Hej,

Såhär inpå slutspurten av 2017 sitter jag och reflekterar lite över året som har gått.

Ingen som läser denna blogg lär ju ha kunnat undvika den hätska skogsdebatt som har pågått under året. Det har bedrivits en fullkomlig hetsjakt på nyckelbiotoper.  SCA hotar lämna skogscertifieringen FSC. Skogsorganisationerna menar att en kartläggning av var landets mest värdefulla skogsområden finns, dvs nyckelbiotoperna, kommer få stora konsekvenser för samhällsekonomin, för klimatarbetet och för landets skogsbönder. Miljörörelsen gick i taket när Skogsstyrelsen, som en blixt från klar himmel tog en paus i nordvästra Sverige. Det beslutet var förövrigt ett av årets märkligaste måste jag säga. Och med en myndighet som eldade på en redan infekterad debatt, genom att själv hålla i spaden när djupa skyttegravar mellan miljörörelsen och skogsbruket blev ännu djupare, så vågar jag nog påstå att debatten om nyckelbiotoper har varit den debatt som rasat som mest. Även om ljudläget har skruvats upp rejält under året även i andra frågor.

Men om vi stannar kvar lite grann vid nyckelbiotoperna så kan jag nog tycka att det är ganska märkligt att i princip varendaste företrädare för skogsbranschen någonstans, vid något tillfälle, har uttalat sig kraftigt negativt över regeringens satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Givet den debatt som rasade efter Skogsstyrelsens pausbeslut så kan jag tycka att regeringens satsning var det enda rimliga. Att ta fram kunskapsunderlag om nyckelbiotoperna genom att kartlägga dem underlättar för alla. Inte minst för skogsbruket. Detta inte bara i skenet av att samtliga certifierade markägare faktiskt helt frivilligt har förbundit sig att inte avverka nyckelbiotoper. Det handlar även om att det faktiskt finns lagar som skogsbruket måste följa, och där nyckelbiotoperna spelar en mycket stor roll.

Enligt 12 kap 6 § miljöbalken så ska skogsbruksåtgärder som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön anmälas för samråd till Skogsstyrelsen. Detta gäller enligt Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 2013:3) inte minst åtgärder i nyckelbiotoper. Och det gäller alla åtgärder – alltså även t.ex. gallringar. Eftersom gallringar, till skillnad mot kalhyggen, inte behöver anmälas på förhand till Skogsstyrelsen så kan jag inte låta bli att faktiskt undra över hur många gallringar som skett i nyckelbiotoper utan ett så kallat 12:6-samråd – alltså rena lagbrott. Vi vet ju redan idag att en inte helt oansenlig del registrerade nyckelbiotoper spoileras eller skadas vid avverkning. Om avverkningarna av dessa nu förstörda nyckelbiotoper har föregåtts av det obligatoriska samrådet eller inte är oklart, och i sig en mycket intressant fråga.

Hur som helst, eftersom detta är lag så ska den också följas. Samtidigt ställer miljöbalkens allmänna hänsynsregel (2 kap. 2 §) krav på kunskap. Denna kunskapsregel gäller även skogsbruket – även om den helt verkar ha ”glömts” bort i den högljudda debatt som pågått under året. Skogsägaren har alltså, enligt lagstiftningen, ett stort eget ansvar att känna till naturvärden i sin skog. Känner inte skogsägaren till detta så finns det per definition stora risker att skogsägare bryter mot lagen genom att inte anmäla ett 12:6-samråd i samband med såväl gallring som kalavverkning i områden där det finns oupptäckta nyckelbiotoper.

Jag har mycket svårt att tro att skogsbruket faktiskt verkligen vill bedriva ett olagligt skogsbruk. Därför har jag också väldigt svårt att förstå det motstånd mot en ökad kunskap som skogsbruket gett uttryck för. Oavsett vad man tycker om nyckelbiotoper så ska man följa de lagar som finns. Eftersom kunskapsunderlaget om nyckelbiotoper i landet är bristfälligt så är det väl ändå bättre att detta underlag förbättras än att det uppdagas en massa lagöverträdelser när oregistrerade nyckelbiotoper upptäcks i samband med avverkning?

Ett annat, sedan länge, dominerande debattämne är det om skogen och klimatet. I artikel efter artikel efter artikel kan vi läsa hur brukandet av skogen är helt avgörande för att Sverige ska kunna minska klimatpåverkan. Att dagens intensiva skogsbruk (läs kalavverkning, markberedning, återplantering) är lösningen på klimatpusslet.  Att om mer skog skyddas så kan vi inte nå klimatmålen (märk väl att mindre än 5% av den produktiva skogen har ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd) . Och så vidare.

I alla lägen används klimatet som ett argument för att intensifiera skogsbruket eftersom växande träd tar upp koldioxid. Ungefär som om att frågan om skogens roll i klimatsammanhang skulle vara så enkel. Tvärtom är den långt mer komplex än vad som ges uttryck för i diverse debatter. Det visar inte minst en ny studie som nyligen presenterats i Nature. Denna studie ställer stora delar av skogsbranschens budskap om behovet av ett intensifierat skogsbruk för klimatets skull på sin spets och flyttar fokus till konsekvenserna av människornas ingrepp i naturen. Några intressanta punkter ur studien, som går att läsa på Stockholms universitets webbsida.

  • Om inga människor hade brukat jordens mark så hade vegetationen lagrat uppskattningsvis dubbelt så mycket kol som idag.
  • Konsekvenserna av skogsbruk och bete är mycket stora och orsakar nästan hälften av minskningen av kolinlagring.
  • Sambandet mellan de minskade kollagrena i skogarna och användandet av biomassa för att utvinna energi är påtagligt. För även om skogen växer upp igen så kommer den inte lagra lika mycket kol som tidigare. Att energi från biomassa inte skulle påverka klimatet är alltså ett felaktigt antagande.
  • Att helt sluta med jordbruk och skogsbruk och låta jordens vegetation återgå till sitt naturliga stadium skulle kompensera för ca 50 år av dagens utsläpp av koldioxid. Att återställa brukade skogar till 90 procent av sin naturliga förmåga att lagra kol skulle kompensera för sju till tolv år av dagens koldioxidutsläpp.

Det ska bli mycket intressant att följa debatten i kölvattnet av denna studie. Kommer skogsbranschen vara öppen för att ändra vägval? Eller kommer man fortsätta bita sig fast i sin devis om att hugga och plantera mera är lösningen på klimatutmaningen?

I årets slutskede ser vi dessutom hur en enad miljörörelse har fått nog. För att återkoppla till nyckelbiotoperna, så pågår just nu massiva protester mot Sveaskogs planerade avverkningar av skyddsvärd skog i Ore skogsrike. Regeringen har tydligt uttalat att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. Ändå är det precis det som staten själv gör genom Sveaskog som håller i yxan, och genom en myndighet som per definition sanktionerar detta genom att vägra nyckelbiotopsinventera den.

Mycket händer i detta ärende just nu, och det är en konflikt som jag har all anledning att återkomma till under nästa år eftersom det handlar om våra gemensamma skogar, något som Sveaskog tenderar att glömma bort. Men innan dess tänkte jag unna mig lite julefrid.

Debatten lär fortsätta under nästa år, det kan vi nog vara helt lugna över. Och jag kan inte mer än att hålla med Skogsstyrelsen; diskussionen måste hyfsas.

Med detta önskar jag er en God Jul och ett Gott Nytt År!

Fridens,

Malin