Hej,

Förra veckan deltog jag i Föreningen Skogens årliga höstexkursion. Exkursionens deltagare utgjordes, i vanlig ordning, framförallt av skogsbruket. Naturvården representerades bland dessa dryga hundra personer främst av mig själv och min chef. Detta borde dock inte vara några direkta problem kan jag tycka då skogsbruket verkar ställa upp på dagens politik med två mål som ska väga lika mycket – miljö och produktion. Alltså bör ju båda dessa aspekter hanteras inom ramen för exkursionens tema.

Temat var ”Ett stormigt skogsbruk – vad har vi lärt oss efter Gudrun?” Dessvärre var själva innehållet väldigt homogent – bokstavligt talat. Exkursionen handlade mycket om hur man stormanpassar skogsbruket och sprider riskerna för att kunna hantera framtida stormar. Uppenbarligen innefattar inte stormanpassning och riskspridning inom skogsbruket några direkta analyser av ekologiska effekter. Och av de där politiskt jämställda målen ägnades nog 99 procent av exkursionen åt produktionsfrågorna. För allt vi fick se var homogena granplanteringar, rena plantager med främmande trädslag och ett pappersbruk – vad ett pappersbruk nu har med riskspridning att göra.  Även om det också gjordes en avstickare till ett område med försöksytor för kontinuitetsskogsbruk så kändes det, åtminstone för mig, ganska uppenbart att homogena granplanteringar och plantageskogar var något som den stora massan föredrog. Detta visar inte minst en uppföljning som Skogsstyrelsen gjorde efter stormen Gudrun. Denna visar att den absoluta majoriteten av skogsägarna inte var benägna att prova något nytt. Trots möjligheter till stöd för att stimulera arbetet med återväxten samt för att öka variationen av de trädslag som användes så planterades det gran som aldrig förr och stormområdet utgörs idag återigen till den absoluta största majoriteten av homogena, likåldriga granplanteringar. När det väl kommer till kritan, och möjligheter samt incitament finns att faktiskt skapa en mer variationsrik skog, så verkar det i slutändan ändå vara produktionsintressena som styr handlingarna.

Diskussionerna om riskspridning och användande av olika trädslag tog upp en hel del av programmet. Jag såg, kanske lite blåögt såhär i efterhand, framför mig diskussioner om naturliga trädslagsblandningar och stora lövinslag.

Jag kunde inte haft mer fel. Professor Erik Valinger ställde sig upp och berättade om den studie han genomfört för att utvärdera stormen Gudruns effekter. Studien visar att de blandskogar som fanns i det stormdrabbade området klarade sig bäst. Ett lövinslag på 30% i granskogarna sänkte risken för stormfällning betydligt. Detta bemöttes blixtsnabbt av en replik från en företrädare för Södra skogsägarna som ställde sig upp och antydde att detta inte stämde eftersom det finns någon studie, gjord i ett annat Europeiskt land (här sviker mitt minne – jag minns inte vilken studie eller vilket land, men jag minns innerbörden eftersom jämförelsen var så absurd) som hade visat att granskog som hade kantzoner med löv var lika utsatta för stormfällning. Lövet hjälpte således alltså föga. Jag begriper inte riktigt varför hen drog upp denna studie som en jämförelse. Lite som att jämföra Eiffeltornet med en lyktstolpe i min värld. Professor Valinger pratade om 30 % lövinblandning INUTI skogen, inte utanför i kantzoner. Jag kunde inte låta bli att ifrågasätta denna jämförelse.

Med det ifrågasättande dog dessvärre diskussionen, och med det även mitt något blåögda hopp om att exkursionen faktiskt tog de två politiskt jämställda målen på allvar genom att diskutera användandet av naturligt förekommande trädslagsblandningar för att sprida riskerna och kunna skapa nya skogar med större förutsättningar för skogens alla värden inte bara produktion.

Exkursionen handlade kort och gott bara om ekonomiska intressen och produktion. Helt och hållet utan att i analyserna och diskussionerna kring stormanpassning och riskspridning även väga in det andra helt jämställda målet i skogspolitiken – miljöaspekterna.

