Hej,

Läser idag i tidningen Skogen att två domar har fallit för brott mot Skogsvårdslagen. Om de vunnit laga kraft eller inte är oklart, men i dagsläget har två domar fallit.

Vad jag läst så har Skogsstyrelsen det senaste året skärpt tonen och anmält ett flertal ärenden till polis och åklagare där man anser att lagen inte efterlevts. Nu är det i och för sig ytterst oklart om alla dessa ärenden är färdigbehandlade eller inte, så jag lämnar just antalet dömda ärenden vid detta.

Men en sak slår mig. Minst 20 ärenden som Skogsstyrelsen har hanterat handlar om avverkningar som har skett utan en avverkningsanmälan. Eller kanske jag ska säga snart minst 21 ärenden, för idag lämnade vi in en hemställan till Skogsstyrelsen om att överlämna ett ärende till polis och åklagare. Ärendet handlar om att statliga Sveaskog har avverkat skog i Norrbotten utan att anmäla detta. Man kan tycka att åtminstone ett statligt bolag har tillräckligt bra koll på regelverket för att begripa att skogen måste anmälas innan den avverkas, oavsett omständigheterna. Hur det går med just det ärendet får jag återkomma om.

Hur som helst, avverkningar av skogar över 0,5 hektar som har skett utan avverkningsanmälan är per definition olagliga. Man anmäler vad man ska avverka innan man avverkar. Det som då slår mig är timmerförordningen, en förordning som varit gällande i Sverige sedan mars förra året. Timmerförordningen förbjuder handel på EU:s marknad med virke och trävaror som kommer från olaglig avverkning. Svenska skogsägare måste följa bestämmelserna i förordningen oavsett om det är statliga Sveaskog, någon skogsägarförening eller en enskild markägare med några hektar skog.

Vi har alltså 2 domar. Skogsstyrelsen hanterar ett 20-tal ärenden kring avverkning utan avverkningsanmälan.  (Sedan lär det ju finnas ett ansenligt mörkertal av olagliga avverkningar för jag tror knappast Skogsstyrelsen har tid och möjlighet att gå igenom varenda kvadratmeter av Sverige i jakt på fall att driva). Den naturliga frågan kring detta är då vart timret från dessa avverkningar har tagit vägen? För de får ju inte hamna inom EU:s inre marknad. Då har man brutit mot timmerförordningen.

Detta leder mina tankar vidare till frågan om vad som omfattas av pågående markanvändning. I skogsvårdslagens hänsynsregler (för naturvård, kulturmiljön och rennäringen) för skogsbruk så får myndigheten inte meddela föreskrifter om dessa innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

Frågan är bara vad som egentligen rimligen ryms inom begreppet pågående markanvändning? I förarbetena till lagstiftningsreformen 1972 så framhöll man att ”…bedömning måste ske från fall till fall med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”.

Om nu bedömningarna ska göras utifrån dessa förutsättningar så måste jag säga att Skogsstyrelsen har varit mycket generös i sina bedömningar.  För att ställa frågan på sin spets:  Är kalavverkning av urskogar pågående markanvändning? Okej, nu har vi inte så jättemånga urskogar kvar i Sverige, och där landar vi också i en definitionsfråga. Är en urskog en skog utan en enda stubbe? Eller är det en skog som aldrig kalavverkats – där det aldrig bedrivits skogsbruk, men väl en mindre påverkansgrad från människor som hämtat enstaka träd till husbehov i svunna tider?  Eller är det något annat? Det beror nog på vem du frågar. Men frågan intressant tycker jag. Går det exempelvis verkligen att räkna stubbrytning som pågående markanvändning? Och det här med främmande trädarter – är det verkligen ”en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”?

Grejen är den att ingen – vare sig lagstiftare eller domstol – har, mig veterligen, tagit ställning till eller gjort en ordentlig översyn av vad som ryms inom pågående markanvändning, vilket i sig är lite besynnerligt givet att det är begränsningar av pågående markanvändning som triggar ersättningsreglerna. Men ersättningsrätten kan dock rimligen bara gälla vid laglig pågående markanvändning – jag menar, man kan ju knappast få ersättning för att man inte får bedriva skogsbruk som strider mot lagen.  Här behöver lagstiftningen verkligen ses över så att det en gång för alla blir tydligt för markägaren vad som omfattas av laglig pågående markanvändning.

Dessutom, säg till exempel att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras för att en skogsbrukare förbjuds att genomföra en avverkning som skulle orsaka en miljöskada. Ska denne markägare då ersättas? Detta skulle i så fall dessutom strida mot principen om att förorenaren betalar (även kallat Polluter Pays Principle), en princip som innebär att den som orsakar miljöskadan ska täcka kostnaderna som skadan innebär. För skogsbrukets del kan det handla om föroreningar i form av t.ex försurning, utflöde av tungmetaller etc. Något som vi redan vet sker i skogslandskapet som följd av det hårdhänta skogsbruket.

Åter till timmerförordningen och olagliga avverkningar. Om nu Skogsstyrelsen menar allvar med att fortsätta granska och öka antalet åtal så misstänker jag att vi kommer få ett antal intressanta rättsfall, och även domar framöver. Hur i hela friden ska vi då kunna säkerställa att virket från möjliga olagliga avverkningar inte finns ute på marknaden? Detta blir en tuff nöt att knäcka. Och arbetet för Skogsstyrelsen förenklas ju knappast av den veka skogsvårdslagen där tydliga begränsningar inte finns. Ta tillexempel ett av de riktigt stora problemen:

Körskador kopplat till skador på vatten och vattendrag.

Körskador är ett väldokumenterat och välkänt problem inom skogsbruket. Körskador kan även leda till ett ökat utsläpp av tungmetaller från skogsmarken (=miljöskada). I dagens lagstiftning så är körskadorna mycket styvmoderligt behandlade. Givet att körskador ÄR ett utbrett problem, och givet att de kan orsaka en miljöskada så är det inte mer än rimligt att regelverket är tydligt gällande vilken naturhänsyn som måste tas inom ramen för laglig pågående markanvändning.

Skogsvårdslagen är dock löjligt snäll mot de skogsägare som endast är ute efter en snabb profit. Den absoluta majoriteten av avverkningsanmälningarna slipper igenom utan vare sig förelägganden eller förbud. Vilket har resulterat i katastrofala följder där hänsynskrävande biotoper avverkas, körskador uppstått, kulturmiljöer skadats, livsmiljöer för hotade arter utplånats osv. Detta visar inte minst Skogsstyrelsens mångåriga uppföljningar tydligt. Utan förelägganden och förbud kan man dessutom slippa lätt undan med att tänja på gränserna vilket vi ser ske inom såväl den statliga förvaltningen av svenska folkets skog, de stora skogsbolagen och bland skogsägarföreningar.

Och de markägare som ändå gör rätt och bedriver ett hållbart skogsbruk blir de som per definition missgynnas av den oerhört otydliga lagstiftningen vi har.

Fridens,

Malin