Hej och god fortsättning på det nya året!

Efter en lång julledighet är jag åter i tjänst. Mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg och jag ska försöka att sammanfatta ett par av de mest intressanta händelserna.

Den mest spännande händelsen måste nog vara den dom från Kammarrätten i ärendet om tillstånd till avverkning i Änokdeltat som damp ner i våra mailboxar den 18 december. Domstolen ger oss rätt i ärendet och hindrar därmed den planerade avverkningen. Jag har skrivit mycket om ärendet tidigare vilket ni kan läsa här om ni vill ha lite bakgrund. Det har varit en segdragen historia, och ärendet verkar inte sluta här och nu heller för den delen.

Ärendet har pågått i runt fyra år och Skogsstyrelsen har återkommande försökt förhindra en prövning av sitt eget beslut om att, tvärs emot vad lagen säger, ge tillstånd till avverkning i detta extremt värdefulla område. Flera olika argument har använts, bland annat att Naturskyddsföreningen inte skulle ha talerätt i frågan (vilket vi enligt Århuskonventionen har, något som Högsta Förvaltningsdomstolen även har fastställt) samt att de skyddsbestämmelser som ändå finns för fjällnära skog inte ska tillämpas. Personligen kan jag tycka att det är något beklämmande att en myndighet som har ansvar att se till att regelverket efterlevs inte själv verkar ha viljan att tillämpa ens de mycket få verktyg som finns inom skogsvårdslagen för att förhindra att omistliga värden går förlorade.

Hur som helst. Nu har vi fått rätt i både talerättsfrågan och i själva sakfrågan. Kammarrätten slår fast att det som står i lagen ska gälla, nämligen att tillstånd till avverkning av en skog som den vid Änok är oförenlig med de intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården. Domstolen gjorde följande bedömning:

”Med beaktande av de höga naturvärdena som ostridigt finns i områdena och länsstyrelsens yttrande finner kammarrätten att ett tillstånd till avverkning inom aktuella områden är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården.”

Vi har alltså fått rätt i två domstolsinsatser i denna fråga. Det är ett principiellt betydelsefullt domslut och inte minst ett viktigt beslut för naturvärdena i de fjällnära skogarna. En avverkning av skogen vid Änok är en olaglig åtgärd. Bestämmelsen har funnits i lagen länge. Ändå har Skogsstyrelsen aldrig någonsin använt den.      Aldrig.      I fallet Änok har såväl Skogsstyrelsen som Länsstyrelsen och den ideella naturvården gjort gällande att området har mycket höga naturvärden. Skogsstyrelsen har klassat närapå hela området som nyckelbiotop. Länsstyrelsen har tydligt uttalat att området är viktig för ”naturvårdens intressen”. Ideell naturvård har dokumenterat extremt höga naturvärden. Detta räcker dock inte för att myndigheten ska tycka det är tillräckligt för att tillämpa den lagstiftning som finns. Jag skulle därför hemskt gärna vilja se den skog som faktiskt platsar under bestämmelsen enligt Skogsstyrelsens bedömningar. Och jag kan inte heller låta bli att undra över hur många värdefulla fjällskogar som gått förlorade med anledning av att myndigheten inte har tillämpat den lagstiftning som finns.

Här kunde historien om Änok ha nått sitt slut. Men det har den inte. Domen kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, och det är precis det som Skogsstyrelsen nu också har gjort. Detta kräver dock prövningstillstånd vilket inte är helt lätt att få. Att Skogsstyrelsen överklagar ärendet var egentligen ganska väntat, och det är bra att det drivs till högsta instans. Dock kan jag nog tycka att det är ett besynnerligt agerande av en myndighet att fortsätta driva detta ärende trots att vi har getts rätt i varenda instans hittills. I synnerhet är det besynnerligt att Skogsstyrelsen verkligen verkar tycka att det är okej att ge tillstånd till avverkning av något så otroligt naturvårdsvärdefullt som skogen i Änok. Om 18 § inte kan användas i detta fall så har jag svårt att se att den kan användas i något fall överhuvudtaget.

Är man konspiratoriskt lagd kan man ju också undra om det är just detta som är myndighetens poäng med att driva ärendet vidare? Skulle de vinna detta fall så kan de ju fortsätta i samma anda som tidigare och inte behöva tillämpa 18 § alls vid avverkningsanmälningar av naturvårdsvärdefulla fjällskogar.

