Jag älskar skogen lika mycket som jag älskar livet. Som person är jag ”grundglad” som min mamma brukar definiera mig. Jag vill även tro att jag är ganska snäll och empatisk. Jag är en lyckligt lottad person som har förmånen att jobba med det jag älskar. Skog, skogens mångfald och dess bevarande. Jag har inget egenintresse i det jag gör. Jag gör det för att jag älskar skogen. I ärlighetens namn hade jag gärna jobbat där jag bor. Men istället tar jag tåget från Jämtland till Stockholm varje söndagskväll, och vice versa varje onsdag, för att få göra det jag gör. Jag är biolog. Garanterat är jag inte är bäst i världen på skogens ekologi – men när jag inte vet så vänder jag mig till ledande naturvårdare i landet, för att få vägledning. För att inhämta kunskap.

Förutom att ränna i skogen så gillar jag att skriva. Och jag skriver. På skogsbloggen. På min Facebooksida. I artiklar och i debatter. Jag pratar med alla som vill prata med mig, inte minst om skog; Vi har ett problem. Vi har en pågående och oerhört obekväm förlust av skoglig biologisk mångfald. Ändå fortsätter skogsnäringen att kalhugga skogar som är av absolut största vikt för biologisk mångfald. Samtidigt som man hävdar att allt är helt okej. Skogens mångfald är högre än den någonsin varit. Tack vare att vi huggit ner skogen….eller hur tänker man?

Hur som helst, vad var det som hände då…?

För någon månad sedan träffade jag en gammal studiekamrat till mig. En person som jag skattar mycket högt. Denna person sa till mig:

Malin, jag är så stolt över att vara din vän. Får du många hotbrev?

Förutom att bli mycket glad (och stolt) över att denna person var stolt över att vara min vän så tänkte jag att det här med hotbrev är ju jättelöjligt. Jag har en god dialog med de flesta skogsbolag och skogsägarföreningar. Även om vi inte håller med varandra i allt så kan vi vistas i samma rum, dricka kaffe från samma kaffepanna och inse att vi inte håller med varandra i många frågor. Utan att börja slåss – snarare så pratar vi med varandra, där de bästa samtalen förs på lokal nivå.

I skrivande stund har jag semester. Jag målar fönster, leker med mina hundar och mina vänner. Och ibland så hämtar jag posten. Oftast består denna post av fönsterkuvert eftersom e-mail och sms är sättet man konverserar på idag – om man inte ringer varann såklart. I brevlådan idag fanns också ett ”icke fönsterkuvert”. Ett gulnat kuvert. Både kuvert och brev var maskinskrivna och löd:

”Malin, du gör inte dig själv bra av att göra det du gör. Gör något annat istället. Annars kommer du göra dig själv illa.”

Jag vill inte någon någonting illa. Allt jag vill är att jag, mina vänner, min familj, mina syskonbarn, och deras barn, och hela världen, ska få en chans att uppleva en riktig skog. En skog som hyser all mångfald en skog kan hysa. Där vattnet är rent, där gammelskogsarterna trivs och där jag – och hela världen – har chansen att få sällskap vid kaffepausen av en lavskrika. Ja, jag bor i Norrland. Där lavskrikorna finns.

Där skog som aldrig tidigare kalhuggits finns.

Även om alla i hela världen aldrig kommer få bevittna lavskrikor vid kaffepausen, långskägg eller garnlav heller för den delen så borde de åtminstone få en chans.

Detta är mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Jag kommer inte sluta göra det jag gör, och skulle jag det så är det ganska många i landet som gör det jag gör. Som är oerhört kompetenta – människor som alla borde lyssna på.

Iallafall alla som vill bevara en levande skog till nästa, nästnästa och alla andra efterföljande generationer.

Fridens

Malin