Hej,

Efter en lång månads tystnad på denna blogg så tänkte jag nu bryta tystnaden och utlovar bot och bättring.

Det händer mycket just nu och debatten genomsyras bland annat av miljömålsberedningens pågående och mycket viktiga arbete med att ta fram en strategi för skydd och skötsel av landområden samt miljöhänsyn i skogsbruket. Inför detta arbete tillsattes två expertgrupper där även vi deltog. Expertgrupperna tog fram två underlagsrapporter till beredningen att arbeta utifrån. Expertgruppens rapport om skydd och skötsel lämnade väldigt mycket att önska, vilket tydligt framgår i den avvikande mening som föreningen lämnade och som går att läsa i slutet av rapporten. Den andra expertgruppens rapport om miljöhänsyn i skogsbruket var ett steg på vägen mot rätt riktning, även om innehållet lämnade en del kvar att önska, vilket även det framgår i vår avvikande mening. I rapporten har expertgruppen tagit fram konkreta och tydliga lagförslag, vilka i sig innebär en bra början för en förbättring åt rätt håll av den idag fullständigt ryggradslösa lagstiftningen.

Detta har givetvis skogsnäringen gått i taket på.

Man menar att det inte är rimligt att hotas med straffpåföljd om man gör fel. Jag har hört arga uttalanden om detaljstyrning, om att frihet under ansvar urholkas, med mera.

I det förslaget som lades till miljömålsberedningen föreslås bland annat ett krav på att vid avverkning i genomsnitt lämna minst 10 träd per hektar. Detta är givetvis bra. Men skrivningen i genomsnitt innebär tyvärr att dessa 10 träd per hektar likaväl kan ingå i kantzoner, eller annan hänsyn som man måste ta, vilket i sin tur innebär att hyggesytorna mest troligt kommer att fortsätta vara ganska trädlösa.

Därför blir jag mycket positivt överraskad av att Sveaskog arbetat fram en egen policy som gör gällande att bolaget ska lämna 10 träd på varje hektar med prioritering på grova träd. De 10 träden lämnas som komplement till kantzoner etc, vilket innebär att träden i kantzoner mm inte kommer ingå i dessa 10 träd. Detta hoppas jag att miljömålsberedningen tar till sig i sitt fortsatta arbete – för detta initiativ är ett mycket bra steg framåt mot en förbättrad och funktionell hänsyn. Och jag hoppas innerligt att övriga skogsägare följer detta initiativ – är man ärlig i sitt uppsåt att verkligen vilja bedriva ett hållbart skogsbruk så är det på detta sätt man måste tänka. Man ska dock ha i åtanke att 10 kvarlämnade träd per hektar inte kommer säkra den biologiska mångfalden om skogen som avverkas utgjordes av en naturskog med lång kontinuitet. I det brukade landskapet tror jag däremot att denna policy kommer göra stor skillnad i framtiden. Bra Sveaskog!

Men låt oss backa bandet lite grann. Närmare bestämt 20 år. Då avreglerades skogspolitiken och skogsbruket gavs en stor frihet att bedriva sitt skogsbruk förutsatt att man också tog sitt ansvar för att bevara den biologiska mångfalden. Sedan dess har skogsbruket lämnat mer naturhänsyn på hyggena i form av död ved och kvarlämnade träd, men man måste ha i åtanke att för 20 år sedan hade man redan kalhuggit och ersatt enorma arealer naturskog med ”tandpetsåkrar”. Och detta till stor del helt utan den generella hänsyn som har tagits sedan 1993. Så förutsättningarna för biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv var ganska usel redan 1993. Och den kommer knappast bli bättre så länge de värdefulla naturskogar som finns kvar fortsätter avverkas.

Förutsättningarna för att skogspolitiken ska fungera, och att vi ska kunna leva upp till våra politiskt beslutade miljömål som gäller skogen bygger dessutom på att skogsbrukarna tar större hänsyn än vad lagen kräver. Då ska man ha i åtanke att den naturhänsyn som tas vid avverkning sedan länge inte ens lever upp till lagens lägsta krav på naturhänsyn. Detta visar skogsstyrelsens egna uppföljningar:

2001: 23 %

2002: 23 %

2003: 24 %

2004 – 2006: 25 %

2007: 26 %

2008: 30 %

2009: 33 %

2010: 37 %

2011: 36 %

Nu har Skogsstyrelsen ändrat sitt uppföljnings och redovisningssystem, om det kan man säga mycket, men oavsett så talar dessa siffror sitt tydliga språk. Skogspolitiken kommer inte uppnås med en avreglerad politik och därtill en urholkad lag. Vi välkomnar därför tydliga regler och sanktionsmöjligheter.

