Hej,

Förra veckan deltog jag i föreningen Skogens höstexkursion. Ämnet var skogspolitik och diskussionspunkterna var många. Det handlade om skydd, hyggesfritt, sociala värden, samverkan, uppföljning med mera med mera. Det som genomsyrade  hela exkursionen var det lite tjatiga ämnet om den allsmäktiga dialogen som verkar vara Skogsstyrelsens patentlösning på alla problem och utmaningar som vi står inför. Det var mycket tydligt att såväl myndigheten som skogsbruket vill att miljörörelsen återigen sätter sig runt dialogbordet. För det ska föras en himla massa dialoger framöver. Det ska föras dialog om skydd, det ska föras dialog om hyggesfritt, det ska föras dialog om sociala värden osv.. Vi ska alltså prata bort ännu mer tid än vad vi redan gjort. Och ju längre vi håller på att dialoga oss igenom detaljer istället för att hantera helhetsbilden (givetvis baserad på vetenskapliga fakta) i skogslandskapet, desto fler sår rivs under tiden upp i värdefulla skogsområden. Missförstå mig inte nu, givetvis är dialog och samsyn viktigt och bra, men dialogerna kan inte fortsätta baseras på att skogsbruket, myndigheter och miljörörelsen ska sitta och komma överens om hur skogen ska brukas, under tiden som den paradoxalt nog kalhuggs på ett ohållbart sätt. Naturvårdsforskningen måste istället vara inkopplad från dag ett och förklara för skogsbruk, myndigheter, miljörörelsen och övriga intressenter VAD som krävs.

  • Skogsstyrelsens uppföljningar visar att skogsbruket skadar naturvärden, upplevelsevärden och inte minst kulturmiljövärden.
  • ArtDatabanken har i en rapport visat på att många skogslevande arter bedöms ha ganska risiga framtidsutsikter på landskapsnivå. Dessutom krävs det att miljöhänsynen i skogsbruket måste uppfylla de enskilda arternas krav OCH att hänsynen lämnas där arterna finns före avverkning för att miljöhänsynen ska ha någorlunda effekt. Sen måste givetvis dessa små livbåtar av miljöhänsyn bindas ihop med andra livsmiljöer. Miljöhänsynen måste alltså planeras ur ett landskapsperspektiv.
  • Vi har en lång lista av hotade och nära hotade arter, som knappast kommer att minska så länge som deras livsmiljöer fortsätter att försvinna.
  • Naturvårdsforskning pekar på att i storleksordningen 10-30 % av en arts livsmiljö behövs på landskapsnivå för att arterna ska kunna fortleva.
  • Tröskelvärdet 20 % av bevarade livsmiljöer är väl känt.

Allt detta vet vi redan. Ändå är det inte där vare sig skogsbruket eller ansvarig myndighet verkar vilja börja i dialogandet. Utan det ska istället dialogas fram någon form av samsyn istället, en samsyn utan vetenskaplig förankring eller med utgångspunkterna i naturvårdsforskningens kunskap om tillståndet i skogen – och vad som krävs för att förbättra detta dystra tillstånd.

Det skogsbruk vi har är inte hållbart. Även om tillväxten är (marginellt) högre än avverkningstakten så anser jag det vara en skymf för hela naturvården och naturvårdsforskningen att hävda motsatsen.

Skogsbruket anser att de inte behöver lära sig arter, utan bara strukturer (ArtDatabankens budskap: ”Hänsyn måste lämnas där arterna finns före avverkning om den ska ha önskvärd effekt”). Hade jag fått en krona för varje gång jag hört ”Det är orimligt att begära att vi ska kunna identifiera rödlistade och hotade arter” så hade jag varit en rik kvinna idag. Jag vet inte heller hur många gånger jag har stått på ett kalhygge tillsammans med skogsbruket där ideell naturvård tidigare dokumenterat mängder av rödlistade och hotade arter och hört att ”Vi bedömer att arterna kommer klara sig fint i detta område eftersom vi har tagit lite mer hänsyn än normalt”. Vilken vetenskaplig grund skogsbruket har för dessa bedömningar har jag aldrig riktigt fattat.

Jag tar ett (av väldigt väldigt många) exempel:

Naturskyddsföreningen upprättade ett klagomål vad gällande en värdefull naturskog som slutavverkades och markbereddes. Föreningen hade i området dokumenterat förekomster av flera hotade arter innan avverkning – arter vars största hot utgörs av just slutavverkning och markberedning enligt artexperterna. Svaret från markägaren var att man ”bedömer att den hänsyn som lämnats vid avverkningen och i omgivande landskap ger goda förutsättningar för att gynna rödlistade arter.”

Detta svar är ett ganska schablonartat (och oerhört nonchalant) svar som vi får av de flesta markägare.

