När vi visar bilder på hyggen så får vi inte sällan höra att vi är onyanserade, att vi vill lägga en död hand över allt skogsbruk (vilket i sig är helt uppåt väggarna fel) och att vi sprider skrämselpropaganda. Det står givetvis var och en fritt att ha en åsikt om hur vi väljer att föra ut ett budskap. Detta ändrar dock inte det faktum att Skogsstyrelsen årligen tar emot ca 60 000 anmälningar om avverkning. Det ändrar inte heller det faktum att den absoluta majoriteten av de anmälda avverkningarna som årligen utförs avverkas genom kalhyggen. Hyggena finns således obönhörligen där, och oavsett vad man tycker om dem så är det även ett faktum att det största hotet mot de rödlistade och hotade skogsarterna är just avverkning enligt dagens intensiva skogsbruksmetoder.

Om det nu är onyanserad skrämselpropaganda att visa bilder på hyggen – dvs. resultatet av den skogsbruksmetod som skogsnäringen envist klamrar sig fast vid – så kan åtminstone jag tycka att det är ett ologiskt resonemang att å ena sidan propagera för dagens skogsbruksmetoder samtidigt som man å andra sidan kallar bilder och filmer av hyggen för skrämselpropaganda. I synnerhet som ca 200 000 hektar avverkas varje år.

På tal om skrämselpropaganda. Ingen som följer skogsdebatten kan ha undgått alla krigsrubriker om artskyddsförordningen det senaste året. ”Lavskrikan hotar skogsbruket i norr” (…ehh ursäkta, lavskrikan hotar skogsbruket?). ”Skyddade arter stoppar avverkningar” (även här en logisk kullerbytta: skyddade arter är ju just precis vad de låter som – skyddade).  ”Artskyddsförordningen riskerar tillväxt inom bioekonomi”. Tydligen riskerar tillämpningen av artskyddsförordningen att skapa en osäker försörjning av träråvara till industrin enligt Skogsindustrierna. De menar alltså att enorma mängder biomassa inte längre kommer att kunna tas ut ur skogen på grund av artskyddsförordningen. Och inte bara det, den hotar tydligen även äganderätten,  riskerar lägga en våt filt över skogsbruket och, som LRF uttrycker det, så riskerar den dessutom såväl jobb som välfärd, miljö och landsbygdens utveckling.

Huvudanledningen till alla de katastrofrubriker som förekommit den senaste tiden är att artskyddsbestämmelserna i EUs naturvårdsdirektiv, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet (som förövrigt har varit gällande i Sverige sedan mitten av 90-talet) efter drygt 20 år har börjat tillämpas vid skogsbruksåtgärder. Detta genom artskyddsförordningen.

Hade jag varit aktiv skogsbrukare och läst de talrika nattsvarta rubrikerna, debattartiklarna och ledarna om vad artskyddet i skogen riskerar ställa till med så hade nog till och med jag fått skrämselhicka. Inte minst eftersom artiklarna berättar för mig att det finns en mycket stor sannolikhet att hela min verksamhet kommer att behöva upphöra – helt på min egen bekostnad. I de fall artskyddet aktualiseras i ett avverkningsärende så är det miljöbalken, en annan lagstiftning än Skogsvårdslagen (SVL), som gäller. Ärenden inom ramen för SVL innebär att ”pågående markanvändning  inte avsevärt får försvåras” (pågående markanvändning = skogsbruk, något jag skrivit tidigare om).  Markägaren är dock skyldig att utan ersättning lämna sådan miljöhänsyn som anges i SVL. Men hänsynen får alltså inte avsevärt försvåra för skogsbruket. Vid artskyddsärenden utgår däremot ingen ersättning eftersom den ”pågående markanvändningen” i dessa fall är artskydd och inte skogsbruk. Ska man nu tro budskapen som skogsnäringen trummar ut så riskerar dock artskyddsförordningen att resultera i en smärre ekonomisk katastrof för en massa skogsägare. Regelverket riskerar även såväl jobb, tillväxt, landsbygden och  råvaruförsörjningen.

Den 18 oktober publicerades en artikel i pappersversionen av ATL med rubriken ”51 avverkningar har stoppats”. ”Det här är bara början” säger Södra Skogsägarna i artikeln.

Det här gjorde mig lite nyfiken, så jag kontaktade Skogsstyrelsen för att bringa klarhet i hur ”stoppade” dessa avverkningar verkligen är. Jag fick i samma veva reda på att det inte längre rörde sig om 51 ärenden, utan snarare 53, alltså ca 0,088 % av alla avverkningsanmälningar som kommit in 2016.

Nåväl, av dessa 53 ärenden visar det sig att 5 avverkningar har förbjudits i sin helhet med hänvisning till artskyddet. I dessa fall utgår ingen ersättning – helt i linje med lagstiftningen.

5 avverkningar, det motsvarar 0,0083 % av alla avverkningsanmälningar.

Ytterligare 3 avverkningar har tvingats anpassas med hänsyn som går utöver vad Skogsvårdslagen kan kräva att en markägare tar utan ersättning. Avverkning har dock inte förbjudits för hela de berörda områdena.

3 avverkningar som till viss del har stoppats motsvarar 0,005 % av alla avverkningsanmälningar.

Resterande 45 avverkningsanmälningar som berörts av beslut enligt artskyddsförordningen innebär inte någon inskränkning av markägarens rätt att bruka skogen eftersom den hänsyn som myndigheterna fattat beslut om ryms inom ramen för vad skogsbrukaren redan är skyldig att lämna utan ersättning. Är man missnöjd med detta så är man också per definition missnöjd med inriktningen på dagens skogspolitik. Dessutom, drygt hälften av dessa 45 anmälningar handlar förövrigt om att markägaren endast förbjuds att avverka  under en viss tid av året, t.ex. häckningstiden.

Artskyddet är ett förbud som sätter ramar för markanvändningen. Äganderätt betyder inte per definition att man har en fri förfoganderätt. Rätten begränsas genom regelverk, och brukande av skog måste ske lagligt i enlighet till rådande miljölagstiftning. Artskyddsförordningen är helt enkelt samhällets respons, i form av lagstiftning, på den utarmning av livsmiljöer som skett på landskapsnivå under decennier. Självklart innebär implementeringen av artskyddsförordningen att vissa skogsägare kommer att stöta på hinder i sina avverkningsplaner på något sätt. I år har 0,013 % (8 st) av alla avverkningsanmälningar inneburit ett förbud enligt artskyddsförordningen som går utöver Skogsvårdslagens krav. Hur detta skulle kunna vara det stora hot mot skogsbruket, jobben, tillväxten, landsbygden och råvaruförsörjning som skogsnäringen trummar ut har jag mycket svårt att se.

(Och samtidigt kallas bilder som vi publicerar på några av de många tusentals kalhyggen som tas upp varje år för skrämselpropaganda…)

Givet att lagstiftningen alldeles nyligen har börjat implementeras så behöver vi nu främst se hur den fungerar i praktiken, både vad gällande syfte (livsmiljöer och bevarandestatus) samt hur långt (eller kort) den når. Ett antal ärenden är just nu föremål för rättsliga prövningar, samtidigt som myndigheterna utbildar och kalibrerar sina anställda. Så istället för att riva upp himmel och jord, låt oss vinna erfarenheter och rättspraxis av regelverket istället för att kräva att en lagstiftning som just börjat tillämpas ska rivas upp.

Fridens

Malin

Annonser