Hej,

Detta kommer bli ett långt och relativt invecklat inlägg om FSC-systemet. Jag ska göra mitt bästa för att förenkla och förklara. Om jag misslyckas så får ni gärna fråga så ska jag försöka förtydliga.

För första gången är en markägare på god väg att förlora sitt FSC-certifikat i Sverige efter att ha blivit tilldelad två allvarliga anmärkningar (major CAR) från sin certifierare. Markägaren Bergvik Skog har återigen misslyckats att identifiera nyckelbiotoper och därmed avverkningsanmält dessa. Bolaget har även misslyckats med en radda andra saker väl sammankopplat med nyckelbiotoper och identifiering av dessa. Till sin hjälp i dessa misslyckanden har Bergvik haft Stora Enso och Korsnäs.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om detta förrän vi hade fått reda på det verkliga utfallet, och ska jag vara helt ärlig tror jag nog inte att Bergvik alls kommer att bli av med sitt certifikat i slutändan – även om jag givetvis inte kan veta. Det finns dock ett antal faktorer talar för att certifikatet ska dras in. Exempelvis:

–          Bergvik har en lång historia bakom sig med misslyckanden att identifiera nyckelbiotoper och har mellan 2008-2010 fått ett antal anmärkningar för detta av sin certifierare. Problemet kvarstår uppenbarligen då föreningen fortsatt påtala och dokumentera detta mellan 2011-2013.

–          Bergviks certifikat löper ut inom mindre än en månad. Ett nytt certifikat får inte upprättas om det finns ett major CAR som inte har åtgärdats. I ärlighetens namn; Bergvik har fått både minor och major CARs sedan 2008 för att inte klara av att identifiera nyckelbiotoper. Hur ska bolaget kunna åtgärda detta på en månad när man inte klarat av att åtgärda det på 5 år?

Hur som helst, jag hade, som sagt, egentligen inte tänkt att grotta ner mig, eller spekulera särskilt mycket i allt detta förrän den 15 oktober då Bergviks certifikat löper ut och vi får fakta på bordet.

Men, så läser jag ett pressmeddelande från FSC Sverige som verkligen inte visar en korrekt bild av hur själva klagomålsprocesserna, som leder till minor och major CAR, fungerar i verkligheten. I sitt uttalande får FSC det att framstå som att processerna både fungerar OCH leder till åtgärder. Detta uttalande känns helt främmande för mig, för exakt på samma sätt som vi i åratal har dokumenterat hur FSC inte fungerar väl i det praktiska skogsbruket trots att flera certifierade markägare vid flera tillfällen ska ha vidtagit en rad åtgärder, så har vi även de senaste 3-4 åren dokumenterat hur de, för FSC, helt fundamentala klagomålsprocesserna i princip inte fungerar överhuvudtaget i Sverige.

Givet den löjligt orimliga arbetsinsats som jag har plöjt ner i klagomålsprocesserna de senaste 4 åren så blir jag provocerad av att läsa FSCs pressmeddelande. Jag lagt oerhört mycket tid på varje klagomål, endast av anledningen att processerna INTE fungerar. Hade processerna fungerat som de ska så hade jag nog mer än halverat min arbetsinsats vad gällande upprättande och uppföljning av klagomål. Och jag vågar nog sticka ut hakan och säga att jag har mer erfarenhet av att driva klagomålsprocesser än de flesta. Av denna anledning så vill jag kommentera FSCs pressmeddelande utifrån min horisont och erfarenhet:

”FSC:s klagomålsprocess fungerar och leder till åtgärder” – Jag vet i och för sig inte vad FSC grundar detta påstående på, men eftersom man i sitt pressmeddelande särskilt har hänvisat till två av föreningens aktuella klagomål så antar jag att det är dessa man åsyftar.  Det ena av klagomålet upprättades 2011. Det besvarades inte av certifieraren på nästan 1 år. Och om inte jag hade spenderat åtskillig tid att påminna certifieraren (vanligtvis utan att ens få svar på mina påminnelser) så hade nog ärendet kort och gott fallit i glömska hos certifieraren. Exempel på en av de många tröstlösa påminnelser jag var tvungen att göra lyder som följer:

Hej,

Naturskyddsföreningen önskar nu återigen återkoppling på klagomålet för Kolåsen. Klagomålet upprättades den 25 juli 2011. I oktober 2011 fick föreningen svaret att Kolåsen utgjorde en del av den interna revisionen som skulle avslutas i oktober 2011. Efter det skickade Naturskyddsföreningen 2 påminnelser till DNV om att få svar. Den 8 februari 2012 svarade DNV att ärendet skall hanteras i Mars enl. nedan.

