Hej,

I fredags presenterade Naturvårdsverket den årliga utvärderingen av de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen. Inte helt oväntat så kvarstår faktum från tidigare års utvärderingar; vi kommer inte kunna nå 14 av de 16 målen på utsatt tid. För målet Levande skogar är detta inget undantag, och heller ingen nyhet. Däremot studsar jag till ganska högt när jag läste följande rader i utvärderingen:

”Inom skogsbruket finns ökad ambition att leva upp till sektorsansvaret och många framåtsyftande åtgärder har vidtagits.”

Ursäkta, men det finns en ökad ambition? Det faktiskt är ett faktum att dagens skogspolitik under de senaste 20 åren har förutsatt att skogsbruket ska leva upp till sitt sektorsansvar. Från politiskt håll finns det dessutom en förväntan att skogsbruket, genom sektorsansvaret, ska ta större ansvar än vad lagen kräver. Åtminstone om vi ska nå miljömålen. Denna förväntan är ju också vad som ligger inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. En devis som skogsbruket uttalat vill ha kvar. Om det nu har tagit 20 år för skogsbruket att visa på en ökad ambition, hur lång tid ska det då inte ta innan ambitionen är nådd? Miljömålet Levande skogar ska vara uppnått inom 6 år. Om detta verkligen ska kunna ske inom ramarna för dagens skogspolitik så krävs det nog lite mer än en ambition om att leva upp till det man har förväntats leva upp till de senaste 20 åren.

Utvärderingen lyfter även behovet av ett förtydligat regelverk i syfte att tydliggöra sektorsansvaret. En ganska enkel logik faktiskt. Skarpare och tydligare regler är lättare att leva upp till än otydliga dito.

Miljöminister Lena Ek säger att hon är bekymrad över att det går trögt, men att detta ska lösas genom att man bryter ner miljömålen till konkreta etappmål.

När det gäller skogen så är dessa etappmål redovisade i regeringens proposition för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som nyligen presenterades . Propositionen är alltså regeringens strategi framöver för att bevara den biologiska mångfalden och säkra de tjänster som ekosystemen ger oss. Regeringens strategi innehåller väldigt många ord. Närmare bestämt 70 896. Man kan välja att ge så många ord ett innehåll med substans, eller så kan man välja att använda väldigt många ord för att dölja bristen på substans. Oavsett hur regeringen tänkt kring substansfrågan så kvarstår två faktum:

  1.        Vi kommer inte nå samtliga de miljökvalitetsmål som har direkt koppling till skog.
  2.        Vi kommer inte nå Nagoyaåtagandet om minst 17 procent skyddad landareal av ekologiskt representativa områden av               stor betydelse för biologisk mångfald.

Vän av ordning kan nu tycka att jag är ute och cyklar, eftersom det i propositionen faktiskt står att till 2020 ska minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal vara skyddade eller bevarade på olika sätt med fokus på områden av särskild betydelse för biologisk mångfald, ekosystemtjänster samt vara sammanbundna inom ekologiskt representativa system. Detta låter givetvis bra och betryggande. Har dock lite svårt att se hur detta ska ske när det gäller den produktiva skogen. Där har runt 4 procent idag ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Ytterligare ca 5 procent är undantagna från skogsbruk på frivillig väg – huruvida dessa överhuvudtaget kan eller bör räknas in utifrån dagens förutsättningar behöver ses över eftersom det i dagsläget är mycket oklart var alla avsättningar finns, hur de bidrar till måluppfyllelse och framförallt hur långsiktiga dom är. Detta problem har, tack och lov, adresserats i propositionen – även om man lite tokigt nog väljer att fortsätta räkna in dem utan att ha kommit till botten med transparensproblematiken.

Hur som helst, regeringen har alltså utlovat minst 20 procents skydd av områden av särskild vikt för biologisk mångfald. Detta innefattar i allra högsta grad den produktiva skogen. Man pressar ur sig ett löfte om formellt skydd av ytterligare knappt 0,7 procent av den mest hotade naturtypen samt ber skogsbruket om ytterligare drygt 0,8 procent frivilliga avsättningar. I den bästa av världar, d.v.s. om avsättningarna kommer garanteras långsiktighet och transparens, ökar alltså skyddet med totalt 1,5 procent. Hur detta sedan adderar upp till 20 procent har jag lite svårt att få ihop.