Att skogsnäringen inte vill ha någon som helst förändring av dagens politik har de uttalat tydligt, klart och ofta. Detta innebär således att de även ställer upp på de jämställda målen. Denna exkursion visade dock en sådan extrem slagsida åt produktionsintressena att man inte kan bli annat än nedstämd. På de tidigare höstexkursioner som jag deltagit i så har det varit ett ganska stort inslag av miljöaspekterna i programmen vilket alltid resulterat i livliga diskussioner om produktionsbortfall och produktionstapp. I årets program var det ett tydligt fokus på produktionsaspekterna vilket i sin tur dessvärre inte resulterade i några diskussioner överhuvudtaget om bortfall av livsmiljöer och förlust av biologisk mångfald.

Extra tydligt blev detta när vi besökte Sperlingsholm. Ett fastighetsinnehav på ca 3000 hektar där 17 % av innehavet består av rena plantager med främmande trädslag. Detta var tydligen så intressant och viktigt att vi spenderade en fjärdedel av exkursionstiden i detta bisarra landskap. SLU presenterade omfattande produktionsforskning kring främmande trädslag. Självklart sas det inget om de ekologiska konsekvenserna kring användandet av främmande träslag. Företrädaren för Sperlingsholm berättade lite kort, i förbifarten, att de hade avsatt 5 % av sin skog för naturvård. Vad dessa avsättningar bestod av eller hur de låg distribuerade i landskapet framgick dock inte. En ytterligare dimension i dessa avsättningar som självklart heller inte hanterades var det faktum att de ligger i ett så extremt hårt brukat område med plantager och planteringar. Det hade faktiskt varit intressant att höra lite om hur de tänker kring överlevnad och spridningsmöjligheter för naturligt förekommande arter i ett så extremt brukat landskap där en stor del av skogen inte har något som helst med vårt skogsekosystems naturliga livsmiljöer att göra. Men det fick vi inte höra något om. Uppenbarligen anser man sig ta den hänsyn som politiken förväntar sig inom ramen för frihet under ansvar och de två jämställda målen.

Det var ett deprimerande landskap att besöka, men det mest deprimerande var att INGEN i sällskapet verkade ifrågasätta användandet av främmande trädslag. Jag undrade faktiskt i mitt stilla sinne om detta extremlandskap verkligen var något som skogsnäringen till viss mån ställer sig bakom, en fråga som blev ännu mer befogad när jag fick frågan om inte detta ändå kunde accepteras på begränsade ytor. I min värld handlar inte 17 % av 3000 hektar om några begränsade ytor. Idag består redan en större areal av landets produktiva skog nedanför fjällnära gränsen av främmande trädslag än vad som är formellt skyddat inom samma område. Att man i skenet av detta så enträget motsätter sig mer skyddad skog men inte verkar frånsäga sig ett ökat användande av främmande trädslag är för mig oerhört skrämmande. En liten ljusglimt var dock att Skogsstyrelsen ändå, på sitt vanligt väldigt försiktiga sätt, verkade ta avstånd åtminstone från ett så intensivt skogsbruk som det som bedrivs på Sperlingsholm. Men jag hörde faktiskt ingen från skogsbruket opponera sig. Inte en enda. Detta borde egentligen ha gjort mig rosenrasande, men på något sätt var jag ändå inte förvånad. Jag kände mig mest beklämd över vart vi är på väg när skogsnäringen står och diskuterar, bland annat, riskspridning genom ett ökat användande av främmande trädslag. För att stormriskerna troligen kommer öka i framtiden var alla överens om. En representant från LRF kontaktade mig dock ett par dagar senare. Hen hade nog reflekterat lite över detta också och skrev att ”Den formen av brukande är inget som vi i familjeskogsbruket välsignar.” Detta gläder mig givetvis, men ger egentligen inget svar på om familjeskogsbruket står bakom ett ökat användande av främmande trädslag generellt. Något som jag verkligen inte hoppas eller ens vill tro.

