Hej,

För en dryg vecka sedan presenterade regeringen sin budget för 2016. För naturvårdens del så innebar denna en mycket välbehövlig ökning av anslagen för skydd av skog.  Gott så, men när man läser den del av budgeten som rör skogen så står det ganska klart att regeringens ekvation faktiskt inte kommer gå ihop. Regeringen har på ett mycket öppet och helt oinlindat sätt redovisat för tillståndet i skogen. Det är bra att regeringen inte dribblar med verkligheten och de utmaningar vi står inför när det gäller att nå miljökvalitetsmålen som rör skog. Dessvärre så möter inte budgeten utmaningarna och flera pusselbitar saknas.

Om vi utgår från regeringens tydliga ambition och tar för givet att man menar allvar med att nå miljömålen och, t.ex. bevara arter i långsiktigt livskraftiga populationer inom sina naturliga utbredningsområden:

”Regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen genom formellt skydd eller frivilliga avsättningar” – Detta är samma ambition som den förra regeringen också gav uttryck för.  Givetvis en alldeles strålande ambition. Att ge uttryck för en sådan förpliktar, och jag har lite svårt att få ihop ambitionen med redovisningen i budgeten:

Naturvårdsverket bedömer att arealen oskyddade värdekärnor kan uppgå till 1,3-1,5 miljoner hektar produktiv skogsmark nedan fjällnära gränsen.  Värdekärnor innebär per definition skyddsvärda skogar. Dessa ska således, i enlighet med regeringens ambitioner, inte avverkas. Alltså skyddas på ett eller annat sätt. Samtidigt konstaterar regeringen att:

Omfattningen av avverkade kända nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden (alltså skyddvärda skogar) har via satellitbildsanalys skattats till omkring 2000 hektar per år. Arealen oregistrerade värdekärnor som avverkas är sannolikt högre. Man kan här relatera till andelen okända nyckelbiotoper som finns i skogslandskapet. Inte sällan hittar vi under våra inventeringar okända nyckelbiotoper som skogsbruket planerar att avverka.

Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade skogslevande arter nyskapas eller koloniseras inte lika snabbt som de försvinner. Detta problem är grundläggande – och direkt kopplat till ovanstående, nämligen att skyddsvärda skogar avverkas. Så länge skogsbruket fortsätts tillåtas avverka och/eller fragmentera skyddsvärda skogar och skogsområden kommer förutsättningarna för dessa arter troligen aldrig heller att förbättras. Visst lämnar skogsbruket långt mer naturhänsyn vid avverkningar idag än vad som lämnades för 20 år sedan, därtill råder ingen tvekan. Dock ska man ha i minnet att vid varje avverkning av en skyddsvärd skog innebär 5-10% lämnad hänsyn samtidigt 90-95% förlust av livsmiljöer och skyddsvärd skog.

I sin budget föreslår regeringen, som sagt, en kraftig ökning av anslaget för skydd av områden med höga naturvärden. Genom denna satsning anser regeringen att ”förutsättningarna för att nå flera miljökvalitetsmål förbättrats”. Självfallet är det så eftersom varje skyddad värdekärna är ett litet steg närmre målet. Men trots denna ökning så går ekvationen ändå inte ihop. Ökningen innebär inte att förlusten av skyddsvärda skogar och livsmiljöer hejdas eftersom anslaget bara är en droppe i havet av vad som behövs för att skydda de värdekärnor som fortfarande finns kvar. Dessutom har regeringen inte heller gett myndigheterna tillräckligt goda förutsättningar för att faktiskt kunna genomföra bevarandearbetet i linje med regeringens ambitioner.

Bevarandearbetet är mycket arbetsintensivt och kräver såväl tid som pengar. Även om Naturvårdsverket i budgeten fick ett ökat anslag för personella resurser så innebär inte det att bevarandearbetet kommer att gå på räls så länge som länsstyrelsernas tjänstemän går på knäna när det kommer till skyddsarbetet – och den saken ser inte ut att förbättras i framtiden heller.

Regeringen vill väldigt mycket som per definition spiller över på länsstyrelsernas arbete. Det ska skyddas mer skog och marina områden, fjälleder ska rustas upp, naturvårdande skötsel av skyddade områden ska genomföras, satsningar på viltförvaltningen ska ökas, arbete med åtgärdsprogram och artbevarande ska göras – med mera, med mera. Alla dessa åtgärder är givetvis nödvändiga, men de tar också resurser i form av personal på länsstyrelsen – någon ska ju utföra arbetet. Därför hade även länsstyrelsens anslag behövt en rejäl förstärkning, annars riskerar skyddarbetet att bli fördröjt samtidigt som avverkning av de kvarvarande värdekärnorna kan få fortsätta. Redan idag haltar myndighetens skyddsarbete och många reservatsärenden ligger ännu utan färdiga beslut. Tjänstemännen på länsstyrelserna gör garanterat så gott de förmår, men en person kan inte utföra mer än en persons arbete. Kraftigt ökade anslag för skydd av natur medför merarbete för myndigheten. Regeringen har ökat anslagen för de 21 länsstyrelsernas miljöarbete med 25 miljoner kronor. Det är alltså 1,2 miljoner kronor per länsstyrelse – ungefär 2 anställda. Användningsområdet för detta anslag är dock väldigt yvigt beskrivet och kan innefatta en himla massa arbetsuppgifter: ”skydd av värdefull natur, miljötillsyn och det strategiska miljöarbetet.” 

Anslagshöjningen för de personer som ska genomföra det operativa bevarandearbetet möter alltså inte på långa vägar behovet som uppkommer genom det kraftigt höjda anslaget för skydd av natur.

Budgeten andas goda intentioner och ambitioner. Men kan man inte se till att myndigheterna ges de förutsättningar som behövs så kommer ekvationen aldrig att gå ihop. Regeringen måste nu därför fråga sig hur man ska göra för att minska trycket på de få procent värdekärnor som ändå finns kvar i det produktiva skogslandskapet. Att skydda allt i ett enda svep är i princip omöjligt – men det går inte heller att blunda för att skogsbruket så sakteligen håller på att tugga sig igenom de sista arealerna av skogar som aldrig tidigare varit påverkade av modernt skogsbruk. Det finns idag 880 000 kända oskyddade värdekärnor. Detta utgör ca 3,8 % av den produktiva arealen, inte särskilt mycket. Utgår man från Naturvårdsverkets bedömningar om 1,3-1,5 miljoner hektar oskyddade värdekärnor så är vi uppe i 5,6 – 6,5 % av den produktiva skogen. Inte heller det särskilt mycket. Ska man uppnå miljökvalitetsmålen till målåret 2020 så är det inte rimligt att dessa skogar överhuvudtaget tillåts att avverkas. Regeringen måste ta ett initiativ till hur frågan ska lösas och det behövs rådrum för att lösa den. I avvaktan på detta är det mest rimliga alternativet någon form av interimistiskt beslut om tillfälligt stopp av avverkningar i de kvarvarande värdekärnorna tills en lösning är nådd. Sådana besluts kan fattas av domstolar om domstolen finner att ”det är fara i dröjsmål”. Vilket det ju detta fall tydligt är.

Dessutom; ska man nå målen inom 5 på ett kostnadseffektivt sätt så är det ju långt billigare att bevara skyddsvärd skog än att restaurera och återskapa förlorade livsmiljöer.

Omvandlingen av skyddsvärd skog till detta kommer inte leda till några uppnådda miljömål.

Fridens,

Malin