Hej,

Bild2

Så här kan åldersfördelningen i den svenska skogen komma att se ut om 100 år. I alla fall enligt resultaten av Skogsstyrelsens konsekvensanalyser (SKA15). Analyserna är gjorda utifrån ett antal scenarier, vilka syns i tabellerna ovan; 90-, 100 (dagens skogsbruk)- samt 110 % uttag samt ett scenario där man fördubblat naturvården från dagens nivå. Man ska ha i åtanke att dessa resultat inte är en prognos utan olika scenarier utifrån hur man väljer att använda skogen i framtiden. För att förtydliga några saker kring tabellerna: De gröna staplarna är skogsbruksmark, de vita är skog undantaget från skogsbruk (inklusive den generella naturhänsynen som lämnas på hyggen). Scenariet ”dagens skogsbruk” är inte helt överensstämmande med dagens faktiska skogsbruk – scenariet 90 % är mer likt dagens virkesuttag.

Tyvärr har Skogsstyrelsen endast utgått från att all skog som inte skyddas ska fortsätta kalhuggas. Inte heller har man gjort en ansats för att se vilka insatser som skulle krävas för att jämna ut åldersfördelningen i skogen, vilken redan idag är oerhört skev.

I samband med att Skogsstyrelsen offentliggjorde resultaten hölls en konferens med deltagande av mängd olika intressenter. Givet det breda deltagandet samt de resultat som presenterades måste jag säga att jag känner mig inte så lite bekymrad över hur Skogsstyrelsen väljer att använda begreppet hållbart i samband med resultaten. Myndigheten snurrar nämligen till det rejält – och sänder ut signaler som kan få stora konsekvenser för framtiden.

Till att börja med menar myndigheten redan i inbjudan till konferensen att skogsbruket idag tydligen skulle vara långsiktigt hållbart. Läser man sedan själva rapporterna så blir det hela mycket förvirrande. Myndigheten hänvisar till hållbara avverkningsvolymer, samtidigt som man menar att dagens avverkningsvolymer redan är så pass höga att det kan råda tvivel om huruvida de kan anses vara hållbara, samtidigt som man landar i en slutsats om högsta hållbara avverkningsvolymer där menar att det går att plocka ut ännu mer virke ur skogen än idag (alltså mer virke än vad man redan idag menar kanske inte är hållbara avverkningsvolymer).

Väldigt oklara budskap från myndigheten alltså kring vad som är hållbart och på vilket sätt det skulle vara hållbart. Är det bara lite hållbart eller lagom hållbart? Är det hållbart ur ett sammanvägt perspektiv eller är det bara hållbart sett ur tillväxt-av-volymperspektivet? Givet Skogsstyrelsens roll tycker jag att det minsta man ska kunna förvänta sig är att kommunikation kring begrepp som hållbart skogsbruk och avverkningsvolymer är relevant sett till betydelsen av det man kommunicerar.  Otvivelaktigt är dock att all utveckling – må det handla om fattigdomsbekämpning eller ekonomisk tillväxt – måste ske inom de ramar som naturen sätter. Annars är det inte en hållbar utveckling. Samma sak gäller givetvis för skogsbruket – och sett ur det där sammanvägda perspektivet så kan vi bara konstatera att det redan idag råder brist på skogar som kan tillgodose alla skogens ekosystemtjänster. Samtidigt har vi en pågående fragmentering och förlust av livsmiljöer vilket ofrånkomligt leder till att arter dör ut på regional/lokal nivå. Kan då skogsbruket verkligen anses vara långsiktigt hållbart?

Bekymmersamt som det är att myndigheten i detta fall så schablonmässigt slänger sig med begreppet hållbart, än mer bekymmersamma är de faktiska resultaten (scenarierna) av analysen. Framtiden ser otvivelaktigt oroväckande ut – oavsett scenario – om skogsbruket fortsätter på den inslagna vägen. Ett skogsbruk som drivs in i allt lägre slutavverkningsåldrar och en åldersklassfördelning i skogslandskapet som inte ger någon som helst marginal för några osäkerhetsfaktorer i till exempel bevarandefrågorna.