Skogsstyrelsen har nu alltså skickat in en överklagan där man yrkar på att Högsta förvaltningsdomstolen går emot all naturvårdsexpertis och de två domstolar som redan har gett naturvården rätt i sak och undanröjer Kammarrättens dom. Skogsstyrelsen vill helt enkelt att deras beslut om tillstånd till avverkning av fjällnära urskogsartad skog ska gälla. Sen har myndigheten inte skrivit så mycket mer i sin överklagan mer än att man begärt tidsfrist till den 31 januari med att utveckla överklagan. Alltså vet vi inte riktigt vad det är de kommer att lägga fram för argument. Enligt deras eget pressmeddelande så handlar det framförallt om att de vill få en slutlig prövning av 18 §. Visst, det köper jag, men jag måste säga att jag tycker denna anledning inte riktigt rimmar med hur tonerna hittills har gått från Skogsstyrelsen under hela detta långdragna ärende;

1. Skogsstyrelsen har i samtliga prövningar tydliggjort sin (felaktiga) hållning om att Naturskyddsföreningen inte skulle ha talerätt;

2. Skogsstyrelsen har tryckt på att domstolen inte ens ska pröva ärendet;

3. Eftersom Skogsstyrelsen inte tycker att domstolarna ens ska pröva ärendet så innebär ju detta i förlängningen att Skogsstyrelsen även anser att domstolen därmed INTE heller ska pröva paragrafen.

Eftersom ärendet, som sagt, redan prövats av två domstolsinsatser vilka gett en klar tolkning av paragrafen blir det nu spännande att se hur Skogsstyrelsen kommer att argumentera i Högsta förvaltningsdomstolen.

Om domstolen nu tar upp ärendet till prövning vill säga…

En annan spännande händelse skedde redan i november; Artskyddsförordningen har varit gällande i svensk lagstiftning i över 15 år. Den är en del av EUs art- och habitatdirektiv och fågeldirektiv och ska tillämpas vid skogsbruksåtgärder. Om en åtgärd hotar t.ex en förtecknad art inom direktivet så finns det ett tydligt förbud för denna åtgärd, t.e.x avverkning, enligt förordningen. Det är också tydligt att artskyddet inom artskyddsförordningen inte faller inom intrångsersättningen, d.v.s. markägaren får ingen ersättning för sin skog, eller den utökade hänsyn som krävs, om skogen enligt artskyddsförordningen inte får avverkas. Rimligt kan jag nog tycka, för inom vilket annat samhällsområde kan du förvänta dig att få ersättning för att inte bryta mot lagen? Om förordningen är gällande i ett område så innebär detta att en avverkning inte är laglig markanvändning. Förordningen har dock hitintills inte, eller ytterst bristfälligt, använts inom skogsbruket trots att lagstiftningen kräver det. Skogsstyrelsen har alltså även här under en lång tid valt att inte se till att en lagstiftning tillämpas – trots att de som sektorsmyndighet har en skyldighet att se till att bestämmelserna efterlevs inom deras område.  Men nu verkar dock myndigheten äntligen ha vaknat till liv i frågan. Nyligen fattade Skogsstyrelsen ett beslut om förbud för avverkning i en skog med hänvisning till artskyddsförordningen. Det ska bli spännande att framöver följa myndighetens arbete med att använda lagstiftningen såsom det under många år varit tänkt att den skulle ha använts.

I mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att här fundera över hur många gånger Skogsstyrelsen sett genom fingrarna när markägare har brutit mot artskyddsförordningen..

Nåväl, vi kan nog räkna med en hel del debatt i detta ämne framöver, i synnerhet eftersom ett antal representanter för skogsbruket redan höjer sina röster och vill i princip ge skogsbruket skuldfrihet för att arter är hotade/rödlistade. Rödlistan säger naturligtvis inte att skogsbruket är roten till all ondska. Det är snarare summan av alla hot och påverkan som man ser i rödlistan, och skogsbruket påverkar tillståndet för arterna idag och i framtiden. Rödlistan i sig är inte ett skydd för arterna, men genom artskyddsförordningen finns det faktiskt regler om vad som gäller för vissa arter, och dessa regler måste följas – även inom skogsbruket. Det handlar också om sektorsansvaret, skogssektorn bär ansvaret för skogsarternas väl och ve. Nu och i framtiden. Detta går inte att blunda inför. Att inte ta detta ansvar är, för att dra det till sin spets, lite som om att läkemedelsindustrin började sälja ett läkemedel och det efter ett tag uppstår en misstanke om att en del patienter dör av medicinen. Företagets presstalesman går då ut och säger: ”Det finns inga empiriska belägg för att medicinen har någon negativ effekt eller har decimerat antalet människor. Dessutom fanns det sjuka och döende människor även innan medicinen började säljas, så det är inte vårt fel att folk dör.”

Det kanske börjar bli dags med ett ansvarsutkrävande av skogsbruket och den skogliga myndigheten nu?

Fast det ämnet kräver nog ett helt eget blogginlägg för att utveckla.

Fridens,

Malin