Hej,

Jag har under många år letat efter en riktigt gammal timmerstomme som jag kan flytta till mitt hem i Jämtland för att sedan restaurera, återskapa och bilda ett nytt hem i. Jag fascineras av den historia som finns i väggarna i ett gammalt torp, och jag tycker det är oändligt synd att så många fantastiska gamla stommar står och ruttnar bort. Trä är ett bra material att bygga hus av, och att återanvända trä är långt mer miljövänligt än att hugga ner naturskogar för att komma åt materialet.

Efter flera års letande så hittade jag till slut det hus jag så länge drömt om. Det står ensligt på en kulle i utkanten av den lilla byn Köttsjön i Jämtland. I Köttsjön bor det inte så jättemycket människor – även om det är ett mycket populärt område för både fiske och jakt – närmare bestämt så finns där ca 40 fastboende. Människor som älskar sin natur.

SCA äger i princip all skog kring Köttsjön…

Jag har varit i området ett par gånger nu. Dessa gånger åkte jag i princip bara direkt till huset och tillbaka, utan att svänga in på några mindre skogsbilvägar. Häromdagen var jag där igen för att hämta lite saker. Jag satt då länge och fikade med paret som jag har köpt stommen av. Jag hade vid tidigare färder dit givetvis noterat att vägen till Köttsjön kantas av oändliga mängder hyggen och ca 20-åriga contortaplantager så jag frågade därför lite försiktigt om hur det egentligen står till med skogen i området.

Paret konstaterade sorgset, som svar på min fråga, att för skogen är det försent. Det går inte att rädda. Sen tog paret med mig på en bilfärd i området kring Köttsjön.

Med denna biltur färskt i minnet så vet jag knappt vart jag ska börja…

Om jag ska börja vid den enormt stora virkesåkern bestående av endast contorta (en trädart som förövrigt inte ens hör hemma här i Sverige) som vi körde igenom.

Eller om jag ska börja vid den enorma virkesåkern av contorta som vi vandrade igenom, i halvmeterdjupa körspår, för att komma upp till den drygt halva hektar gamla naturskogen som för ett år sedan fanns kvar som en oas för mängder av arter i detta enorma hav av främmande trädslag. Det halva hektaret finns inte kvar. SCA tyckte tydligen att det räckte med några träd för att bevara mångfalden i denna fullkomliga biologiska öken och högg skogen. Kvar står enstaka träd. Runt dessa träd tronar allena ca 20-åriga contortaplantage.

Vi plaskade vidare i ytterligare en körskada genom contortaeländet. Någon kilometer senare kom vi fram till ytterligare en avverkad grannaturskog som SCA hade hämtat samtidigt som de högg det lilla halva hektaret. Jag roade mig med att räkna årsringarna på ett antal stubbar… träden som hade fällts hade åldrar på uppemot 200 år.. 10 hektar gammelskog som nu blivit ett hygge och som redan ligger helt omgärdad av 0-25 åriga planterade ungskogar där den absoluta majoriteten av träden består av den främmande trädarten contortatall.

Vi åkte vidare. Kilometer efter kilometer av hyggen och ungskogar. I området finns några små privata skiften där skogen fortfarande finns kvar. Där markägaren har brukat försiktigt och inte kalhuggit. Men det är i princip vad som finns kvar. Plus den lilla lämnade hänsynen på de hyggen som tagits upp på senare tid. På de äldre hyggena dominerar contortaträden fullt och fast. Jag är förvånad över att SCA verkligen tror att de små fläckarna av generell hänsyn ska kunna bära upp mångfalden i detta döda landskap. För det är ju rimligen så de måste resonera när de hugger det sista av det sista i ett landskap…

Vid Köttsjön har SCA verkligen varit effektiva, och jag förstår varför säljaren av min framtida bostad sorgset, men bestämt, sa till mig att det redan är försent, för i Köttsjön är det nog faktiskt försent. Det finns nästan ingen riktig skog kvar.

