Hej,

Förra veckan var jag på Dramaten och såg premiären av pjäsen Johanna som handlar om vad Jeanne d’Arc skulle ta sig för om hon föddes idag. Dagens Jeanne d’Arc blev miljökämpe, och hennes första kamp var att rädda en skog. Pjäsen är klart sevärd, mer recension än så tänker jag dock inte försöka mig på. Jag såg pjäsen tillsammans med min barndomsvän som inte alls är insatt i skogsfrågan, och en av mina största behållningar av detta Dramatenbesök var (förutom ett, i mitt, tycke lysande skådespeleri) min väns reaktion när pjäsens Johanna ställde frågan ”Vem kan ÄGA en skog? Vad är det egentligen man äger?”.

I pausen efter första akten var min annars så pratglade vän ganska tyst ett tag. Sen tittade hon frågande på mig och sa; ”Alltså, hur funkar det egentligen det här med skogen? Jag fattar att skogsägare kan avverka sin skog, men vad har de egentligen för ansvar för allting som hänger ihop med, över, under och mellan träden som utgör skogen? Alla djur och växter? Äger de luften mellan träden? Äger de vattnet som rinner igenom skogen? Och när vattnet lämnar ägargränsen, går ägoskapet då över till nästa markägare? Vem har då ansvar om vattnet bär med sig föroreningar? Och fåglarna som bor i träden? Äger de fåglarna också? Eller har de något ansvar för att se till att fåglarna inte blir bostadslösa när trädet med deras bo fälls? Hur tar man egentligen ansvar för det?”

Alla dessa frågor och några därtill ställde även pjäsens Johanna (om än på ett något mer teatraliskt sätt än min vän). I min väns ögon, liksom i pjäsens Johannas ögon, handlade det inte om hotade och rödlistade arter (min vän vet knappt vad rödlistan är, än mindre vad den innebär), det handlade inte om punktvisa insatser som en högstubbe här och ett naturvårdsträd där, eller om naturhänsyn på kalhyggens vara eller inte vara, om försvunna svampställen, förstörda kulturvärden, utplånade livsmiljöer eller den totala omvandling av landskapet som skogsbruket i princip håller på att slutföra. Hennes fråga är större än så. Och väldigt väldigt klok. För vad är det egentligen man äger rätt till när man äger skog? Ja, jag är väl medveten om hur lagstiftningen ser ut. Och ja, jag är väl medveten om den grundlagsskyddade äganderätten. Men detta kopplar ju per automatik tillbaka till vad det är man egentligen äger. (Kan man verkligen äga skog?) Och vilka rättigheter man har att förstöra för det som man inte äger men som per definition blir av med sina livsförutsättningar när dessa förstörs av den som tydligen kan äga dessa livsförutsättningar? Eller vem det egentligen är som har rättigheter till vad.

Ta till exempel vårt lands urfolk, samerna. Vid koloniserandet av urfolkens land antog staten lagar där man menade att endast stationärt bruk av mark ger upphov till ägande. Nu har dock en ny syn vuxit fram inom internationell folkrätt som ger urfolket rätt att fortsätta nyttja de marker man traditionellt har använt. Konkurrerande verksamheter, som skogsbruk, får inte förändra markanvändningen så det blir alltför svårt för urfolken att bedriva sin verksamhet. Dessutom erkänner nästan alla länder, även Sverige, att ursprungsbruk av mark, i detta fall renskötsel, ger upphov till äganderätt till land.

Så vem har då vilka rättigheter om vi befinner oss i sameland?

Enlig lagstiftningen behöver man endast eftersträva att samerna har tillgång till sammanhängande betesområden och den vegetation som behövs för samling, flyttning och rastning av renarna. Skogsbruket behöver således alltså inte se till att samerna verkligen får den rätt dom har rätt till.

Betyder inte det att lagen på något sätt bryter mot lagen?

Nyligen skrev tidningen Land om hur Sveaskog i Sorsele är på gång att avverka tre stora sammanhängande gammelskogar, på totalt 600 hektar, i ett område som redan är väldigt hårt avverkat.  Skogsstyrelsen är mycket bekymrade över avverkningsplanerna och tycker att den rimmar illa med lagen som anger att hyggesstorlekar ska anpassas till omgivningen. Skrämmande nog verkar Sveaskog stolt över sina avverkningsplaner av 600 hektar gammelskog och anser tydligen att hänsynsytor lite här och var kommer kunna bära upp det som går förlorat. Det statliga bolaget, som ägs av hela det svenska folket, tydliggör även att all skog som inte skyddas på ett eller annat sätt kommer att avverkas. Sveaskog skruvar upp tonläget och känner uppenbarligen att man har fullständig rätt till att avverka all oskyddad gammelskog.

