Hej,

I samtal med min chef, mina kollegor, diverse myndighetspersoner samt ideella naturvårdare runt om i landet så är det alltid ett ord som upprepas om och om igen:

Ansvar.

Skogsbruket ska ta sitt ansvar. Ett ansvar som enligt rådande politik innebär att skogsbruket måste prestera bättre naturvård än vad lagen kräver. Det ansvaret klarar inte stora delar av skogsbruket att ta, (något som Skogsstyrelsens utvärderingar även visar år ut och år in) i vart fall inte utan ekonomisk ersättning.

Regeringen är ansvarig för att se till att det finns tillräckligt med resurser för att stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Det ansvaret är lite som ett luftslott där miljöministern å ena sidan stolt berättar om en massa nya pengar till skydd av skog.  Pengar som å andra sidan egentligen aldrig fanns, men det lät ju himla bra i alla fall.  Ansvarsfullt på något vis.

Eftersom regeringen nu inte tar sitt ansvar att avsätta tillräckligt med medel för att ersätta markägarna som inte alltid vill, eller har råd, att ta sitt pådyvlade ansvar utöver lagens krav så förlitar sig skogspolitiken löjligt mycket på skogscertifieringen. Men skogscertifieringen FSC vill inte alls ta ansvaret för att lösa konflikterna i skogen, det ansvaret skjuter FSC direkt tillbaka till staten.

Det frivilliga ansvaret inom skogsbruket som ligger under certifieringen är dessutom också lite som ett luftslott. Där markägare å ena sidan skyddar en massa skog frivilligt, men å andra sidan säljer de ”skyddade” områdena till andra markägare som inte alls vill ta ansvaret för att frivilligt skydda den mark som de köpt. Samtidigt fungerar certifieringen inte alls på det ansvarsfulla sättet som den utmålas av såväl skogsbruket som certifieringsorganet själv. Detta eftersom skogsbruket alltför ofta bryter mot de regler som certifieringen ställt upp. Certifierarna, vilka granskar skogsbrukets efterlevnad av reglerna, tar inte heller sitt ansvar att på ett korrekt sätt hantera de överträdelser som ideell naturvård år ut och år in dokumenterar.

Och när vi ändå pratar om att skydda skog så finner jag det fullständigt obegripligt hur ansvarig myndighet Skogsstyrelsen inte tar sitt ansvar, och korrekt redovisar hur mycket skog som är skyddad i enlighet med landets internationella åtagande inom CBD. Där naturvården och våra politiker hade sett fram emot att få faktiska siffror på skogsskydd svart på vitt så duckar ansvarig myndighet och lägger istället fram en redovisning som passar Skogsindustriernas egensnickrade tolkning alldeles utmärkt. Skogsstyrelsen lägger därmed över ansvaret på våra politiker att sedan själva tolka det som myndigheten inte ville ta ansvar för att tolka.

Det finns mycket att säga om hur Skogsstyrelsen hanterar sitt ansvar och det är knappast någon nyhet att Naturskyddsföreningens förtroende för myndigheten befinner sig i en ganska brant nedförsbacke. Inom myndigheten finns det dock en mängd ansvarsfulla skogskonsulenter som gör ett fantastiskt arbete. Konsulenter vars mångåriga arbete Skogsstyrelsens ledning, utan att verkat ha blinka, kör över med en bulldozer. Därför blir jag inte särskilt förvånad när jag hör att även myndighetens interna förtroende för sin ledning är anmärkningsvärt lågt.

Själva skogsvårdslagens  ”ansvar” är att se till att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt, där miljö och produktion ska väga lika. Om skogsbruket bryter mot lagen så är det en domstols ansvar att ställa skogsbruket till svars. Men inte ens domstolens ansvar säkerställer att lagen efterlevs. I en dom från Hovrätten så befrias nämligen skogsägaren från sitt ansvar att anmäla avverkning till Skogsstyrelsen om denne anlitar en entreprenör till att utföra arbetet. Detta innebär i praktiken att skogsägare kan avverka skog helt utan myndighetens vetskap, vilket i sin tur innebär att det gör det ännu enklare än det redan är idag att inte leva upp till lagens krav när man avverkar. Krav som markägaren, enligt skogspolitiken, har ett ansvar för att följa med god råge.

Som ni ser är det här med ansvarsbördan inom skogsbruket och skogspolitiken inte helt logisk, lindrigt sagt. I synnerhet då alla inblandade har en tendens att skyffla runt ansvaret för hur skogen brukas och ansvaret för det som faktiskt händer i vårt skogslandskap vidare i en tillsynes aldrig sinande källa av presumtiva ansvarstagare. Exempel från verkligheten finns det gott om.

Lungsjöån i Dalarna är ett exempel. Ett stort naturskogsområde där skogsbruket ännu inte har lyckats utplåna ekologisk representativitet eller arters livsmiljöer. Bergvik Skog som äger marken har dock genom Stora Enso avverkningsanmält en hel massa, i sammanhanget av ekologisk representativitet, värdefull skog. Ideell naturvård har dokumenterat. Länsstyrelsen har dokumenterat. Resultat: en tung lista av rödlistade och naturvårdsintressanta arter, en nyupptäkt tjäderspelplats och en karta över ett levande skogslandskap. Som nu hotas av avverkning eftersom markägaren inte vill ta sitt ansvar särskilt långt utöver vad certifiering och lag kräver. Stora Enso har i dagarna påbörjat avverkningen av Lungsjöområdet. Därmed riskerar detta landskap att fragmenteras hårt.

Eftersom markägaren nu inte vill ta ansvar för den biologiska mångfalden och den ekologiska representativiteten i detta område så är då frågan vem ansvarsbördan  egentligen ligger på?

Eller var det kanske hela tiden meningen att vi skulle ha en skogspolitik som denna? En politik där ansvarsfrihet verkar råda förtäckt under parollen frihet under ansvar.

Fridens

Malin