2012 har varit ett händelserikt år. Inte minst vad gäller skogsdebatten som, efter att ha legat och pyrt ett tag, flammade upp i höga lågor i april när Maciej Zaremba på bästa plats i DN presenterade sin artikelserie ”Skogen vi ärvde”.  Zarembas serie, och sedemera bok, fick skogsfrågan att hamna på frukostbordet i många hem, inte minst i myndigheternas och beslutsfattarnas. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Skogsbruket kände sig påhoppade utan grund, Skogsstyrelsen gick i försvarsmål och Landsbygdsministern ansåg att vi, trots ett akut läge i skogen – för både biologisk mångfald och människans tillgänglighet till skog som inte omvandlats till ett virkesförråd -, behöver hugga mer skog.  Zarembas resa genom skogssverige orsakade helt enkelt en lavin av försvarstal från näringen för den svenska skogsbruksmodellen. En modell där miljövärden ska väga lika med produktion. En modell som bygger på frihet under ansvar, där skogsbrukarna har en stor frihet att bruka skogen och där det ansvaret som tas knappast räcker till för att säkra skogens värden (förutom de ekonomiska då).

För en sak är säker. Vi har en pågående förlust av biologisk mångfald i skogen. Detta kan inte ens näringen vifta bort. Och detta kommer knappast att lösas med kalavverkade naturskogar, där kvarlämnade små rester av skogen ska bära upp en biologisk mångfald som redan är hotad.

Under 2012 har mängder av naturskogar som aldrig tidigare kalhuggits just kalhuggits. Detta innebär att arealen kontinuerligt trädbärande mark har minskat ännu mer. Kontinuiteten har helt enkelt brutits, och med denna även förutsättningarna för en mängd växt- och djurarter som är beroende av denna kontinuitet (och just därför är mängder av skogsarter hotade). Näringen lyfter då snabbt fram riksskogstaxeringens inventeringar och ropar högljutt att ”Andelen gammal skog har ökat! Läget ser ljust ut!”. Visst är det bra att andelen gammal skog har ökat. Eller ska jag kanske säga arealen av gamla träd, för näringen måste lära sig göra skillnad på gammal skog och gammal naturskog. För även om det tillkommer nya skogar som uppfyller de ålderskriterier som vi människor satt för ”gammal skog” så innebär knappast den pågående förlusten av gammal, biologiskt värdefull naturskog att den biologiska mångfalden kommer repa sig. De hotade arterna kommer fortsätta vara hotade så länge näringen hugger ner skogarna som arterna behöver. I synnerhet sett i skenet av att skogsbolagen under 2012 har fortsatt sitt kalhyggeskorståg och utplånat stora arealer av livsutrymmen för hotade arter.

Och de där jämställda målen…de lyser med sin frånvaro.

Under 2012 kom nya siffror från Skogsstyrelsen som visade att 36 procent av landets avverkningar inte lever upp till lagens minimumkrav på miljöhänsyn. Inte för att Skogsstyrelsen presenterade dessa siffror. Skogsstyrelsen tog, lämpligt nog för skogsbruket, bort detta sätt att redovisa efter att näringen närapå skrikit sig hesa över att man inte kände igen sig i siffrorna.  Grejen som näringen inte riktigt verkar ha greppat i detta är att det inte är näringen som utformat lagen, eller är de som tolkar lagen – näringen har bara att leva upp till den. Och kalhugger man i känsliga biotoper så är risken ganska övervägande att man inte klarar den hänsyn man enligt lag ska ta.

Under 2012 har skogspolitiken debatterats livligt. Och det är bra. Naturskyddsföreningen har tidigt under året lagt fast att det är dags för en ny skogspolitik, något som de ekonomiska intressena starkt motsätter sig. Och det kan jag förstå eftersom dagens politik ger frihet att kalhugga värdekärnor, fjällskogar, nyckelbiotoper, livsutrymmen för akut hotade arter mm. mm, såvida inte områdena löses in med statliga medel, eller markägaren frivilligt avsätter områdena. Enligt certifieringen FSC får inte nyckelbiotoper avverkningsanmälas och kalhuggas – detta görs tyvärr ändå, vilket vi har dokumenterat vid otaliga tillfällen under flera år.

Dagens politik ger ett gott resultat i plånboken och ett uselt resultat för den biologiska mångfalden i skogen. Skogslandskapet befinner sig idag i slutfasen på en nationellt omfattande och genomgripande förändring och det råder en mycket kritisk situation för skogens värden för djur, natur och oss människor. Skogsbruket har alltför länge haft en gräddfil och tillåtits efterlämna ett skogslandskap som närmast kan liknas vid en krigszon. Nyttjandet av skogen sker helt på skogsbrukets premisser och samhället har inte mycket att säga till om, detta har inte minst sin grund i en mycket svag Skogsvårdslag. En naturlig slutsats är att de regler som ska styra hur vi nyttjar och brukar naturresursen skog måste integreras i miljöbalken. Något jag misstänker att skogsnäringen inte håller med om.

