Hej,

Igår fick jag ett telefonsamtal från en äldre herre som äger en ganska stor skogsfastighet i Mellansverige. Han var inledningsvis ganska irriterad och frågande till hur vi egentligen tänker när vi hittar skyddsvärda skogar, t.ex nyckelbiotoper, och anser att dessa inte får avverkas. Det är ju inte olagligt att avverka vare sig nyckelbiotoper, livsmiljöer för hotade arter eller stora värdekärnor heller för den delen. Vi resonerade lite fram och tillbaka kring detta med nyckelbiotoper och vad det egentligen är med nyckelbiotoper som är så speciellt. Då kröp det fram att denna herre själv ägde stora områden av mycket skyddsvärd skog.

”Jag har nog runt hundra hektar tallskog som är minst 300 år”. Jag kunde här inte låta bli att undslippa ett litet ”Jisses!”. Jag menar, hur många % av landets skogar är över 300 år?! Inte särskilt många. ”Jag tolkar det som att jag har fin skog då alltså” skrattade herren som först inte alls ville berätta var han hade sin skog, men som nu varmt beskrev sin hänglavsrika gammelskog och dess läge. Han sa att han ju självklart också ville vara med och bidra till att bevara den biologiska mångfalden, även om han inte kunde så mycket om vare sig arter eller ekologiska samband. Han gillade helt enkelt bara fenomenet biologisk mångfald och framförallt sin egen gammelskog. Dessutom var han till åren kommen också, så han ville även säkerställa att skogen skulle få stå kvar även när han var borta.

Det var ungefär här i vårt samtal som vi kom till den springande punkten. Herren utbrast irriterat att ”Det finns ju inga pengar att skydda skog för”, då blir det ju väldigt frustrerande när tillexempel ni hittar skyddsvärda skogar och hävdar att dessa inte bör avverkas. I denna fråga ger jag honom helt rätt. Det är klart att det är frustrerande att naturvården å ena sidan dokumenterar skyddsvärda skogar och rapporterar dessa till myndigheterna, och myndigheterna sen inte kan svara upp mot markägarens behov av ersättning. Jag menar, bara för att man äger skog så är man ju per definition inte en rik knös som har råd att helt avsätta hela sin skog för att den är skyddsvärd. Det är här dock en milsvids skillnad mellan mindre markägare och stora bolag. Jag tycker nog att vi ska kunna kräva av de stora bolagen att ta ett långt större ansvar än vad de gör idag – åtminstone så länge våra politiker räknar med att nå landets politiska mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald med stor hjälp av frivilliga insatser. De stora bolagen har råd att avsätta mer till naturvård än vad de gör idag. Ta tillexempel SCA:s senaste kvartalvinst på dryga 2 miljarder kronor. Sätt det i relation till denna herres några hundra hektar skog som han vill bevara, men inte har råd att genomföra helt gratis. Även om han skulle avsätta 10 % av sitt markinnehav frivilligt så innebär det att han ändå skulle vara tvungen att avverka åtskilliga hektar av sin 300-åriga skog för att få det att gå ihop. Och detta ville han verkligen inte göra, men det är hans verklighet. Och om nu länsstyrelsen eller skogsstyrelsen skulle prioritera att skydda hans skog så finns det en mycket överhängande risk att han inte får ut någon ersättning för detta på många år. De mindre markägarna blir också lidande när storbolagen med sina många tusentals hektar skog vägrar avsätta en endaste hektar mer än de redan gör utan att få ersättning eller ersättningsmark. De knappa resurserna som regeringen skjuter till för skydd av skog räcker helt enkelt inte till för alla skyddsvärda skogar som inte får avverkas om vi ska kunna bevara den skogliga mångfalden.

Detta leder mig snabbt till något jag hört och läst att vår miljöminister har proklamerat med största tydlighet vid flera tillfällen. Miljöminister Lena Ek sa redan 2011 att inga skyddsvärda skogar ska huggas. Detta uttalande har hon sedan upprepat i flera tal, nu senast 2013 under konferensen Folk och Natur  samt vid ArtDatabankens Flora och Faunakonferens förra året. Med eftertryck har hon sagt att regeringens mycket tydliga ambitioner är att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. De ska skyddas genom formellt skydd (kostar pengar) eller frivilliga avsättningar. Punkt.