Om det där ett sånt här skogslandskap som skogsnäringen eftersträvar så ska man vara väldigt väldigt säker på att rätt prioriteringar görs – inom såväl naturvårdsarbetet som vid planeringen av skogsbruksåtgärder, det finns nämligen inte särskilt mycket utrymme över, om ens något, för någon som helst försiktighetsprincip i framtidens skogar. Dessutom, finns det nog ingen som kan garantera att rätt prioriteringar görs i dagsläget för att skogsbruket ska kunna anses vara långsiktigt hållbart – inte ens Skogsstyrelsen. Ingen vet heller vad resultatet av de stora förlusterna av livsmiljöer eller den snart totala omdaningen av hela skogslandskapet som skogsbruket är ansvarig för kommer att innebära. Dagens skogsbruk är helt enkelt ett gigantiskt experiment på vårt största landbaserade ekosystem.

Det finns givetvis ytterligare en frågeställning inbyggt i detta, är samhället villigt att acceptera en utveckling i linje med de scenarier som Skogsstyrelsen presenterar?

Hur som helst, de olika scenarierna (samt den i princip obefintliga marginalen för osäkerhetsfaktorer vad gällande prioriteringar) ställer gigantiska krav på ett effektivt och rätt prioriterat planeringsarbete – på landskapsnivå. Detta ställer givetvis också mycket stora krav på att alla frivilliga avsättningar och den hänsyn som tas vid avverkning bidrar på helt rätt sätt, med helt rätt kvaliteter, på rätt plats – långsiktigt. Och där är vi verkligen inte idag, vilket jag till viss del skrivit om tidigare. Tvärtom. Det finns inga belägg för att naturhänsynen i skogsbruket (vilka Skogsstyrelsen har räknat in i naturvårdsarealerna i de olika scenarierna) är vare sig långsiktiga eller av rätt kvaliteter. Man har helt enkelt bara antagit detta som en utgångspunkt. Ett antagande som kan få mycket stora konsekvenser. I synnerhet då det inte är särskilt säkert att hänsynen faktiskt blir kvar i framtiden.

Dessutom ger denna analys inte heller ett svar på den grundläggande frågan om skogsmarken verkligen kan tillhandahålla alla dessa kubikmeter virke inom ramen för ett verkligt hållbart skogsbruk. Analysen visar dock en sak – hur man än vänder och vrider på det så kommer vi gå mot ett väldigt problematiskt läge med en övervägande majoritet av skog under 80 år samt en del skog över 140 år. Däremellan kommer det inte finnas särskilt mycket. Samtidigt ökar anspråken på skogen inte bara från näringslivet, utan även från natur- och kulturmiljövården. Kvaliteten på framtidens råvara bör givetvis också diskuteras, den lär nog i all fall inte utgöras av något optimalt fönstervirke. Dessutom – om framtidens skogar innebär en så skev åldersfördelning som samtliga scenarier indikerar så behöver man även analysera kvaliteten på den äldre skogen i framtiden – om det nu överhuvudtaget kommer tillföras någon ny sådan. Kommer den ”nya” gamla skogen vara av tillräckligt god kvalitet? Direkt kopplat till detta så är det inte heller någon som vet vad framtidens skogar kommer att innebära för arters möjlighet att fortleva (dock kommer vi inte ifrån det faktum att för varje avverkning av livsmiljöer för hotade och rödlistade arter blir situationen bara sämre), eller för folkhälsan och människors möjlighet till rekreation och friluftsliv, eller för den snabbast växande industrin – turismen.

Men en sak kan vi nog vara ganska säkra på, framtidens skogar enligt dessa scenarier kommer innebära ett stort bakslag för en redan hårt pressad rennäring.

Tyvärr verkar det inte bättre än att Skogsstyrelsens scenarier kan komma att bli verklighet – om vi inte ändrar kurs. Skogsindustrin är dock ett stort och trögstyrt skepp med små marginaler att manövrera bort från ett förödande isberg i sista sekunden. Kapten av skutan är fast besluten att köra rakt fram, oavsett om varningssignaler blinkar i displayerna. Och att det finns gott om blinkande varningssignaler redan idag råder det inte något tvivel om. Rödlistan är ett exempel på en tydlig varningssignal – trots det ifrågasätts just rödlistan väldigt ofta av skogsbrukets företrädare, och artkunskap viftas inte sällan bort som en kunskap som inte alls är nödvändig som planeringsverktyg för skogsbruket.

Personligen brukar åtminstone jag stanna bilen om det blinkar rött på displayen för att säkerställa att jag kan köra vidare utan motorhaveri.

Fridens,

Malin

Advertisements