Hej,

Nyligen presenterade Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen en reviderad strategi för formellt skydd av skog. Mycket riktigt så konstaterar myndigheterna i denna att det är mer kostnadseffektivt att bevara skogar som redan har höga naturvärden än att behöva återskapa dem. Samtidigt konstaterar myndigheterna även att miljömålet Levande skogar inte kommer kunna uppnås till målåret 2020 med de etappmål som den förra regeringen satte, och att det därför behöver sättas nya mål om skydd av skog efter 2020.

Att vi ska nå miljömålen är något som regeringen tydligt har slagit fast upprepade gånger. Biologisk mångfald, en giftfri vardag och god havsmiljö är dessutom de områden som regeringen har mejslat ut som prioriterade områden. För att bevara den biologiska mångfalden krävs krafttag. Till att börja med måste regeringen säkerställa att de skyddsvärda skogar som finns kvar får ett långsiktigt skydd. Enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsens analyser utgörs ca 3 % av den produktiva skogen av oskyddade, dokumenterade, värdekärnor, dvs. områden av mycket stor betydelse för biologisk mångfald.

3 % (inte 25 eller 10 eller ens 5 %) oskyddade värdekärnor finns alltså kartlagda. Hur många fler värdekärnor som finns kvar i landskapet vet vi inte. Men vi vet åtminstone att just dessa 3 % finns. Och vi vet var de finns. Vi vet också att skogsbruket fortsätter att tugga sig igenom dem. För många arter är effekterna i princip irreversibla när dessa skogar kalavverkas och den nya skogen som växer upp på ett hygge kommer i framtiden inte kunna hålla samma artrikedom som fanns i det naturliga skogsekosystemet. Det finns inte heller någon forskning som har kunnat påvisa att skogsekosystemet kan läkas så att naturskogens mångfald hinner återetableras under den – ur ett skogligt perspektiv – mycket korta tid som den uppväxande skogen kommer att få stå kvar innan den avverkas igen.

Ett mantra som vi får höra om och om igen är att vi aldrig har haft så mycket skog som vi har idag, och att det avverkas mindre än vad det växer samt att det planteras fler plantor än vad som avverkas. En argumentation som används för att tuta i folk att skogsbruket i Sverige är hållbart. Med detta synsätt är ett hygge inget problem eftersom det bara är en fas i en ny skogs uppväxt.

Ett biologiskt skogsbegrepp är dock mer komplext än växande virkesvolym och innefattar långt mer än bara träd. Kunskapen om olika ekologiska samband och processer, med otaliga interaktioner mellan arter, är dessutom ofullständig. Ett naturligt skogsekosystem kan ha sitt ursprung i en mycket avlägsen forntid och bära en biologisk mångfald som utvecklats tillsammans med olika träd under åtskilliga årtusenden. Med ett biologiskt skogsbegrepp har vi således mindre skog i Sverige än någonsin.

Vi har inte en susning om vilka slutliga effekter dagens skogsbruksmetoder kommer att ha på det naturliga skogsekosystemet. Den storskaliga kalavverkningen startade runt 1940–50-talet, och bör ses som ett enda gigantiskt experiment med vår natur – där skogsbruket tutar och kör med kalhyggen som i princip enda metod, utan att riktigt veta vad det i slutändan innebär. Med detta i åtanke borde det inte vara ett svårt beslut att omgående undanta åtminstone de 3 % skyddsvärd skog som faktiskt finns dokumenterad.  Men även om regeringen har ökat anslaget för skydd av skog rejält, så räcker det inte till för att skydda ens detta. Samtidigt driver LRF något slags korståg mot skogliga naturreservat med argumentet att Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett.” Detta låter givetvis oroväckande – men hur står det egentligen till i verkligheten?

Kikar man på vad den senaste statistiken från myndigheterna faktiskt visar (vilket kanske inte alltid är skogsnäringens starkaste sida) så har staten sedan 1909 inte lyckats skydda mer än 4,8% av den produktiva skogen  (varav 2,6% nedan den fjällnära gränsen). Detta handlar om, utslaget över tid, 0,04%/år – alltså en skyddstakt helt utom kontroll, om man lyssnar till LRF:s resonemang. Fast – rätt ska vara rätt – jag förmodar att LRF:s företrädare i sitt uttalande endast syftade till den sammantagna arealen som skyddades under förra året, vilket handlar om hisnande 0,15 % av den produktiva skogen.

