Hej,

Förra veckan var jag på ArtDatabankens årliga naturvårdskonferens, flora- och faunavårdskonferensen. Ett av de mer intressanta ämnena var presentationerna av Sveriges rapportering till EU (Artikel 17-rapporteringen) om bevarandestatus för de arter och naturtyper som omfattas av EU:s habitatdirektiv. Sverige har, i och med sitt inträde i EU, förbundit sig att upprätthålla de naturtyper vi har. En skyldighet och ett ansvar som dessvärre inte alla verkar ta på allt för stort allvar. Detta gäller såväl våra politiker och myndigheter som stora delar av skogsbruket.

Om vi tar de skogliga naturtyperna så är det bara en av dessa som idag har en gynnsam bevarandestatus, nämligen fjällbjörkskog. För övriga 14 skogstyper är det idel röda flaggor, och i princip ingenting har förändrats sedan den senaste rapporteringen för 6 år sedan. Statusen för våra skogstyper är alltså ganska risig och om ingenting förändras på riktigt, och väldigt snart, så kommer naturvården inom några årtionden få anse sig besegrad. Då kommer den totala landskapsomvandling, som pågått länge men framförallt tagit raketfart på 1950-talet, som skogsbruket påbörjat att vara avslutad. Den absoluta huvuddelen av våra skogar kommer då att bestå av unga, kalhuggna och återplanterade, skogar. De små resterna av äldre naturskog som då finns kvar kommer troligen endast att finnas i några få procent skyddade områden.  Detta faktum är något som vi alla vet om. Därför blir det nästan tragikomiskt när företrädare för skogsbruket slår knut på sig själva för att ingen mer skog ska skyddas och för att få fortsätta på den inslagna vägen med kalavverkning som den i princip allenarådande metoden. Tragiskt och inte ett dugg komiskt är att detta, trots all kunskap vi har om det förtvivlade läget för skogens mångfald, även fortgår idag i den lilla del av skogen som har höga naturvärden och som aldrig tidigare kalhuggits.

I Artikel 17-rapporteringen till EU framgår det tydligt att merparten av dagens brukade skogar saknar de kvaliteter som gäller för habitatdirektivets naturtyper. Framförallt saknas det gamla skogar. Det framgår också med allra största tydlighet att de oskyddade skogarna med naturtypskvaliteter som finns kvar behöver bevaras omgående. Det är bra att detta rapporteras till EU. Men det är oerhört bekymmersamt att skogsbruket fortfarande, med såväl politiker som myndigheternas goda minne, avverkar dessa viktigaste skogar under diverse olika täckmantlar.

Under konferensen deltog även miljöminister Lena Ek. Hon sa väldigt många ord utan att egentligen säga någonting. Lite som den proposition för biologisk mångfald som regeringen presenterade för ett tag sedan.

Sen gick hon. Vilket var synd. För hon hade verkligen behövt stanna kvar och lyssna på presentationerna om dagens status för landets naturtyper.

När det gäller skog så är den dystra statusen en avspegling av landets skogsbrukshistoria. Det saknas äldre åldersklasser i brukade skogar, områdena med tillräckligt goda naturtypskvaliteter är för små och alldeles för ofta uppsplittrade i landskapet. Dessutom råder en stor frånvaro av naturliga processer som brand, översvämningar med mera. Vad som behövs för att skogsnaturtyperna ska uppnå en gynnsam bevarandestatus sammanfattade ArtDatabanken i tre punkter:

– Tröskelvärden om minst 20% uppnås

– Kvaliteten upprätthålls

– Arealen är stabil/ökande

Jag har ofta funderat på varför denna rapportering till EU inte får särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Det är en mycket bra barometer att utgå ifrån när politiska beslut som rör skogen fattas. Och att det behövs politiska förändringar råder ingen tvekan om när man ser hur lite skog som finns kvar i landet som har de naturtypskvaliteter som överhuvudtaget behövs för en gynnsam bevarandestatus:

IMAG2133

I de mest hotade skogarna, där det mest intensiva skogsbruket bedrivs (d.v.s. nedanför den alpina regionen), har vi alltså bara 4–6% skog kvar med de kvaliteter som krävs. Om några år kommer dessa siffror troligen ha sjunkit ytterligare om vi fortsätter på inslagen väg. Det är alltså bråttom, och med så många intressenter som har som fokus att bruka skogen på samma sätt som idag, eller än mer intensivt, så behövs reella och rejäla förändringar i lag och politik.

När Skogsstyrelsen fick frågan om hur de ser på utvecklingen och hur man ska nå gynnsambevarandestatus utifrån ArtDatabankens utvärdering så gav myndigheten en bild utifrån de styrmedel som finns idag. Samtidigt erkände myndigheten att de ser stora behov av att återskapa värden i naturtyperna. Vid frågan om det ens är möjligt att uppnå tröskelvärdet på 20 % svarade man att de har svårt att se enkla lösningar att återskapa naturtypen västlig taiga.

Jag vet inte heller den enkla lösningen, men jag vet en enkel början: Sluta avverka de skyddsvärda skogarna som ännu finns kvar. Att bevara en befintlig skog med tillräckligt goda kvaliteter torde dessutom vara långt mer kostnadseffektivt än restaurering.

Slutligen, när det gäller skogs- och miljöpolitiken så behöver dessa områden utvecklas i linje med dagens kunskap, landets internationella åtaganden och samhällets mål. Denna viktiga Artikel 17-rapportering bör därför ligga till grund för prioriteringar inom genomförandet av politiken. Både vad gällande områdesskydd, arbetet i vardagslandskapet (80% av skogen) och arbetet med att upprätta en grön infrastruktur i och mellan den brukade delen och de skyddade områdena.

Och vad gällande de många olika intressen som rör skogen så bör ett vara prioriterat framför övriga; nämligen att skogen ska brukas inom de ramar som ekosystemet sätter.

4 – 6 % av skogen med tillräckliga kvaliteter för gynnsam bevarandestatus säger något om hur väl vi håller oss inom dessa ramar idag.

Fridens,

Malin