknas för att de frivilliga avsättningarna i realitet ska kunna inräknas i målet gäller bland annat vilka värden områdena hyser och hur de bidrar till måluppfyllelsen. Här är kunskapsläget ytterst svajigt eftersom det saknas transparent redovisning av såväl geografi som vilka markslag och naturtyper som är avsatta. Det finns också stora frågetecken kring varaktigeten, det vill säga hur länge markägaren har för avsikt att avsätta områdena, och hur länge de faktiskt blir kvar. Ett tydligt exempel på denna problematik manifesterades nyligen i samband med att Holmen skog sålde tusentals hektar av sina frivilliga avsättningar.

Hur som helst, det råder alltså ganska skilda meningar i vilka skogar som ska räknas in i målet samt hur mycket skog som är skyddat och undantaget från skogsbruk i linje med de mål som Sverige har att uppfylla. Men jag har dock aldrig sett några tydliga och transparenta data från de som menar att målen har nåtts, någon sådan verkar nämligen inte finnas – eller så tål de inte granskning. Däremot har Skogsindustrierna gjort en tydlig figur som visar hur de olika komponenterna räknas bland de som menar att målet är nått. Figuren visar även hur fel det kan bli när man så uppenbart bortser från vad som verkligen står i målet, och när man blandar ihop målen, som t.ex. målet om skydd (mål 11) med målet om hållbart skogsbruk (mål 7).

Ofta blir vi inom den ideella naturvården anklagade för att stirra oss blinda på arealer och vi aldrig kommer bli nöjda, när vi egentligen bara lyssnar på experterna.

Klart är i alla fall att det idag saknas en ekosystemansats i förvaltningen av skog och att utgångspunkten för dagens skogslagstiftning inte är att skogen ska brukas inom ramen för ekologiskt hållbara ramar. Skogsvårdslagen reglerar i princip endast hur olika bestånd, isolerat från det övriga landskapet, får eller ska skötas för att dämpa negativ påverkan på motstående intressen – vilket knappast uppfyller målen om hållbar förvaltning av skogsekosystemet.

Vi har således en lång väg att gå för att nå ett verkligt hållbart skogsbruk, och  vi pratar uppenbart helt olika språk. Därför instämmer jag fullt ut i professor Nilssons analys om behovet av en uttolkning av vad som menas med ett uthålligt skogsbruk.

Utan en gemensam bild av detta kommer vägen framåt fortsätta kantas av en onyanserad debatt och allt djupare skyttegravar.

Fridens,

Malin

Annonser