Exakt detta står, anmärkningsvärt nog, också att läsa i den senaste budgetpropositionen för allmän miljö och naturvård. Där skriver sittande regering även att ”Växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet … på ett naturligt sätt”.

Ursäkta, men hur i hela friden ska växt och djurarter kunna sprida sig på ett naturligt sätt i landskapet om landskapet ser ut såhär?:

100_0001

IMG_0090

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag vet inte vilken verklighetsbild regeringen har av skogen. Men vi står inför fullbordat faktum i stora delar av skogslandskapet – i synnerhet i norra Sverige – där enorma arealer har, i princip, dammsugits på virke under många år och ingenting finns kvar utom små isolerade, enskilda platser av värdekärnor samt små, isolerade, enskilda platser av (för maskinerna) svårtillgänglig terräng. Vilket gör nästföljande mening ur Regeringens proposition fullkomligt förbryllande: ”Sker inte detta riskerar arter eller artpopulationer att bli isolerade på enskilda platser…”

Jag tror nog att Lena Ek och övriga regeringen behöver åka en liten sväng till exempelvis Västerbotten, Jämtland/Härjedalen eller Norrbotten för att ta en titt på vad, framför allt, storskogsbruket – inte minst de själv genom statliga skogsbolag – har gjort med skogslandskapet. Sen bör det göras en konsekvensanalys över vad detta innebär när man lite nonchalant spottar ur sig att skyddsvärda skogar inte ska huggas och att växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet på ett naturligt sätt.

Ord är billiga, handling kostar. Regeringen måste inse detta. Och de måste inse det nu, medan det fortfarande finns oskyddade skyddsvärda skogar kvar.

Regeringen säger även i sin budgetproposition att ”ytterligare värdefulla områden, såsom gammelskog, ska ges ett långsiktigt skydd och förvaltas väl.” Intressant detta, eftersom jag på rak arm kan nämna minst 50 skyddsvärda, gamla, skogar och skogsområden som är hotade av avverkning just i detta nu.

Det är ett faktum att vi inte når våra miljömål som rör skogen, detta är något som varje länsstyrelsetjänsteman lever med varje dag när de inser att det inte finns tillräckligt med pengar för att skydda alla skyddsvärda skogar och där markägaren inte vill avsätta frivilligt. ”Pengar eller jag hugger” är dessa tjänstemäns verklighet. Pengar saknas, och många av länsstyrelserna i landet har redan gjort av med årets budget (!) innan februari ens är här. Hur kommer det sig då att vi aldrig någonsin hör någon landshövding yttra sig om detta tragiska? Landshövdingarna, om någon, kan ju faktiskt belysa detta gigantiska problem och se till att informationen når de rätta kanalerna. Framförallt Miljödepartementet. För departementet själv verkar knappast ha koll på hur verkligheten i skogen faktiskt ser ut.

Inte heller Naturvårdsverket verkar ha mod att riktigt ta bladet från munnen. Istället för att kraftfullt klargöra för våra beslutsfattare att pengarna inte räcker till för att möta regeringens ambitioner om att skydda skyddsvärd skog så skickar verket en förfrågan till en länsstyrelse om det inte går att ”se över reservatsavgränsningen utan att förlora allt för mycket av värdekärnor”.  Ursäkta – ska länsstyrelserna nu börja köpslå om avgränsningarna på reservaten också på grund av bristande resurser istället för att verket vänder sig direkt till beslutsfattarna och kräver en lösning på problemet? Nu vet jag ju i och för sig inte hur ofta Naturvårdsverket föreslår länsstyrelsens tjänstemän att minska avgränsningarna, men att det har skett ens en gång tycker jag är en oerhört oroväckande signal om att våra myndigheter och själva Naturvårdsverket kanske faktiskt lite grann mörkar den pressade situation som faktiskt råder gentemot regeringen; att skyddsvärd skog inte kan skyddas med de medel som finns.

