Hej,

Nyligen presenterade Skogsstyrelsen den senaste statistiken om miljöhänsyn i skogsbruket för avverkningsperioden 2012/2013-2014/2015. Det är verkligen inte någon munter läsning som Skogsstyrelsen bjuder på. Lika lite i år som förra året. Eller åren innan dess. Förvisso så har vissa parametrar som följs upp blivit bättre, men samtidigt har en oerhört viktig parameter fortsatt på sin rutschbana åt fel håll. Och det är just denna parameter jag tänker fokusera på i detta inlägg.

Det handlar givetvis om den påverkan som avverkningarna har haft på hänsynskrävande biotoper, det vill säga områden som är av stor betydelse för biologisk mångfald. Givet att de hänsynskrävande biotoper som Skogsstyrelsen har följt upp ligger inom skogar som har avverkats så är de ju givetvis oerhört viktiga för den biologiska mångfalden i det brukade lanskapet. I synnerhet om vi ska nå de mål vi har om att bevara den skogliga biologiska mångfalden och att upprätta en grön infrastruktur.

Av myndigheternas uppföljning så konstateras det en negativ påverkan på 35 % på de hänsynskrävande biotoperna under perioden.

Vi pratar nu alltså om var tredje granskad avverkning. Lite drygt.

Självklart finns det grader av den negativa påverkans omfattning, vilket Skogsstyrelsen delat upp i liten och stor negativ påverkan. Liten negativ påverkan kan handla om t.ex. att enstaka träd har avverkats inom den hänsynskrävande biotopen, medan stor påverkan ofta handlar om att hela biotopen är avverkad. Oavsett graden av påverkan så handlar det de facto om negativ påverkan och siffrorna är verkligen ingenting att vara stolt över.

Blickar man också tillbaka lite i tiden så kan man konstatera att siffrorna pendlat mellan 33 % till 42 % negativ påverkan vid de senaste 15 uppföljningarna. I snitt visar alltså uppföljningarna att mer än var tredje uppföljd avverkning har påverkat hänsynskrävande biotoper negativt ända sedan avverkningssäsongen 1998/1999 då statistiken började redovisas. Det kan här vara värt att nämna att samtliga dessa avverkningar och uppföljningar har genomförts inom ramen för rådande politik med frihet under ansvar och skogsvårdslag med likställda mål för miljö och produktion.

Samtidigt som förlusten av, och skador på, hänsynskrävande biotoper alltjämt fortsätter så matas vi med uttalanden som ”att det tar tid att se resultat i skogen”, eller att ”nyckelbiotoper är ett stort problem”. Att det har hänt mycket sedan 90-talet råder det ingen tvekan om. Såväl naturhänsyn vid avverkning som frivilliga avsättningar har ökat. Men samtidigt visar ändå statistiken, år ut och år in, att de värdefullaste områdena i avverkningstrakterna skadas eller förstörs i en oacceptabelt hög omfattning – oavsett om andelen naturhänsyn ökar eller inte. Frågan jag därför inte kan låta bli att ställa mig är vad den naturhänsyn som faktiskt lämnas har för kvalitet och hur länge den också får stå kvar. Kvaliteten är givetvis avgörande för nyttan av hänsynen – likaså långsiktigheten. Och om inte dessa två parametrar kan uppfyllas så är vi nog ute och trampar på riktigt djupt vatten. De hänsynskrävande biotoperna är ju per definition de mest värdefulla områdena att spara vid en avverkning. Syftet är solklart; att låta naturvärden växa in i kommande skogsgeneration. Därmed är givetvis även långsiktigheten ett absolut måste, och det finns onekligen ett stort behov av att Skogsstyrelsen börja följa upp även dessa två parametrar av naturhänsynen. Hur ska vi annars kunna veta vad naturhänsynen verkligen bidrar med i miljömålsarbetet? Som det är idag utgår i princip alla kort och gott från att ca 7 % naturhänsyn lämnas på hyggena och att dessa är långsiktiga och bidrar på bästa sätt till bevarandet av biologisk mångfald – trots att trenden med bristande miljöhänsyn inte verkar vända, och trots att Skogsstyrelsen är väl medvetna om att tidigare hänsyn som lämnats på hyggen faktiskt avverkningsanmäls och avverkas i okänd omfattning.