Innevånarna i Köttsjön har under åren knutit näven i fickan när SCA kommit på besök och berättat att man ska hugga ner någon av skogarna. Något som sker i mängder av små byar i landet där storbolagen äger marken. Man känner sig maktlös och vet inte vad man kan göra. I Norrbotten pratade jag för ett par år sedan med en person som bodde mitt i Sveaskogs markinnehav – ”man vågar inte säga något, man är ju rädd om sina jakträttigheter”. I Västerbotten pratade jag med en person som bor mitt i SCAs innehav, denne person var av samma uppfattning. I Jämtland har jag pratat med flera personer i olika byar där Holmen och/eller SCA äger skogen. Uppfattningen är densamma. I Härjedalen vågar man inte gå emot Holmen eller Bergvik av rädsla att förlora sina jakträttigheter eller göra sig ovän med grannarna. Vare sig man vet vad grannarna tycker eller inte. Man tar emot skogsbolagen med hatten i hand och näven knuten i fickan. Man vågar inte säga något, man tror inte att man kan göra skillnad, man vill inte bli av med sina jakträttigheter, av tradition bugar man inför storbolagen när de knackar på dörren – och gråter sedan över skogen som försvann.

Den fullständiga omvandlingen av landskapet kring Köttsjön är knappast unik i Sverige. Den är bara ett exempel. I Skogsvårdslagen står det att miljö och produktion skall väga lika. Hur kan man då enligt denna lag få avverka de sista resterna, de små öarna, av naturskog som finns kvar i ett landskap? Hur kan den ansvariga myndigheten, Skogsstyrelsen, godkänna detta då de ska se över alla avverkningsanmälningar som inkommer? Rimligen borde ju myndigheten vid sina granskningar se att i princip hela landskapet består av ungskogar och contorta. Eller?

Och frivilligheten? Certifierade bolag, liksom SCA, har åtagit sig att undanta minst 5% av sitt innehav.. Vill här betona att det i certifieringen står MINST 5%. Detta innebär inte att de inte får undanta minst 7% eller mer. Men nu är man plötsligt väldigt fokuserad på att ”hugga ner sig” till 5%. Givet den enkla ekvationen att det inte finns så hemskt mycket gammal skog kvar så förstår jag att de har ett mycket stort arbete att välja ut vilken biologiskt värdefull skog de ska hugga.

Och SCA valde, med den rådande skogspolitikens goda minne, att hugga bort all skog vid Köttsjön. Ingen myndighet verkar ha reagerat – trots att SCA planerade att, och i vintras avverkade områdena hade en ansenlig ålder och höga naturvärden – jag hittade flera fynd av rödlistade arter på hyggena utan att ens ha klivit särskilt långt ut på hyggena.

Och de stackars innevånarna i Köttsjön? Liksom i så många andra små byar i Sverige, knyter de näven i fickan då skogspatronerna från SCA dyker upp.

Det finns bara en förklaring på detta tragiska. Bolagen har slut på skog. De vet inte var de ska hämta sitt virke så de hämtar det från resterna av den lilla del naturskog som finns kvar i virkesåkrarna av homogena, ensartade, monotona ”skogar”. Landskapsekologi verkar endast vara ett ord man plockar fram när det behövs. Ett ord. Inte så mycket mer… i synnerhet inte om ni besöker Köttsjön.

Om ni åker till Köttsjön så kommer ni dock inte se allt detta elände. Som så många andra bolag gör, så lämnar även SCA fina ridåer av träd mot vägarna. Härmed skulle jag därför vilja be bolagen om en tjänst;

Hugg ner era ridåer när ni ändå hugger hela skogen och visa vad det är ni håller på med. Det ni med era ridåer gör idag är blott att lura allmänheten att tro på en ren lögn. För tillståndet i skogen är inte okej, vad ni än säger.

Fridens,

Malin

De få träd som i ett enormt hav av (det för landet främmande trädslaget) contorta, som nu ska bära upp den svenska naturskogens biologiska mångfald i detta landskap. I min värld hade den effektiva metoden, för mångfaldens skull, varit att lämna den lilla fläcken gammelskog kvar. Men det hade SCA tydligen inte råd med…

 

Annonser