Hej,

Är tillbaka från Almedalsveckan och har haft lite tid att reflektera över, samt sortera upp de många intryck och möten som denna vecka alltid ger upphov till. Intrycken är i princip desamma som tidigare år, skillnaden är oftast bara vilka ”modeord” som används inom skogsnäringen som någon slags röd tråd. Förra året var det ”nationella skogsprogrammet” som kokade, i år är ”bioekonomi” ordet som näringen tyvärr håller på att nöta sönder – lite på samma sätt som hur Skogsstyrelsen lyckats förvandla ett så bra ord som ”dialog” till nästan en svordom. Kanaliserar man alla problem till en enda lösning till vilken man kopplar ett enda ord, så blir ordets innebörd – oavsett hur bra den faktiska betydelsen av ordet är – lätt urvattnat och söndertjatat. Hur som helst, oavsett vilket modeord eller vilket innehåll i olika skogsseminarier så mynnar dessa ändå alltid ut i samma budskap från skogsindustrin/skogsbruket; nämligen det svenska skogsbrukets förträfflighet.

I år hade Skogsindustrin vigt en heldag åt seminarier rörande just bioekonomi. Vi fick, genom vår generalsekreterare Svante samt ordförande Johanna delta på två av dessa seminarier. Svante gjorde en dragning om vår syn på bioekonomi. Givetvis vill även Naturskyddsföreningen gå från användandet av fossilt till förnybart. Men en sådan omställning måste ske hållbart och inom ramarna för vad ekosystemet tål. Detta framhöll Svante också tydligt och pekade bland annat på skogsbrukets pinsamt stora brister i miljöhänsyn vid skogsbruk – som t.ex. att Skogsstyrelsens uppföljningar visar att hänsynskrävande biotoper påverkas negativt vid mer än en tredjedel av avverkningarna samt negativ påverkan av körskador vid en tredjedel av avverkningarna (på tal om skogsbrukets förträfflighet…). Just det avsnittet i Svantes dragning verkade dock inte Skogsindustrin höra eftersom man endast tog fasta på att även Naturskyddsföreningen vill se en ökad användning av förnybart – ungefär som att vi helt okritiskt skulle förespråka ett ökat uttag av skogsråvara.

Visst, jag har full förståelse för att Skogsindustrin väljer att filtrera att höra endast det de själva vill höra i syfte att gagna sina egna intressen. Men förmågan att filtrera gick till överdrift, på gränsen till oförskämt, när vår ordförande Johanna deltog i en panel, vilket jag förmodar skulle vara någon form av debattpanel, med rubriken ”Bästa boten mot klimatångest – bruka skogen”. Detta var en mycket märklig debatt, eller vad man ska kalla det.

I panelen deltog, förutom Johanna, två politiker; Åsa Westlund (S) och Magnus Oscarsson (KD) samt Lina Palm från SCA. Förutom det faktum att moderatorn till att börja med inte verkade ha koll på vem som är ordförande och vem som är generalsekreterare i vår förening så visade hon ett, åtminstone för mig, uppenbart ointresse i att plocka upp de frågeställningar som Johanna la fram och lyfta dem till någon som helst form av debatt. T.ex. kan nämnas då SCA framhöll att skogsbruket i Sverige är hållbart och Johanna kontrade med att svenskt skogsbruk med all säkerhet kan benämnas som hållbart när det gäller att producera kubikmeter virke, men att det omöjligt kan benämnas som hållbart ur ekologiska och sociala aspekter – alltså inte hållbart. I det läget hade det i min värld varit lämpligt att plocka upp den tråden och spinna vidare. Åtminstone om det var meningen att debattpanelen skulle ägna sig åt debatt – vilket torde ha fallit sig ganska naturligt givet de inbjudna deltagarnas bakgrund och olika ståndpunkter. Men icke då. Frågan sopades under mattan och debatten gick vidare till nästa, mindre obekväma, fråga. Ungefär så fortsatte det. Frågor om biologisk mångfald, andra miljömål än klimatmålet, resurseffektivisering, verklig substitution – med mera – som lyftes av Johanna sopades raskt under mattan, med en nästan löjeväckande kulmen då SCA:s representant i panelen faktiskt fnyser åt Johanna när hon konstaterar att det måste handla om verklig substitution och att det inte är rimligt att majoriteten av våra skogar används till papper, massa och kartong istället för t.ex. biobränslen.

Jag fick, utöver en stor irritation över en tafflig debatt, egentligen bara med mig två saker från denna så kallade debatt. Nämligen det intressanta med att Åsa (S) och Magnus (KD) tydligen är helt överens om att det inte är önskvärt med någon skarpare styrning av skogsbruket. Eller för att citera dem båda: ”skogsbruket klarar detta bäst själv”.

Jag tror nog att Åsa nästa gång behöver ta ett litet snack med sin regering och även läsa på vad denna har uttalat till nästa gång hon ger sig in i en debatt om svenskt skogsbruk:

”Regeringen anser att miljöhänsynen ska öka i den brukade skogen och skogsvårdslagstiftningen behöver därför skärpas och preciseras. För att modernisera och tydliggöra skogsvårdslagstiftningen och för att klara miljömålen, de jämställda skogspolitiska målen och åtaganden enligt art- och habitatdirektivet och Århuskonventionen anser regeringen att det behövs en översyn av skogsvårdslagstiftningen.”

