Hej,

Nyligen offentliggjordes den nya rödlistan. Efter att ha läst igenom den, samt den tillhörande analysen, kan man börja med att konstatera att läget i skogen är oförändrat och att den biologiska mångfalden fortsätter minska i oförminskad takt.

Så länge som livsmiljöer för hotade arter fortsätter att systematiskt fragmenteras, påverkas negativt och inte minst kalhuggas så kommer det troligen heller aldrig att gå så mycket bättre för de hotade arterna än vad det gör idag. En ganska enkel ekvation. Arterna kommer inte att öka bara för att man lämnar kvar några enstaka träd eller trädgrupper vid avverkning av arternas livsmiljö. I synnerhet inte om man dessutom vid ett senare tillfälle avverkar det man sparade på hygget en gång i tiden. Arterna kommer även få det svårare och svårare att sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden eftersom stora delar av de naturliga utbredningsområdena redan är kraftigt fragmenterade – och fortsätter att fragmenteras.

Motargumentet till detta blir givetvis ”…så länge inte nya livsmiljöer skapas i motsvarande takt. Den gamla skogen ökar ju faktiskt.”

Japp, det gör den. I form av ”den grundytevägda medelåldern”.  Något som inte berättar någonting om vare sig kontinuitet, livsmiljöer för hotade arter eller åldern på de riktigt gamla träden. Om det nu finns några sådana kvar vill säga. Livsmiljöerna för dagens hotade arter är ingenting som vi kan trolla fram genom att ”den grundytevägda medelåldern” råkar överstiga en sisådär 120 år i södra Sverige. Många av de arter som t.ex. lever i gamla kontinuitetsskogar har extremt höga krav på sin livsmiljö och oftast är de spridningsbegränsade. De arter som klarar det intensiva skogsbruk som bedrivs i Sverige är däremot mer tåliga. Fortsätter vi att radera livsmiljöerna för ”gammelskogsarterna” så finns det en risk att dessa dör ut. Och då kommer de troligen inte heller komma tillbaka. Livsmiljöer för dessa arter, med alla de kvaliteter och avgörande element som det innebär, tar ofta en herrans tid på sig att bildas. T.ex. så tar det föga förvånande 500 år för en långsamtväxande tall att bli en 500 årig långsamtväxande tall. Inte 45-120 år. Arterna hinner helt enkelt inte med skogsbrukets framfart.

Med detta sagt vill jag dock ändå poängtera att de insatser som skogsbruket gör, och har gjort, de senaste 20 åren givetvis är ett steg i rätt riktning. Dock finns det ett plågsamt uppenbart behov av fler och större insatser. Inte minst i form av att sluta förstöra och fragmentera livsmiljöer. Att det tas mer hänsyn de senaste 20 åren väger inte upp de enorma förluster som skett under decennier. I synnerhet inte då hänsynen som tas i flera fall endast utgörs av små fragment som lämnas kvar vid avverkning av kontinuitetsskog med viktiga livsmiljöer – i det läget handlar det snarare om fortsatt förlust. Och sen kvarstår även frågan om hur länge denna hänsyn verkligen blir kvar:

Ett hygge från 2001 med kvarlämnad hänsyn vilken anmälts för avverkning 2014.

SCB släppte nyligen den senaste statistiken om skyddade områden. Denna visar att det går plågsamt långsamt i skyddsarbetet. 3,8 procent av den produktiva skogen är skyddad långsiktigt. SCB och Naturvårdsverket har konstaterat att avverkningstakten är hög och att betydligt mer skyddsvärd skog avverkas än vad som skyddas. T.ex. kan nämnas att 2,4 procent av arealen produktiv skog påverkas årligen av skogsbruk i form av kalhyggen eller gallringar samtidigt som endast 0,1 procent skyddas under samma period. Hur stor del av dessa 2,4 procent som utgörs av skyddsvärd skog framgår inte, men givet hur läget ser ut i skogen idag så kan man nog anta att det inte är en obetydlig del – och garanterat långt mer än de 0,1 procent som skyddas. Alltså en fortsatt förlust av livsmiljöer. Vilket i min värld tydligt vittnar om ett skriande behov av en ökad areal, långsiktig och kvalitetssäkrad, skyddad skog. Åtminstone så att de livsmiljöer för hotade arter som idag finns kvar säkras. För just avverkning, fragmentering och förstörelse av livsmiljöer är det i särklass största problemen för de rödlistade arterna.

