Hej,

Efter ett litet uppehåll här på Skogsbloggen så är jag tillbaka igen efter en lång julledighet och en, minst sagt, späckad rivstart på ett nytt år.

Innan jag gick på ledighet i december så damp det ner ett intressant förslag från Ekoturismföreningen i min mailbox. Förslaget går i stort ut på att staten använder en del av sitt skogsinnehav på ca 7000 hektar som omgärdar Tivedens nationalpark och ställer om detta till hyggesfria metoder. Det är Sveaskog som förvaltar dessa 7000 hektar. Förslaget skulle innebära win-win för både samhället och näringslivet i Laxå. Dels kan en omställning av skogsbruket på så stor areal tjäna som ett startskott för regeringens löfte i regeringsförklaringen om att ”Sveriges potential som turistdestination med fokus på natur- och ekoturism tas tillvara.” Dels, men inte minst, kan det också ge oss beprövade erfarenheter av vad ett hyggesfritt skogsbruk i en större omfattning innebär rent företagsekonomiskt över tid. Är det verkligen en helt oacceptabel förlustaffär? – vilket företrädare för dagens kalhyggesbruk ofta verkar mena. Eller kan det kanske rent av gå med en acceptabel vinst?

Hur som helst så menar Ekoturismföreningen att en omställning av skogsbruket runt Tiveden skulle innebära såväl ökade antal långsiktiga årsarbetstillfällen till orten, framförallt genom en ökad turism, vilket i förlängningen skulle generera långt mer pengar till statskassan än vinsten från en kalavverkning av området. Detta är åtminstone min analys av den kalkyl som Ekoturismföreningen presenterat. Utan att gå in på djupet och dissekera kalkylens siffror så tycker jag att detta är en vansinnigt intressant ide, och under min ledighet så funderade jag en del kring frågor som hur den statliga skogen egentligen bör användas på bästa sätt – hur vill vi medborgare egentligen att den ska förvaltas? Genom kalhyggen eller en mer övergripande samhällsnytta?

Jag är tämligen övertygad om att skogsbruket håller på att gå från att vara den viktigaste näringen till att vara en av flera viktiga näringar som, direkt eller indirekt, utnyttjar eller behöver skogen för sin utkomst. Krasst sett är ju skogsbruket faktiskt i princip redan omkörda av turistnäringen i flera avseenden. Enligt Tillväxtverket är turismens andel av BNP högre än för jordbruk, skogsbruk, yrkesfiske och livsmedelsindustrin tillsammans. Och när det kommer till de viktiga jobben så är det ett faktum att besöksnäringen sysselsätter nästan 160 000 personer jämfört med skogsindustrins runt 82 000 personer (denna siffra inkluderar personer sysselsatta inom skogsbruk, tillverkning av trä och trävaror, kork, rotting etc, pappers- och pappersvarutillverkning samt tillverkning av möbler).  Nog för att skogsnäringen varit otroligt viktig för svensk ekonomi – och det är den givetvis fortfarande – men jag har svårt att se hur den i dagsläget skulle kunna utgöra det starkaste fundamentet i landets ekonomi. Givet att antalet arbetstillfällen i skogsbruket dessutom verkar minska så är det även viktigt att hitta på nya jobb. Där kommer turismen in som en näring på väldigt stark frammarsch. Konflikten med skogsbruket är här ganska klar; kalhyggen sätter käppar i hjulet för en blomstrande näring.

Med detta sagt så vill jag betona att jag med detta inlägg givetvis inte menar att allt skogsbruk ska upphöra och alla skogsägare plötsligt skulle kasta sig in i turistbranschen. Däremot kan jag inte låta bli att reflektera över exemplet med Tiveden där en skogsägare har all rätt i världen att kraftigt försvåra för en utveckling av en annan näring. Ska fler viktiga näringar kunna utvecklas i detta land så måste dessa ibland kunna samsas om utrymmet, och i detta fall handlar det dessutom om statens marker. Dessutom, alternativ till kalhyggen vid Tiveden inbringar även det pengar åt staten från Sveaskog, samtidigt som det ger möjlighet för de turismentreprenörer som faktiskt bor i området att utvecklas och dra in lokala intäkter. Win-win.

Nu är Sveaskog dessvärre inte direkt välkända förespråkare för andra skogsbruksmetoder än kalhyggen, och området runt Tiveden är nog inget undantag. Ekoturismföreningen, som driver frågan aktivt, har, vad jag vet, inte fått något jättestort gehör från Sveaskog. Därför vände de sig till Näringsdepartementet i frågan. Och det är här vi har pudelns kärna.

Sveaskog är ett pressat bolag. Förutom att inte visa något större intresse att ställa om delar av sitt skogsbruk till hyggesfria metoder i syfte att gynna landsbygdens intressen så ser vi även hur bolaget med öppna ögon avverkar mycket skyddsvärda skogar. Sådana skogar som såväl förra som nuvarande regering upprepat sagt sig ha mycket höga ambitioner att bevara. Vidare har bolaget uppenbarligen mer eller mindre dålig tillgång till virkesråvara på sina marker eftersom man troligen huggit för mycket och för fort – vilket leder till ännu fler avverkningar av skyddsvärda skogar och ännu mindre utrymme för att testa alternativa metoder. Man har nog helt enkelt huggit bort sig.

Trots att Näringsdepartementet – som ansvarar för frågor rörande styrning av statliga bolag – i frågan om Tiveden hänvisar till en ägarpolicy som gör gällande att statliga bolag ska bedriva sin verksamhet så den gynnar hållbar utveckling, så verkar departementet ändå ganska ointresserade av att ge Sveaskog förutsättningar att faktiskt göra detta. Sveaskogs uppdrag lämnar nämligen inte direkt något utrymme för att ställa om  skogsbruket till ett hållbart sådant där delar med fördel skulle kunna bedrivas med andra metoder. Och så länge som Sveaskogs företrädare spelar med i detta spel så kommer nog inte staten att förändra bolagets uppdrag heller.

Jag kan faktiskt tycka att det finns all anledning att förvänta sig att Sveaskogs ledning tog bladet från mun och upplyser ägaren om att det behövs förändringar i uppdraget – med ett större utrymme för naturvård (vilket givetvis även innefattar de sociala värdena) och samhällets samlade behov av skogen. Idag är utrymmet helt otillräckligt – och därmed kommer det nog inte heller att ske någon förändring. Bolaget kommer fortsätta kalhugga de skyddsvärda skogarna som regeringen sagt sig vilja skydda.

Dessutom, om regeringen vill att skogsbruket ska utveckla och öka användningen av hyggesfria metoder – och det vill de – så finns det här ett helt gyllene tillfälle i anslutning till Tivedens nationalpark. På statens egen mark. Här skulle staten enkelt kunna ta på sig ledartröjan och gå i bräschen för en omställning som skulle gynna inte bara fler näringar utan även hela bygder.

Och om hyggesfritt nu skulle visa sig vara helt fel väg att gå – jamen då är det ju bara att gå tillbaka till dagens förhärskande kalhyggesskogsbruk. Inte särskilt svårt att genomföra och tar inte särskilt lång tid. Svårare och mer tidskrävande är det dock att göra tvärt om.

Fridens,

Malin