Hej,

Nyligen släpptes den årliga uppföljningen av miljömålen där Naturvårdsverket konstaterar att vi inte kommer att nå de politiskt beslutade och ambitiösa miljömålen till målåret 2020. För miljömålet Levande skogar konstateras att den totala förekomsten av värdefulla skogsmiljöer kommer vara för liten år 2020 för att skogsberoende arter ska kunna nå en gynnsam bevarandestatus. Detta eftersom livsmiljöer fortfarande minskar. Vad gällande de sociala värdena så är hänsynsnivån på tok för låg för att målet om att värna dessa värden ska uppnås. Visserligen har mängden hård död ved och arealen gammal skog, liksom äldre lövrik skog ökat enligt riksskogstaxeringen. Detta är givetvis bra indikationer, men som jag framhållit i flera tidigare blogginlägg så berättar denna ökning inte något om de ”gamla” skogarnas innehåll, eller om de ens är skyddsvärda i relation till äldre naturskog. Man måste också ställa sig frågan vad man utgått från för startvärden när man börjar mäta. För faktum kvarstår fortfarande: den totala arealen skog med höga värden knutna till en lång skogskontinuitet fortsätter att minska – och så länge denna areal minskar så är det inte direkt någon ”rocket-science” att förstå att arter kommer fortsätta att vara hotade eftersom deras livsmiljöer fortsätter att försvinna. Naturvårdsverket sammanfattar problemen bra tycker jag:

”I andra avseenden är utvecklingen i miljön fortfarande negativ. Den totala arealen skog med höga värden till följd av lång skogskontinuitet minskar fortfarande om än långsamt. Sträckan vattendrag, arealen fuktig och våt mark och antalet kulturmiljöer som någon gång påverkats starkt negativt av föryngringsavverkning ökar ännu i för hög takt. Fortsatta körskador och skogsbrukets bidrag till kvicksilverhalterna i fisk är negativt också för friluftslivet. Det beror på en kombination av att miljöhänsynen brister i skogsbruket, att arealen skyddad skog är begränsad och att arealen som brukas med någon form av hyggesfritt skogsbruk är liten.”

Det finns fler miljömål som direkt rör skogen – även dessa kommer inte kunna nås till 2020. Detta är givetvis enormt problematiskt – i synnerhet inte minst eftersom företrädare för skogsbruket samtidigt låter påskina att vi inte har några större problem egentligen. Att kalhyggen är ganska bra, att 25 procent av skogen är skyddad, att de brister i miljöhänsyn som Skogsstyrelsen i så många år redovisat egentligen bara var humbug eftersom nio av tio hyggen tydligen klarar god miljöhänsyn. (Sveaskogs sätt att redovisa dessa siffror fick kritik av både oss liksom av Skogsstyrelsen) I själva verket visade myndighetens uppföljning att 36 % av hyggena underkändes i relation till lagens krav – eller som Skogsstyrelsen själv beslutade att redovisa det: 36 % av hänsynskrävande biotoper på hyggena blev mer eller mindre negativt påverkade.

Oavsett vad skogsbruket slänger ur sig för superlativ kring hur fantastisk den svenska skogsbruksmodellen är så kvarstår de dystra faktumen att vi inte når våra politiskt beslutade och väl formulerade miljömål samt att vi har en pågående förlust av biologisk mångfald, och jag undrar stilla om politikerna verkligen har en vilja att stå upp för sina mål? Eller är de bara ett spel för gallerierna? I såfall blir detta spel mycket svårt att förklara om 7 år då vi inte har nått våra mål. Naturvårdsforskarna larmar om den dystra verkligheten. Naturvårdsverket konstaterar, bland annat, att mer satsningar på skydd av skog behövs. Och vi inom den ideella naturvården tvingas, år ut och år in, att dokumentera hur livsmiljöer för hotade arter hanteras fullständigt oacceptabelt av skogsbolagen som kalhugger, trots vetskapen om artförekomsterna. Den allvarliga situationen för den skogliga mångfalden är ingenting som naturvårdsforskningen eller Naturvårdsverket har hittat på. Och det är i allra högsta grad inte den ideella naturvårdens fel att läget är så illa som det är. Vi visar blott gång efter gång hur skogar med skyhöga värden kalhuggs. Just sådana värden som det råder brist på i skogslandskapet – vilket är anledningen till att vi vare sig når våra mål eller kommer kunna hejda förlusten av biologisk mångfald. Ändå verkar det saknas en politisk vilja ta ansvar för sina mål. Forskarrapport efter forskarrapport konstaterar att vi har ett stort problem, att 20 % bevarade livsmiljöer är en tumregel för att arter ska kunna klara sig. Ändå verkar viljan inte infinna sig. För det kan väl ändå inte vara så att politikerna faktiskt inte vet vad målen egentligen innebär – d.vs vilket miljötillstånd som ska råda när målen är nådda?

