Hej,

Åter i tjänst efter en lång, lat och välbehövlig semesterledighet. Full av energi (och något ilsk över resultatet av sommarens inventeringsinsatser) så kommer detta nog bli ett ganska långt inlägg.

Hela skogspolitiken och lagstiftningen som styr skogsbruket är, som bekant, uppbyggt på att markägaren har en mycket stor frihet i hur hen vill bruka sin skog. I andra vågskålen ligger ett stort ansvar att ta även ta god hänsyn till den biologiska mångfalden samt de sociala och kulturella värdena. Detta innefattar givetvis en skyldighet att faktiskt följa lagen – eller rättare sagt, man förväntas att följa lagen, eller nästan i alla fall. För följer man inte lagen så blir det väldigt sällan någon som helst påföljd, det är i princip inte ens olagligt att inte följa lagen. Såvida Skogsstyrelsen inte skriftligen beslutat att markägaren måste följa lagen genom att mer eller mindre detaljerat beskriva att hen inte får bryta mot föreskrift X. Jag har skrivit om detta otaliga gånger tidigare, men det är så absurt att det faktiskt är värt att nämna igen.

Fullständigt sönderkörda bäckar som sprider slam och sediment nedströms, när det inte lämnats någon skyddszon där sådan hade behövts av hänsyn till arter, vattenkvalitet, kulturmiljö och landskapsbild. Dessa är exempel på brott mot skogsvårdslagen och finns tydligt formulerade i lagstiftningen. Problemet är att dessa inte leder till att Skogsstyrelsen lagför dem såvida myndigheten, som sagt, inte i förväg utfärdat ett förbud mot att bryta mot lagen. Vi som är ute i skogen ofta bevittnar alltför ofta kraftiga körskador och otillräckliga eller obefintliga skyddszoner. Att Skogsstyrelsen skulle lagföra ett sådant brott utan att först ha förbjudit att brottet begås ter sig med dagens regelverk dessvärre ungefär lika sannolikt som att stöta på en karavan kameler på Grönland.

Så var ligger då ansvaret i devisen ”frihet under ansvar” kan man ju fråga sig. Jo, den ligger i markägarnas goda vilja att ta minst den hänsyn som lagen kräver. ”Minst” innebär egentligen lite mer än vad lagen kräver för det är faktiskt precis det politiken förväntar sig i syfte att nå miljömålen inom ramen för ”frihet under ansvar”. Som ett verktyg till detta ansvar hänvisas oftast till den högst frivilliga, men ack så haltande, skogscertifieringen.

Naturskyddsföreningen har under väldigt många år dokumenterat verkligheten i skogen. Denna sommar har inte varit ett undantag och vi har återigen varit ute i ett antal län och inventerat skyddsvärd skog som avverkningsplanerats. Resultatet är minst sagt nedslående, tyvärr inte förvånande, bara väldigt nedslående. En mängd skyddsvärda skogar är planerade att avverkas av samtliga de stora bolagen, inklusive statliga Sveaskog. Skogar som, enligt dessa bolags riktlinjer och rutiner inte ska avverkas, åtminstone inte om man har som ambition att följa den certifiering man åtagit sig att följa.

P1650930

Sveaskog avverkningsanmäler skogar direkt angränsande naturreservat. Den anmälda skogen är mycket skyddsvärd, inte minst med sina livsmiljöer för de 27 olika hotade, rödlistade och fridlysta arterna som vi dokumenterade.