Under exkursioner likt denna blir jag ofta föremål för otaliga frågeställningar kring skogscertifieringen FSC. Denna exkursion var inget undantag. Men i just denna exkursion blev en del av frågeställningarna ganska absurda.

Till exempel så verkade en högt uppsatt representant från Södra skogsägarna något upprörd kring att FSC endast tillåter att 10 % av markinnehavet får innehålla främmande trädslag. Han ställde därför frågan till mig om jag inte tycker att det vore rimligt att FSC ökade tillåtandet av främmande trädslag till 20 % eftersom Sperlingsholm i dagsläget inte kan certifieras genom sitt generösa användande av exoter. Denna fråga var för mig helt absurd av följande anledning:

– Södra skogsägarna erbjuder markägare att FSC-certifiera sig genom dem. Rimligen borde Södra skogsägarna således veta   vad som står i FSC:s regler. Där står nämligen att gränsen för användande av främmande trädslag ligger på 5 %. Inte 10%.

Moderatorn för exkursionen lät mig inte besvara denna fråga eftersom Naturskyddsföreningen inte längre är medlemmar i FSC Sverige. Möjligen ett snyggt sätt att rädda ansiktet på representanten från Södra skogsägarna och exkursionen från ett möjligt pinsamt scenario. Det kan jag väl i viss mån förstå. Men det väcker ändå min nyfikenhet. Hur ser det egentligen ut med främmande trädslag i verkligheten på de skogsinnehav som certifieras under Södra skogsägarnas paraply om inte organisationen själv vet var gränserna går? Eller menar Södra på fullaste allvar att det är rimligt med en höjning av 15% för användandet av främmande trädslag inom ramen för något som ändå klassificeras som en miljömärkning?

En annan diskussion som jag hade kring FSC med en mycket högt uppsatt representant från Stora Enso fick mig dock ännu mer förbluffad. Och inte minst riktigt bekymrad. Hen tyckte, som många andra, att Naturskyddsföreningen bör gå tillbaka till förhandlingsbordet inom FSC. Detta eftersom (citerat fritt ur mitt minne) ”FSC är framförallt en dialogprocess”. Jag frågade om det verkligen var så hen ser på FSC, och det var det. Jag kände mig då tvungen att påminna hen om att FSC faktiskt är en miljömärkning, som ger skogsburket bättre betalt för sitt virke. En märkning som sedan stämplas på skogsbrukets produkter för att köparen i slutledet gärna betalar mer för att känna sig trygg med att ha införskaffat en träprodukt som härrör från ett hållbart skogsbruk.

Jag fick då svaret att ”så ser inte jag det, det är en dialogprocess. Vi har nog lite olika syn på vad FSC är” (även detta citerat ur mitt minne – dock med samma innebörd).

Jag undrar om kunderna till FSC-produkter verkligen ställer upp på denna syn av vad FSC är? Representanten från Stora Enso var dock mycket bestämd i sin uppfattning om att FSC främst är en dialogprocess. Om detta är Stora Ensos uppfattning så undrar jag lite över hur övriga skogsbruket ser på FSC. Som en dialogprocess eller ett självpåtaget ansvar gentemot konsumenterna?

Det finns mycket mer att skriva om denna exkursion, men jag tror jag stoppar här. Jag kan bara hålla med min kloke chef som dagarna efter exkursionen hade en övervägande reflektion:

”Jag känner mig väldigt beklämd”

Och för att slutligen återknyta till rubriken på detta inlägg. I Föreningen Skogens tidning Skogen så har otaliga ledare skrivits som faktiskt rör pudelns kärna.

Vi kan visa hur man kan både odla skog och älska träd.”

Nu är det dags att ändra målbilden för skogsodlandet i Sverige.

Behöver vi slåss för virkesodlandet i hundra år till?

Det är odling det handlar om och årets exkursion förstärkte bara denna bild. Odling i ett naturligt ekosystem – detta, om något, är ett ekologiskt vågspel.

Fridens

Malin

20140918_093322_resized

Känner mig en smula malplacerad.