Hej,

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut. Åtminstone för mig.

Jag lovade ju att återkoppla från Skogsindustriernas seminarium om ett nationellt skogsprogram vilket hölls i förrgår. Lovade i och för sig också att återkoppla i förrgår, men så blev det inte. Tiden sprang ifrån mig.

Skogsindustriernas seminarium var betydligt mer genomtänkt än Pöyrys som jag var på i måndags. Åtminstone vad gällande laguppställningen och innehållet eftersom debattpanelen bestod av såväl naturvården som friluftslivet skogsbruket och Skogsindustrierna. Något mer balanserad alltså.

Seminariet inleddes av landsbygdsministern som egentligen inte sa så mycket mer än vad vi redan vet. Ramarna är fortfarande otroligt otydliga och programmet är väldigt brett. LRF och Skogsindustrierna menade att det nationella skogsprogrammet gärna får bli än bredare än det verkar bli i dagsläget. Fler aktörer in alltså. En intressant reflektion från Pöyrys seminarium var att representanten från de finska skogsindustrierna faktiskt lyfte att det finska programmet bitvis varit mycket trögt på grund av sin stora bredd. Det har helt enkelt varit för många delmål vilka har skymt själva huvudmålen. Vidare höjdes också ett varnade finger över att ju större bredd desto långsammare riskerar reaktionerna bli vid brister i utförande.

Såväl jag som min kollega upprepade våra frågor från måndagens seminarium. Denna gång ställdes dessa till landsbygdsministern.

– Är det verkligen Skogsvårdslagen som sätter ramarna för det nationella skogsprogrammet?

– Kommer måluppfyllelse av miljökvalitetsmålen vara styrande i någon mening inom programmet?

Vi fick dessvärre inget svar på dessa ganska grundläggande frågor.

Så var står då processen idag?

Det har bildats ett programråd med 20 deltagare som representerar allt ifrån naturvård, friluftsliv, kultur och skogsbranschen till landsbygds-, miljö- och näringsdepartementen. Vi är än så länge delaktiga i rådet som redan har haft ett möte. Under nästa programrådsmöte i oktober ska det upprättas olika arbetsgrupper med olika fokus. Vart det kommer att landa återstår att se. Och vi väntar fortfarande på att få veta hur våra fem frågeställningar kommer att beaktas inom programmet. Programmet måste ha tydliga ramar och tydliga mål. I detta är vi överens med WWF. Vidare är vi helt överens med WWF om att ett nationellt skogsprogram måste leda till en ny skogspolitik. Detta håller inte helt oväntat LRF och Skogsindustrierna knappast med om. Däremot sa LRF en ganska intressant sak, nämligen att om vi i dialogen inom ett nationellt skogsprogram kommer fram till att delar av skogsvårdslagen inte riktigt fungerar så kan vi ju besluta att dessa delar bör ändras.

Tror LRF har missat en något viktig poäng här. Man kan inte ändra lagar bara sådär för att man sitter i en bred uppslutning inom ett nationellt program och dialogar tillsammans. Processen som föregår en lagändring innefattar att regeringen måste lämna ett förslag till riksdagen som sedan ska behandlas av utskotten, debatteras och röstas om. Innan regeringen lämnar ett förslag så behöver detta dock med allra största sannolikhet utredas i en statlig offentlig utredning. Säg nu att vi mot all förmodan skulle kunna få till stånd en sådan utredning för någon liten lagparagraf som vi är ense om att den inte fungerar. I min värld känns det som en ganska stor apparat för en lagparagraf. Förr eller senare så kommer skogspolitiken faktiskt att utredas igen. Varför inte ta chansen nu och tillsätta en skogspolitisk utredning där det nationella skogsprogrammet blir en naturlig del av utredningen genom att leverera input. Detta skulle vara ett innovativt sätt att inom en utredning få in förslag och input från såväl näringslivet som civilsamhället i stort och inte minst vetenskapssamhället.

Och på tal om otydligheter inom det nationella skogsprogrammet. Jag fick en kommentar till mitt förra blogginlägg om detta ämne att jag framstår som ett grinigt litet barn för att vi vill få klarhet i ett antal viktiga punkter. Det handlar om att lägga korten på bordet och ge deltagarna tydliga ramar. Jag var på ett mycket intressant skogsseminarium igår där konflikthantering togs upp i relation till det nationella skogsprogrammet. Forskaren Vilhelm Agrell visade på, i sammanhanget, mycket träffsäkra (svenska) föreställningar om konflikter:

– De finns inte

– De bottnar i missförstånd

– Mer information hjälper

– Bara vi sitter ner och pratar med varandra så löser det sig

– Vi är alla i grund och botten överens

Samtliga ovanstående punkter har jag hört från alla delar av skogsbruket otaliga gånger. Senast häromdagen då jag satt ner med Sveaskog i ett helt anspråkslöst samtal. Då fick jag höra punkt 1, 2, 3, 4 och 5 i ungefär den ordningen som de är uppställda här ovan. Givet detta blev det extra intressant när forskaren Johanna Johansson ställde konfliktfrågan i relation till ett nationellt skogsprogram. Hon menade att följande punkter måste tydliggöras för att ett nationellt skogsprogram inte ska haverera likt FSC:

– Vilka deltar och på vilka villkor?

– Resurser och ledarskap

– Vikten av tydliga ramar och mandat

– En gemensam begreppsapparat?

– Vad innebär samsyn? Hur hanteras brist på samsyn?

– Transparens och ansvarsutkrävande.

De punkter som vi begärt att få klargjort från landsbygdsministern innan vi tar ställning till deltagande har bäring på ovanstående punkter. Att utkräva tydlighet innan man känner att man kan ta ställning till om en process är meningsfull eller inte tycker åtminstone jag är rimligt.

Med detta så lämnar jag nu ämnet om ett nationellt skogsprogram tills vi har fått klarhet i vad vi vill ha klarhet i.

I eftermiddag lämnar jag Visby för i år och går sedan på semester. Vill därför passa på att önska alla er läsare en underbar sommar! Själv tänker jag snickra på mitt hus, njuta av skog och fjäll, mina nära och kära. Ett eller annat blogginlägg lär det nog också bli eftersom jag, semestern till trots, har lyckats planera in ett par roliga och intressanta skogsevenemang under sommarmånaderna.

Fridens,

Malin