Det andra jag fick med mig var egentligen bara ett förtydligande av vad jag redan vet; Skogsbruket är helt ointresserade av någon som helst förändring för att styra mot ett verkligt hållbart skogsbruk. Lite anmärkningsvärt fick Mats Sandgren, VD för SCA, det sista ordet under detta seminarium då han svarade på en fråga från publiken om rimligheten, ur klimatsynpunkt, i att ca 65% av det som tas ut ur skogen används till klimatobra produkter som papper och kartong. På denna fråga svarade Mats (som förövrigt inte ens satt i panelen dit frågan var ställd) kort och gott: ”Endast en viss del av stocken kan användas till sågade varor. Resten går till papper, massa och kartong. Så är det bara”.

Punkt.

För där blåstes debatten, eller vad man ska kalla det, av. Givetvis gavs det ingen möjlighet att ställa den självklara motfrågan; ”hade det inte, ur klimatsynpunkt, varit något smartare att använda delar av dessa restprodukter till biobränsle istället för papper”? Men man valde helt enkelt att återigen lättvindigt vifta undan en viktig fråga.

Och hur en inbjuden representant från naturvården hanterades av Skogsindustrin, som ändå ansvarade för seminariet, under denna besynnerliga debatt? Pinsamt tycker jag själv –  jag är givetvis inte opartisk – eller som den person som satt bredvid mig uttryckte sig när hen lämnade lokalen strax innan panelen var slut ”nä, nu orkar jag inte med att se mer av detta spektakel”.

I flera samtal jag hade med olika representanter för näringen under veckan gjorde jag ett par intressanta iakttagelser:

  1. Ingen mer skog behöver skyddas: Skogsindustrin fortsätter envist att blanda ihop äpplen, päron, ananas och gurkor genom att hävda att 25 % av skogsmarken är skyddad – rådfrågar man den offentliga statistiken handlar det snarare om mindre än 4 % av den produktiva skogsmarken, eller ca 7 % om man nu ska blanda in päronen, d.v.s. den skyddade lågproduktiva skogsmarken.
  2. Naturvårdsverkets redovisningar är inte tillförlitliga. Det är Skogsstyrelsen som är ansvarig myndighet för skogsbruket och deras redovisningar är tydligen långt mer förtroendeingivande enligt de personer jag pratat med. Denna åsikt fann jag faktiskt ganska intressant. Som jag uppfattat det hela så är ett av huvudargumenten att man inte gillar att Naturvårdsverket helt enkelt skiljer mellan äpplen, päron, ananas och gurkor vid sin redovisning av arealen skyddad skog.
  3. Nyckelbiotopbegreppet behöver ses över: Detta har jag skrivit om förr. Och här blir det hela lite roligt kan jag tycka. Eller åtminstone rörigt. Givet ovanstående konstateranden kring Naturvårdsverket som jag fick höra under veckan och givet att det tydligen inte behövs mer skyddad skog, samt även givet att det tydligen bara går att förlita sig på Skogsstyrelsens redovisningar så blir följande konstateranden från Skogsstyrelsen ganska motsägelsefulla i sammanhanget:

”En slutsats som kan dras är att nyckelbiotopernas betydelse för att bevara den biologiska mångfalden bekräftas och stärks av den rikedom av signalarter och rödlistade arter som har hittats … olika typer av nyckelbiotoper eller annan skyddad skog är inte utbytbara med varandra, och i arbetet med grön infrastruktur måste varje skogstyp ses var för sig (alltså inte blanda ihop grönsakerna och frukterna).”

Vidare konstaterar Skogsstyrelsen även följande:

”Det pågår en fortsatt förlust av ekologiskt viktiga habitat … Det råder brist på arealer gammal skog med bibehållen skogskontinuitet, liksom på flerskiktade skogar, ostörda fuktiga och våta skogsmiljöer och tillgång på död ved av olika kvaliteter och i olika miljöer … Likaså avverkas nyckelbiotoper och andra värdekärnor … Fler ekologiskt värdefulla skogar behöver långsiktigt skydd … avverkningar av värdekärnor försämrar förutsättningarna för många arters framtida överlevnad.”

Alltså, givet att Skogsstyrelsen, enligt flera representanter från näringen, är den myndighet som är trovärdig när det gäller skogsfrågor så blir min slutsats att näringen även ställer upp på ovanstående. Fast så är det ju inte. Man filtrerar återigen bort det obekväma och konstaterar t.ex. att nyckelbitopbegreppet minst behöver ses över. (Och i vanlig ordning är Skogsstyrelsens ledning inte sen att bejaka detta.)

Sen fick jag ta del av en hel drös andra konstigheter som jag inte tänker gå in på här, mer än att helt enkelt konstatera att det inte bara är Naturvårdsverket som ifrågasätts, utan även ledande naturvårdsforskning.

Och för att återknyta till detta inläggs början. Skogsindustrins nya rapport ”Levande skogar” (förövrigt ett intressant val av namn sett i skenet av att Skogsindustrin inte ställer upp på miljömålssystemet) inleds med att ”Sverige har bättre förutsättningar än kanske något annat land att ställa om till en ur alla avseenden uthållig bioekonomi.” ’En ur alla avseenden’ bör rimligen även innefatta ett naturvårdsperspektiv – där ett uthålligt skogsbruk innebär att alla naturligt förekommande arter, med sin naturliga variation, ska ges möjlighet att förekomma i livskraftiga populationer inom sitt naturliga utbredningsområde och i variationsrika ekosystem. Jag har mycket svårt att tro att ens Skogsindustrin tror på att vi är där, eller med dagens skogsbruk, vilket inkluderar fortsatt utarmning av livsmiljöer för arter, kommer kunna nå dit.

Fast det är kanske därför man så ivrigt stoppar huvudet i sanden, filtrerar bort de där obekväma frågorna och lutar sig tillbaka mot en fruktsallad som är både sönderhackad, malen och blandad.

Fridens

Malin