Hej,

Ingen som läser den här bloggen, eller följer samhällsdebatten i stort, lär ha missat den bomb som Skogsstyrelsens generaldirektör släppte för ungefär en månad sedan. Med endast en handfull personer underrättade, beslutade sig myndighetens högsta chef för att införa ett kunskapsförbud om nyckelbiotoper i fjällkommunerna. Myndigheten har nu alltså helt abdikerat från att inhämta ny kunskap och att överhuvudtaget hantera kunskap om nyckelbiotoper i detta område. Det finns oerhört mycket att säga om det som hänt den senaste månaden, och jag lär få all anledning att återkomma i kommande inlägg. Men här följer ett litet axplock av alla de saker jag reflekterat över den senaste tiden.

Det har verkligen blåst stormvindar runt detta, fullständigt oförankrade, beslut som har upprört inte bara hela naturvårdssverige, utan även ett stort antal forskare, som mycket riktigt konstaterar att beslutet inte har något som helst stöd inom naturvårdsbiologisk forskning. Övriga myndigheter är oroade över vad beslutet innebär, och internt inom myndigheten har beslutet inneburit starkt upprörda känslor hos de som arbetar med frågan.  Jag har själv blivit uppringd av ett stort antal bestörta tjänstemän inom Skogsstyrelsen. På det sätt som Skogsstyrelsens ledning har kommunicerat och hanterat detta beslut så omgärdas det, åtminstone i min värld, av en stor avsaknad av respekt för medarbetarna, deras kunskap, erfarenhet och det mångåriga arbete med nyckelbiotopsinventeringar.

Generaldirektören har angett en uppsjö av olika motiv för detta beslut, och många är minst sagt märkliga. Motiven verkar inte heller ha någon som helst förankring i den världsbild som de tjänstemän har som faktiskt – till skillnad från Skogsstyrelsens ledning – arbetar praktiskt med nyckelbiotopsinventeringar i nordvästra Sverige.

Bara för att ta några exempel på knasiga motiv:

Metodiken för nyckelbiotopsinventering utvecklades ursprungligen för förhållanden i södra och mellersta Sverige. Det här är rent av felaktigt. Faktum är att Norrbotten var ett av de första länen i landet där metodiken för nyckelbiotopsinventeringar utvecklades. I Skogsstyrelsens handbok för inventering av nyckelbiotoper finns det dessutom riktlinjer för hur myndigheten ska hantera områden med stor andel naturskog. Vidare har myndigheten nyligen presenterat resultatet av sin uppföljning av biologisk mångfald. Denna visar på nyckelbiotopernas oerhört stora betydelse för biologisk mångfald. Myndigheten har dessutom tagit fram en sammanställning av denna uppföljning baserad på resultatet för fjällkommunerna. Denna sammanställning visar tydligt att det inte finns någonting som talar för att nyckelbiotoperna i fjällkommunerna skulle vara av tveksam kvalitet, eller att metodiken har slagit fel på det sätt som Skogsstyrelsens ledning låter påskina. Detta är dock ingenting som Skogsstyrelsens ledning verkar vilja berätta om, något som riskerar leda till ökade missuppfattningar om att nyckelbiotoperna skulle ha bristande kvalitet i nordvästra Sverige – vilket ju är helt felaktigt. Och det är dessutom anmärkningsvärt att det är själva Skogsstyrelsen som bidrar till denna missuppfattning.

Hösten 2016 publicerade Skogsstyrelsen i en rapport framtagen i samverkan med skogssektorns olika aktörer en nulägesbeskrivning kring nyckelbiotopsfrågan. Rapporten identifierar särskilt svårigheterna kring tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige. Att använda denna rapport som ett motiv för att sluta hantera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige är tämligen långsökt – eller kanske bara ett desperat halmstrå då man behövde någon form av underlag att hänvisa till – och det känns inte heller särskilt balanserat. Åtminstone om myndigheten verkligen menar allvar med att vilja balansera åsikter och slutsatser från samtliga aktörer som medverkat till rapporten. Slutsatserna i denna rapport anger nämligen att

Från delar av skogsbruket efterfrågas snarare andra arbetssätt än kompletterande arbetssätt, medan ideell naturvård betonar att kompletterande metoder i så fall inte ska ersätta nyckelbiotopsinventeringen.”

En förstärkt och riktad inventeringsinsats skulle kunna ge ökad förutsägbarhet och ett förbättrat underlag för skoglig planering.”

”Insatser för förstärkt inventering, ökad prioritet av nyckelbiotoper vid allt formellt skydd, fortsatt kompetensutveckling och utvecklad kommunikation om nyckelbiotoper kan sannolikt bidra till att begränsa psykosociala problem för alla aktörer.”

