Hej,

Att stora delar av miljörörelsen är kritisk till hur FSC-certifieringen fungerar i praktiken är inte direkt en nyhet av kioskvältarrang. Denna kritik ligger dock till grund för ett trovärdighetsprojekt som FSC i Sverige har startat i syfte att vinna tillbaka miljörörelsens förtroende. Det är självklart mycket bra att FSC äntligen tar itu med problemet och jag hoppas att projektet kommer att innebära nödvändiga förändringar, såväl där det gäller – i skogen-, som process- och systemmässigt.

Förra veckan deltog jag i en workshop som Svenska FSC arrangerade i samband med detta projekt. Workshopen kantades av intressanta diskussioner och fältövningar, och jag hoppas att FSC fick mycket matnyttigt med sig hem att omvandla till praktiska förbättringar.

Jag tänker inte gå in på vad i sak som diskuterades eller avhandlades under denna workshop. Dock lärde jag mig något nytt som jag vill lyfta upp till ytan – inte minst med anledning av trovärdighetsfrågan men även givet det skogspolitiska läget som idag råder. FSC (med den inbyggda trovärdighetsfrågan) och dagens skogspolitik har nämligen en mycket uppenbar koppling genom att certifiering av skogsbruket får axla en mycket stor del av ansvarsfrågan i ”frihet under ansvar”. Inte minst genom de avsättningar som certifieringen (såväl FSC som PEFC) kräver, men även då sektorsansvaret i stort – vilket ligger till grund för politikens frihet under ansvar – till stor del faktiskt vilar på certifieringen.

Givet detta är det rimligt att åtminstone politiker och beslutsfattare har rätt uppfattning om vad certifieringen verkligen innebär i form av löften och resultat  i relation till certifierat skogsbruk. Information om FSCs betydelse behöver alltså spridas på ett sätt som tydligt speglar certifieringens kvalitetsnivå. Detta finns reglerat FSCs varumärkesstandard, och det är här som min nya kunskap kommer in i historien. I varumärkesstandarden finns nämligen följande kriterier (mina understrykningar):

“The FSC trademarks are the primary communication tool for FSC certificate holders to demonstrate that their products meet the standards set by FSC. Therefore it is essential that they are used correctly, do not misguide customers and the public about certification claims and are not associated with quality aspects beyond those covered by FSC certification.

“Claims regarding qualities outside the control of FSC (such as other environmental attributes of the product) shall be clearly separated from text about FSC. Additional information about FSC may accompany the FSC label with prior approval by the certification body. In referring to FSC or to FSC certified products, the preferred term is “responsible”, e.g. “responsible forestry” not “sustainable forestry”. When the text is supplied by the certified organization’s client and the client is not FSC certified, the client should be asked by the certified organization to contact FSC for approval.”

FSC, FSC:s medlemmar samt återförsäljare av FSC-märkta produkter bör alltså inte använda begreppet ”hållbart/uthålligt skogsbruk” när de kommunicerar certifieringen. Inte heller bör de göra anspråk på att certifieringen tillgodoser behoven för bevarandet av biologisk mångfald i skogen. Detta eftersom att certifieringen faktiskt inte per definition innebär ett hållbart skogsbruk eller ger någon form av garanti för bevarandet av biologisk mångfald. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att om man på ett eller annat sätt kopplar FSC till ovanstående så riskerar resultatet bli falsk marknadsföring. Än mer bekymmersamt blir det givet den starka kopplingen certifiering har till rådande skogspolitik – falsk marknadsföring skulle ju per definition kunna innebära att politiker kan komma att fatta beslut på grunder som inte riktigt finns.

Hur som helst. Detta var faktiskt helt nytt för mig – och en smula förbryllande faktiskt eftersom FSC så ofta och i så många sammanhang används för att beskriva hållbart skogsbruk. Detta hör jag titt som tätt, inte minst från olika aktörer på såväl olika seminarium som i debattartiklar. Givet denna nya kunskap kunde jag inte låta bli att surfa runt på nätet lite för att se hur olika aktörer och medlemmar i FSC kommunicerar varumärket gentemot kunder, allmänhet och inte minst beslutsfattare. Här kommer ett axplock:

SVEASKOG: (som rubrik på framsidan av en informationsbroschyr till skogsägare ):

”FSC-gruppcertifiering för ett hållbart skogsbruk”

HOLMEN SKOG:

”Skogscertifiering är något för dig som tror på och vill visa att din skog sköts på ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbart sätt.”