Om våra politiker verkligen menar allvar med att vi ska hejda förlusten av biologisk mångfald så finns det ett stort behov av en mängd viktiga politiska avvägningar. Som exempel kan nämnas:

– Sektorsansvaret, dvs att brukaren har ansvar för sin påverkan, har aldrig genomförts fullt ut i skogsbrukssektorn. Om skogsbruket ska ha den frihet de har idag måste det nödvändiga ansvaret tas. Ansvaret tas uppenbarligen inte i tillräcklig omfattning och vi kan bara konstatera att regelskärpningar krävs. Men så fort regelskärpningar kommer upp på tapeten så blir det ett herrans liv om äganderätten och vad som egentligen rimligen kan krävas av skogsbruket. Kanske ska tillägga här att politiken är uppbyggd så att skogsägarna förväntas ta ett STÖRRE ansvar än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål – idag når man inte ens lagens krav på stora arealer.

– Med ett ägande följer givetvis en förfoganderätt, men det får aldrig vara frågan om ett fritt förfogande. Markanvändningen måste åtföljas av ett regelverk som innebär klara begränsningar som i tillexempel täktverksamhet.

– Ett hållbart skogsbruk måste ske utifrån ekosystemets gränser. Trycket på skogen som råvaruresurs har ökat till ohållbara gränser där både människor, skogens växter och djur trängs undan samt kulturmiljövärdena försummas. Vi kan inte fortsätta business as usual med att fortsätta dammsuga skogen på råvara (visst – det lämnas mer naturhänsyn idag än vad det gjorde för 20 år sedan, men denna hänsyn kan aldrig ersätta en naturskog som huggs).  Det krävs en samhällsomställning om vi ska kunna nå våra miljömål som rör skog.

– Inte minst behöver politikerna säkerställa tillräckligt med medel för att de värdefulla skogar som finns kvar i landet skyddas från att kalhuggas. Tyvärr verkar inte naturvård få kosta många ören mer än idag.. Man lägger därför många ägg i frivillighetskorgen. Frivilliga insatser är givetvis bra, men allt kan inte lösas på frivillig basis. I synnerhet då frivilligheten inte är kvalitetssäkrad… Ett sätt att lösa lite av detta pengaproblem är att se över statens eget skogsinnehav… för är det egentligen rimligt att staten ska få fortsätta att bidra till den pågående förlusten av biologisk mångfald?

Läget är allvarligt, vi når inte våra mål och internationella åtaganden. EU:s art och habitatdirektiv har aldrig fullt ut införlivats i skogsbruket, arter hotas och det står ganska klart att den omfattande landskapsomdaningen som just nu sker starkt missgynnar människor och verksamheter på landsbygden. Vi kan bara konstatera att den nuvarande skogspolitiken har misslyckats och det behövs verkligen ett omtag – med ett helhetstänk.

Och hur mycket man än vänder och vrider på det hela: Att skydda trädbeklädda myrar och kalfjäll kommer inte att lösa det akuta läget för den produktiva skogen.

Fridens,

Malin

Annonser