Hej,

Skogspolitiken vilar som bekant på devisen ”frihet under ansvar”. Tanken med friheten och ansvaret är att de två jämställda målen, produktion och miljö, i stor utsträckning ska kunna nås på frivillig väg. Tittar man lite närmre på hur detta ska ske så kan man konstatera att produktionsfrågorna i hög grad är reglerade i lagstiftningen. Samtidigt förväntas miljöfrågorna uppnås med frivilliga insatser, vilket tydligt speglas av att preciseringarna för lägsta nivån för miljöhänsyn i princip endast finns beskrivna som allmänna råd i lagtexten.

Ett råd är ett råd. En lag är en lag. Det är alltså en viss skillnad på målstyrningen för de jämställda målen.

Samtidigt krävs det mer än vad som redan görs för att nå de viktiga miljömålen som rör skogen. Till att börja med krävs det att åtminstone skogspolitikens inriktning efterlevs. Detta handlar inte minst om att politiken förväntar sig att markägarna ska ta ett större ansvar på frivillig väg än vad lagen kräver. Här blir det i och för sig lite otydligt hur mycket ansvar detta innefattar – i synnerhet eftersom lagens krav är så pass oprecisa. Alltså inte så lätt för skogsbruket att ta till sig, och leva upp till, skogspolitikens inriktning med den stora frihetsgraden den innebär, och det ansvar som följer med den.

Självklart går det att komma långt i miljöarbetet genom såväl dialog som frivillighet, men de senaste årens utvärderingar av miljömålsuppfyllelse visar att Sverige inte kommit tillräckligt långt. Något som inte minst den miljömålsansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har tydliggjort genom att klargöra, bland annat, att;

– Det råder brist på arealer gammal skog med skogskontinuitet

– Hänsynskrävande biotoper och vattendrag skadas i alltför hög omfattning

– Det  saknas flerskiktade skogar

– Det råder brist på död ved i olika kvaliteter och i olika miljöer

– Bristande hänsyn i dagens skogsbruk leder till fortsatt fragmentering av landskapet

– Avverkning av värdekärnor och nyckelbiotoper fortsätter, i runda slängar, med 2000 hektar per år.

Ofta hör jag representanter från skogsbruket säga att vi måste vänta och avvakta resultatet av dagens naturvårdsarbete innan några förändringar i dagens politik eller lagstiftning bör komma på fråga eftersom det tar tid för skogen att leverera ett resultat. Detta är givetvis helt korrekt. För ungefär på samma sätt som det tar 500 år för ett träd att bli 500 år så tar det också 150 år för de planterade träden på ett hygge att bli just 150 år (utan att lägga någon värdering vid just denna ålder). Det tar givetvis också den tid som naturen behöver för att återhämta sig innan vi vet vad den generella hänsynen kommer att ha för inverkan på nästkommande skogsgenerations mångfald av arter och livsmiljöer. Hur lång tid denna tidsrymd är vet åtminstone inte jag, men vi kan nog med säkerhet utgå från att det handlar om den tid det tar för arternas livsmiljöer att återskapas och för arterna att återetablera sig. Här spelar givetvis den generella naturhänsynen en viktig roll som livbåtar under hyggesfasen och den efterföljande tid det tar för den uppväxande planteringen att utvecklas. Det finns dock flera inbyggda problem i detta. Dels så råder det stor osäkerhet i hur länge naturhänsynen blir kvar på hygget. Den kan blåsa omkull och den kan avverkas vid senare tillfälle. Dels så finns det en stor risk att nästkommande skogsgeneration med mycket stor sannolikhet kommer att avverkas innan den nått den ålder och utveckling som är nödvändig för att arter ens ska ha en möjlighet att återkolonisera sig efter hyggesfasen. Dessutom så har vi idag inte en susning om huruvida dagens hänsyn är tillräcklig. För att veta detta måste vi, som sagt, vänta. Rejält länge. Jag skulle nog därför känna mig något mindre oroad om jag visste att hänsynen koncentrerades till områden med faktiska förekomster av de känsliga arterna. Väldigt väldigt ofta hör jag dock skogsbruket framhålla att man inte kan förväntas ha kunskap att identifiera enskilda arter, det räcker med att kunna identifiera strukturer.

Men om arten inte finns i hänsynsytan då? Kommer hänsynen då göra någon nytta? Kommer den att kunna säkerställa arternas fortlevnad i det brukade landskapet så som den är tänkt? Livbåten bör ju rimligen ha passagerare för att rädda liv. Att tom guppa runt i havet tills den sjunker lär ju knappast rädda någon.

Tomma eller fulla livbåtar?