Men allt handlar givetvis inte bara om skydd. Skyddet utgör bara en del av pusslet och handlar om minoriteten av den produktiva skogen. Skogsbruket har att se till att deras verksamhet bedrivs inom de gränser som ekosystemet sätter för vad som är långsiktigt uthålligt. Inte minst för sin egen skull, för att garantera den egna fortsatta verksamhet och möjligheten att avverka skog i framtiden. Men även för att se till att skogsekosystemet får vara friskt och väl fungerande för att tillgodose att alla skogens ekosystemtjänster finns kvar för såväl oss som kommande generationer att nyttja och njuta av. Vi kan dock nog med all säkerhet säga att stora delar av skogsbruket inte lever upp till långsiktigt uthålligt idag eftersom det redan råder brist på skogar som kan tillgodose alla ekosystemtjänster. Självklart ska vi fortsätta med skogsbruk, vilket i grunden är en miljöbra och nyttig verksamhet – beroende på hur det utförs och vad råvaran används till. Men tyvärr verkar det inte finnas någon form av långsiktig resurshushållningstanke bakom dagens skogsbruk. Istället för att tänka resurseffektivisering så ökar trycket på skogsråvaran i samband med att samhället behöver ställa om från ett fossilberoende. Och när ansvarig myndighet inte alltid heller direkt underlättar för att livsmiljöer inte ska avverkas och fragmenteras när trycket på skogen är så hårt, så känns det givetvis lite motigt.

Till att börja med så blir jag inte så lite oroad när Skogsstyrelsen plötsligt verkar börja svaja när det gäller nyckelbiotopbegreppet. Nyckelbiotoper är ett kvalitetsbegrepp som används över hela landet. Nyckelbiotoper är för naturvården extremt viktiga områden. Det är ett väl inarbetat begrepp och det finns såväl en inarbetad handledning som rutiner för hur de ska hanteras. Nyckelbiotoperna är även en viktig del inom FSC-certifieringen som klargör att nyckelbiotoper inte får avverkas – oavsett hur stor andel nyckelbiotoper en markägare har på sitt innehav. För en del större markägare har detta uppenbarligen kommit att bli ett problem – möjligen har man inte särskilt mycket annat än skyddsvärd skog kvar att avverka inom delar av sina markinnehav, eller så gillar man inte nyckelbiotoper helt enkelt. Såväl Sveaskog som Holmen har nämligen till Skogsstyrelsen framfört önskemål om att begreppet kanske behöver förändras, ses över; eller som Holmen rätt och slätt har önskat – avvecklas. Detta verkar Skogsstyrelsen oroande nog ha hörsammat. På något sätt.

Jag kan här inte låta bli att dra några paralleller – t.ex:

  • Dels till hur myndigheten efter lite massiv kritik från skogsbruket förändrar hela uppföljningssystemet – en förändring som hittills tagit ett gäng år att utarbeta och som ännu inte är vare sig klar eller kvalitetssäkrad. I min värld hade det varit något enklare (och resurseffektivare) att utgå från ett redan väletablerat system och förbättra detta genom kvalitetssäkringar och kalibreringar i dialog med naturvårdsforskningen (vilken som vanligt inte är inbjuden till att delta i en process som rör naturvård) och övriga intressenter (där t.ex. rennäringen inte heller är inbjudna) än att helt vända blad, göra om och göra…rätt?… Säger inte att resultatet av det nya uppföljningssystemet kommer bli vare sig dåligt eller bra – detta får framtiden utvisa – men det är troligen ytterst resursineffektivt.
  • Dels att myndigheten vid påtryckning från framförallt Sveaskog lägger såväl skattepengar som tid på att analysera följderna av att sänka slutavverkningsåldrarna i norra Sverige  eftersom Sveaskog uppenbarligen anser detta vara en ypperlig idé – möjligen har man avverkat en smula för mycket i delar av norra Sverige och står nu inför dilemmat att i princip bara ha skyddsvärd skog kvar att avverka såvida man inte får sänka avverkningsåldrarna. Att sänka slutavverkningsåldrarna är dock bara att skjuta problemet framför sig – helt utan ett resurshushållningstänk – och det känns inte så lite oroväckande att själva staten verkar vilja gå baklänges in i framtiden.

Nåväl, givet att vi noterade de påtryckningar om nyckelbiotop”problemet” som skogsbruket initierat så skickade vi ett öppet brev till Skogsstyrelsen (som äger själva begreppet nyckelbiotop) med en enkel fråga om ett klargörande: ”Vi förväntar oss att Skogsstyrelsen inte har för avsikt att på något sätt förändra nyckelbiotopbegreppet eller frångå gällande rutiner för hantering av nyckelbiotoper. Vi önskar därför att Skogsstyrelsen tydligt klargör sin avsikt när det gäller den fortsatta hanteringen och användningen av nyckelbiotopbegreppet, inklusive rutinerna för hanteringen av nyckelbiotoperna.”

