Hej!

Det har snurrat en hel del kring skog den senaste tiden och några saker har verkligen stuckit ut.

Jag vill gärna tro att jag lever, bor och verkar i en demokrati där ministrar har den goda smaken att inte styra ett universitet utifrån en egen politisk agenda – som i detta fall i förlängningen innebär att försvara en politik som de senaste åren ifrågasatts och kritiserats allt mer. Men precis just detta gjorde jordbruksministern då han gav i uppdrag åt SLU att göra en propagandafilm som hyllar den rådande skogspolitiken och vår utarmande skogsbruksmodell. Ett antal professorer reagerade, med all rätt, på detta och lyfte upp det till ytan i en debattartikel för några veckor sedan. I artikeln framhåller man problematiken kring uppdragets innehåll vad gällande en icke-vetenskaplig uppfattning om att den svenska skogsbruksmodellen skulle vara bättre för en hållbar global utveckling än någon annan skogsbruksmodell. Dessutom – och ännu mer illavarslande – är också det faktum att regeringen själva lagt en proposition om den stora vikten av självständighet hos universiteten.

I min värld blir man inte särskilt självständig när tunga ministrar uppdrar att göra något. Man blir liksom ganska tvungen.

Sedan artikeln publicerades har jag väntat och väntat på att få läsa vad jordbruksministern själv har att säga om detta.

Föga förvånande säger han ingenting utan gömmer sig bakom SLUs rektors rygg. Där rektorn framhåller att filmen var helt på SLUs eget initiativ. Förbryllande uttalande kan jag tycka efter att ha läst själva uppdraget som, bland annat, tydligt hänvisar till regeringens politiska satsning ”skogsriket”.

Professorerna fick på detta en slutreplik och konstaterade torrt att det var märkligt att inte ministern själv svarade eftersom det var ministern som kritiserades – inte SLU.

Själv har jag fortsatt vänta på att ministern (som förövrigt för inte särskilt länge sedan varit uppe för granskning rörande ministerstyre i ett annat skogsärende – vilket han friades från av ett oenigt Konstitutionsutskott) ska uttala sig. Men stormen har blåst över och jordbruksministern går återigen fri från kontroversiellt agerande.

Den största, och absolut mest deprimerande, händelsen den senaste tiden står dock Miljömålsberedningens förslag till en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning för. En stor del av arbetet har kommit att handla om skydd av skog liksom naturhänsyn i skogsbruket.

Miljömålsberedningen är en parlamentariskt sammansatt beredning som ska lämna förslag till regeringen om hur miljökvalitetsmålen kan nås. Detta är grunden för beredningens arbete. Miljökvalitetsmålen. Låt oss kika lite snabbt på exempel av vad dessa innebär i korthet när det gäller skog:

Hotade arter har återhämtat sig och livsmiljöer har återställts i värdefulla skogar.

DSC_4752
Avverkad livsmiljö för hotade arter i värdefull sandtallskog. Anno 2010

Skogens biologiska mångfald är bevarad och arter har möjlighet att sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden.

Lite tunt med spridningsmöjligheter när skogslandskapet
fortsätter att omformas till ännu mer av detta…Anno 2011

– Skogens värden för friluftslivet är värnade och behållna.

P1030634
Lockande för friluftsliv, bärplockning, turism mm? Majoriteten av skogen
i Sverige är i klassen av denna – och närliggande –  ålderskategorier.

Givet beredningens uppdrag – att lämna förslag om hur miljökvalitetsmålen ska nås – och givet det slutresultat som blev så kan man bara konstatera att förslaget är inte mindre än en flopp.

Förslaget kommer inte på långa vägar att innebära måluppfyllelse av vare sig miljökvalitetsmål eller Nagoya-åtagandet. Åtagandet handlar bland annat om att områden av stor vikt för den biologiska mångfalden ska bevaras. Forskare har länge lyft faktumet att det behövs åtminstone 20 % skydd för att arter ska kunna klara livhanken. Eftersom majoriteten av landets hotade och nära hotade arter finns i den produktiva skogen så innebär detta givetvis att den produktiva skogen behöver prioriteras i skyddsarbetet. Idag är 4 % skyddat långsiktigt och kvalitetssäkrat. Tyvärr har beredningen har helt duckat för detta faktum. Man föreslår förvisso att ytterligare 150 000 hektar skog ska skyddas långsiktigt, kvalitetssäkrat och transparent. En bra början kan tyckas, men sett i skenet av följande så framstår det snarare som ett pinsamt försök till att få rapportera om lyckade insatser än att faktiskt vilja skydda det som hotas mest…

i) De 150 000 hektaren kan innefatta allt från klena tallar på en myr till glesa och mycket lågproduktiva hällmarksskogar eftersom beredningen vägrat ange att de 150 000 hektaren endast ska innebära strikt skydd för den artrikaste av miljöerna – produktiv skog.

ii) De 150 000 hektaren innebär blott en marginell ökning av säkert skydd. OM det nu är så att dessa hektar innebär skydd av ENDAST produktiv skog så skulle detta endast innebära skydd av ytterligare lite drygt 0,6 % produktiv skog. Vilket i sin tur innebär ett långsiktigt och kvalitetssäkrat skydd av  ca 4,5 % av den produktiva skogen.

