”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.”

Detta är definitionen av miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det anger vilka kvaliteter miljön ska ha när målet är nått. Målet ska nås 2020, det vill säga om lite drygt 7 år.

Till miljömålet Levande skogar hör nio preciseringar vilka anger det tillstånd i miljön som ska råda när miljökvalitetsmålet är nått. En av dessa preciseringar är:

”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus och tillräckligt genetisk variation inom och mellan populationer.”

En mycket ambitiös och bra precisering. Ett tillstånd som dock inte bedöms kunna nås som läget ser ut idag. Miljömålet hade dessutom ett antal delmål som skulle nås till 2010, ett av dessa var att ytterligare 900 000 hektar skyddsvärd skog skulle undantas från skogsbruk – ett delmål som aldrig nåddes. Mer än hälften av detta delmål innebar skogsbrukets frivilliga åtaganden. För att förtydliga vad regeringen skrev i sin proposition om miljömålen: ”Delmålet bygger, förutom statens del på ca 400 000 hektar, på att skogsbolagen och enskilda markägare frivilligt skyddar minst 500 000 hektar skogsmark.” Skogsbruket klarade sin del av delmålet, i alla fall arealmässigt. Det gjorde inte staten.

Det som dock är lite förbryllande i detta hela är att riksdag och regering helt okritiskt har valt att räkna in de frivilliga avsättningarna i delmålet trots att varken riksdag, regering eller ens ansvariga myndigheter har den blottaste aning om VAR alla dessa avsättningar ligger, och VAD de innehåller i form av naturtyper och arter. Delmålet ska ju ändå vara en bit på väg för att nå ett miljötillstånd som bland annat syftar till att naturtyper och arter har en gynnsam bevarandestatus.

Missförstå mig inte nu. Frivilliga avsättningar är bra, och givetvis ska skogsbruket stå för en betydande del av kostnaden för att rädda den biologiska mångfalden – det är ju ändå skogsbruket som har utarmat, och fortsätter utarma skogslandskapet genom att fortsätta kalhugga stora arealer av naturskogar med hotade arter. Men även om de frivilliga avsättningarna är ett bra och rimligt sätt att bidra till miljömålet så måste väl detta gå hand i hand med att redovisa avsättningarna öppet? Jag menar, hur ska vi annars någonsin kunna veta vad det är som räknas in och hur det bidrar till måluppfyllelse (mer än arealmässigt alltså)? Jag har själv sprungit omkring på frivilliga avsättningar som består av myrmarker med lite öar här och var med klena tallar på – dessa är ju knappast representativa för vad miljömålet syftar till att uppnå. Jag har klättrat omkring i branter där det växer lite träd här och var, som även dessa är avsatta och därmed räknas in i miljömålet trots att de knappast heller är representativa för vad miljömålet ska uppnå. Jag säger inte att alla avsättningar är av dessa lågproduktiva kvaliteter, men det faktum att de finns borde vara tillräckligt för att avkräva offentlig redovisning av vad som räknas in i miljömålet Levande skogar. Miljömålen är politiskt beslutade, ska man då räkna in frivilligheten så bör frivilligheten således garantera avsättningarnas:

–          Transparens – vi måste veta VAR de finns och hur de bidrar till måluppfyllelse av miljömålet.

–          Kvalitetssäkring – man kan ju inte helt blint räkna in de myrar och bergsbranter som jag sprungit i för måluppfyllelse för miljömålet Levande skogar och säga att man nått mål om avsättningar produktiv skogsmark. Vi måste veta VAD det är som avsatts i form av representativitet för produktiv skogsmark.

–          Långsiktighet – ska det vara någon vits med de frivilliga avsättningarna för att nå det miljötillstånd som riksdag och regering beslutat om så måste avsättningarna ligga på bästa ställe (i relation till övriga avsättningar och skyddade områden – alltså måste vi, återigen, veta var de finns), vara av bästa kvalitet och inte gå att byta eller sälja ut när man helst vill för att sedan avverka dem, då är ju miljönyttan av avsättningarna ganska skakig och mycket osäker.