Självklart förstår jag att det tar tid att få reda på resultaten av den hänsyn som tas idag, och som har tagits de senaste 20 åren. Men jag köper faktiskt inte att under tiden vi väntar på detta resultat så fortsätter trycket på de så viktiga kvarvarande gamla skogarna med skogskontinuitet att vara högt. Flerskiktade skogar fortsätter att avverkas, likaså rena nyckelbiotoper och värdekärnor. Just de områden som oftast hyser de känsligaste arterna. Därför tycker jag nog att det är rimligt att åtminstone de som planerar skog för avverkning har en mycket god kunskap om arters ekologi. Inte minst för att helt enkelt säkerställa att hänsynen tas på rätt plats så att livbåten slipper guppa ensam över havet.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket klargör i utvärderingen av miljökvalitetsmålet Levande skogar att ”tiden är en kritisk faktor, då avverkningar av värdekärnor försämrar förutsättningarna för många arters framtida överlevnad”.  Här blir det hela faktiskt ganska knepigt när skogspolitiken är uppbyggd på det sätt den är. Att miljömålet SKA nås har regeringen varit tydlig med. Men, dessa biotoper har idag per definition inget rättsligt skydd, vilket är en brist i sig, samtidigt förväntas de av politiken att avsättas på frivillig väg om miljömålet ska kunna nås. För att krångla till det hela ytterligare så kan Skogsstyrelsen dock inte kräva mer hänsyn än upp till en viss nivå inom ramen för att ”pågående markanvändning” (dvs skogsbruk) inte ska försvåras. Detta handlar oftast endast några få procent av ett avverkningsplanerat område – resten förväntas alltså markägaren att ta frivillig hänsyn till om vi ska nå de politiska målen. Frivillig alltså, vilket innebär att markägaren givetvis själv kan välja att hugga – eller inte hugga. Jag delar därför myndigheternas uppfattning i utvärderingen om att ”Gränsen för vad som inte kan anses ingå i pågående markanvändning eller normalt brukande, behöver klargöras.”

Att bryta mot lagen kan givetvis inte anses ingå i begreppet ”pågående markanvändning”. Att tydliggöra miljöhänsynen i lagstiftningen borde därför rimligen vara något som såväl miljörörelsen som varje markägare borde vara ense om. För alla vill väl ändå ha tydlighet kring vad det är som gäller tänker jag. Sen har vi säkert helt skilda uppfattningar om hur lagen behöver tydliggöras.

När det gäller den pågående avverkningen av värdekärnor och nyckelbiotoper så är detta ett mycket bekymmersamt faktum som troligen har sin grund i flera orsaker. Framförallt handlar det nog om att kunskapsunderlaget om naturvärden i skogen är bristfälligt. När den nationella nyckelbiotopsinventeringen genomfördes på småskogsbrukets marker under 90-talet så hittade man endast ca 20 % av nyckelbiotoperna. Alltså finns det ett stort mörkertal av nyckelbiotoper i landskapet. Något som inte minst den ideella naturvården bekräftat genom att vid inventeringar hitta nya nyckelbiotoper. Det handlar nog också i många fall om bristande kunskap hos markägaren/planeraren/virkeskuppköparen vad gällande inventeringar av naturvärden. För inte sällan har de tidigare oupptäckta nyckelbiotoperna som ideell naturvård hittat avverkningsanmälts – av såväl de stora skogsbolagen som av ombud till privata markägare – oavsett om markägarna är certifierade (och därmed har förbundit sig att ha kunskap och komptetens att identifiera nyckelbiotoper) eller inte.

Sen finns det nog ytterligare en dimension i denna kunskapslucka. Markägaren/planeraren/virkeskuppköparen som ska planera ett område för avverkning går nog ut i skogen med flera olika målsättningar; hitta kubikmeter, identifiera och avgränsa naturvärden, planera lämpliga körvägar, avgränsa nyckelbiotoper för vidare samråd med Skogsstyrelsen, och så vidare. Med så många olika målsättningar är det nog lätt att det blir fel från början – oavsett ambitionsnivå – i synnerhet när det handlar om avverkningsplanering av äldre skog. Självklart borde detta problem inte vara omöjligt att lösa, bara viljan finns. Som ett första steg för att underlätta arbetet för planeraren så borde varje avverkningsplanering av äldre skog, eller skog som misstänks hålla höga naturvärden, föregås av en naturvärdesinventering som genomförs av en ekolog. Detta skulle kunna säkerställa att nyckelbiotoper och andra höga naturvärden identifierades och kartlades innan man ger sig in med snitselband och planerar avverkningen. Det skulle nog också höja sannolikheten för en optimal naturhänsyn som fyller livbåten med passagerare, i de fall skogen inte bör prioriteras för skydd/avsättning vill säga.

Att ha denna kunskap borde rimligen göra livet något enklare för den som kommer efteråt och ska avverkningsplanera området. Och en tydlig planering bör även göra livet långt mycket enklare för den som sitter i maskinen och faktiskt avverkar skogen. Väldigt ofta är det tyvärr maskinförarna som får bära hundhuvudet när det går fel. Jag vet inte hur ofta jag stått i skogen med diverse skogsbolag och ifrågasatt bristen på snitslad naturhänsyn, och där svaret varit att det är maskinförarna som har att fatta rätt beslut vid avverkningen. Här ifrågasätter jag inte maskinförarnas kompetens, utan snarare deras arbetsförhållanden. Kl. 2 på natten i snöstorm är det nog inte så enkelt att göra rätt avvägningar och fatta rätt beslut.

Den stora kunskapslucka som finns rörande naturvärden i skogen behöver verkligen förbättras på alla plan. Såväl hos markägare, planerare, virkesköpare som hos myndigheterna. För det är ju rimligen lättare att göra rätt prioriteringar och fatta väl avvägda beslut om man faktiskt har tillgång till kunskapen att göra det.

Fridens,

Malin