SWEDOOR AB:

”FSC & PEFCE – FÖR HÅLLBART SKOGSBRUK”

MATERIA (förövrigt en av Svenska FSC:s sponsorer):

”Känsliga skogsområden rörs inte och träd som är värdefulla för den biologiska mångfalden avverkas aldrig”

SKOGSSÄLLSKAPET:

”Förvaltningsfördelar [av ett certifierat skogsbruk]: ett långsiktigt hållbart skogsbruk”

SCA:

”SCA är världens största leverantör av produkter certifierade av FSC. Certifieringen garanterar att produkterna kommer från hållbart skogsbruk…”

DUNI:

”Över 90 % av Dunis sortiment av dukar och servetter är idag certifierade enligt FSC. Det innebär att den vedråvara som används kommer från hållbara skogsbruk”

ÅSLJUNGAPALLEN AB:

”Vi är certifierade enligt PEFC samt FSC … Denna märkning är vårt bevis och garanti för att virket i våra produkter kommer från ett hållbart skogsbruk”

JYSK:

”FSC-märkningen är en garanti för att dina möbler producerats på ett hållbart sätt”

Denna information om certifieringens förträfflighet i relation till hållbart skogsbruk och bevarandevärden sprider givetvis ringar på vattnet. Söker du exempelvis ”miljömärkning” på Wikipedia så står det att Forest Stewardship Council, omfattar trä och andra skogsprodukter för ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart skogsbruk. I media hänvisas det till inte sällan till FSC som om det vore en hållbarhetscertifiering. Skogsstyrelsen relaterar till certifieringen som ett frivilligt åtagande för ett uthålligt skogsbruk. Miljörörelsen och diverse media hänvisar dessutom väldigt ofta, helt felaktigt, till FSC som en miljöcertifiering – vilket det ju i själva verket inte är. Uppenbarligen finns det en utbredd missuppfattning om vad FSC innebär och står för, och det läggs troligen på tok för höga förväntningar på vad certifieringssystemet är ämnat att uppnå.

Svenska FSC har, bland annat, till uppgift att sprida kännedom om FSC i Sverige och övervaka användningen av varumärket. (Här har man nog en smärre läxa att göra). Men sett i sammanhanget blir det svårt att klandra FSC:s medlemmar för falsk marknadsföring när FSC Sverige själv kommunicerar certifieringen som hållbar i en reklambroschyr för certifiering:

”Grunden för ett FSC-skogsbruk är att det ska vara långsiktigt uthålligt. … Du själv som förverkligar villkoren i certifieringen och gör ditt innehav till ett långsiktigt uthålligt och attraktivt skogsbruk”

Här blir det hela väldigt konstigt.

I grund och botten så har internationella FSC kommit fram till vad man genom certifieringen inte kan utlova – däribland ett uthålligt skogsbruk. Svenska FSC har dock tydligen begärt (och fått) dispens för att i sammanhanget ändå framhålla certifierat skogsbruk som långsiktigt uthålligt. Denna skrivning – i en reklambroschyr – innebär att den grundläggande kvalitetsnivån som internationella FSC har satt blir helt förändrad. Ansvarsfullt skogsbruk är nämligen inte samma sak som långsiktigt uthålligt skogsbruk. Grunderna för dispensansökan samt på vilka grunder dispens medgavs vet jag inte något om. Men här handlar det ju knappast om någon dispens om var, eller hur, man sätter loggan – utan snarare vad certifieringen utlovar där det verkligen gäller – i skogen. Eller menar Svenska FSC verkligen att Sveriges certifierade skogsbruk är så bra att det bör likställas med ett långsiktigt uthålligt skogsbruk?

Det är ett ganska stort löfte att infria.

I varumärkesstandarden står även att ”varumärket inte får användas på ett sätt som kan orsaka förvirring, missförstånd eller förlust av trovärdigheten för FSC:s certifieringssystem.”

Sedan jag läste varumärkesstandarden kan jag bara konstatera att användandet av varumärket i Sverige orsakar såväl stor förvirring som missförstånd – åtminstone för mig. Och knappast stärker den FSC:s trovärdighet heller för den delen.

Fridens,

Malin