Alltså sådana skogar som regeringen säger inte ska huggas.

Länsstyrelsen i Jämtland beskriver dock läget ganska bra på sin hemsida i några korta ord: ”Utvecklingen vad gäller Ett rikt växt- och djurliv är också negativ, inte minst på grund av förlusten av skogshabitater. Med dagens avverkningstakt kommer cirka 75 procent av den äldre skogen nedom fjällen i Jämtlands län att vara avverkad år 2020.” Denna nyhet är dock inbäddad på deras hemsida bland massa annan information, och går nog de flesta förbi.

Det är så oerhört frustrerande att jobba med naturvårdsfrågor när det verkar som att miljörörelsen är de enda som faktiskt upprepat lyfter frågan om avsaknad av resurser. Istället borde det väl rimligen vara de som arbetar med att skydda skogarna som skriker högst efter ökade resurser? Dilemmat är dock att de frustrerade tjänstemännen inte vågar säga något själva av rädsla att åka på tillsägelser från sin arbetsgivare. De frustrerade tjänstemännens ledningar vidarebefordrar, av någon helt outgrundlig anledning, knappast problemet till beslutsfattarna. Inte heller syns de i debatten, där de borde vara synliga om de verkligen har en vilja att genomföra politiken och leva upp till regeringens ambitioner. Skogsbruket säger ingenting – även om de är de som skulle gynnas mest av ökade resurser – men det är klart, skogsbruket lyder ju lite indirekt under Skogsindustriernas virkeshunger, och Skogsindustriernas affärsidé är ju knappast att undanta skog från skogsbruk. Tvärtom.

Om jag fick önska bara en sak i debatten om skydd av skogsmark så är det att Skogsstyrelsens generaldirektör tillsammans med landets Landshövdingar och Naturvårdsverkets generaldirektör tog bladet från mun och sa som det verkligen är. Vill regeringen bevara skyddsvärda skogar så behövs det mer pengar och mer ersättningsmark från statliga skogar. Istället så hör vi nästan inget om detta. De enda nyheter som sipprar ut från länsstyrelserna är i princip när det har bildats ett nytt reservat. Och vad ger det för signal till beslutsfattarna? Från Skogsstyrelsehåll hör vi nästan bara ”dialog, dialog, miljöhänsyn, dialog”. Visst är det viktigt med både dialog och miljöhänsyn, men det hade varit klädsamt om ledningen för myndigheten även påtalade det plågsamma faktum att deras tjänstemän inte kan skydda all skyddsvärd skog.  Även om enskilda tjänstemän från Skogsstyrelsen har lyft bristen på resurser vid flertalet tillfällen så verkar ledningen inte tycka att detta är något större bekymmer som kräver särskild uppmärksamhet. När det gäller Naturvårdsverket så har de förvisso lyft frågan i ett nyhetsprogram för något år sedan. Men sen dess har det varit ganska tyst måste jag säga.

Och den stora tystnaden står ledningarna för Skogsstyrelse, Länsstyrelse och Naturvårdsverk för. De som verkligen skulle kunna få fart på både debatten och besluten.

Eller så har jag helt missat något.

Ett annat alternativ för att få regeringen att fatta situationen är att länsstyrelserna helt sonika börjar fatta reservatsbeslut av skyddsvärda skogar rakt av. Avgränsa och besluta. Även om det inte finns pengar att ersätta markägarna. I det fallet kan ju markägarna alltid stämma staten för att de inte får ut sin ersättning.

Då kanske våra beslutsfattare äntligen fattar att vi har ett problem. Jag menar, de skyddsvärda skogarna som aldrig ska huggas, kommer att huggas om de inte blir skyddade på ett eller annat sätt. Och skydd kostar pengar. För allt kan och kommer inte att skyddas frivilligt. Hur mycket regeringen än vill.

Fridens,

Malin