En liten reflektion kring detta: Skogsbruket har länge kritiserat ovanstående siffror på undermålig hänsyn. Man menade att det inte är tydligt vad lagen kräver. Man efterfrågade därför tydlighet. Och nu när det plötsligt läggs ett förslag med konkreta regler – då går man i taket säger att förslaget inte är förenligt med skogspolitikens frihet under ansvar samt att man ju redan anstränger sig för att åstadkomma förbättringar. Ursäkta, men har skogsbruket inte redan haft 20 år på sig att genomföra det de förväntas genomföra i enlighet med frihet under ansvar?

En annan hörnsten i att vi ska nå de skogspolitiska målen är frivilligheten. Här läggs väldigt många ägg i certifieringskorgen.  Naturskyddsföreningen har länge dokumenterat hur de stora skogsbolagen misslyckats med att följa FSC-standardens principer och kriterier. Att vi anser efterlevnaden vara alldeles för dålig är inte något nytt. Vi har drivit klagomål kring brott mot FSC i många år, och har nu sammanställt resultaten av dessa i en rapport. Rapporten handlar om den falnande trovärdigheten i ett certifieringssystem som tydligt inte fungerar som det är tänkt. Hade jag ingått i skogsbruket och varit certifierad så hade jag blivit mycket bekymrad över att hanteringen av klagomål (vilket är en av grundbultarna i FSC – att allmänheten har en möjlighet att påverka) hanteras så slarvigt/felaktigt som de gör. Att dokumentation av upprepade, uppenbara brott mot certifieringen får begås utan den påföljd som konsumenterna av certifierat virke förlitar sig på. Det är ju därför de köper FSC-certifierat virke. Certifieringen är ett mycket viktigt marknadsverktyg för skogsbruket men den är frivillig. Och frivillighet bör inte så okritiskt få ha en så stor betydelse för måluppfyllelse av politiska miljömål som de har haft. Frivilligheten måste vara kvalitetssäkrad, långsiktig och transparent. Om man väljer att certifieringen och dess regler ska vara en stor del av frivilligheten är det dessutom enormt viktig att alla processer inom certifieringen fungerar.

Ska man verkligen blanda ihop frivilliga marknadsverktyg med skogspolitiska mål? Personligen tycker jag att det är rimligt att skogsbruket tar sin del av ansvaret – men för att detta ska bidra till måluppfyllelse så måste systemen skärpas upp och kriterier fastslås.

Miljömålsberedningen har många överväganden att göra vad gällande att ta fram en strategi för att säkerställa våra ekosystem. Vill vi lyckas bevara den biologiska mångfalden knutet till produktiv skog (där den största målkonflikten ligger) så måste särskild uppmärksamhet riktas till denna. Att bevara myrar och hagmarker kommer inte vara lösningen. Problemet för den produktiva skogsmarkens mångfald är allvarligt och akut. Förlusten av mångfald är pågående och vi kommer inte kunna nå miljömålen med dagens politik och styrmedel.

Det som bekymrar mig mest är om skogsbruket, som är ytterst ansvariga för den största problematiken kring förlusten av skogens alla värden (förutom virkesproduktion då),  verkligen tror på det som de själva lyfter i debatten – att ingen mer skog behöver undantas från produktion och att ingen större förändring behövs i lag och politik. Att problemen på något sätt kommer lösa sig själv och att vi i princip kan köra på ”business as usual”.

Det borde stå i allas våra intressen att bevara skogens alla värden. Och vad gällande de ekonomiska värdet på skog… En ekonomsikt vinstbärande produkt från skogen behöver inte nödvändigtvis utgöras av ett fällt träd…något som borde tas i beaktande mer ofta.

Det blev ett rackarns långt inlägg.. men jag hade nog lite att ta igen givet min långa tystnad.

Fridens,

Malin