Hej,

Planen var att skriva om en av Sveriges största miljöskandaler.

Jag hade tänkt att skriva något skarpt om en urholkad miljölagstiftning.

Hade tänkt att skriva om en Regering som misstänks ha lurat Riksdagen – troligen med anledning av bergindustrins stenhårda lobbying för att få till stånd ett borttagande av den så kallade stoppregeln. En regel som innebar att täkter inte var tillåtna om det förelåg risk för skada på biologisk mångfald och rödlistade arter. Förra miljöministern, Andreas Carlgren, nedmonterade denna stoppregel. Nuvarande miljöminister, Lena Ek, duckar vid frågan om regeln bör återinföras under en interpellationsdebatt men framhåller att skyddet för hotade arter och livsmiljöer är en av de viktigaste miljöfrågorna både nationellt och internationellt. Regeln togs, som ni säkert redan har läst, bort. Och hur Lena Ek kan anse att hon gör allt för skydd av hotade arter och livsmiljöer begriper jag inte. Inte när ett miljöbrott av stora mått pågår mitt framför ögonen på henne, Riksdag, Regering och EU. (Hur Lena Ek kan sova gott om natten begriper jag inte heller)

Jag hade tänkt att skriva något underfundigt om ett område som, efter bergindustrins stenhårda lobbying, plockades bort från listan över tilltänkta Natura 2000 områden. Ett område som just nu istället ligger mitt mellan två Natura 2000 områden.

Tanken var även att skriva något om jäv. Om hur SGU, en av de absolut tyngsta myndigheterna vid prövning av täkter och gruvor (en oberoende myndighet) med uppdrag att försörja industrin med geologisk information, tillåter att en av sina anställda åtar sig ett uppdrag av Nordkalk i ärendet Bungetäkten – Ojnareskogen. SGU har håvat in mer än en miljon kronor i arvode av Nordkalk för olika konsult- och utredningsuppdrag runt täkten.

Ville rapportera om en domare i Miljööverdomstolen som åtog sig ett miljöärende där fel utfall skulle innebära en betydande påverkan på EU-skyddade Natura 2000-områden, en betydande påverkan på världsunika arter samt en övervägande risk för hela norra Gotlands vattenförsörjning. Domaren åtog sig detta ärende utan någon direkt erfarenhet av miljörättsärenden.

Jag hade även tänkt att skarpt formulera hur skogsägarföreningen Mellanskog medvetet bryter mot sin egen miljöpolicy. En policy som säger att ”Mellanskog avverkar ej skogar som Skogsstyrelsen klassat som nyckelbiotoper. Undantaget är avverkning som bedömts förstärka eller gynna de naturvärden som finns i nyckelbiotopen”. 

Ojnareskogen kryllar av nyckelbiotoper…

Ville också ta upp det faktum att Mellanskog i skrivande stund är i full färd med att avverka en hel drös med nyckelbiotoper och rättfärdigar sitt handlande med att Ojnareskogen enligt Miljööverdomstolen råkar stå på en kalktäkt. Alltså anser Mellanskog att Ojnareskogen inte heller längre är en skog, och är det ingen skog så kan det ju inte heller vara en nyckelbiotop…. Eller hur tänker man?

Jag har nog fullständigt missat någon poäng i Mellanskogs resonerande. För jag förstår det inte. En skog är en skog. Även om den står på en massa kalk, eller granit, eller guld heller för den delen. Den blir inte mindre en skog för det. Och knappast mindre värdefull heller för den delen. Tack och lov finns det dock medlemmar i Mellanskog med civilkurage och lämnar denna ruttna förening. För vem kan stå upp för en förening som bryter mot sina egna policies? Som bryter mot all sans och förnuft? Som hugger skog i en världsunik natur där själva skogen är en del av den världsunika naturen?

Jag hade även tänkt att skriva om en hel massa annat, om hur protesterna sprider sig i landet, om hur helt världsunik natur massakeras, om hur våra skattepengar används då en tung polisinsats från Stockholm reser till Gotland för att handgripligen lyfta bort ungdomar som protesterar avverkningen av Ojnareskogen, ungdomar som blott värnar vårt gemensamma naturarv. En polisstyrka som alltid är underbemannade när människor blir överfallna, misshandlade eller rånade. En polisstyrka som knappast agerar när brott mot Skogsvårdslagen sker. En polisstyrka som nu plötsligt har alla resurser i världen när det gäller att värna ett finskt bolags ekonomiska intressen – Nordkalks intressen.

Idag läser jag hur miljökämpar har gömt sig i skogen, klättrat upp i träd. Allt för att få ett stopp på Nordkalks avverkningar som sker genom att Mellanskog håller i sågen. Polisen, stora skattemedel, söker därför skogen med hundar och helikopter efter ungdomar, lokala bönder och övriga naturvärnare för att lyfta bort dem från deras gömställen. Detta trots att deras syfte blott är att värna ett världsunikt område. Ett område som av Naturvårdsverket var föreslaget att bli  nationalpark men som nu, genom hårt arbete av Nordkalk och Mellanskog, kommer resultera i ett 170 hektar stort hål i marken. För att inte tala om de konsekvenser detta innebär…

Allt detta som  jag ville skriva om har dock redan rapporterats. Av tidningar, tv, radio, youtube, facebook, twitter… you name it.

Därför tänker jag inte skriva skarpt om det jag tänkte skriva om. Istället vill jag blott med detta inlägg främst sända en varm tanke och ett stort tack till Fältbiologerna, och inte minst till alla er därute i Ojnareskogen, men även ni som protesterar på gator och torg – alla ni som kämpar för denna fullständigt ofattbara situation.

Hur kunde det bli såhär? Hur kan ekonomiska intressen få styra till ett så stort pris?

Tack för det ni i Ojnareskogen gör. Jag, och många med mig, är med er i hjärta och själ.

Slutligen; Av alla spaltmil som jag har läst om Ojnareskogens öde och Nordkalks samt Mellanskogs brådska att skövla ett så viktigt område så är det en mening som verkligen har fastnat hos mig. En mening som Naturvårdsverkets Krister Mild har uttalat:

”Om man inte kan skydda områden som regeringens expertmyndigheter anser är världsunika, vilka områden ska man då kunna skydda?”

Här går våra skattepengar till att hindra ungdomen från att vilja värna vår natur. En natur som är unik i världen. En natur som med hjälp av Mellanskog kommer gå från världsunik till ett stort hål i marken. En natur som det finska bolaget Nordkalk utplånar för kortsiktiga vinster. En skam för Sverige. Foto: Fältbiologerna

Fridens,

Malin