Samtliga dessa bolag har varit certifierade enligt FSC sedan början av 2000-talet. Man har alltså haft runt 15 år på sig att inarbeta de rutiner som ska säkerställa att reglerna inom certifieringen följs i alla led. Miljörörelsen har dock år ut och år in – med all önskvärd tydlighet – visat på att reglerna inte alltid efterlevs i praktiken. Ibland händer det sig dock så att markägarna som inte följer reglerna får större eller mindre så kallade avvikelser från sin certifierare. Avvikelser ska ”rättas” till genom att markägaren vidtar vissa åtgärder för att säkerställa att samma överträdelse inte ska upprepas.  Sen är allt frid och fröjd igen. Åtminstone på pappret. I skogen fortsätter ideell naturvård år ut och år in att dokumentera samma problem trots att dessa ska ha rättats till. Som exempel kan nämnas Bergvik som bara för något år sedan upprättade nya rutiner för att säkerställa att inga fler nyckelbiotoper skulle avverkningsplaneras (vilken gång i ordningen som bolaget upprättat nya rutiner för just detta låter jag vara osagt). Det var faktiskt riktigt bra rutiner. På pappret. Nu, en sisådär 2 år senare, kan vi bara konstatera (med en ganska uppgiven axelryckning) att rutinerna – som rimligen borde finnas tydligt på plats hos bolaget – inte riktigt fungerar som tänkt, som så många gånger tidigare. Återigen har vi nämligen hittat avverkningsplanerade skogar av nyckelbiotopsklass på Bergviks marker. Dessa områden hanteras just nu inom ramen för FSC:s klagomålsprocess, och jag lär få all anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Hur som helst, när det gäller just nyckelbiotoper så är FSC-certifieringen glasklar med vad som gäller. Nyckelbiotoper ska inte avverkas. Genom att certifiera sitt markinnehav så lovar man helt enkelt att: inte avverka nyckelbiotoper samt att säkerställa att man kan identifiera dessa så att de inte avverkas.

Detta löfte är inte bara förbehållet Bergvik och alla de stora bolagen. Det gäller även de mindre markägarna som certifierar sig. De har helt enkelt lovat att inte avverka nyckelbiotoper.

I min värld så bör man rimligen, innan man certifierar sig:

  1. Läsa på om allt vad detta innebär. Jag har träffat en mängd certifierade privata markägare som gärna framhåller sin certifiering men där det visar sig att de inte riktigt har koll på allt vad de har åtagit sig.
  2. Ställa upp på, och följa de riktlinjer, d.v.s. de kriterier som certifieringen har fastställt.
  3. Skapa rutiner för att kunna följa riktlinjerna.
  4. Ha kunskap, och skaffa sig kunskap, att identifiera åtminstone de naturvårdsvärdefulla strukturer som ryms inom ramen för certifieringens krav – och värna dessa.

Och det är ju just det här med strukturer. I oändliga arbetsgrupper har jag suttit och lyssnat på hur framförallt LRF men även en mängd andra organisationer och skogsbolag framhållit att: ”det är helt omöjligt för oss att kunna identifiera alla arter som ni hittar, vi fokuserar därför på strukturerna istället.

Helt okej för min del. Om det nu var så att man faktiskt också identifierade strukturerna. För, jag menar, hur i hela världen kommer det sig att ideell naturvård fortsätter att hitta avverkningsanmälda områden med extremt höga naturvärden – ofta av nyckelbiotopsklass – med där tillhörande arter? Om arterna finns så finns ju rimligen även strukturerna. Det vill säga de strukturer som skogsbruket säger sig kunna identifiera. De strukturer där de naturvårdsvärdefulla arterna har sina livsmiljöer.