Nu är det april.

Korsnäs har hanterat ärendet sedan länge och lämnat sitt svar till oss muntligt. Bergvik valde att inte skicka ett formellt svar på klagomålet. Jag kan förstå om DNV ville ta del av information från Skogsstyrelsen, detta borde ju rimligen vara en enkel procedur givet att de har klassat området som nyckelbiotop. Vilka intressenterna är som ni vill samla information från förstår jag dock inte. Klagomålet handlar om att Bergvik, genom Korsnäs, har undlåtit att naturvärdesbedöma ett område innan man planerade väggatan samt huggit en väggata rätt in i en nyckelbiotop.

Vidare ligger det ytterligare ärenden öppna där DNV har lovat återkoppling under mars månad.

Vänliga hälsningar

Malin

Detta mail skickades i april 2012. Det tog sedan ytterligare ett gäng månader innan något svar kom igen. Hur FSC kan tycka att detta är en fungerande klagomålsprocess har jag svårt att förstå. Och då är detta bara ETT av alla exempel jag har. Å andra sidan så hänvisar FSC till att vi tog detta fallet vidare till internationell nivå:

”Naturskyddsföreningen … förde då sitt klagomål vidare till internationella FSC och ASI.” – Här skulle jag kort vilja lyfta fram följande: När jag i maj 2012 skickade in ett klagomål till ASI över hur Bergviks certifierare hanterar (eller inte hanterar kanske jag ska säga) klagomål från intressenter (i detta fall Naturskyddsföreningen) så fick jag ett mycket märkligt svar från ASI där man antydde att jag kanske inte riktigt visste vad det innebar att upprätta ett klagomål gällande en certifierare (vill här även tillägga att detta inte var det första klagomålet föreningen upprättat till ASI) det stod dock ingenting om hur ASI alls tänkte hantera klagomålet. Sen var det dödstyst från ASI, trots att jag vid flera tillfällen bad om återkoppling på klagomålet. Ungefär här rann bägaren över efter åratal av undermåligt hanterade klagomål, varför vi publicerade rapporten om hur FSC fungerar i Sverige. Rapporten publicerades även på engelska och skickades till FSC i hela Europa. Bara dagar efter att rapporten publicerats får jag som ett brev på posten svar från ASI, där man plötsligt har omprövat ett tidigare beslut och nu tänkte hantera våra klagomål (det hade under denna tid hunnit bli ett till klagomål) på det sättet som vår intention var med klagomålen från första början.

Hur FSC kan tycka att även detta utgör en väl fungerande klagomålsprocess har jag alltså också svårt att förstå. Det krävdes tydligen en skandalrapport för att ASI skulle möta upp våra klagomål. FSC Sverige lyfter hela tiden fram FSC:s ”öppenhet” och ”möjlighet för intressenter att engagera sig”. Men jag undrar i mitt stilla sinne vilken intressent som orkar dra i så långdragna processer, där intressenten dessutom själv kontinuerligt måste bevaka att ärendena hanteras av mottagarna. Vilken intressent orkar sitta och skriva rapport efter rapport för att få systemet att möjligen röra sig framåt i små små myrsteg. Vi har haft FSC i Sverige sedan 1999, ändå är processerna fortfarande inte fungerande. Jag har betalt för att göra detta. Jag är mycket väl insatt i hur systemet (inte) fungerar. Men min tjurskallighet till trots så har till och med jag flera gånger funderat på att bara strunta i att fortsätta följa upp ärenden. Det är oklart om det är värt det då det kräver så oerhört mycket tid och energi när vi i slutändan ändå inte ser någon skillnad i skogen.

