Hej,

Integritet är A och O för en myndighet. Därför ska givetvis det en myndighet för fram vara välgrundat, objektivt, sakligt och, inte minst, baserat på bästa tillgängliga kunskap.

Nyligen gick tiden för att svara på Skogsstyrelsens viktiga remiss om den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Levande skogar ut.

Inför Skogsstyrelsens framtagande av denna remiss så skapade Skogsstyrelsen en referensgrupp som jag satt med i. Den fördjupade utvärderingen av Levande skogar skulle till stor del fokusera på preciseringen gynnsam bevarandestatus. Med detta fokus hade åtminstone jag förväntat mig att naturvårdsforskningen och särskilt ArtDatabanken skulle vara representerade i referensgruppen. Så var dock icke fallet. Gruppen bestod endast av de ”vanliga” intressenterna, som vanligt med en dominans från skogsbruket, alltså som bäddat för diskussioner som landar i antaganden och meningsskiljaktigheter. Något som givetvis också skedde då delar av det underlag som ligger till grund för remissen upprepat ifrågasattes och tolkades på diverse olika sätt. Detta skulle enkelt kunna ha förhindrats om de som faktiskt har den bästa kunskapen hade blivit inbjudna att delta i hela processen, och inte minst i referensgruppen. Nu hade Skogsstyrelsen förvisso skickat en allmän inbjudan till SLU. SLU avböjde, men att fråga ett stort universitet som SLU generellt är att göra det alltför enkelt för sig, man måste nog hellre fundera på vilka personer och kunskapsområden som ska in i utvärderingen och kontakta dessa direkt. Således nådde denna inbjudan aldrig en mängd av de forskare som faktiskt ligger bakom de underlag som användes i arbetet. Möjligen illustrerar detta en generell brist hos Skogsstyrelsen kring kunskap om vilka resurser som finns i forskarsamhället. Eller så är det ett uttryck för något annat som jag inte riktigt kan greppa.

Hur som helst, det är givetvis många som har skickat in yttranden på denna remiss. Vi är i vårt yttrande starkt kritiska till stora delar av remissen. Bland annat handlar vår kritik om att remissen är oerhört motsägelsefull. Å ena sidan säger Skogsstyrelsen att miljömålet inte kan nås samt att det inte går att se en tydlig inriktning för utvecklingen i miljön. Å andra sidan lyfter man skogsbrukets goda insatser på ett sätt som faktiskt ger en missvisande bild av tillståndet i skogen. Missförstå mig inte nu, skogsbruket har gjort och gör stora insatser för att förbättra sitt miljöarbete i skogen. Dessa insatser ska givetvis få uppskattning och plats i utvärderingen och förtjänas absolut att lyftas fram. Men – detta är en remiss som handlar om miljökvalitetsmålet; om vi når det, varför vi inte når det, när vi kan nå det, vilka åtgärder krävs för att vi ska nå det. Då måste man också sätta grundproblemet, det vill säga att de hittillsvarande goda insatser som görs inte räcker för att nå målet, i relation till vad det som ska uppnås.

I de analyser som Skogsstyrelsen har gjort har en rad olika källor till negativ påverkan på skogsmiljön uppenbarligen glömts bort. Som tillexempel problemet med utflödet av metylkvicksilver som orsakas av skogsbruket. Vän av ordningen kanske tycker att detta problem snarare hör hemma i miljömålet Levande sjöar och vattendrag. Dock ska man ha i minnet att skogens vattendrag har en mycket viktig funktion för hela skogslandskapet. Inte heller har Skogsstyrelsen berört hur man ska komma tillrätta med den skeva ålderklassfördelningen i skogen, eller gallringens inverkan på befintliga naturvärden, eller skogsbrukets bidrag till försurning, eller bristen på trädslagsvariation i landskapet och så vidare, och så vidare… Jag menar, dessa källor, och fler därtill, har ju alla en inverkan på huruvida miljömålet kommer uppnås och borde väl rimligen också hanteras inom ramen för en fördjupad utvärdering? Men uppenbarligen inte – Skogsstyrelsen redovisar istället en prognos för utvecklingen av miljötillståndet i skogen som neutral. Detta trots ovanstående, trots pågående fragmentering av skogslandskapet, trots stora och väl dokumenterade brister inom skogsbrukets miljöhänsyn, avverkning av värdekärnor och nyckelbiotoper, ett stort tryck på de kvarvarande kontinuitetsskogarna, brist på lämpliga livsmiljöer för många arter, med mera. Prognosen blir ändå neutral. Vad som inte heller har vägts in är att den negativa påverkan som skett genom årtiondena i vissa delar ännu inte har fått ”full effekt” ute i landskapet på t.ex. populationer av olika arter.  Som jag tolkar det, givet hur remissen är formulerad, så anser Skogsstyrelsen att de goda insatser som görs i skogsbruket idag väger upp för allt detta, inklusive den ”utdöendeskuld” som forskarvärlden talar om. Ordet utdöendeskuld förekommer inte i remissen.