Samtidigt har, sedan 50-talet, ungefär 60 % kalhuggits och omvandlats till produktionsskogar – till stor del i princip utan hänsyn, och avverkningstakten är ca 1 % av den produktiva skogen/år.

Vad innebär då allt detta i praktiken? En god vän till mig gjorde för ett tag sedan ett pedagogiskt räkneexempel på vad skogsbrukets utveckling kan innebära för den biologiska mångfalden som är knuten till naturliga skogsekosystem. Låt oss för enkelhetens skull kalla dessa skogsekosystem för ”gammelskog” (förväxla nu inte detta med riksskogstaxeringens definition av gammal skog, vilket är någonting helt annat).

Räkneexemplet utgår från en avverkningstakt på 1 procent/år – vilket är fallet idag – och omloppstider på 100 år. Eftersom den storskaliga kalavverkningen startade under 40-50-talet så börjar vi vår resa där. Kalavverkningar har dock förekommit innan denna period, men endast i mindre skala. I södra delen av landet kom man igång tidigare än i norra delen, men det är ingen som vet exakt när man på olika platser började kalhugga skogen.

exempel-1

I det första räkneexemplet börjar kalavverkningen på 40-talet. Avverkningstakten är alltså 1 procent av den totala arealen per år och efter 100 år har hela arealen avverkats. All skog har då en ålder under 100 år och de skogar som höggs på 40-talet kan åter avverkas.

För avverkningstakten på den kvarvarande gammelskogen ser det dock mycket annorlunda ut. Till en början gör inte en avverkningstakt på 1 procent någon större skillnad på den totala arealen gammelskog som aldrig tidigare kalhuggits – förändringen per år är liten. Men mot slutet av omloppstiden händer något – avverkningstakten stiger hastigt. Varför det blir så behöver man knappast vara någon matematisk forskare för att räkna ut. Hugger man bort en hektar från 100 hektar händer inte mycket. Hugger man bort en hektar av 50 hektar så gör inte heller det någon större skillnad. Men avverkar man en hektar i ett 10 hektar stort område så har plötsligt 10 procent försvunnit, och så vidare..

Problemet är dock att vi inte riktigt vet i vilket skede vi är inom omloppstiderna idag. Därmed är det inte heller någon som riktigt har koll på exakt hur mycket tid som återstår innan all gammelskog utanför skyddade områden är oåterkalleligt borta.

Låt oss ta ett sådant exempel:

exempel-2

I detta landskap, eller landsdel för den delen, har kalavverkningen startat betydligt tidigare och vi ligger just nu i slutfasen av en 100-årig omloppstid. Avverkningstakten och omloppstiden är desamma som i förra exemplet. Problemet är att vi i detta exempel 2017 ligger mitt inne i den period där gammelskogen försvinner som hastigast. Om detta skulle gälla på nationell nivå är tiden väldigt knapp.

Det är viktigt att ha i minnet att ovanstående är ett hypotetiskt exempel, för vi vet inte riktigt var vi är på tidsaxeln. Det varierar förmodligen dessutom i landet vid vilken tidpunkt kalavverkningarna började, och det hela är självfallet skalberoende. I vissa områden kan redan all gammelskog vara borta, medan man i andra hittar större sammanhängande och funktionella arealer. Dock visar exemplet att man med dagens hastighet i skyddsarbetet med lätthet passerar den extrema böjen på kurvan – kvar har man då det berömda restaureringsarbetet att ta tag i. Ni vet, det där som enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är långt mer kostsamt att utföra än vad det är att skydda det som är skyddsvärt.

Att dagens skyddstakt är för låg för att Sverige ska nå sina mål om biologisk mångfald råder det knappast något tvivel om. Den behöver öka. Skogsbrukets frivilliga avsättningar, som är en mycket viktig pusselbit i arbetet, måste säkras vad gällande kvalitet, transparens och långsiktighet. Men inte ens med ett kraftigt ökat skydd och frivilliga avsättningar på rätt plats i landskapet så kommer vi att kunna nå våra mål. Hur skogen används och brukas utanför dessa områden kommer att vara en avgörande faktor om Sverige ska kunna uppnå ett hållbart nyttjande av skogsekosystemet och gå i mål med miljökvalitetsmålen Levande skogar och Ett rikt växt- och djurliv.

Och, oavsett vilken åsikt man har i denna fråga så tror jag nog ändå att vi alla är överens om att omvandlingen av det som finns kvar av naturliga skogsekosystem till kalhyggen inte är lösningen.

Fridens,

Malin

Annonser