En naturlig, och självklar följdfråga på ett sådant svar är: ”De hotade arterna som fanns i denna skogen – finns de dokumenterade i övriga landskapet? Eller ens i de små hänsynsytorna som ni bedömer vara goda förutsättningar för arten?” Personligen tycker jag att det är en ganska relevant fråga givet att det hos markägarna bevisligen görs en aktiv bedömning att övriga landskap och små hänsynsytor ger goda förutsättningar för arten. (Upprepar återigen ArtDatabankens budskap ”Hänsyn måste lämnas där arterna finns”)

Markägarna tycker inte detta är en relevant fråga, och det brukar vid en sådan följdfråga uppstå en viss besvärande tystnad eftersom bedömningar likt ovanstående oftast inte ens grundar sig på några dokumenterade artförekomster. Och jag undrar stilla om någon forskare eller expert vågar sig på att stödja dessa bedömningar i relation till tillståndet för de skogslevande arterna.

Ett annat intressant faktum kring skogsbrukets negativa påverkan på miljön är den senaste rapporteringen från Skogsstyrelsen gällande vårt kulturmiljöarv, närmare bestämt fornlämningarna. Myndighetens uppföljningar visar att på 68 % av hyggena har skogsbruket skadat fornlämningar, och ännu mer anmärkningsvärt: andelen skadade och negativt påverkade fornlämningar som har ett Länsstyrelsebeslut kopplat till sig (t ex råd, förbud etc) uppgår till inte mindre än 70 %! Det här är så bedrövliga siffror att jag faktiskt blev helt mållös när detta presenterades under höstexkursionen förra veckan. Noteras ska dessutom att alla de fornlämningarna som myndigheten har undersökt har varit mycket väl kända och registrerade i diverse offentliga databaser. Skogsbruket har således haft full kunskap om var dessa fornlämningar finns, men ändå skadat eller påverkat dem negativt. Nonchalans? Brist på respekt? Bristande kommunikationsvägar mellan utförare och planerare? Jag vet inte, men okunskap är det då i alla fall inte eftersom fornlämningarna varit väl dokumenterade. Det kändes därför ganska fånigt när en skogsägarorganisation ställde sig upp och sa: ”vi känner inte igen oss i denna bild”.

Trots de hårda fakta vi har om tillståndet i skogen och tillståndet för de skogslevande arterna, trots den enorma kunskapsluckan kring skogens sociala värden – och inte minst trots att vi vet att skogsbruket skadar en mycket stor del av våra fornlämningar så fortsätter skogsnäringen ändå att bestämt hävda att de bedriver ett hållbart skogsbruk. Till och med ett så hållbart skogsbruk att vi borde exportera modellen till hela världen.

Detta gör mig uppriktigt bekymrad. Ett hållbart nyttjande av skogen (rörande biologisk mångfaldsaspekten) måste till att börja med ändå ta avstamp i den enda definitionen som finns fastlagd i ett juridiskt bindande dokument, dvs. i CBD:s artikel 2: ”Nyttjandet av komponenter av biologisk mångfald ska ske på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, varigenom dess potential att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar bibehålles”.

Biologisk mångfald definieras förövrigt också i samma juridiskt bindande dokument: ”Variationsrikedomen bland levande organismer i alla miljöer samt de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem”. Kort sagt; biologisk mångfald omfattar mångfald på genetisk-, art- och ekosystemnivå.

Sett till dessa definitioner – som Sverige faktiskt skrivit under på – så är vi oerhört långt ifrån ett hållbart nyttjande av skogen.

Skogsstyrelsens storsatsning på dialogprojekt har inte heller tagit avstamp i dessa begrepp och diskuterat hur de ska operationaliseras i skogsbruket. Givet den pågående förlusten av biologisk mångfald och de fakta som finns om det dystra tillståndet i skogen så måste begrepp som dessa, samt de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen och dess preciseringar vara helt centrala i diskussionerna – liksom de vetenskapliga underlag som finns, såsom bristanalyser etc. Att börja i änden med att försöka skapa någon samsyn mellan ett ekonomiskt särintresse, som helt uppenbart bär den stora skulden för det risiga läget i skogen, och miljörörelsen är helt fel ände att starta i. I synnerhet då parternas verklighetsbeskrivning skiljer sig så oerhört både före under och efter dialogerna. Och myndigheten själv har ju inte direkt gjort sig känd för att förmedla läget i skogen på ett tydligt sätt till samhället (vilket förövrigt är deras skyldighet att göra).

Jag menar att dialog måste utgå från tydliga mål, som exempelvis ”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus och tillräcklig genetisk variation” (=precisering inom miljökvalitetsmålet). Att dialog måste baseras på vetenskapliga fakta och de definitioner som finns kopplade till ett hållbart nyttjande. Att EU-direktiv, miljökvalitetsmål och internationella åtaganden ska och bör vara ledande inom en dialog.

Att diskutera detaljer kan vi göra sen.

Fridens,

Malin