Nåväl, vi har hur som helst ett åtagande om 5 procent avsättningar från markägare. Gott så. Vi vet var hälften av dessa finns (dvs storbolagens, statens och kyrkans) – den andra hälften har vi inte en susning om var de är, och jag får uppfattningen att markägarorganisationerna strider hårt för att dessa inte ska offentliggöras, vilket endast riskerar skada förtroendet för frivilligheten kan jag tycka.  Dessutom, med tanke på vad regeringen sagt om delmålet: ”markägare frivilligt skyddar” så kan man ju lätt ledas till att tro att alla frivilliga åtaganden är väl kända av åtminstone myndigheterna. Att de är av en kvalitet som bidrar till att uppnå tillståndet om t.ex gynnsam bevarandestatus för naturtyper och naturligt förekommande arter. Och inte minst att dessa områden är säkrade från skogsbruk .

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut..

Vi tar ett exempel:

Bergvik Skog, har frivilligt avsatt ca 4000 hektar produktiv skog i väglöst vildmarksområde i Härjedalen, Jämtland. Transparensen för detta område är hög då bolaget redovisar sina avsättningar på sin hemsida. Kvaliteten vet vi ingenting om – denna redovisas nämligen inte på hemsidan, så vi får åka dit och dokumentera själva. Eftersom området är väglöst så är även kvaliteten av den sort man kan förvänta sig. Långsiktigheten för detta område kan dock vi kasta rätt ner i papperskorgen eftersom Bergvik väljer att sälja hela denna avsättning. Avsättningen plockas då bort från hemsidan. I nästa skede så köper Stora Enso (den största delägaren i Bergvik) upp avverkningsrätten till detta område och vi noterar hur tre skogsbilvägar planeras rätt in i detta väglösa vildmarksområde. I detta fall så fick vi, tack vare uppmärksamma medlemmar, stopp på de planerade avverkningarna. Stora Enso drog sig ur affären. Länsstyrelsen agerade snabbt och fokuserat och såg vad vi såg; ett fantastiskt område för den biologiska mångfalden.

Detta agerande från Bergvik visar inte bara på behovet av långsiktiga utfästelser av avsättningar – i synnerhet då avsättningarna ligger i landskapet så att de gör extremt mycket nytta, som detta område. Agerandet fick ytterligare följder för möjlighet att uppnå miljömålen. Länsstyrelsen måste nu, eftersom Bergvik inte vill ta ansvar för sin skyddsvärda skog, lösa in hela området och betala 125 procent av marknadsvärdet (intrångsersättningen) för att ersätta den nya markägaren för något som regeringen redan har räknat in i sitt delmål för Levande skogar. 4000 hektar är ändå en ganska stor bit skog..

Den skogspolitiska parollen ”frihet under ansvar” torde vara överspelad för länge sen. Markägaren har frihet att agera under ansvar. Men vad ser vi: 36% av avverkningarna lever inte upp till lagens krav på miljöhänsyn, skogar med dokumenterade förekomster av hotade arter kalhuggs, körskador är ett stort problem (lindrigt sagt), markägare säljer avsättningar till privatpersoner som avverkningsanmäler dessa.. Jag skulle vilja påstå att ovanstående exempel på markförsäljning tydligt visar på en modifierad svensk modell: frihet utan ansvar. Man är helt enkelt inte så sugen på att ta ansvar för dessa 4000 hektar skyddsvärd skog – trots att de har räknats in i miljömålen. Och nu får skattebetalarna betala för detta istället, med statliga anslag som inte ens räcker till att ersätta privata markägare.

Och det här med ansvar…

Jag läser i Sveaskogs blogg att man anser att Naturskyddsföreningen måste ta ansvar. Att vi måste ge de frivilliga avsättningarna den uppskattning de förtjänar. Jag måste säga att jag hajjade till något när Sveaskog plötsligt anser att det är Naturskyddsföreningen som måste ta ansvar i frågan om frivilliga avsättningar.  Jag undrar då vilket ansvar Sveaskog anser att exempelvis Bergvik har tagit i frågan om frivilliga avsättningar. Och det går inte att avfärda Bergviks försäljning av dessa 4000 hektar som en engångshändelse/misstag/eller-vad-man-nu-vill-kalla-det. För jag har fler exempel på detta fenomen.

Naturskyddsföreningen bejakar de frivilliga avsättningarna, och den dagen samtliga avsättningar fyller kriterierna om transparens, långsiktighet och kvalitet, då finns det också anledning att ge de frivilliga avsättningarna ordentlig uppskattning. För det är först då de förtjänar denna.

Fram till dess så fortsätter vi att dokumentera försäljningar av avsättningar…

Fridens,

Malin