Det hade varit ganska enkelt att svara på denna fråga genom att helt enkelt säga: ”Nej, vi har inte för avsikt att förändra begreppet eller frångå rutinerna” eller ”Ja, vi har för avsikt att öppna upp för att förändra begreppet och rutinerna”. Och det var nog ett sådant svar vi hade förväntat oss. Eller åtminstone hoppats på. Men givetvis var det inte ett sådant svar vi fick. Snarare en krokig väg som var ganska svårnavigerad vad gällande ett klargörande. Personligen tolkar jag dock svaret som att Skogsstyrelsen nu faktiskt tänker öppna upp för en förändring av såväl begrepp som rutiner när det gäller nyckelbiotoper. Ungefär lite så som skogsbruket vill. För inte har åtminstone jag någonsin hört någon enda naturvårdare önska sig en öppning för en förändring av ett av de få halmstrån vi fortfarande har att gripa tag i.

Men detta är min tolkning. Jag har som sagt lite svårt att tolka svaret vi fick utifrån frågan vi ställde. Har givetvis ställt en motfråga – har dock inte fått svar ännu. Förhoppningsvis har jag helt missförstått Skogsstyrelsens svar. I sådana fall är jag den första att göra en pudel med jubel, ballonger och fröjd. Men i dagsläget är jag bekymrad.

Skulle jag dock ha tolkat svaret rätt så skulle jag, om jag var konspiratoriskt lagd, också kunna koppla ihop detta med Skogsstyrelsens något besynnerliga inställning till hyggesfritt. I remiss efter remiss avgränsar myndigheten nämligen hyggesfritt skogsbruk särskilt till områden med höga biologiska värden eller dito sociala värden. Och till skogarna i nordvästra Sverige – områden där det fortfarande finns en stor andel såväl kända som oupptäckta nyckelbiotoper, sammanhängande områden av kontinuitetsskogar och höga koncentrationer av arter som är helt knutna till dessa livsmiljöer. Det vill säga skogar som inte sällan i första hand skulle behöva skyddas. Att myndigheten dessutom inte verkar ha några problem med att undanta skoglig försöksverksamhet från lagkraven i såväl nyckelbiotoper som urskogsartade skogar känns lite olustigt kan jag tycka. Visst är forskning jätteviktig och måste bedrivas. Men varför bedriva en skoglig forskning som bygger på ett, i praktiken, olagligt skogsbruk?

Hur som helst, nu är jag tack och lov inte mer konspiratoriskt lagd än de flesta, och jag hoppas innerligt att jag misstolkat Skogsstyrelsens svar om hantering av nyckelbiotoper. Dock är myndighetens inställning till ”lämpliga” platser för hyggesfritt tyvärr svårt att misstolka. Och denna inställning passar även ypperligt in inom ramen för en del större skogsbolags försöksområden för hyggesfritt skogsbruk – nämligen skogar med mycket höga biologiska värden. Visst, kanske man kan behålla den viktiga kontinuiteten i dessa områden om man låter bli att kalhugga dem. Men är det verkligen våra sista skogar med obruten kontinuitet som ska utgöra försöksområden för hyggesfritt? Borde vi inte hellre börja i andra ändan – de rena granåkrar och monokulturer som finns – och undersöka hur det kan skapas kontinuitet och variation i denna biologiska öken? Åtminstone för att sprida riskerna lite, men inte minst för att återskapa någon form av konnektivitet i det hårdast fragmenterade skogslandskapet – där små, mer eller mindre, isolerade öar av reservat idag får utgöra livbåtar för den biologiska mångfalden. Ledsamt nog verkar det inte finnas något större intresse för att påbörja ett sådant arbete. När jag nyligen nämnde detta för en tjänsteman på Skogsstyrelsen så såg hen, under en mikrosekund, ut som att jag plötsligt uppfunnit hjulet. Hjuluppfinning eller inte – fokus verkar, från såväl näring som Skogsstyrelsen, obönhörligen läggas på åtkomst till virke  – oavsett om detta hämtas från naturvårdsvärdefulla skogar eller inte. Kanske vissa arter kan fortleva genom att den mest värdefulla skogen (utöver de ynka 3,8% som är skyddat) avverkas med hyggesfria metoder? Detta vet vi dock ingenting om och framtiden lär väl utgöra svaret på frågan. Men vill vi verkligen ta reda på det svaret?

Ett sådant ekologiskt vågspel har jag svårt att ställa upp på, istället borde det handla om hur åtkomsten till virke ska kunna ske utan bekostnad av fler förluster av livsmiljöer. Därför behöver skogsbruket bli mer resurseffektivt och brukandet i hela landskapet ses över i syfte att bevara skogens alla ekosystemtjänster. Där virkesråvara faktiskt bara utgör en av tjänsterna.

Eller för att citera min kloke 6-åriga brorson när jag frågade honom vad han trodde att en art behövde för att överleva:

”En mamma och en pappa. Och ett hus. Och mat. Och kanske lite godis.”

Fridens,

Malin