Men urfolkets rättigheter tänker då jag? Dessa rättigheter nämns inte i vare sig Skogsstyrelsens uttalande eller Sveaskogs dito. Sveaskog hänvisar förvisso till att de genomför samråd med samebyar och att de beaktar samernas synpunkter. Tack och lov har journalisten även pratat med en renägare som är tydligt kritisk till Sveaskogs avverkningar av den enkla anledningen att det redan har avverkats så mycket att det försvårar rennäringens arbete. Så mycket för att beakta urfolkets synpunkter (Vill här påminna om den internationella folkrätten som ger urfolket rätt att fortsätta nyttja de marker man traditionellt har använt). Alla skogsägarorganisationer och skogsbolag som jag pratat med, och som bedriver skogsbruk i renbetesland, säger att de har en god dialog med rennäringen och att det finns en samsyn mellan skogsbruket och rennäringen. Och det gör det säkert på sina ställen.

Men många av de samer jag pratat med säger att de ofta känner sig lurade. Att skogsbruket äter sig in i deras renskötselområden – bit för bit. Tillsammans med gruvnäringen, vattenkraften m.m. förvandlas kakan allt snabbare till spridda smulor. Något som givetvis försvårar samernas rätt till att nyttja den mark de nyttjat i generationer efter generationer. Eller för att citera den renägare som intervjuades i tidningen Land: ”Det är förrädiskt. De visar oss kartor på avverkningsplaner och det är ofta till synes ganska små fläckar som de vill ta inom en femårsperiod. Vi har nog själva varit för dåliga på att hålla koll på helheten och säkert sagt ja till planer som slår hårt mot oss”.

Jag kan nog tycka att skogsbruket har ett större ansvar än att presentera sina avverkningsplaner för 5 år i taget och borde börja i andra änden. Ansvaret borde vila på alla de näringar som tar renbeteslandet i anspråk att presentera en landskapsomfattande plan för rennäringens överlevnad på den mark samerna enligt internationell folkrätt har rätt till. Skogsbruket bör sedan anpassa sina avverkningar till denna plan. Istället för att rennäringen hela tiden ska få kämpa med näbbar och klor för sina rättigheter och sin överlevnad.

Med anledning av detta kan jag nog ändå tycka att det känns befriande att Sveaskog äntligen tar bladet från mun och säger som det är:

”…låt mig klart säga att all övrig mark [som ej är avsatt] kommer vi att bruka…Vi kommer alltså avverka igen och producera nytt virke på all mark som inte undantagits av olika skäl”.

Och med bruka menar Sveaskog kalhyggen, för inte har åtminstone jag hört något om att det statliga bolaget har några direkt högtflygande tankar om skonsammare metoder. Snarare tvärtom.

Jag skulle vilja återgå till min barndomsväns frågeställning: Äger de vattnet som rinner igenom skogen? Och när vattnet lämnar ägargränsen, går ägoskapet då över till nästa markägare? Vem har då ansvar om vattnet bär med sig föroreningar?

Enligt Svensk rätt så gäller att förorenaren betalar. Det vill säga, det är alltid den som orsakar eller riskerar att orsaka en förorening som ska bekosta de åtgärder som behövs för att förhindra en störning. För skogsbrukets del så innebär det att skogsbrukets bidrag till föroreningar ska betalas av skogsbruket själv. Men vem är det egentligen som ska hållas ansvarig för att ca 20 % av kvicksilvret som idag finns i våra insjöfiskar beror på skogsbruket? Vem ska betala kostnaden för de skador på människor som detta i slutändan kan orsaka?

Vi har bedrivit skogsbruk i Sverige under en väldigt väldigt lång tid. Ändå är det ett enormt experiment som ingen vet kontentan av ännu. Skog är så mycket mer än träden som växer där. Skog är snarare summan av alla växter och djur som bor där.  Det är de ekosystemtjänster skogen ger oss, som rent vatten, frisk luft, upplevelser, mat, klimatreglering, pollinering med mera.

 

Kan man verkligen äga pollinering?

 

Fridens,

Malin