2012 har även ägande och förfoganderätten lyfts som en rätt att göra som man vill i skogen – oavsett om skogen har höga värden för annat än skogsbruk. Inte minst LRF och Landsbygdsministern har upprepat ägande och förfoganderätten som ett mantra. Men att förfoganderätt följer med ett ägande får inte innebära att det handlar om ett fritt förfogande. Som för alla andra motsvarande samhällsområden gäller att markägaren får förfoga och använda sin mark i enlighet med ett regelverk som innebär klara begränsningar. Ta en jämförelse:

Om jag äger en skog som ligger i direkt anslutning till din hustomt så behöver jag bara skriva till Skogsstyrelsen och anmäla att jag tänker avverka denna – även om den håller extremt höga naturvärden eller är grannskapets oas för friluftsliv. Skogsstyrelsen har då 6 veckor på sig att komma med någon invändning, vilket de ytterst sällan gör. Sen är det fritt fram för mig att avverka. Grannarna bereds inte möjlighet att komma med invändningar utan blir oftast varse avverkningen när det redan är försent. Jag behöver inte ta hänsyn till om du störs av att skogen som kantade din tomt försvinner, även om detta innebär att du blir negativt påverkad av hårdare vind och väder, eller att ditt allmänbefinnande blir lidande. Det blir lite löjeväckande att sedan jämföra exempelvis en bygglovsprocess med denna skogsavverkning. För att få bygga på min tomt, som jag har ägande och förfoganderätt över, så måste jag lämna in noggranna ritningar och redovisningar vid ansökan av ett bygglov. Kommunen kontaktar sedan alla mina grannar och ber om godkännande. Jag måste följa Kommunens detaljplanering för området och redovisa varje decimeter av markarbeten, fönsterstorlekar, färg på huset. Jag måste beräkna snöbelastning på taket så att taket inte rasar vid ymniga snöfall mm. mm.

 

Kontentan av detta är att om jag avverkar en biologiskt värdefull skog så påverkar detta ett redan skört ekosystem, och i slutändan drabbas alla vi människor. Strular jag till mitt husbyggande så är det bara jag som blir lidande.

 

Vi har politiskt fastlagda miljökvalitetsmål som rör skog – dessa når vi inte eftersom värdefull skog fortsätter att kalhuggas.

Vi har internationella åtaganden som innebär att förlusten av biologisk mångfald ska hejdas, samt att minst 17 procent av landet ska skyddas i ekologiskt representativa och väl sammanhängande områden av stor vikt för den biologiska mångfalden. Av den produktiva skogen, vilken är av yttersta vikt för den biologiska mångfalden, har vi bara lyckats skydda mindre än 4 procent långsiktigt, kvalitetssäkrat och transparent.

2012 har Skogsindustrierna dock stenhårt lobbat ut galet missvisande siffror om att 25 % av skogen är skyddad. Men å andra sidan är knappast bevarandet av biologisk mångfald en affärsidé som Skogsindustrierna kan leva av, fast Skogsindustrierna verkar ha glömt att ett utarmat ekosystem inte kommer att gynna virkesproduktionen på sikt – tvärtom. Det hade dock varit lite snyggare om Skogsindustrierna varit ärliga och berättat att av dessa 25 % är det endast ca 8-9 % som är av särskild vikt för den biologiska mångfalden (produktiv skog) och att endast 4 % av dessa är helt transparanta, kvalitetssäkrade och långsiktigt skyddade istället för att sprida gravt missvisande information.

Nu är 2012 snart slut. Jag vill härmed önska er alla ett gott nytt år och jag ser med positiv försiktighet fram emot 2013 års debatt. En debatt där jag önskar att även näringen lyfter den verklighet som råder i skogen. Den verklighet som innebär att hotade arter inte kommer räddas av att man kalhugger de skogar som arterna behöver. Den verklighet som innebär att vi faktiskt har en pågående förlust av biologisk mångfald. Alltså, den verklighet som verkligen råder: att den ökande efterfrågan på virkesuttag har inneburit att trycket på skogen som råvaruresurs har ökat till ohållbara gränser. Där biologisk och social mångfald blir lidande samtidigt som kulturmiljövärden försummas. Där friluftslivets och turismens möjlighet att nyttja skogen minskar i takt med att skogslandskapet omvandlas till ensartade skogsplanteringar. Denna verklighetsbeskrivning verkar tyvärr helt främmande för näringen och jag hoppas verkligen att verkligheten kommer att hinna ikapp dem innan det är försent.

Fridens

Malin