Och när jag nu ändå är i farten och skriver om områden värdefulla för biologisk mångfald så kan jag inte låta bli att ramla in på en av mina hjärtefrågor; nyckelbiotoperna.

Det förs idag en mängd olika dialoger i olika konstellationer om just miljöhänsyn och hur miljömålen ska kunna klaras. En sak som står ganska klart i dessa dialoger (och inte minst i media) är att delar av skogsbruket, med LRF i spetsen, gör allt vad de kan för att Skogsstyrelsens väl etablerade och beskrivna inventeringsmodell för nyckelbiotoper i princip bör skrotas. Jag läste senast idag ett konstigt uttalande om detta i Skogsland där LRF tydligen menar att Skogsstyrelsen ska ha insett att nyckelbiotopbegreppet behöver ses över. Måste säga att jag blev en smula förvånad över det uttalandet, eftersom Skogsstyrelsen, vad jag vet, överhuvudtaget inte har uttalat denna ambition. Jag förmodar att LRF baserar sitt uttalande på Skogsstyrelsens pågående projekt ”Nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper”. Detta projekt har knappast som mål och syfte att ändra begreppet, utan snarare att skapa en samsyn om arbetet med nyckelbiotoper samt att få en överblick över nuläget i skogen för nyckelbiotoper. Detta är i min värld en helt annan sak än att se över själva begreppet. Eller vet LRF  något som jag möjligen har missat?

En annan sak som ofta uttalas om nyckelbiotoperna är att begreppet ska vara oförutsägbart och vagt. Detta är något jag finner mycket märkligt. Skogsstyrelsen har såväl en tydligt utformad handbok  som checklistor för att identifiera nyckelbiotoper. Myndigheten kalibrerar sig regelbundet och metoden är densamma över hela landet. Jag skulle nog vilja säga att metoden är väldigt förutsägbar, och dessutom ganska enkel för alla och envar att använda, bara man tar sig tiden att läsa på och skaffar sig den kunskap som krävs. Här tror jag att skogsbruket skulle kunna ha mycket att hämta från den ideella naturvården som har stora kunskaper om arter och arters ekologi. Kunskaper som vi gärna delar med oss av.

Nyckelbiotoper

Exempel på klockrena nyckelbiotoper som identifierats av ideell naturvård i samband med att avverkningsanmälan hade gjorts.

Hur som helst, det står klart att bristerna i miljöhänsynen i skogsbruket är oacceptabelt stora. Delar av skogsbruket har fått nog av nyckelbiotoper. Livsmiljöer för hotade arter fortsätter att avverkas. Områden som aldrig tidigare kalhuggits fortsätter att fragmenteras och minska. Frågan är hur man ska lyckas vända denna trend? Att fortsätta att föra dialog är givetvis viktigt, men vi har inte så mycket mer tid att prata bort. Det behöver bli konkreta resultat i skogen också så att alla de röda pilarna blir åtminstone lite urblekt rosa. Skogsbruket har ju nyligen med ett symboliskt handslag sagt att man står bakom målbilderna för god miljöhänsyn och att det arbetet kommer att fortsätta. Gott så.  Grejen är bara det att det arbetet har hållit på sen 2011, och tydliga målbilder har funnits framtagna sen 2,5 år tillbaka. Samtidigt hör jag från flera skogsägarhåll att målbilderna går för långt (dvs man är inte villig att ställa upp på dem), eller att man aldrig hört talas om dem. Det som dessutom krånglar till det hela en smula är att, oavsett symboliska handslag eller goda ambitioner, ingen egentligen alls behöver ställa upp på målbilderna, eftersom de är helt frivilliga att följa eller inte följa. Till saken hör att målbilderna är skogsbrukets och Skogsstyrelsens gemensamma uttolkning av hur det skogspolitiska målet som rör miljö ska kunna nås, åtminstone i delar. Målbilderna i sig är det inget större fel på, men för att de ska göra skillnad i skogen så krävs att skogsbruket som helhet ställer upp på, och framförallt, implementerar dem. Här tror jag att näringen en nöt som behöver knäckas ganska omgående.

Och det är kanske där LRF m.fl. ska lägga sitt krut istället för att försöka försämra förutsättningarna för den biologiska mångfalden ännu mer genom ett försvagat nyckelbiotopsbegrepp. Inte minst skulle det innebära bättre siffror i statistiken framöver vad gällande hänsynskrävande biotoper.

Fridens

Malin