Givet att skogsbruket och LRF driver frågan om att det räcker att känna igen viktiga strukturer för att kunna identifiera de områden som enligt certifiering, lag och politik inte bör avverkas blev jag något förbryllad när jag i fredags slog upp tidningen Skogsland. Där får jag läsa att LRF anser att Naturskyddsföreningen missgynnar dialog genom att hitta värdefulla strukturer, arter och allmänt höga naturvärden i skogen. Föreningens skogsgrupp i Kronoberg arbetar ideellt med att inventera skog. När de hittar värdefulla områden så underrättas markägaren och myndigheten om detta. Föreningen bidrar alltså helt gratis med sin kompetens för att höja kunskapen om specifika skogsområden. Något LRF borde vara tacksamma för då markägarna, eller deras ombud, uppenbarligen misslyckat med det som LRF driver på för – att det räcker med att kunna identifiera strukturer. Så är dock inte fallet. LRF anser istället att föreningens sakliga insamling av data och redovisning av skogens naturvärden missgynnar dialog. Dessutom är skogsgruppens arbete tydligen också kontraproduktivt. En mycket märklig inställning från LRF måste jag säga. Föreningen öppnar väl snarare för en dialog om skogens naturvärden genom att identifiera och informera om dem? Mig veterligen har skogsgruppen förövrigt haft möten med markägare och/eller deras ombud i samband med en del av de områden som dokumenterats. Och information är väl ändå alltid bra tänker jag. Dessutom, är markägarna certifierade så handlar ju detta om naturvärden som markägaren till att börja med själv skulle ha identifierat vid avverkningsplaneringen. Då är det väl ändå toppen att det finns ideella krafter som är behjälpliga med sin kunskap och kompetens? Eller som Love Eriksen från Naturskyddsföreningen i Kronoberg insiktsfullt uttryckte det i artikeln: ”Vi kedjar inte fast oss vid några träd, vi skriver en enkel rapport om vilka naturvärden som finns på fastigheten. De fanns ju där innan vi kom dit och certifierade markägare har redan lovat att inte avverka områden med höga naturvärden.” LRF:s resonemang om att detta skulle vara kontraproduktivt och missgynna dialog har jag svårt att förstå. Jag menar, den en mycket stor del av de områden som skogsgruppen har identifierat hålla nyckelbiotosklass har visat sig vara avverkningsanmälda av certifierade markägare. Är det inte då bra att detta uppdagas?  Så att markägaren slipper bryta mot certifieringen tänker jag.

LRF är uppenbarligen av en helt annan åsikt. Och så var det ju det här med löften också…

Är man certifierad så förväntar sig kunderna, såväl svenska som tyska eller holländska, att råvaran kommer från ett hållbart skogsbruk. Våra beslutsfattare lägger dessutom väldigt mycket tillit till certifieringen som en stor del inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. Skogsbruket som certifierar enligt FSC sig lovar ju att ta sitt ansvar, följa de regler som certifieringen ställer upp – och inte minst att inte avverka nyckelbiotoper.

Därför blir jag än mer förbryllad när LRF vidare klargör att deras medlemmar uppenbarligen tänker avverka nyckelbiotoper ändå. I artikeln klargör nämligen LRF att: ”Nu kommer skogsägarna att välja att avverka mindre än 0,5 hektar åt gången, då behöver man inte lämna in en avverkningsanmälan.”

Jag hoppas och vill verkligen inte tro att detta är något som  de privata markägarna ställer upp på. Dock representerar ju LRF, enligt egen utsago, drygt 300 000 privatskogsägare i landet. Så jag förmodar att man på något sätt har förankrat detta uttalande eftersom man hänvisar till vad skogsägarna nu tydligen kommer att göra. Och jag upprepar här för tydlighetens skull: den absoluta merparten av de avverkningsanmälningar som Naturskyddsföreningen i Kronoberg har granskat är inlämnade av ombud till FSC-certifierade markägare.

Det spelar då ingen roll om det är så att en markägare har räkningar att betala, skogsbilvägar att finansiera eller ett generationsskifte som ska genomföras. Är markägaren FSC certifierad så har hen lovat att inte avverka vissa områden – som t.ex. nyckelbiotoper. Självklart kan FSC:s regler innebära ett avbräck i de ekonomiska kalkylerna. Men vill man ha de marknadsfördelar som certifieringen ger så ska man också följa de regler och krav som certifieringen innefattar. Detta gäller såväl mindre markägare som börsnoterade bolag.

Annars luras man.

Fridens

Malin