Att jämföra med 17 %. Ett mål som ska vara nått om knappt 7 år…Fast nu har ju beredningen som sagt inte preciserat skyddet till produktiv skog.

iii) De 150 000 hektaren kan dessutom innefatta områden som redan är säkrade men ännu inte formellt skyddade. Detta skulle innebära att beredningens förslag landar på en betydligt lägre siffra än de utlovade 150 000 hektaren.

Pinsamt är bara förnamnet. Beredningen har haft både miljörörelsen och skogsnäringen närvarande i detta arbete och måste givetvis ha förstått att akilleshälen ligger i just skydd av produktiv skog. Därför borde beredningen ha tagit hjälp och använt sig av ledande forskning, etablerade och väl kända fakta inom området i sitt arbete. Använt dessa fakta och analyserat dem för att komma fram till vad som faktiskt krävs för att vi ska nå nationella mål och internationella åtaganden. Detta gjordes dessvärre inte, utan man räknade baklänges – kikade på den osannolikt otillräckliga budget för skydd av områden och gav ett förslag utifrån detta. Även om förslaget inte räcker till måluppfyllelse.

Sen far man med osanning och hävdar att Sverige kommer att uppfylla Nagoya-åtagandets mål om skydd. Utan att analysera kärnan i själva åtagandet:

“År 2020 ska minst 17 procent av landytan…, då särskilt områden av specifik betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, bevaras… i ekologiskt representativa och väl sammanhängande nätverk av skyddade områden…”

Beredningen har inte analyserat vare sig behovet av skyddade områden av specifik betydelse för biologisk mångfald eller hur dessa lever upp till att vara ekologiskt representativa områden. Ändå så anser beredningen att man uppfyller åtagandet eftersom man skapade ”Kalle Anka-reservat”. Man kallade det för Ekolandskap. Och man garanterar inget skydd av den mest hotade naturtypen produktiv skog däri. I dessa Kalle Anka-reservat ska alla komma överens och ”Regeringen kan bidra till att nationellt synliggöra bildandet av Ekolandskap”. Inget i detta är nytt. Hela iden om Ekolandskap finns redan. Det kallas för Biosfärområden. Skillnaden är i princip bara att Ekolandskapen endast ska vara nationellt förankrade. ”Skydds”formen är inte heller något nytt. Samrådsområden kallas det och innebär per definition att nyckelbiotoper, socialt värdefulla skogar eller ens livsmiljöer för hotade arter inte går säkra för att kalhuggas. Inget ont om Biosfärområden. Hela processen är givetvis en god sådan eftersom allting bygger på dialog och samsyn. MEN på något sätt så hade man kunnat förvänta sig mer av en parlamentariskt tillsatt grupp än att (på bekostnad av skattebetalares pengar) föreslå något som i praktiken redan finns. Faktiskt.

Vi har varit väl insyltade i denna process och från början och gett input i form av analytiska metoder för att komma fram till VAD som finns kvar. VAR det finns kvar. HUR mycket som behövs, HUR mycket som saknas och VAR det saknas. Ett sådant tillvägagångssätt hade varit lite mer ärligt gentemot beredningens uppdrag (och oss skattebetalare) – att ta fram strategier och mål för att nå miljökvalitetsmålen. Givetvis baserade vi våra förslag på ledande naturvårdsforskning.

Det gör ganska ont i min skogssjäl att se att beredningen gick på en ohållbar linje. Och det gör ändå ondare att jag varit del av denna process utan att nå någon direkt framgång i arbetet med skydd i syftet att skogens mångfald ska bevaras.

Slutligen har vi den senaste paradoxala nyhetsnyheten: FSC bidrar till en positiv utveckling för biologisk mångfald i skogen. Vad vi anser om detta är ingen nyhet, och förvisso är FSC:s regler bättre än lagens pinsamt låga krav på miljöhänsyn. Men, allvarligt talat, hur i hela världen kan FSC bidra till en positiv utveckling för biologisk mångfald i skogen när FSCs regler tillåter att man kalhugger livsmiljöer för hotade arter? Eller när FSC certifierade skogsägare exempelvis tillåts avverka och avverkningsanmäla nyckelbiotoper på löpande band utan att ett certifikat dras in? Nyligen hade vi besök från flera miljöorganisationer från flera olika länder. Vi visade dem runt i det svenska skogslandskapet. De kunde inte på något sätt förstå hur vare sig FSC eller Sveriges politiker kunde tillåta en sådan gigantisk utarmning av landskapet som svenskt skogsbruk innebär. De lämnade Sverige ganska irriterade över det skogsbruk som bedrivs inom ramen för FSC. Det de har sett skadar inte minst den miljömärkning som tydligen fungerar någorlunda väl i deras egna länder. Och vi inom miljörörelsen kan bara ta till oss deras kritik och erkänna ett stort nederlag:

Vi har tillåtit skogsbruket fortsätta ödelägga skogslandskapet med kalhyggen och återplanteringar av industriskogar. Skogar med träd av samma art och ålder. Vi borde ha ställt högre krav från början. Men vi var väl så färgade av skogsbrukets metoder att vi hoppade på första bästa tåg (FSC) och hoppades kunna rädda åtminstone lite.

FSC är inte lösningen till ett ekologiskt representativt skogslandskap där områden av särskild vikt för den biologiska mångfalden gynnas. Lösningen är en ny politik. Med regler som sätter begränsningar inom de ramar som ekosystemet sätter. För dessa ramar kan vi inte styra. Hur mycket vi än vill.

Fridens

Malin