Utifrån nulägesbeskrivningen kan man självfallet dra en hel massa slutsatser beroende på vad man väljer att utgå från för uppgifter, om man tänker välja att balansera dessa, och vad man har för motiv. Oavsett så står det överhuvudtaget INGENTING i rapporten som indikerar behov av ett kunskapsförbud i nordvästra Sverige – tvärtom. Det står dock, med all önskvärd tydlighet, klart i rapporten att det är ett mycket stort problem för markägare när nyckelbiotoper upptäcks i ett sent skede, ofta vid tillsyn i samband med avverkningsanmälningar. Givet detta – vilket förövrigt upprepas flera gånger i rapporten – framstår det som märkligt, eller kanske bara desperat, att utgå från rapportens slutsatser som ett motiv för pausbeslutet.

Och det hela blir ju dessutom ännu mer skruvat när generaldirektören nyligen begär 5 miljoner kronor för att satsa på mer tillsyn vid avverkningsanmälningar av skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Det är ju precis exakt just detta som markägarna i nulägesbeskrivningen har angett som ett mycket stort problem! Dvs. att nyckelbiotoper upptäcks i samband med tillsyn vid avverkningsanmälningar. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå generaldirektörens resonemang här faktiskt. Tidigare utförde Skogsstyrelsen inventeringar och tillsyn, något som markägarna uppenbarligen fann problematiskt eftersom upptäckten av nyckelbiotoper ofta kom så sent. Detta problem löser alltså Skogsstyrelsen nu genom noll inventering och mer tillsyn?

Om nu Skogsstyrelsen har begärt dessa pengar för att mildra kritiken från miljörörelsen så behöver man gå några steg längre än bara ökad tillsyn. För endast tillsyn förändrar knappast något när det gäller vikten att tillhandahålla kunskap till markägarna. Läget är således oförändrat och kunskapsförbud råder likväl. Ska myndigheten återfå något av sin trovärdighet och kunna reparera den förtroendeklyfta den själv har grävt behövs det mer än bara tillsyn. Det bästa är givetvis om myndigheten häver själva pausbeslutet. I andra hand kan den se till att ändra föreskrifter och allmänna råd så att det råder samrådsplikt för alla skogar över 120 år i nordvästra Sverige. En sådan förändring har Skogsstyrelsen mandat att göra, och den kan göra det snabbt. Det skulle även visa att myndigheten faktiskt menar allvar med att vilja ha med alla aktörer i sin samverkansprocess.

En paus ger också ökad möjlighet till en konstruktiv dialog kring ansvar och åtgärder med olika intressenter i skogssektorn. Detta är ett av de märkligaste motiven till beslutet, och jag kan inte låta bli att undra hur i hela friden tankebanorna gick när detta formulerades. Den samverkansprocess som Skogsstyrelsen har startat för att diskutera just dessa frågor har myndigheten i princip grusat sönder och samman med sitt beslut. Och jag har faktiskt mycket svårt att tro att Skogsstyrelsens ledning på fullaste allvar trodde att miljörörelsen skulle acceptera ett förbud mot kunskap om nyckelbiotoper och sedan gladeligen sätta sig ner för att föra en dialog inom samverkansgruppen om just nyckelbiotoper samtidigt som risken för avverkning av just nyckelbiotoper avsevärt ökat i nordvästra Sverige genom myndighetens försorg. Naturskyddsföreningen och WWF är de enda miljöorganisationer som var inbjudna till samverkansgruppen, inga övriga av samhällets ”olika intressenter i skogssektorn” har funnits med eller, vad jag vet, varit inbjudna. ”Samverkans”gruppen som nu ska diskutera dessa frågor har decimerats och utgörs plötsligt istället snarare av en partsinlaga från de 13 representanter från skogsbruket som är kvar i gruppen (tillsammans med representanter från myndigheter). Såväl de två representanterna från miljörörelsen som de två representanterna från forskarsamhället har nu lämnat samverkansprocessen med anledning av pausbeslutet. Och allt detta eftersom Skogsstyrelsens ledning själv, handgripligen, ändrade förutsättningarna för arbetet. Ville man verkligen ha en samverkan värd namnet om dessa frågor så hade man i min värld inte stört gruppens arbete med detta drastiska beslut, utan låtit gruppen jobba ifred. Och vi hade, enligt min mening, goda förutsättningar att faktiskt komma fram till bra resultat. Men nu är det som det är. Och vi kommer aldrig kunna stå bakom förslag som underminerar miljömålet.

Den innebörd och status begreppet nyckelbiotop fått inom ramen för skogscertifieringen får direkta konsekvenser när ett område registreras som nyckelbiotop. Här är Skogsstyrelsen ute och slirar på väldigt hal is kan jag tycka. Skogsstyrelsen är själva mycket tydliga med att myndigheten inte har någon som helst del i kontroller eller de krav som certifieringsstandarden ställer. Certifieringen är ett marknadsstyrt incitament och har inte ett endaste dugg med myndighetens tillsynsarbete att göra. Att nyckelbiotoper har blivit en del av certifieringens krav är knappast myndighetens fel, utan snarare något som skogsbruket själv har förhandlat fram och skrivit under på att inte avverka. Att då Skogsstyrelsen tar upp detta som ett motiv för sitt kunskapsförbud är högst anmärkningsvärt. Är det verkligen myndighetens uppgift att anpassa sina metoder efter skogsnäringens behov? Hur stämmer det överens med Skogsstyrelsens värdegrund om objektivitet, saklighet, tydlighet och pålitlighet? Med detta beslut väljer myndigheten dessutom att inte längre arbeta enhetligt, vilket självfallet undergräver myndighetens trovärdighet att utföra sina arbetsuppgifter. Jag menar, om jag har en skog som sträcker sig 500 meter om vardera sida gränsen för pausbeslutet så kan denna registreras som en nyckelbiotop på ena sidan, och en…vad det nu kallas…på andra sidan. Det känns ju föga trovärdigt eller förtroendeingivande.