”Det är bra att intressenter påpekar när det uppstår fel så att man kan komma till rätta med dessa. Det utvecklar systemet.” – FSC har hela tiden haft full insyn i våra klagomålsärenden, i de många påminnelser som gått till certifierarna, i certifierarnas oförmåga att svara föreningen. Kopior på klagomål, påminnelsemail etc har alltid även skickats till FSC. 2011 gjorde FSC själva en analys av- och skrev en rapport om problematiken och fick då än större och djupare insyn i den. Trots detta har jag aldrig någonsin upplevt att FSC har hanterat problemet, jag har i alla fall inte märkt det i praktiken eftersom klagomålen som föreningen har upprättat från 2011 och framåt knappast har hanterats bättre än tidigare, ibland även sämre och vid ett tillfälle överhuvudtaget inte alls. Vad som i slutändan hände med FSC:s rapport är oklart. Jag har då i vart fall inte sett den publicerad eller offentliggjord.

”Den andra avvikelsen gäller att de missat att identifiera två nyckelbiotoper. Ingen avverkning har dock skett inom nyckelbiotoperna.” – Ursäkta, det känns som att det fallit bort en mening här. Dessa skogar, liksom många många andra avverkningsanmälda nyckelbiotoper som Naturskyddsföreningen har hittat genom åren, står kvar ENDAST eftersom Naturskyddsföreningen har uppmärksammat, i detta fall, Bergvik på det uppenbara. Varför lyfts alltid från såväl bolag som certifierare och nu även från FSC: ”ingen avverkning har skett inom nyckelbiotoperna”? Det är ju inte det det handlar om. Grundproblemet är snarare att de avverkningsanmäls i första hand. Jag vet inte hur många klagomål jag skickat in där vi upptäckt anmälda nyckelbiotoper, där markägaren slunkit igenom certifierarens glesa nät eftersom de i slutändan inte avverkade nyckelbiotopen (efter att ideell naturvård hittat den och påtalat den för markägare och myndighet). Det är ett faktum som certifierare, och tydligen även FSC, verkar vilja glömma bort: skogarna hade avverkats om inte föreningen hade varit där och dokumenterat. Skogarna var planerade och snitslade.

”Avvikelserna är ett resultat av att Naturskyddsföreningen skickade in klagomål om Bergvik Skog till certifieraren.” – Detta är helt sant. Men det hade varit klädsamt om FSC även hade bekänt den tunga process som föregick avvikelserna. Man hade kunnat formulera detta på ett lite mer sanningsenligt sätt som inte vilseleder läsaren att tro att det bara är att skicka in klagomål för att vara med och påverka. Att delta i klagomålsprocesser i Sverige är nämligen lite som att kasta sig ut på en motorväg med en ögonbindel. Man vet liksom aldrig riktigt vad som kommer att hända – eller, framförallt, hur. För tro inte att de olika certifierarna hanterar klagomål på samma sätt. För det gör de inte. Och tro inte heller att samma certifierare alltid hanterar klagomålen konsekvent.

Kan slutligen tillägga att Bergvik, förutom sina två major CAR i år även fick ett minor CAR för att ha avverkat ***trumvirvel*** en nyckelbiotop. Vi får väl se om detta spelar in i certifierarens bedömning om huruvida Bergvik ska få behålla sitt certifikat eller inte den 15 oktober. Det borde rimligen göra det då Bergvik sedan 2008 dragits med samma grundläggande problematik kring nyckelbiotoper, naturvärdesbedömningar och identifiering av värdefulla skogsområden.

Bergvik själva verkar dock tycka att de sitter säkert i båten och uttalar på sin hemsida:

”Sammanfattningsvis så ser vi inte vårt certifikat som hotat, de avvikelser som vi fått kommer att hanteras.”

Bild 8

Väggatan som höggs genom och rätt in i en nyckelbiotop som Bergvik, genom Korsnäs, hade misslyckats att identifiera.

Och jag ställer mig återigen frågan – Hur i hela friden ska man lyckas åtgärda något på en månad som man misslyckats med att åtgärda under 5 år?

Jag återkommer i ärendet efter den 15 oktober.

Fridens,

Malin