En av skrivningarna i remissen fick mig faktiskt att nästan ramla av stolen:

”Det råder för närvarande oenighet i fråga om vad som är ändamålsenligt för att bevara biologisk mångfald och uppnå gynnsam bevarandestatus för skogliga naturtyper”

Tydligen är denna oenighet, och dessutom även osäkerhet, så gigantisk att detta behöver upprepas inte mindre än fyra gånger i dokumentet. Det är dock lite oklart vad för oenighet och osäkerhet som myndigheten åsyftar. SLU och ArtDatabankens yttrande på denna punkt tycker jag sammanfattar det hela ganska väl:

”Exempelvis hävdar Skogsstyrelsen att naturvårdsfrågor är komplexa och att det råder ”en osäkerhet och oenighet” kring vad som krävs för att nå miljömålen. Om Skogsstyrelsen avser kunskapsläget bör man specificera om det gäller brister i forskning, miljöanalys eller något annat? Vidare bör man förklara hur eventuella kunskapsluckor påverkar möjligheterna att ge konkreta förslag på åtgärder.”

Betydande forskning och miljöanalyser har gjorts under de senaste 20 åren och jag skulle nog vilja säga att det råder en samstämmighet gällande centrala naturvårdsfrågor; till exempel bristerna i ekologisk representativitet och konnektivitet inklusive problematiken med arters spridningsbegränsning i brukade landskap, samt miljöhänsynens och kalhuggna skogars begränsningar för bevarandet av de skogslevande arter med specifika krav.

Givet olika intressenters ingång i denna process så kan jag inte låta bli att reflektera över myndighetens oförmåga att bjuda in vetenskapssamhället att fysiskt delta i alla relevanta processer, det är ju i princip alltid bara myndigheter, skogsbruk och ideella organisationer som sitter runt bordet i dessa processer. Och med facit i hand – mycket tid i denna referensgrupp gick faktiskt åt att diskutera tolkningar av underlag.

SLU och ArtDatabankens yttrande är i flera avseenden skarpt och pekar på en rad allvarliga sakfel och oriktiga påståenden. Kanske detta hade kunnat undvikas om ArtDatabanken hade 1. Inbjudits till att delta i referensgruppen, 2. Fått läsa utkastet innan det ens gick ut på remiss.

Förutom denna viktiga remiss så håller Skogsstyrelsen just nu även på att ta fram den årliga uppföljningen av miljömålet. Av det jag sett av denna så följer den i vissa delar samma mönster med motsägelsefulla texter som remissen om fördjupad utvärdering.

Med detta sagt så vill jag också säga att även om den fördjupade utvärderingen har enormt stora brister så är den inte alls alltigenom usel. Det finns såväl bra förslag som väl underbyggda skrivningar. Poängen är dock att det är mycket bekymmersamt när en miljömålsansvarig myndighet tar fram ett underlag som i stora delar präglas av otydligheter, sakfel och texter som undergräver det slutliga resultatet; miljömålet kommer inte att kunna nås med dagens förutsättningar.

Jag hoppas verkligen att Skogsstyrelsen nu omarbetar denna remiss så den blir klar och tydlig, inte minst välgrundad med väl underbyggda beskrivningar av behov av insatser.

Fridens,

Malin