Dessutom – ett företag som avverkat oregistrerade nyckelbiotoper innan pausen lär ju knappast låta bli att avverka dem under pausen. I synnerhet då Skogsstyrelsen nu underlättat för företaget att göra detta. Sektorsansvaret har hitintills inte fungerat särskilt bra, och jag har flera hårddiskar med exempel på certifierade markägare som avverkningsanmält och avverkat oregistrerade nyckelbiotoper. Är nyckelbiotoperna inte registrerade så finns de helt enkelt inte, och kan därmed avverkas utan någon påföljd från certifieringen.

Något som också är värt att fundera över är hur marknaden kommer att reagera på Skogsstyrelsens beslut. Kommer de överhuvudtaget kunna känna sig trygga med att köpa någon som helst råvara från nordvästra Sverige överhuvudtaget?

Kritiken mot det införda kunskapsförbudet är massiv. En samlad miljörörelse, en forskarkår, fackförbundet (som menar att pausen behöver hävas omedelbart), övriga myndigheter, och nu går dessutom flera av myndighetens tjänstemän ut i ett offentligt, forskarlett, upprop mot generaldirektörens beslut. Och även här blir det hela lite snurrigt. Man kan ju tycka att ledningen borde kunna stå upp för sitt beslut och svara tydligt på den kritik som framförs. Och givet att generaldirektören så envetet upprepar att pausen är nödvändig är det väl inte mer än rimligt att han också kan svara på kritiken mot de, i min värld väldigt svajiga, argument som angetts. Men när de tjänstemän som arbetar med frågan vänder sig till styrelsen och pekar på att beslutet grundas på felaktiga och vilseledande påståenden – då vill ledningen plötsligt inte längre svara på några frågor om dessa grunder utan hänvisar till styrelsen (som ju faktiskt inte fattat själva beslutet – och än mindre kommit fram till grunderna för det), som i sin tur hänvisar tillbaka till generaldirektören.

Det finns dock en samhällsaktör som jublar över beslutet; skogsnäringen. Men det var knappast oväntat givet att många aktörer inom näringen lobbar stenhårt för att nyckelbiotopsbegreppet ska försvinna helt och hållet. I hela landet. Det är för mig väldigt tydligt att Skogsstyrelsens ledning har valt sida i denna fråga. Man har än så länge inte visat någon som helst vilja att gå miljörörelsen, fackförbundet, forskarkåren eller sina egna erfarna och kunniga medarbetare till mötes. Man pratar om en samverkansprocess som ska lösa alla knutar, en process som nu endast är en partsinlaga och består av endast en intressent; skogsnäringen. I min värld hade det väl varit betydligt enklare och smidigare för alla om generaldirektören istället bara erkände att pausbeslutet inte var så värst bra och hävde det så att vi alla kan återgå till arbetet i samverkansgruppen.  Att myndigheten inte heller har en saklig och trovärdig grund för beslutet gör knappast saken bättre.

Debatten om skogen har under lång tid varit mer eller mindre polariserad, men de senaste åren har åtminstone jag upplevt att någon form av vettig dialog äntligen har börjat ta form mellan de olika intressenter som står på varsin sida av skyttegraven. Paradoxalt nog är det Skogsstyrelsen, som ändå har kämpat ganska hårt för att denna dialog ska ta form, som i princip raserar den. Myndighetens generaldirektör öppnade Pandoras box och skapade en djup oro, en förtroendeklyfta och irritation. Inte bara hos hela den svenska miljörörelsen och hela naturvårdssverige, utan även inom den egna organisationen, bland övriga myndigheter, fackförbundet och forskarvärlden.

Jag skulle nog dessutom våga påstå att Skogsstyrelsens kunskapsförbud om naturvärden i nordvästra Sverige innebär en allmänt negativ bild av hur myndigheten arbetar. Och sen kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:

Kan en myndighet verkligen pausa sin verksamhet? Det är ju lite som att bilbesiktningen skulle ta en paus och hänvisa till att den förväntar sig att alla bilförare hanterar pausen på ett ansvarsfullt sätt och själva kontrollerar sina bilars körduglighet. Oavsett vad förarna har kunskaper om hjullager, bromsar eller kardanaxlar.

Fridens,

Malin

 

Annonser