Fast nu handlar regeringens proposition inte bara om skydd, och det är ju faktiskt så att 80 procent av skogen ska och bör fortsätta brukas. Och om 20 procents skydd kan tyckas helt omöjligt att nå så är kanske ett hållbart brukande på övriga 80 procent om möjligt ännu svårare. Åtminstone utifrån dagens politiska spelregler. Dagens skogspolitik är nämligen ganska ologisk när det kommer till kritan. Dels så förväntas det, som jag tidigare nämnt, att skogsbruket tar större hänsyn än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål. Samtidigt får samhället inte kräva mer av skogsbruket än vad lagen kräver – i alla fall inte utan ersättning till markägaren, och här verkar inte regeringen ha någon ambition att skjuta till medel. Vad lagen faktiskt kräver är vidare ganska otydligt eftersom det enda någotsånär tydliga i lagen, vad gällande miljöhänsyn, i princip endast är utformat som allmänna råd istället för skarp lagtext vilket möjligen innebär att lagtexten upplevs som rådgivande snarare än bindande. Detta kan i och för sig vara en av orsakerna till att så många avverkningar i Skogsstyrelsens tidigare uppföljningar bedömts ligga under lagnivån. Och som grädde på moset så är det så när som helt omöjligt att bli bötfälld om man ändå bryter mot lagen.  Att hänsynskraven i Skogsvårdslagen dessutom är för lågt ställda och inte ens lever upp till de minimikrav som ställs i miljöbalken är ju ytterligare en ologisk knut i politiken som måste lösas upp. Delar av miljöbalken gäller nämligen idag även för skogsbruket.

En positiv förändring dock, som är gällande från och med i morgon den 1 april, är förtydligandet av samrådskravet enligt miljöbalken som innebär obligatorisk samrådsplikt för skogsbruksåtgärder som kan komma att ”väsentligt förändra naturmiljön”. Rent krasst sett så kan man ju diskutera om ett 40 hektar stort kalhygge är att väsentligt förändra naturmiljön eller inte (i synnerhet om skogen aldrig tidigare kalhuggits). Så långt går givetvis inte Skogsstyrelsens föreskrifter och även om de behöver skärpas ytterligare så är det åtminstone ett steg i rätt riktning. De nya föreskrifterna innebär bland annat att avverkning av nyckelbiotoper måste anmälas för samråd, liksom dikesrensning, skogsgödsling och askåterföring.

Samrådsplikten gäller givetvis även oregistrerade nyckelbiotoper. Problemet man måste komma tillrätta med här är det stora mörkertalet av nyckelbiotoper som finns. Det verkar dessvärre finnas en motvilja bland många inom skogsbruket att öppet registrera sina nyckelbiotoper. Detta visar sig tydligt inom KOMET-programmet där skogsbruket motsätter sig att registrera nyupptäckta nyckelbiotoper. Till saken hör att det årligen avverkas omkring 2000 hektar nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden. Som man känner till. Mörkertalet nyckelbiotoper är som sagt stort. Detta blir en svår nöt att knäcka för ansvarig myndighet. För om man inte anmäler sina nyckelbiotoper som man tänkt avverka för samråd så bryter man mot lagen… Men om man saknar kunskap att identifiera nyckelbiotopen, bryter man mot lagen då också om man inte anmäler dessa för samråd?

Och för att återknyta till början av det här inlägget, skogsbrukets ökade ambition att leva upp till vad som har förväntats av dem i 20 år kommer inte att hjälpa mycket för att Sveriges skogsbruk ska kunna anses vara hållbart inom ekosystemets ramar. Jag tycker nog att vi på 20 år med frihet under ansvar hade kunnat förvänta oss lite mer. Skogsbruket har haft glass och ballonger väldigt länge till bekostnad av en mängd andra värden som skogen ger. Där virkesproduktion bara är ett av värdena.

Fridens,

Malin